Det känns som om ryggsäcken varit monterad på ryggen hela dagen idag. I vanlig ordning vaknade jag innan klockan ringde. Det var faktiskt bra, trots att gårdagen blev så pass sen. Jag slängde in tvätt i maskinen, nu var det dags att göra det som jag inte gör så ofta hemma. Imorgon åker vi från Alice Springs och in i vildmarken igen. Jag tänkte att då kan det vara smidigt med en helt ren resväska. Maskinen var av toppmatad modell och hade tre inställningar för temperatur: Cold, Warm och Hot. I sann mellanmjölksanda valdes Warm-inställningen. Jag och min tältkamrat satte av mot områdets matbutik för att få lite frukost. Bröd, mjuk ost och chipsdipp fick utgöra basen i dagens viktigaste mål, vatten att dricka.
Tvätten var klar lagom till dess att frukosten var uppäten. Vi delade upp oss i mindre grupper för att återigen spendera dagen på egen hand. Vi var tre till antalet som tyckte att en promenad vore ett bra sätt att börja dagen. Jag klädde mig i jeans, flanellskjorta och de grova kängorna.
Kängorna var det som tog längst tid av förberedelserna innan avresan. Klart var att jag skulle ha nya så jag besökte två skohandlare och fann två par som verkade bra. De ena var en ofodrad vinterkänga som satt bra på fötterna. De andra paret var en riktig trekkingvariant med vinklad häl. Jag kom fram till att det är säkert framforskat och bra. Problemet var att de inte riktigt satt perfekt. Högerskon passade inte som handen i handsken. Efter beslutsångest i ungefär en timme valde jag ändå trekkingkängan med förevändningen att jag skulle gå in dem innan resan. Det blev en skaplig tur kvällen innan avfärd.
Vi vandrade ut ur bebyggelsen och hittade en sandig stig som ledde till telegrafstationen. Stationen är själva anledningen till att Alice Springs finns. Den fungerade som en relästation i telekommunikationens barndom. Värmen var påtaglig trots att klockan inte ens slagit tio. Snabbt kom vi ut i outbacken och steg in i en värld med rikt djurliv. Dessa varelser, främst kängurur, var vilda och såg oss som lika intressanta som vi såg dem. Vi tittade på djur, de tittade på turister. Kom vi för närma så flydde de dock. En känguru var ungefär lika stor som jag och det var mäktigt att se den studsa iväg. Efter ungefär en timmes promenad kom vi fram till telegrafstationen. Det var en oas i det annars så torra landskapet. Gröna gräsmattor och fyra-fem byggnader beläget bredvid den nu torra flodfåran. Vi fyllde vattenflaskor och gick vidare. Tillbakavägen var även den ungefär fem kilometer men mycket backigare. Jag var glad över kängorna. De var stabila och slöt sig bra kring foten. De har något som mina andra skor inte har – mönstrad sula. De skor som jag använder mest har varit med ett tag och således slitits. Risken är stor att jag inte tar med mig dem hem när resan är slut. Solen brände på men flanellskjortan skyddade bra. Den släppte genom vinden och var riktigt sval.
Vi kom tillbaka till civilisationen lagom till att transferbussen gick tillbaka till campen. Där åt vi lite mat innan det var dags för ett dopp i poolen. Helt utan stress var det vid fjortontiden dags för nästa mål. Knappt en mil utanför stan ligger Desert Park. Ett Skansen fast utan byggnader. Här är det tre naturområden som man kan uppleva: Desert Rivers, Sand country och Woodlands. Det är de typer som finns i centrala Australien. Parken var riktigt bra uppbyggd. Tydliga informativa skyltar, guidade turer och enkla vandringsleder. Den klassiska Audio Guide på engelska, franska, tyska och japanska fanns naturligtvis också. Det fanns väldigt mycket att se och har du vägarna förbi Alice Springs någon gång – missa inte Desert Park.
Vi var in och hälsade på inhägnade kängurur. De var inte alls lika nyfikna på oss som de vilda. Här låg det djur på backen som knappt vände sig om när vi smög fram med teleobjektivet. Transporten tillbaka till campen gick vid 18 och efter lite kvällsmat började jag förbereda för tidig avfärd imorgon. Det var inte så mycket att plocka ihop. Tvätten veks och lades rätt i väskan, det var det. Även i mörkret vet jag var mina saker är. Jag vet exakt var beteendet att inte sprida ut mig kommer ifrån. Det är tack vare hårda men välmenande ord under min tid i Rikets tjänst. Kapten Carlsson visste att han hade rätt när han varje dag manade oss till att Hålla koll på utrustningen och stäng dragkedjor!