Klockan väckte mig halv sex. Det var nog första gången hittills. Idag skulle vi bryta upp från Alice Springs och åka vidare. Först en bit söderut, sedan svänga höger. Drygt 45 mil senare skulle vi landa i området kring Ayers Rock, eller Uluru som urbefolkningen säger. Frukost serverades och hela gruppen var snabbt nerpackade. Precis efter sju lämnade vi.
Vårt första stopp på vägen blev Jim’s Place, Stewarts Well. Det skulle bjudas på underhållning. In kommer en Dingo, Australiens motsvarighet till våra vargar. Genom att stå och trampa på ett piano och samtidigt yla har Dinky blivit känd över hela världen. Han är The Singing Dingo. Jim, ägare av både dingo och hak berättade om dingons värld i Australien, hur den kommit hit för flera tusen år sedan och nu håller på att försvinna. Dels fäller de boskap, dels så beblandar sig vilda hundar med dingon och nästan manövrerar ut rasen. Jim verkade vara en kille som bryr sig om att dingon ska fortsätta att finnas till då de är ganska fantastiska djur, om man får tro hans ord.
I 20årsjubileumsversionen av Trivial Pursuit är tydligen The Singing Dingo med som en fråga. Är det någon som kan kolla upp vilken kategori det handlar om? Mest för kul. Plita ner det i en kommentar.
Vi är nu helt inne i öknen. Runt oss finns visserligen ganska mycket buskar och gräs men allt växer i klart röd sand. Luften är torr och solen steker på. Vi stannade till vid Mount Conner, Ayers Rocks mindre kända kusin. Bakom en sandkulle fanns en stor saltsjö. Vi kom aldrig tillräckligt nära för att känna på saltet. Vägen upp för kullen var genom varm sand, intensivt röd och varm sand. Det röda kommer från att järnet i berget som malts ner till sand har rostat.
Sen eftermiddag anlände vi till området kring Ayers Rock. Ett snabbt dopp i poolen följde efter att vi satt upp tälten. Här finns inget gräs att slå ner pinnarna i. Det är bara sand. I väntan på solnedgången började det blåsa upp och så småningom kom regnet. Det var över på ungefär en halvtimme men molnen låg kvar. Vi åkte ut till den stora stenen för att se den i solnedgång. Ljusspelet var begränsat i och med molntäcket men det är en imponerande syn. Mitt ute i plattmarken står den, ungefär 350 meter över marken och sju kilometer finns nedåt. Det var inte bara vi på plats. Området var fullt av turister, bland annat en busslast till från Sverige.
Kvällen avslutas nu tidigt. Imorgon ska vi se stenen i soluppgång, om det inte regnar.
Oscar
RSS. RSS, Günzel.