Författare: Günzel Sida 4 av 21

Dag 21; Tisdag hela veckan

den 25 juli, 2017

i New York, USA 2017

Det finns ibland tillfällen, företeelser som får mig att återigen tro på mänskligheten. Duschen på hotellrummet i New York är ett sådant. Det hör inte till vanligheterna att vattenmängden i tvagningsanläggningen går att justera, nuvarande dusch är ett undantag. Tydligen blir hanteringen väldigt mer komplex eftersom det till och med sitter en instruktion på badrumsväggen om hur användaren ska hantera vattendistributionen. Hur som helst är det iallafall ett litet hållbarhetstänkande. Georgia Akvarium gjorde intryck på mig i och med att de verkligen verkade brydde sig om havslevande djur och våra vatten. Där fanns det ett snålspolarläge på toaletterna som använde betydligt mindre vatten än de sex liter som annars verkar vara en standardspolning här i landet.

Vi hade inga större planer för dagen än att ”se på stan” varför vi började med en lite för dyr frukost relativt nära hotellet. Vi tog oss sedan ner i tunnelbanan och köpte biljett för de dagar vi är här. Vi har inte så mycket tid och det är nästan ett måste att åka tunnelbana tycker jag, även om det bara är för sakens skull. Jag har varit i stan ett par gånger tidigare men för PEtersson är det en ny upplevelse. Vi tog oss till Central Park där vi på något sätt lyckades tappa riktningen mot norr och började gå i cirkel. Vi fann vårt misstag när vi stannade vid en karta för att bestämma den fortsatta färden. Ett vattendrag låg inte där vi förväntade varpå vi fick erkänna oss besegrade och kanske lite skönt snedseglade över att komma så bort från stadens raka gator och tempo att vi tappade riktningen.

På vägen söderut stannade vi till i Battery Park och tog en fika. ”Green Table” bestod av två kiosker som serverade schysst fika. Jag tog en hemmagjord kaka som var god men samtidigt väldigt söt. För att se Frihetsgudinnan tog vi en tur på Staten Island-färjan som under den 25 minuter långa resan passerar på ett bra betraktningavstånd från den välkända damen. Vi bara vände på Staten Island innan vi bordade igen och tog oss tillbaka mot färjeterminalen på Manhattans södra spets.

Jag gillar musikaler. Det finns något glatt som lockar i kombinationen Sång och Teater. Här i byn finns ett ordentligt utbud för den som söker föreställning så med hjälp av gratis trådlöst internet på färjeterminalen bokade vi in oss på en show som skulle börja dryga tre timmar senare. På vägen norrut stannade vi i Madison Square Park och köpte hamburgare. Shake Shack serverade en enkel men ack så god burgare tillsammans med en jordnötsmilkshake. Stället var av kiosktyp så vi fick slå oss ner på uteserveringen, praktiskt att det var strålande solskenet och inte regn. Stärkta av god mat beslutade vi oss för att gå till föreställningen på August Wilson Theatre, 30 gator norrut. Biljetterna hade kommit digitalt men den förträffligt tydliga instruktionen var att en papperskopia av dokumentet var allt som fungerade vid insläpp. Vårat hotell låg ungefär halvvägs varför vi gjorde ett snabbesök vid dator- och skrivarehörnan. Lagom till insläpp kom vi fram. Vi skulle se Groundhog Day – The Musical.

Musikalen är baserad på en film som på svenska heter Måndag hela veckan och kom ut 1993. Handlingen utspelar sig i en småstad där en meteorolog vaknar upp till samma dag om och om igen. Filmen är väldigt bra och musikalen var till och med något bättre. En stor portion humor och bra musik gjorde att de två och en halv timmar speltid inte kändes alls som långa. En berättartekniskt spännande öppning av andra akten och ett hantverk där huvudskådespelaren dök upp på olika platser på scenen när alla trodde att han var någon annanstans imponerade mig stort och jag hade inga tveksamheter att stämma in i de stående ovationer som följde föreställningens slut. Petersson hade till en början varit tveksam till hela utflykten men hade snällt låtit mig boka och dra med honom. När vi kommit ur salongen gav han uttryck att ”Detta var riktigt bra”.

Natten var varm. Vi följde folkströmmen ner mot Times Square för att uppleva denna mycket speciella plats. De bilfria delarna var fyllda av människor. vissa var utklädda, andra var lättklädda men tillsammans med alla blinkande lampor och stora ljusskyltar bidrar det till att skapa en upplevelse som måste genomlevas minst en gång, om än bara i lagom dos. Jag och Petersson passerade i massans tempo och tog oss sedan till tunnelbanan för att strax därpå kliva in på hotellet igen. Det hade varit en dag med mycken promenad. Telefonen, den teknik vi hela tiden bär runt på, berättade att vi gått omkring två mil under dagen.

Dag 20; Ka is da King

Av Günzel

den 24 juli, 2017

i Maryland, New York, USA 2017

Hotellet serverade frukost vilket gav oss tillfälle att titta på amerikansk morgon-tv. Weather Channel stod på och vi serverades radarbilder, regnrapportering och prognoser till äggröran och baglarna. Prognoserna såg inte lovande ut, regn med åskskurar på eftermiddagen vilket säkerligen skulle inverka negativt på vårat karusellåkande.

Six Flags Great Adventure låg en bra bit in i skogen från vägen. Med säsongspassets parkeringstillstånd gled vi lätt in och ställde bilen på en enorm yta asfalt. Lika lätt gled vi genom entrén och vek av höger ganska direkt. Via karta hade vi uppdaterat oss på parken och lagt upp en attackplan för hur vi skulle lägga upp dagen, i vilken ordning vi skulle besöka de olika delarna så vi slapp stå i kö. Vädret kunde också bli en faktor om vi skulle tro på meteorologernas siande.

Vi tog oss in i Movie Town, ett område med tema från Filmens värld. Batman – en ride vi hoppats på – var tyvärr för dagen stängd. Motgång redan innan första åkturen. Istället vände vi oss 180 grader och stegade mot The Dark Knight men även här stoppades vi i dörren; För att förenkla hanteringen av småsaker såsom dryckesflaskorna, värdesaker och för dagen även förstärkningsplagg i händelse av nederbörd, hade vi med oss en ryggsäck. Den fick inte följa med in i The Dark Knight, den skulle låsas in i skåp. Vi tog ett precis utanför och hoppade på tåget. Åkturen var en färd genom Gotham, inomhus och i relativt mörker. Turen var hård och stötig och inte alls så bra som broschyrer gjort gällande. Nästa tur blev Skull Mountain. Även denna var en berg- och dalbana inomhus i mörker och precis som åkturen innan var heller inte denna anledning till upphetsning. Vi fick smaka på parkens fysiska storlek när vi bytte område för att åka Nitro, en bana som breder ut sig på stor yta. Nitro var fantastisk. Skön tur och lagom mycket airtime. Vi satt längst bak denna gång men bestämde att vi skulle återkomma.

Vädret bjöd på mulen himmel men en behaglig temperatur och ännu inget regn. Vi bytte skåp för väskan, hittade en mer central plats att springa till om läget skulle uppstå. I dessa skåp kunde vi också förvara hela dagen, jämfört med endast två timmar borta vid Dark Knight. $14 skulle de ha betalt för tjänsten. Vi konstaterade snabbt att denna park var väldigt svår att hitta i. Vi har på resan lyckats tagit oss genom flera stater utan större svårigheter med kartans och magkänslan hjälp. I parken nu var det snudd på omöjligt att få logik i var allt låg. Området var dessutom så stort så vi inte mer än skymtade berg- och dalbanor och fick en känsla för deras bäring, inte hur vi skulle ta oss dit. Vi virrade flera gånger.

Även om parken var stor och hade många banor så var det bara ett par som stack ut riktigt. Ingen åktur var dålig men även bland många bra kan det bli alltför trångt på prispallen. El Toro var en bana som med sitt knappt 55 meter långa drop i 76 graders vinkel var en riktigt bra träbaneupplevelse. Turen fortsätter i rasande fart men ett par riktigt sköna stunder med negativ G. Vi åkte även El Toro flera gånger.

Kingda Ka är en extrem åktur på många sätt. Det är den högsta och näst snabbaste berg- och dalbanan i världen. Vi skjuts iväg rakt fram vänder 90 grader upp för att sedan nästan stanna över krönet innan den fortsätter neråt igen. Denna skulle jag och Petersson testa. Något som vi nästan börjat vänja oss vid nu är den korta väntetid som varit på Six Flags. Även idag var det i princip bara Max knappa kvarten på varje åktur, detta trots att vädertjänsten haft fel och eftermiddagen bjöd på molnfri himmel och sol igen. Till Kingda Ka stod vi tre vagnar innan det var vår tur. Vi spändes fast i sätet och rullades till startområdet. Totalt tar åkturen 28 sekunder varför nästan allt måste ske väldigt snabbt. Vi ombedes att luta huvudet mot nackstödet och vi hörde bromsarna lossas.

Vi drogs iväg med kraftig acceleration. Efter tre och en halv sekund nådde vi maxfart på 206 km/h. Vinden blåste i håret och slog i öronen. Sedan vände rälsen uppåt. Farten avtog men vi kom rejält högt innan vi så planade ut. På 139 meters höjd fick vi någon sekund att notera vårt läge när vi gled över krönet. Jag kikade åt åt vänster och såg ut över området runt oss. Hela parken syntes och även hela parkeringen, jag sökte lite kort efter området där vi parkerat vår bil. Jag vände mig sedan åt höger, mot Petersson, och konstaterade att ”här såg vi ganska långt,” innan så farten ökade i och med att rälsen fortsatte nedåt. Via en 270-graders högerskruv föll vi rakt nedåt i 127 meter innan så rälsen åter blev i markvinkel och via en liten topp vi bromsades ner till snudd på stillastående. Det var över, vi hade åkt en typ av bana som det bara finns tre av i hela världen. En mäktig, om än lite märklig upplevelse. Allt var över så fort så det var först efteråt som jag började jämföra data. Högsta hastighet jag kört min bil i är 202 km/h, på Autobahn utanför München – nu hade jag åkt snabbare och dessutom med vinden i håret. Fritt fall på Gröna Lund i Stockholm är 80 meter högt, nu hade vi fallit drygt 50% längre. Helt klart en upplevelse.

Vi tog ett par turer till i Nitro och laborerade med vilken rad som var bäst. Det var en upplevelse att åka längst fram, inbromsningen precis på krönen av backarna gjorde att kroppen lyftes från sätet och det fria synfältet av att inte ha något framför är väldigt ofta bara positivt. Längst bak bjöds vi på ett härligt sug in i nedåtfärden och en oväntad drop på slutet kom riktigt som en överraskning. Rad tre var en chansning som inte riktigt gick hem och om jag skulle åka banan tre gånger till skulle det bli på sista raden, rad 2 och sedan rad ett.

Alla banor vi ville åka åkte vi innan vi mot eftermiddagen lämnade mot New York City. Resan skulle uppta drygt två timmar av vår tid och vi stressade inte. Det blev en enkel bit mat på vägen eftersom vi ätit bra i parken tidigare. Peterssons oklanderliga kartläsning tog oss via New Brunswick och Newark och genom en vägarbetsomväg innan vi så nådde Lincolntunneln och tog oss ut på Manhattan. Vi hade lite oro inför det som nu väntade. Vi skulle dyka upp bland skyltar, trafikljus, enkelriktade gator och massor av bilar – hur såg hotellet ut, var låg det och skulle vi kunna stanna med bilen utanför? Hur skulle vi parkera? Frågorna var många men det flyt vi åtnjutit under hela resan, gällande allt från kötider till hur vi hittat boenden, hjälpte oss. Tunneln ledde oss till en T-korsning vid W 42nd Street, på samma gata – fast på östsidan – låg hotellet. Vi kollade snabbt husnumreringen och konstaterade att 304 skulle komma på vår högra sida, även det praktiskt ur ett ”stanna vid trottoarkanten-perspektiv”.

Mycket kallade vår uppmärksamhet. Alla lampor och övriga bilar tillsammans med den otroliga mängd människor som var ute även vid timmen när vi kom. Utan incidenter och utan att bli tutad på såg vi plötsligt ett välkänt hotellnamn på en skylt – vi var framme. Klockan var strax innan 21. Varningsblinkers på och stanna på Valet-zonen. En herre från hotellet knackade på rutan och frågade om vi skulle checka in. Efter att ha hört våra närmaste mål förklarade han ”Here’s whatcha gonna do”. Vi skulle inte använda hotellets valet-tjänst. Den kostade $120 per dygn och det fanns alternativ i närområdet. Vi skulle istället fortsätta till första avenyn, göra en klassisk vänster-vänster-vänster och komma ner till 40th Street. Utefter den, mellan andra och första avenyn fanns flera parkeringshus. Men först skulle vi lasta ur. Han gick och hämtade en bagagevagn som vi fyllde med våra väskor och annat löst vi ansåg oss behöva under de tre nätter vi checkade in för. Efter att ha fått rumsnyckeln hjälpte han oss upp till rummet på femte våningen. Vi dricksade friskt, väl medvetna om att han precis löst de funderingar vi haft när vi klev in i stan. Bilen lämnades in i ett garage och hamnade säkerligen en bit in eftersom vi inte behöver den igen förrän den 27.e. Det ska bli en skön omväxling med att stanna flera nätter på ett och samma ställe. VI har inga direkta planer med New York, vi får se vad vi kan hitta på.

Dag 19; Där allt började

Av Günzel

den 23 juli, 2017

i Delaware, Maryland, New Jersey, Pennsylvania, USA 2017

Vi hade en transportdag framför oss. Tack vare en snabb googling kvällen innan hade vi två mål på resan; I Delaware finns ingen sales tax och i Philadelphia startade det som idag är Amerikas Förenta Stater. Vi tog oss ut på motorvägen och följde väg 95 in i en ny stat – Delaware. Skatteupplägg gör att allt som vi köper här är mellan 6-10% billigare än i de andra staterna. Det finns ett par områden som, likt Delaware, inte har moms men de är ganska få. Precis bredvid motorvägen låg köpområdet Christiana mall, ett väl placerat område där besökare kommer från omkringliggande stater för att handla. Vi svängde in och hitta först en vildmarksbutik, en aningens bisarr vildmarksbutik.

Affären var väldigt stor. En mittgång ledde fram till ett skyltområde med uppstoppade djur, vattenfall och två stora akvarier. På ena sidan hittade vi det mesta för utelivet. Grillar, sovsäckar, matlådor, t-tröjor, fiskespön, kylboxar, frystorkad mat, skor, lampor, tält, system för vattenrening, rep, snören, ryggsäckar, elverk, mössor, vandringsstavar och termosar för att nämna något. På andra sidan vattenfallet var området mer ägnat åt jakt. Jag insåg det först efter en stund, här kunde du köpa vapen. Det låg ammunition på en hylla precis bredvid där ett par människor höll upp och siktade med beväpning av väldigt varierande modell. Det var allt från pistoler till automatvapen. Detta var första gången jag riktigt såg vapenvardagen här i landet. Hur naturligt de hanterade en hel avdelning med skjutvapen och detta att det fanns hyllmeter med ammunition precis bredvid. Det kändes konstigt, men jag är heller inte van. Avdelningen innehöll också ett område med vapenskåp, en del med armborst och pilbåge samt kamouflagefärgade kläder. När alla hängde bredvid varandra var det svårt att se vad som var jacka och vad som var byxa.

Vi köpte inget vapen utan tog oss vidare till själva köpcentret. Vi smet in på en bokhandel där jag hittade ett par ljudböcker, så mycket roligare när de är på orginalspråket engelska. Bland annat hittade jag Liftarens Guide till Galaxen där Stephen Fry läser om Arthur Dents äventyr. Om jag fortfarande känner för att köra bil när jag kommer hem har jag många timmar ljudbok att ta mig igenom.

Siktet stod sedan på Apple Store där Petersson handlade ännu mer av teknik han behöver och jag köpte en laddare till telefonen. Absolut var det billigare än hemma. Efter en bit mat fortsatte vi ut på vägarna igen, ny stat i och med att vi korsade in i Pennsylvania. Det var i Philadelphia som allt startade, det var här som The Founding Fathers knåpade ihop det dokument som deklarerade att de tretton kolonierna slog sig fria från Storbritannien. Vi hittades skyltning mot de äldsta delarna av staden och Independence Hall där vi körde ner i ett parkeringsgarage. Bilen är stor men vi konstaterade att så länge frihöjden är minst 6 fot och 6 tum kan vi passera under, även om det bara ger oss drygt en centimeter tillgodo.

Framför oss låg Independence Hall. Ett hus som fungerat som administrativ byggnad för kolonin Pennsylvania under många år innan en ny stat skulle ta form. Själva namnet är också ett som uppstod när väl bollen var i rullning. Vi gick igenom säkerhetskontrollen och passerade igenom ett par utställningar, bland annat en där vi kunde se Declaration of Independence och delar av konstitutionen. Dokumenten låg säkrade under glas att skydda både från klåfingriga och skadligt ljus.

In i Independence Hall var det kö. Vi slussades in i grupper där en vältalig Park Ranger förklarade var vi var och vad som hänt. Anläggningen låg i ett område där flera byggnader bevarats. En promenad genom området ledde oss så småningom tillbaka norrut och till utställningen om Liberty Bell som fått stått symbol för frihetskamp i olika former genom åren. Upplyst i en hörn av en sval tegelbyggnad hängde klockan med den välkända sprickan tydligt synlig.

Efter att ha baxat ut bilen genom den smala och låga utfarten körde vi ett varv runt stadshuset innan vi åter tog oss upp på väg 95 och började beta de sista milen mot Jackson, New Jersey. Peterson fick jobba hårt med bläddringen i kartboken i och med alla stater som passerades, ibland flera gånger. Sorteringen i atlasen är i bokstavsordning, en ordning som inte staterna ligger i. Han ledde oss utan alltför stora snedsteg fram till avfarten varvid vi började leta boende. Dagen har passerat utan några motgångar hittills men nu var det slut på det; Motellen lyste med sin frånvaro och vi irrade lite för länge innan vi hittade ett hotell som för knappa 1500kr kunde erbjuda oss ett rum. Definitivt i den dyrare änden av kostnadsskalan vi sett under resan, men just då hade vi inte så många alternativ. Morgondagen bjuder på karuseller innan vi ska försöka hitta till ett bokat boende på Manhattan, New York.

Dag 18; Någon hemma?

Av Günzel

den 22 juli, 2017

i DMV, Maryland, USA 2017

Jag har besökt Washington DC förut. Alla gånger har det varit direkt från ett par dagar i New York. Skillnaden mellan de två städerna tycker jag är så total att det blir en bra kombo att ta dem nära varandra. På uppmaning av skyltning parkerade vi bilen en bit utanför stan och köpte biljettkort att ta oss in kollektivt. Val av transportsätt föll på tunnelbana och efter en stund kunde vi kliva ur underjorden precis bredvid Kapitolium. Kongressbyggnaden var dock inte vårt första mål. Vi satte av mot kongressbiblioteket och Thomas Jefferson Building.

Vi klev in i ett väldigt stort bibliotek. Här finns det mesta som i bokform publicerats på engelska men även flera utställningar. Byggnaden hyser både själva biblioteksdelen, som är ett referensbibliotek för de som jobbar i kongressen, och för dagen ett par större utställningar, bland annat om Första Världskriget samt vad som väntade de första européerna när de kom till den amerikanska kontinenten.

Vi stegade först igenom lokalen och fick en känsla för den fantastiska takhöjden och byggnaden i sig. En våning upp, till höger relativt ingången fanns utställningen om The Great War, första världskriget, och USAs inblandning i detsamma. Jag vandrade i långsammare takt än Petersson, största anledningen var att jag tyckte detta var väldigt intressant. Själva presentationen var väl utförd, tydliga sektioner och lätt att hitta runt i tidslinjen. Historien var än mer fängslande. USA var ett nytt land och manade till enighet – ”Vi kanske kommer från olika länder och talar olika språk men vi är alla Amerikaner” var budskapet på de flesta planscher. Jag vet inte om det är en utställning som funnits länge eller om det var ny men den kändes aktuell.

Jag fascineras av Första Världskriget, mer än av kriget 1939–45. Kanske beror det på att det var ett krig som var i en tid av stor förändring på hur världen krigade, bland annat var flygplanet var en nyhet, kanske beror det på att jag oftare kommit i kontakt med kriget; Under Australien/Nya Zeeland-resan jag gjorde för ett antal år sedan var vi förbi flertalet minnesmonument och dito installationer för just The Great War. England, som var den styrande makten, skickade soldater från dessa länder.

Utställningen höll sig till ett rum och i nästa ägnades plats åt en utställning om de konstnärer som specialiserat sig på att rita bilder som beskriver rättegångar och liknande där inga kameror tillåts. Utställningen om européernas första steg i Amerika fokuserade mest på den södra delen av kontinenten och mötet med Inca- och Maya-kulturen. Vi kikade även i i stora läsesalen. Från en inglasad balkong tilläts turister kika in i ett rum med arbetsplatser och böcker i en miljö med takmålningar och stora fönster med fint ljusinsläpp.

Vi följde skyltning och tog accestunneln över till Kapitolium istället för att gå ute. I det relativt nybyggda Visitor Center hoppade vi på den guidade turen som började med en film om vad kongressen gör för att sedan fortsätta med en rundvandring där vår guide Danny berättade om byggnaden och dess konst. Vi passerade genom Rotundan, den stora lokal som är smyckad med målningar och statyer. Här fanns avbildat händelser ur historien, allt från Columbus landstigning, via Pocahontas dop till inbördeskrig och unionens expansion. En vanligt förekommande figur, både som staty och avbildad i målning, var George Washington. Det fanns vissa delar av historien som gjorde mig ärligt förvånad. Denna dyrkan av nämnd George var nästan religiös. Den stora takmålningen i Rotundan berättade om George likt Jesus omringad av representanter för de tretton första staterna, upphöjda från jordelivet. I källaren, rakt under Rotundan, var det byggt en grav där tanken var att George Washington skulle begravas. Så blev det aldrig, mycket beroende på att George dog 30 år innan bygget var färdigställt. Denna persondyrkan känns igen från andra länder, även i modern tid, men jag trodde inte att det skulle vara så extremt. I det amerikanska samhället i övrigt har jag aldrig sett sådan fixering vid gubben.

Turen fortsatte genom ett rum fyllt av statyer, en lokal som innan antalet stater blev det antal de är idag, fungerade som möteslokal för de styrande. Både den inledande filmvisningen och den efterföljande rundvandringen kändes inte ämnad för utländska turister, den var tänkt att upplysa amerikanare hur deras samhälle byggdes och hur denna demokrati fungerar. Självklart ska det vara så. Huvudstaden ska inte bara fyllas med besöksmål för utlänningar som vill se häftiga saker, utbildning för landsmän är det viktiga. Vi andra får en inblick i hur just denna styrandeform skapades och fungerar idag.

En del av vad som gör den amerikanska historien intressant är att den är så väldokumenterad. Kongressens besökskomplex höll en utställning om hur Washington DC utvecklats under åren. Vi vandrade genom denna innan vi tog oss ut. Den blöta asfalten och dropparna från träden skvallrade om att det kommit en kraftigare regnväder när vi var inomhus.

Vi tog tunnelbanan bort till Arlington och såg vaktavlösningen vid Den okände soldatens grav. Vi vandrade upp på kullen och hann till Arlington House precis innan tokregnet slog till. Den tidigare tydliga skyline med Lincoln Memorial, Washingtonmonumentet och Kapitolium försvann i nederbörden när fri sikt sjönk till hundratalet meter. Efter ett sådan urladdning är det alltid en chansning att ge sig iväg från takens beskydd. Vi hann fundera både en och två gånger innan vi så tyckte att regnet lättat så pass att det var lugnt att ge sig iväg. Vi trodde så på ingivelsen att vi istället för att ta tunnelbanan tillbaka mot Lincoln Memorial valde att promenera bort. Det kom ett par skurar under tiden vi tog oss via den stora dammen vidare till Vita Huset. Pennsylvania Avenue var fyllt av både poliser och turister, lampan i huset lyste men jag såg inga tecken i övrigt på att någon var hemma.

När vi kände oss klara tog vi sikte mot Morgan Boulevard igen för att ta bilen vidare på resan. Via väg 95 passerade vi Baltimore innan klockan slog dags-att-stanna och vi letade oss till ett motell vid staden Joppa. Imorgon ska vi bryta av bilåkandet med shopping – Petersson vill köpa teknik.

Dag 17; Man av stål

Av Günzel

den 21 juli, 2017

i DMV, USA 2017

Solen var sedan länge uppe när vi vid halv åttatiden slog oss ner vid hotellets frukostbuffé, inte den bästa vi serverats. Vi gav oss av och följde skyltning Washington, höll österut på väg 495 och efter en lugn trafikmärken kunde vi parkera på Six Flags America.

Idag hade parken medlemsdagar så vi med säsongskort släpptes in tidigare än övriga. Mycket tacksamt att kunna få ett försprång till karusellerna. Vi hittade en stålbana som fick bli premiäråkte. Parken var glest befolkad och vi kunde promenera rakt in och sätta oss på första raden. Detta med vilken rad som är den bästa har jag inte ett tydligt svar på mer än ”Det beror på”. I banor där rälsen är över oss och vi hänger under kan rad ett vara en bra plats tack vare den fria sikt som raden tillåter. Övriga platser blir väldigt lätt skymda av räls eller vagnen framför. De bakre platserna kan annars så gott som alltid vara ett förstaval. Jag gillar den skjuts som tågets vikt ger in i kurvorna.

Vi tog ett varv till i Mind Eraser – det var trots allt ingen kö – där vi denna gång satt på sista raden; Skumpigare men en annan fartdisposition i kurvorna. Vi gick vidare genom parken och kunde gå rakt in och göra dubbla åkturer i både Roar (träbana), Apocalypse (stål, stå) och WildOne (trä). Fortfarande var det förvånandsvärt tomt i parken, kanske berodde det på den tryckande värmen, kanske hade vi lyckats pricka in en dag med ovanligt lite besökare. Kanske hade en vecka i Orlandos parker fått oss anse att allt under en timme i kö per attraktion är Folktomt. Vi tog oss bort mot den största berg- och dalbanan på området – Superman, Ride of Steel. Vi promenerade i princip rakt in och slog oss ner. I god fart drogs vi upp för den första backen och kom bara längre och längre upp. På håll hade vi sett att denna banan var högre än allt annat i parken men det blev en annan upplevelse väl där. Jag skulle inte säga att jag är höjdrädd. Visst kan det pirra till i vissa lägen men jag har aldrig upplevt detta som ett problem. Nu närmade vi oss krönet och vände sedan nedåt. Det var en ordentlig nedförsbacke. Tack vare vår bakåtplacering i tåget fick vi verkligen fart över krönen. Den branta vinkeln riktigt lättade mig från sätet. Färden fortsatte nedåt samtidigt som farten ökade. Vi rätade långsamt ut men gick snabbt upp i nästa stigning med efterföljande nedförslut. En dubbel centrifugkurva senare rätade vi ut och närmade oss i rasande fart ännu en puckel. Dubbel centrifugkurva igen innan vi efter enklare kast och pucklar närmade oss stationen. Inbromsningen var kraftig och eftersom vi sagt där vi satt påbörjades den redan i sista nedförsbacken. Vi bromsades till stillastående på bara någon meter. En fantastisk åktur! Denna skulle vi åka mer under dagen.

Värmen föreslog att vi svalkade av oss i en enklare Bli-blöt-tur. Jag hamnade precis i vattenfontänerna och blev sittandes där när vi väntade på att badringen skulle komma vidare i kön in mot stationen. Petersson klarade sig bättre. Lunchserveringen tog tid. Killen som lagade samlade först på sig ett antal beställningar. Han valde sedan en rätt av de beställda och gjorde alla portioner, en i taget och helt utan att bry sig om i vilken ordning beställningarna kommit. Jag fick vänta i lite över 30 minuter och jag han torka helt under den tiden.

Så småningom var det dags att prova Batwings. Detta var en åktur där sätet sänktes ner varpå turen initialt framskred med huvudet före liggandes på rygg. Vi drogs uppför backen i detta läge innan vi kände att farten ökade och vi vändes runt. Hängandes under fick vi först nu en uppfattning om hur högt upp vi var innan banan tog oss omväxlande i ytterkurva och innerkurva. Vi åkte genom en loop insides och tog en och annan korkskruv utsidas. Upplevelsen var behaglig men samtidigt lite underlig.

Eftermiddagssnacks fick bli små glasskulor i spännande färger innan vi satte av att åka Superman igen. Och igen. Och igen. Det var den absolut härligaste åkturen i parken, inte resans skönaste rajd – den platsen innehar fortfarande Goliath från Six Flags Over Georgia – men fortfarande en härlig fartupplevelse.
En snabb titt på klockan gav vid handen att det strax var dags för middag. Den knappa halvtimmen innan restaurangerna började sin servering av denna vår andra tredje måltid som ingår i biljetten passade vi på att åka några av de banor som vi provat tidigast på dagen. Vi Kunde fortfarande inte förstå hur köläget kunde vara så fördelaktigt, hade vi bara prickat in n bra dag? Vi får se hur resten av resans parkbesök runt om i landet kommer vara innan vi på riktigt kan lämna statistik över väntetid i relation till åktid.

Efter att jag tagit mig igenom en Pasta Alfredo styrde vi från parken för att hitta något boende. Vi är i närheten av huvudstaden men valde att åka ut från stadens kärna för att leta. Vi följande väg 214 en bit innan vi vek av söderut på väg 301. Efter en stund låg där ett Motell utefter vägen högra sida. Rummet var relativt dyrt men det kanske är något vi får acceptera nu när vi är i storstadsområde. Städningen var dessutom bättre än på många av de ställen vi sovit tidigare. Dag passerade till skymning och vi satte av bilen för att lite närmare stifta bekantskap med Washington DC. Väg 214 gick rakt in till stadskärnan och efter någon mile passerade vi mellan Vita huset och Washingtonmonumentet. Vi vände i cirkulationsplatsen på andra sidan bron mot Arlingtion och åkte på andra sidan av National Mall tillbaka mot boendet. Jag tycker det ger mycket att ta en tur i bilen i en stad – det ger en känsla för riktning och platsers förhållande till varandra inför att vi imorgon per fotmarsch ska turista i maktens centrum.

Författare: Günzel Sida 4 av 21

Dag 21; Tisdag hela veckan

Dag 20; Ka is da King

Dag 19; Där allt började

Dag 18; ﻿Någon hemma?

Dag 17; Man av stål

Dag 18; Någon hemma?