Jag var ganska trött när klockan ringde. Jag visste att det inte blivit många timmar sömn men det var ändå inga stora problem med att släpa mig upp. Ur kylskåpet tog jag det sista av det som var ätbart. Vi skulle äta frukost på Arlanda så det var inget krav med ett fullvärdigt morgonmål redan nu. Med de två väskorna i släptåg vandrade jag i soluppgångens ljus bort mot Firman, som jag skulle ha som utgångspunkt. Klockan var strax innan fem och stan var sådär lugn som den bara kan vara en tidig morgon; Kvällens ståhej har lagt sig och den nya dagens verksamhet har inte riktigt kommit igång.
Genom åren har jag haft förmånen att tvingats upp tidigt under sommarmånaderna. Jag jobbade på Posten och började redan 02:45 vissa pass. Synen när nattens dagg sakta ångas av och lägger sig som ett täcke över ängarna runt Borlänge är hos mig fortfarande associerad med ett stilla lugn och nästan en magisk känsla. På sedanre år har jag ofta valt att gå upp tidigt utan mer anledning än att jag gillar morgnar, egentligen.
Jag blev upphämtad av taxin och vi styrde mot Petersson, kollegan från arbetet. Vi har väldigt snarlik förhoppning på resan – nu ska vi se större delen av USA och åka massor med karusell under resans gång. Två dagar kort på sex veckor ligger framför oss och jag vet inte hur många mil, eller Miles som det är lika bra att börja räkna i en stund framöver.
Tack vare vår biljettklass kunde vi avnjuta en härlig frukost i loungen på Arlanda. Jag passade på att trycka i mig ett par knäckebrödsmackor eftersom erfarenheten gör gällande att det inte är helt lätt att hitta sådant bröd på vårt resmål. Det var lite i planen att ha tid till detta morgonmål, vi var på flygplatsen lite innan vi egentligen behövde men jag tror vi båda kände att det inte var helt fel med det som oss serverades.
Första hoppet gick till Köpenhamn där vi skulle byta flyg mot vår första destination – Miami. Även här hjälpte oss vår biljettklass till väldigt bra platser. Det fanns gott om utrymme i Plus-stolarna och vi serverades mat vid två tillfällen. Resan hade tio timmar i luften men det gick fortare än jag räknat med. Jag är ganska övertygad att det beror på att jag sov mer än jag förstod. In-flight entertainmentsystemet höll min uppmärksamhet de stunder då sömnen inte höll mig fast. Plötsligt raspade högtalarsystemet igång och kaptenen meddelade att det bara var dryga halvmimmen kvar innan vi skulle landa.
Något av en förutsättning för en road trip är väl detta med bil. Det är ett ämne som lite vållat brydderi hos oss den senaste tiden. Flygbiljetter ordnades under april månad men hyrbil blev klart egentligen först igår. Jag har, lite för hårt kanske, propsat på att vi ska använda AVIS, en uthyrare som jag fått förtroende för under mina tidigare resor. Till denna gång hade vi lite lagt upp konceptet efter AVIS som partner; Hotell i New York ligger precis bredvid ett av deras kontor, som praktiskt är öppet dygnet runt. Det har funnits en otydlighet och missförstånd mellan den svenska och den amerikanska delen av bolaget vilket har resulterat att vi istället för sex veckor med nämnd uthyrare nu bara har elva dagar, större delen av resan har vi bil från annat bolag. Det är inte alls säkert att de bolaget kommer vara bättre – det handlar om att få en bra bil, speciellt i det läget där vi är nu där bilåkandet är en stor del av upplevelsen.
Om än lite stött så har jag fortfarande förtroende för AVIS och när vi på Miami International Airport kunde hämta upp en bil som väldigt mycket stämde med vår förhoppning så får jag väl inte räkna ut dem än. Vi tog oss väldigt snabbt och smidigt genom både immigration och bagageupphämtning. Tjänstemannen tittade på mitt pass, frågade hur mycket pengar jag hade med mig i kontakter och undrade om resan var för nöjets eller arbetets skull. Bevisligen var han nöjd med hur jag svarade varför jag återfick mitt pass med en APPROVED-stämpel. Klockan hade varit strax innan 14 när vi slog flygplanshjulen i marken och bara dryga timmen senare stod vi nu framför vår hyrbil. Den svarta Ford Mustang, där taket gick att fälla ner, skulle nu bli vår vän de närmaste knappa två veckorna. Det tog en stund innan vi hittade funktionen för att just vika undan taket. Det var en kombination av drag, vred och elektronisk motor som så småningom lade suffletten stiligt ihopvikt i bagageutrymmet. Väskorna var nästa problem. Jag hade två rullväskor plus en ryggsäck, Peterson vägde in på Två rullväskor och en dataväska. Det krävdes ett hantverk som nog skulle få den mest inbitne Tetris-spelaren imponerad innan vi tillslut kunde stänga bagageluckan med bara en rullväska kvar att ha tvingas placera i baksätet.
En av våra överenskommelser på resan är att inte använda GPS-navigering. Vi har köpt en kartbok som i olika grad av detaljrikedom presenterar vägnät och städer. Det är inte första gången jag är i Miami, inte första gången jag åker från flygplatsen till det hotell i Miami Beach där vi ska bo de första två nätterna. Ändå lyckades jag missa en avfart vilket resulterade i att den tid vi räknade med att vi skulle vara framme lite fick justeras. Det var inget farligare än att vi vid nästa rödljus gjorde en klassisk vänster-höger-höger-höger innan vi gavs en ny chans att komma på motorvägen österut. När väl vi var på rätt spår var det lätt att hänga med i tempot och följa den inre kompassen mot 801 Collins Avenue. The Hotel om South Beach hälsade oss välkomna och vi fick ett rum med ”partial ocean view”.
Seneftermiddag och vidare mot kväll bjöd på promenad i området. Jag hade bytt om till shorts så fort vi landat på hotellrummet och temperaturen på drag 30 grader gav mig ingen anledning till att välja något förstärkningsplagg. Längs Lincoln Rd Mall fann vi en italiensk restaurang som drevs av argentinare. Jag vill inte tro att det bara var hungern som spelad in, den Mozzarella Caprese och sedan huvudrätten med Gnocchi smakade fantastiskt gott och Ristorante Cantinetta bjöd på väldigt bra service. Strax innan 22 hade solen helt lämnat vår sida av jordklotet och vi avslutade upptäcktsfärden. När jag lagt huvuden mot en av de fem kuddar i den buffé av kuddar som erbjöds, tog det inte lång stund innan jag sov.