En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: Övrigt/Arkiverat Sida 2 av 13

De resor som företagits arkiveras så småningom.

Dag 59; Vulkaniskt aktiv

Imorse var jag en av de första uppe. Anledningen var att jag och min tältkamrat tillsammans med sex till skulle ut och vandra. Tongariro Alpine Crossing väntade. Topp tio vad gäller dagsvandringar i världen faktiskt. Snabbt ordnades med frukost och det sista av det som skulle bli dagens lunch. Klockan närmade sig avfärd och vi gjorde en väldigt snabbt nedpack av tältet. Bussen som skulle ta oss de knappa fyrtio minutrarna till vandringens början plockade upp oss och vi var iväg.

Jag hade packat ner mer än vad jag trodde jag skulle behöva i ryggsäcken: Tre liter vatten, extra t-tröja, shorts att byta byxorna mot, regnkläder, mat, solglasögon, en reservdels utifall jag skulle tappa min hatt samt min jacka. Vår reseledare hade sagt att vi skulle rusta för temperaturer mellan tre och trettio grader. Morgonen var sval, jag hade jeans och flanellskjorta på mig. Bussen stannade utefter vägen och vi fick ännu en chans att fota berg. Efter någon kilometer vidare på en grusvägen var vi framme. Jag blir imponerad av hur uppstyrt allt är. Vi fick ett dokument med hur vandringen skulle gå till, en karta där det var utmärkt toaletter och dricksvatten efter vägen. Vi följde den tydligt markerade leden. Redan efter någon kilometer började vi hamna i smågrupper. Jag föll in i de som gick sist. Erfarenheten från vandringen i Valley of the Winds var att när jag tar mycket kort tar det lång tid att gå.

Landskapet var hårt och kargt. Vegetationen var begränsad och vägen var kantad av små lustigt formade stenar. De var inte kantiga eller runda, de var som bubbliga bollar. Lavastens rike tornade upp sig framför oss. Vildmarken förändrades ganska snabbt runt oss. Stora stenar formades efter den väl upptrampade stigen. Varje dag vandrar upp till femhundra personer den vandring som vi precis påbörjat. Det tog ungefär en timme att komma till den första stationen. Där fanns en variant av en toalett och dåden varningsskylt; Skulle man gå vidare måste man vara medveten om att det är en rejäl stigning, en rejäl nedförsbacke, kanske snabba väderförändringar och tretton kilometer till målet. Vi var alla laddade till tusen varför vi fortsatte efter en kortare paus. Det vägen här som jag bytte till kortbyxor istället för jeansen. Efteråt konstaterat ett bra val. Stigningen var brutal. inte lika brant som St. Mary’s Peak, här fortsatte backen, i som det kändes, en evighet. Vi hittade ett väldigt bra tempo och vandrade om flertalet andra som dels gick långsamt, dels hade stannat helt för att vila. Det tog ungefär en timmes aktiv vandring innan det planade ut. Vi hade nått en krater som platt hälsade oss välkomna. Den väldigt stora ytan skulle vi korsa innan det återigen väntade en stigning. känslan som kom över mig var ganska plötslig. Här stod jag i ett enormt geologiskt fenomen i ett område som på sina ställen fortfarande var aktivt. Nästa uppför var inte lika länge men istället brantare. Det tog oss upp på andra sidan så vi såg andra sidan. Denna kant var högre än det vi gått på tidigare vilket gjorde att vi kunde sikta nästan alla väderstreck fritt. Vägen fortsatte ännu en bra bit uppåt och det från Sagan om Ringen kända Mount Doom skymde inte panoramat, det medverkade storslaget med sina nästan 2300 meter över havet. Vi fortsatte uppåt och underlaget hade nu märkbart förändrats från fast till löst grus med lätta vulkaniska stenar. Det blev svårare att gå när marken gav efter lite i varje steg. En platå senare såg vi nästa krater breda ut sig. Nu var det bara ett par hundra meter kvar innan vi var på turens högsta punkt. Det var inget att hålla på utan vi lade drygt tio minuter på att nå upp.

Här växte landskapet ytterligare. Vi såg ner över ett antal smaragdgröna sjöar. Det är allt svavel som färgar vattnet. Det var också svavlet som låg bakom den starka lukt som var vårt följe. 1886 meter över havet stod jag och tittade ut över ett landskap som var format av jordens inre krafter. Lava hade skapat formationer som inte var mjuka. Nästan varenda linje var formad som om allt kokat och sedan vara stelnat, något som är allt för långt från verkligheten egentligen. Långt nedanför oss såg vi den stora Lake Taupo som bildats av just ett stort vulkanutbrott för ungefär två tusen år sedan. Tåget med turister sträckte sig både framför och bakom oss. Det var en fantastisk dag att vandra. Lite varmt kanske, om jag måste nämna något. Det var mest i början det hade märkts. Här uppe på höjden var en sval vind ständigt närvarande. Sikten var väldigt god och vi såg minst sexton mil bort i fjärran.

Sedan började den långa vandringen nedåt. Nästan trettonhundra meter skulle vi ta oss ner innan vi var vid målet. Den första biten var väldi brant. Detta tillsammans med lösbrutet gjorde att det var en liten utmaning att ta sig fram. Jag försökte använda ”små steg-metoden”. Med korta och många steg tog jag ner för sluttningen. Lösgruset rullade längs fötterna och en hel del sten kom in i skon. Kängorna var trogna fortfarande och lämnade ett stabilt avtryck mot underlaget. Jag kunde lite på utrustningen. De gröna sjöarna var verkligen gröna kunde jag konstatera när vi tagit oss ner för den första branten och det planade ut tillfälligt. Skorna tömdes på småsten och vi fortsatte. I ett svagt ögonblick hade jag trott att när man var högst upp kan man bara gå neråt – fel. Det var ännu någon stigning kvar. Vi stannade för lunch vid den blåa sjön. Pastasallad och smörgås tillsammans med resorbblandat vatten var ett välkommet energitillskott. ganska snart efter återstartad vandring började det verka utförslöpet. Här var naturen helt annorlunda. Från ett kargt och stenigt landskap i början så var här vegetationen kort men intensiv. Vyerna var storslagna och mjuka böljande linjer skapade en ramp ner mot dalgången. Jag fick se prov på en serpentinväg som jag aldrig tidigare kunna föreställa mig. Det var inte långt att ta sig fågelvägen, men med all brantutjämnande promenad så tog det, återigen, en evighet. Efter att à passerat ännu en pausstuga med toaletter var vi snabbt nere i lummig skog igen. Skyddade från solen av alla träd tog vi oss de sista kilometrarna till målet där resten av gruppen väntade. Drygt nitton kilometer och sex timmar senare satt vi i bussen och hade klarat färden över vulkanerna. En fantastisk vandring. Lagom jobbig och med en storslagen inramning.

Inatt skulle vi sova i Taupo, staden som ligger precis bredvid sjön med samma namn. Dit hade vi knappt två timmars färd. Vår reseledare berättade precis innan vi nu åkte att det passade bra att ta alla som skulle hoppa bungy jump till att göra det nu när vi kom till Taupo. Jag var en av dessa. Det kom som en överraskning och jag gissar att det var lite av syftet. Nu hade vi ungefär två timmar på oss att hispa till medvetandet istället för, som orginaltanken var, ända tills imorgon. Det kanske låter överdrivet men jag kände ingen större dödsångest inför detta. Jag har haft i medvetande ända sedan jag bokade resan att jag skulle hoppa, varför jag har kunnat visualisera att jag tar steget ut och faller. Jag fick anledning att återgå till de tankarna när vi kämpade oss fram genom Nordöns trafik.

Det var fyrtiosju meter ner till vattnet. En plattform var byggd ut över floden som rann nedanför. Uppe fanns, som alltid, en plats där de som inte hoppade kunde se de som faktiskt kastade sig med huvudet före ner mot det våta. Jag visste att jag skulle hoppa själv. En tjej i gruppen frågade mig om jag kunde hjälpa henne att hoppa. Hon var osäker om hon skulle kunna ta steget om hon stod på plattformskanten själv. Om vi hoppade tandem var det lite mer som att hoppa fallskärm. Den du hoppar med tar steget och du själv följer efter. För att vara så mycket gentleman som jag kunde togs beslutet att jag skulle hoppa två gånger. En gång själv, sedan med henne. Jag vägdes in och jag konstaterade återigen min matchvikt. Den har endast marginellt förändrats på resan. Jag fick en biljett och gav mig ut på plattformen. Med tömda fickor togs jag emot. Jag fick ta på mig en säkerhetssele och vägdes igen. Framför mig stod en annan ur gruppen. Han tvekade tre gånger. Den fjärde gången föll han framåt och genomförde hoppet. Allt som behövdes var ”aktiv övertalning”. Jag steg fram och fick sätta mig ner på en bänk i den kur som var längst ut på plattformen. Runt mina fötter spändes fästet för linan. Det är väldigt vanligt att alla ens aktiviter som är relativt sett geografiskt statiska förevigas med stilla och rörlig bild. Så även detta hopp. Tyvärr var tekniken på dålig humör just idag. Jag fick sitta och vänta på att de startade om datorn som skötte inspelningen. Det blev ett par minuter som jag ägnade åt att prata med de två som sedermera spände fast mig i gummisnöret. Vi pratade om vad jag gjorde annars och jag tipsade om hur vi gjorde repriser under riktig tv-inspelning. Jag tror inte de lade EVS på minnet bär vi tillslut fick klartecken och jag gick fram till kanten. Jag stod där. Det var fyrtiosju meter ner till vattnet. Man hade frågat mig om jag ville doppas idag. Eftersom jag säkert skulle ångra mig om jag inte löpte linan ut så bad jag om att doppas ner till midjan ungefär. Fötterna satt spända i en gummiband som var avmätt mot min vikt. Allt som fanns att hålla sig i var ett räcke på vänster sida. Jag tittade ner och såg det klargöra vattnet. Jag lyfte blicken och såg några fåglar lyfta från andra sidan floden. en av de två som spänt fast mig bad mig titta upp i en kamera och le. Sedan räknade han till tre. Redan på två förflyttade jag vikten framåt. Jag motstod reflexen av flytta fram ett ben eftersom jag visste att det inte var någon idé, det fanns inget att ställa foten på och hindra fallet. Jag föll framlänges och plötsligt hade fötterna ingen kontakt med plattformen längre. Det var verkligen som när man vaknar i en dröm precis i ett fall. Skillnaden var uppenbar, här fanns inget att vakna ur. Min fart ökade medan jag riktade in kroppen med huvudet före. Tiden gick fort och jag såg vattnet komma närmare. Med hakan mot bröstkorgen spände jag armarna ovanför huvudet och hann vänta i ett ögonblick. Linan hade redan börjat bromsa fallet på ett väldigt mjukt sätt och när jag väl bröt vattenytan var det bara kraft nog kvar att doppa mig till midjan, precis som jag bett om. Badet var dock över på ett ögonblick och färdriktningen ändrades till uppåtgående. Jag omfamnade situationen och utbrast ”Cow-a-bungaa” med så mycket Turtles-känsla som jag kunde uppbringa. Jagstudsade flera gånger men den initials känslan var över. Nu var allt kontrollerat och jag fylldes av glädje. Det var väl dels adrenalinet som talade, dels var det insikten att jag faktiskt gjort det, jag hade hoppat bungy. Jag hade kastat mig ut, eller ja, fallit mer utav. Nu hängde jag med fötterna i vädret och väntade på att studsarna skulle avta och att de i båten under skulle få tag på mig. Jag tror jag log hela vägen in till stranden. Någon sorts dumt smil över vad jag åstadkommit. Jag kunde hålla på alla känsloutbrott och vill hävda att jag var ganska städad när jag studsade i land. Trots vandringen för bara någon timme sedan var det med pigga steg som jag sprang upp för trapporna tillbaka mot plattformen, redo för mitt andra hopp. Det var en bit att springa och tillslut satte konditionen stopp för tempot. Jag växlade ner till promenadtakt och möttes av grattisrop och tjut från de andra i gruppen. Det var ganska många som hoppade, eller provade på den stora gunga som också var ett alternativ.

Jag hämtade ut en ny biljett och mötte upp med min tandempartner. Enligt samma rutin som tidigare fick vi nu en sele, vägas och slutligen spännas fast vid gummibandet igen. Hon var riktigt nervös och menade på att vi inte skulle hoppa. Jag och en av de som spänt fast oss lyssnade så mycket på det egentligen. När vi båda var i position och hade vinkat in i kameran förflyttade jag återigen tyngdpunkten och föll. Hon insåg snabbt att det inte gick att stå kvar varför hon gjorde samma sak. För andra gången på kort tid störtade jag med huvudet före ner mot vattnet. Denna gången ville vi bara nudda ytan. Vi måste ha haft en sämre linje denna gången för det kändes hårdare när linan, eller linorna om vi ska vara korrekta, började bromsa vår fart. Vi nådde aldrig vattnets utan studsade upp igen. Denna gången tittade jag ner, eller upp, mot fötterna och såg linorna när vi vände och föll nedåt igen. Hennes rädsla hade nu avtagit och övergått i en glädje eller lättnad. Ganska snabbt hade alla studsar tagit slut och vi fångades upp av båten. För mig kändes andra gången ungefär som den första. Jag var mer beredd på vad som skulle ske men det var fortfarande härligt.

Efter att ha köpt ut det mesta man kunde i medieväg och även fått en t-tröja som berättar vad jag gjort åkte vi vidare till camp. Kvällen började sänka sig när matlaget stuvade till en fantastisk middag. Pannbiffar med potatis och sås. Jag tog flera gånger innan jag gav upp. Vi var tre som delade på en maskin tvätt, kanske den sista på resan innan natten gjort ett sådant intåg att det var dags att krypa till kojs. Fortfarande lite stolt över vad jag gjort, att jag gjort det utan att tveka, somnade jag ganska snabbt.

Dag 58; Transportdag

Det blev nästan en sovmorgon idag. Vi skulle åka först vid nio så jag var på benen först vid halv åtta. Det var gott med frukost. Flingor och mjölk. Till detta smörgås med ost. När vi hade kommit en bit in i australienresan köpte jag brustabletter för att fylla på depåerna med vitamin och mineraler. Des var slut nu. Visst kan jag köpa nya, men det är inte så många dagar kvar innan jag åter står i Sverige igen. Medräknat idag är det åtta dagar innan jag står på Arlandas golv igen. Med lite tur kommer planet med sista hoppet från London landa vid 14:10. Men där är vi inte än. Det finns fortfarande saker kvar att göra. Jag har inte hoppat bungy än, till exempel. Vi rev tältet, packade ner vårt boende snyggt och prydligt och förberett för ett snabbt uppställ vid nästa camp. Idag skulle vi ta oss genom den tråkigaste delen av Nya Zeeland.

Strax innan nio rullade vi. Det fanns ett stopp planerat bara några mil bort. Southward Car Museum. Där fanns två stora salar fyllda med gamla bilar; Från förra sekelskiftet till åttiotalet. Vi tittade på en gansterbil, använd av Al Capones närmaste. Bombskyddat golv och nästan tre centimeter tjocka glasrutor gjorde bilen brutal. Framrutan gick att öppna i underkant och tillät att man kikade ut med revolvern. Rutorna var fulla av märken från kulor eller stenskott, svårt att avgöra. Vi vandrade runt bland stora och små bilar. Allt från Rolls-Roys till Messerschmidt. Där fanns bilar i koppar och bilar i plast, muskelbilar och elbilar. tyvärr såg jag inget svenskt. Det fanns även en avdelning med tvåhjulingar, jag kollade där endast snabbt och kort.

I det lilla samhället Bulls är jag ganska övertygad att det bor någon med en stor skopa humor. Vi stannade en liten stund för att plocka upp vår reseledares far som skall föröka med oss i några dagar. Vi fick några minuter att gå runt i byn. På nästan varenda byggnad satt det en skylt med en lustig förklaring till verksamheten som bedrevs. På bankkontoret stod det Bank-a-bull. På bilverkstaden stod det Repair-a-bull. Det roligaste var nog ändå polisstationen som var omnämnd Const-a-bull. Mycket roligt. På turistbyrån, Inform-a-bull, fanns flertalet teckningar med en rolig tjur-text till.

Landskapet som vi nu åkte i var ganska olikt det som vi haft i slutet av Sydön. Från regnskog är det nu gräs som kantar vägen. Det ger ett mycket mer öppet landskap med bara böljande kullar. Mitt ute i detta öde landskap stannade vi för att titta på berg, inte vilket berg som helst. Framför oss låg Mount Ngauruhoe, även känt som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. Sauron hade inte kommit tillbaka. Strax bredvid ligger Mount Ruapehu. Vår reseledare berättade om sin filmkarriär. I den tredje Ringen-filmen är det en scen där Aragon rider och håller ett Braveheart-tal inför flertalet Rohans. Vår guide var en av de Rohans som stod bakom. En av de tre hundra som sedan tiodubblades digitalt. Han berättade att det var väldigt kallt att stå där vid foten av Mount Ruapehu. Precis när kameran gled förbi vred han på sitt spjut. Jag får helt enkelt köra ett maraton med Sagan om Ringen när jag kommer hem. Se om jag känner igen mig.

När klockan var närmare halv fem anlände vi till camp i Turangi. Vi har redan kommit ungefär till mitten av Nordön. Tälten sattes upp. Tyvärr tänkte vi fel vilket gjorde att jag och min tältpartner inte var först klara. Vi får jobba på detta. Platsen som valdes var precis under ett stort träd. Förhoppningsvis ger det lite skugga även imorgon bitti. Matlaget gjorde klart en pastasallad med ost. Det var såser och pesto till – väldigt gott helt enkelt. Till efterrätt hade vår reseledare ordnat med glass, blåbär och chokladsås. Om möjligt ännu godare. Det var en bra uppladdning inför imorgon. Då ska vi ut och vandra. Jag laddade det jag kunde i elektronikväg innan det var dags att krypa ner. Med två sovsäckar bara för säkerhets skull.

Dag 57; Snabbvisit i Huvudstad

Vi började röra på oss strax efter sju. Vid åtta var vi två som var frukostfärdiga samtidigt. Vi gick till den närbelägna Restaurang McDonald’s där jag beställde en Big Kiwi Breakfast. Den innehöll ingen frukt men väl äggröra, bröd med smör och sylt samt två korvar och något som liknade en potatisplätt. Till detta drack jag apelsinjuice, eller ”OJ” som hon benämnde drycken. Jag beställde en yoghurt med frukt och müsli för att runda av det hela. Allt smakade fantastiskt utom korvarna, som slag faktiskt lämnade kvar. Frukosten tjänade ändå sitt syfte och jag var mätt och redo att möta storstaden.

Vi var fyra som satte av mot Parlamentsbyggnaderna. Klockan tio skulle en rundvandring starta. Vi var där ungefär tjugo minuter innan och det var nog bra. Det var en säkerhetskontroll för att komma in i byggnaden. Fem vakter stod och kontrollerade väska och mig när jag gick igenom metallbågen. Nästa station var att lämna ifrån sig väska, kamera och telefon. Allt lades i en vit plastback och i utbyte fick jag en nummerbricka. Jag memorerade nummer trettiofem utfall jag skulle förlora brickan. Vi satte oss ner framförde en videopresentation om renoveringen som genomförts för sjutton år sedan. Denna rullade innan klockan slagit tio och turen börjat. En form av pausunderhållning kan man säga. När tiden var inne dök en dam upp och presenterade sig. Hon berättade Att turen skulle ta ungefär en timme och lite om var vi skulle gå.

Vi började i den nyaste av de tre byggnaderna, Bikupan. Där satt regeringen och vi kom bara in i en större mingelsal. Nästa byggnad innehöll både flertalet möteslokaler, en konstutställning och salen där de 121 stolarna fanns. Vår guide berättade om motsvarande riksdagen och hur valsystemet fungerar. Hur många stolar de olika partierna, åtta partier totalt, hade. Vi fick veta att det var talmannen som gav tillstånd för oss att komma in och titta, jag kikade närmare på den klisterlapp att sätta på tröjan jag erhållit vid ankomst. Visst stod där att talmannen var den som beslutade om vårt tillträde. Hon berättade om kopplingen till Storbritannien och hur drottningen formellt var den högsta även här på andra sidan jorden. Mycket av denna information fick mig taggad att åka över engelska kanalen bär jag kommer hem och se hur det faktiskt fungerar där. Ungefär nu hade turen tagit en timme och det kom därför en fråga om vi ville avbryta eller följa med till biblioteket. Fem minuter senare stod i princip hela gruppen i den sista byggnaden, biblioteket. Det var den äldsta byggnaden och även fast den nyligen var renoverad hade man jobbat enligt originalritningar och följt färgschemat. Huset byggdes vid förra sekelskiftet och användes idag aktivt fortfarande. Vi tog oss tillbaka till där vi började och hämtade ut väskan.

Det finns en kabelvagn som drar passagerare uppför och nedför en kulle. Vi styrde raskt dit och betalade in oss vid dalstationen. Resan upp var kortare än jag föreställt mig, bara någon minut att komma upp. I övrigt liknade den ganska mycket det jag åkte i Saltzburg, men det kanske är svårt att få variation på en rälsburen farkost som dras av en vajer. Väl uppe slogs vi av utsikten när man såg de centrala delarna av Wellington tillsammans med hamnen och havet bakom. Vi såg en pågående cricketmatch men brydde oss inte om att följa spelet. Istället vandrade vi mot kabelvagnsmuseet som låg bara någon meter bort. Där fick vi lite bakgrund till de banor som fram till sjuttiotalet varit ett populärt transportsätt för vanligt folk. Den anan som öppnade efter och som vi åkte på var mer för turister. Botaniska ädgården blev sedan målet. Även målet för dagen intogs på en liten restaurang mitt i grönskan. Jag åt crêpes, men det såg precis ut som pannkaka med drottningsylt. Jag fick även med en liten skål med yoghurt. Konstig kombination men det gick ner det med.

Vi vandrade genom kyrkogården förbi parlamentet till järnvägsstationen, precis bredvid vårt boende – Down Town Backpackers. Byggnaden var stor utanpå men verkade förvånandsvärt liten inne. En våning och utanför låg nio spår. Efter att ha kollat läget med de andra som hängde på boendet var det bud på att slå ihjäl den sista timmen innan avfärd. Jag och en till gav oss iväg mot hamnen. Där var en festival, ett par band spelade och sjöng. De sjöng hellre än bra kan man väl säga. Mycket folk var i rörelse och det var Wellington Day man firade. Vi gled genom folkmassorna tills det var dags att vända tillbaka. Vi mötte upp vår reseledare som hade en ny buss med sig. Ny är väl egentligen att ta i, det var en annan buss. Med ett yttermått som var lite mindre än vårt förra fordon så får alla sitta lite trängre, men alternativet var den buss som gick sönder – ett sämre alternativ även om den nu fungerade som den skulle. Turen vi åkte med bussen var inte lång, efter kanske en halvtimme var vi framme vid Paraparaumu. Det var en ganska enkel camping men mycket utrymme för tälten. Det beställdes mat, Fish and Chips, som avnjöts på stranden vara några hundra meter från camp. Solen började så sakteliga gå ner och vi tände en brasa. Det fanns mycket driver att elda med och det var gott att ha en värmekälla när det friskade i från havet. Vi satt där ett par timmar, ända tills solens strålar nästan var för svaga för att nå över horisonten. Tillbaka på camp fortsatte vi med gemenskapen tills det blev dags att stänga för dagen. Jag satt uppe och ordnade med bloggen lite innan jag också kröp ner i sovsäcken igen.

Dag 56; Nu byter vi ö

Vi var tio som delade på ett rum inatt. Det gjorde att när väl ett par av oss börjar vakna av oss så kommer de andra igång. Inget dåligt med det. Alla var tysta och störde så lite som möjligt. Alla skulle upp och äta frukost. Precis efter åtta lättade vi från Boendet. Båten var bara några minuter bort men det var logistiskt smidigt att åka buss bort. Släpvagnen skulle över till Nordön, inte bussen. Överfarten började ungefär som vilken inrikesflygens som helst. Vi checkade in vårt bagage såg väskorna åka iväg på ett band och försvinna. Med lite tur skulle de med samma båt som vi. Det fanns lite tid att slå ihjäl innan båten avgick. Terminalen var enkel, men det fanns en schysst övervåning med möjlighet både till fika och internet. Jag passade på att blogga lite och prata med den på resan som har åkt mest av oss alla detta är hans sextonde resa med rosa bussarna. Det finns inget som slår hans rutin. Det var spännande att höra på berättelser från Västafrika, Sydamerika och Europa.

Båten ankom och så småningom var det dags att gå ombord. Det var nästan exakt som en gotlandsfärja. Det skulle ta ungefär tre timmar att komma till andra sidan. Den stora salongen var fylld med sittplatser och ett lekrum. Längre föröver fanns en kiosk, kan man säga. Det var iallafall mer kiosk än en restaurang även om det gick att få varm mat. Det fanns en liten filmsal och en avdelning sär man fick betala extra för att sitta. En liten summa för att få barnfritt, bekvämare stolar och gratis internet samt förfriskningar. allra längst fram fanns en bar och sedan fanns et naturligtvis väldigt mycket yta utomhus. Det var bra väder när vi åkte. Jag stod ute och tittade när vi åkte i ett landskap med regnskogsbeklädda berg som slutade rakt ner i vattnet. Större delen av resan var på öppet hav. Jag satt inne i salongen.

När vi kom till Wellington regnade det. Det regnade när vi klev av båten och hämtade väskan, som levererades på ett rulllband enligt flygplatsmodell. Vädret förändrades inte heller när vi åkte skyttel-buss till Boendet, Down Town Backpackers. Det lättade först när vi gled in på McDonald’s för att få i oss en sen lunch. Klockan hade hunnit bli tre på eftermiddagen och det var dags att uppleva huvudstaden. Siktet ställdes på Nationalmuseum Te Papa. För det första var det en stor kåk. Sex våningar med utställningar om allt som rörde Landet och urbefolkningen. Sedan blev jag imponerad av utställningarna i sig. Den om hur jorden var uppbyggd som på ett smidigt sätt gled över att visa Nya Zeeland och varför det är jordbävningar just här. vi tittade på en stor utställning om Maorierna och fick ännu lite ner inblick i den kulturen. Det fanns även en utställning med modern konst. Jag måste erkänna här och nu, jag förstår inte modern konst överlag. Jag må vara obildad eller bara dum men när det hänger tre ursköljda skurmedelsflaskor på rad med hål urborrat för att att köra ett lysrör genom, där förstår jag inte det geniala och originella. Tyvärr. Jag hittade ändå en ”installation” som jag kunde uppskatta. Det var en tv som visade en färgbalk och spelade ton i ett par hörlurar som hängde bredvid. Jag lyssnade och tittade en stund. Behovet var stillat.

Vi fyra som vandrat runt i museet bröts upp och jag stannade för att åka två simulatorturer. Den ena tog oss under vatten, ner till en underhavsvulkan. Det rörde sig lite i stolen där man satt och en röst berättade hela tiden vad vi såg och hörde. Den var spännande. Det fanns även en tur som skulle vara vildare. Här spändes man fast i ett sätt med sex stolar som alla rörde sig. Med bältet på startade åkturen med en vy ur förstapersonsperspektiv. Vi sprang, körde bil, hoppade från hus, flög, simmade med delfiner, slogs mot engelsmän och många upplevelser liknande. Det var en upplevelse men jag tyckte att det skakade för mycket. Jag har provat ett antal liknande produktioner, i Stockholm, Kista bland annat. Det är lätt att det blir bara att man sitter och skakar. På vägen tillbaka till boendet rekade jag väg och mat för en eventuell biokväll senare.

Vi blev fyra som gick iväg. Först köpa biljetter till Tintins äventyr i 3D. Sedan äta mat på Hog’s Breath. Det blev en pasta med ost som smakade bra. Inte fantastiskt men bra. Vi tilldelades glasögon och satte oss ner i stolarna. Jag tyckte direkt att det såg grötigt ut, att allt flöt lite trögare och ihop. Det kan vara jag som inbillar mig men jag tror att det var en digitalbio, det vill säga ingen riktig film utan filmen ligger lagrad på disk och spelas upp i en projektor du kan ha hemma i taket, modell dyrare. Mycket dyrare. Filmen var inte så bra som jag hoppats. Visst fanns där äventyr och humor men svar inte lika bra som till exempel Mission: Impossible som jag nyligen sett två gånger. Det var ingen dålig film, inte alls och jag kände helt klar igen mig i hur det såg ut och spelades upp från seriealbumen.

Vi tog oss tillbaka när bion var slut. Klockan var då kring elva. Det var egentligen bara att gå direkt i säng och börja tänka på morgondagen. Då har vi en halvdag till att se resten av Wellington.

Dag 55; Smakrikt

Idag vaknade jag av klockan och inte av tuppen. Vi hade inte lång bit att åka men desto mer att se. Efter frukost packade vi oss klara och styrde från camp. Vi hade en och en halv timme till vårt första stopp. Vi styrde över väldiga berg och slingriga vägar och var så småningom framme i Nelson.

Lördagsmarknaden i Nelson var i full gång. Vi skulle totalt ha fyra timmar i staden och marknaden blev ett naturligt första stopp. Det var även ett perfekt tillfälle att delas upp i smågrupper baserat på vad man stannar vid på marknader. Det var full aktivitet på parkeringen där massor av försäljarbås var uppställda. Man kunde köpa i princip allt, från tröjor och honung och massage och godis till krukor och frukt och småbåtar och brända mandlar. Jag köpte inget men det var intressant att bara känna stämningen. Klockan var strax efter tio när jag och en till bröt ut från all gatuförsäljning och började uppleva Nelson. Vi hittade ett museum som verkade intressant. Det var intressant men litet. Det finns bara etthundrafemtio år av historia att ställa ut. Det intressanta låg i hur mycket som har hänt sedan man för första gången landsteg. Vart än man går och allrahelst på flygplatsen när vi kom till landet, är kontrollen hård på vad vi kan ta in i landet, lortiga skor måste tvättas. Man har insett att bra många av de djur som engelsmännen tog med sig, hjortar, en typ av vessla, kaniner, har alla inverkat negativt på den ursprungliga naturen och till och med helt tryckt undan lokala arter djur och växter. Vi såg på hur man roade sig i början av nittonhundra-talet och hur Nelson såg ut i början. På övervåningen fanns en utställning om vattnets betydelse för livet och vilka hot dom fanns. Utställningen handlade om ett företags forskning men kändes tyvärr vila lite för mycket på pr istället för forskning.

Sedan var det dags för den stora vandringen. Vi var nu två som satte av mot Nya Zeelands geografiska mittpunkt. Vi tog oss över vatten och in i en park, sedan började stigningen. Vi skulle högt upp på en kulle. Jag är dock lite skeptiskt till att detta verkligen var den geografiska mittpunkten. Hur höga är oddsen på att punkten ligger precis på en kulle med bra utsikt över hela området och bara tjugo minuters uppförsbacke från stan? Jag har tagit gps-positionen och kommer undersöka vidare när jag kommer hem. Vi tog iallafall mod till oss och följde stigen uppåt, konstant uppåt. Väl där uppe bredde ett stort panorama ut sig. Vi såg havet och hamnen, vi såg bergen och husen. Vädret var återigen solklart och lite varmare än lagom. Det gick fortare att gå nedåt. Lunch ordnades i restaurangform på Burger King. Tyvärr missade jag att beställa ost på min Dubbel-Whopper – dagens miss.

Bara en liten bit utanför Nelson bredde vingårdarna ut sig. Långa raka rader med vindruvor så långt ögat kunde nå. Vi stannade på vinprovning. En del smakade, andra inklusive mig själv, valde att avstå och istället titta på den ganska magnifika byggnad som vi befann oss i. Mer delaktig var jag i nästa stopp – en chokladfabrik. En liten ljus kåk välkomnade oss. Vi bjöds på sockerfylld provsmakning och fick kika in i köket. Det var ungefär som den gång jag var i Gränna och tittade polkagristillverkning; Bakom en glasruta jobbar ett lag med att göra godis och det är det. Mitt bland kilometervis med vinrankor låg en mysig butik med egen tillverkning. Men många turister hade hittat dit.

Nästa stopp var den lilla byn Picton. Dess existensberättigande ligger i att härifrån avgår båtarna som landar på Nordön. Dit ska vi imorgon. För första gången på väldigt länge var det bokat boende i något annat än tält. En gammal dam som pratade långsam och stötvis engelska hälsade oss välkomna till Picton Lodge. Det var ett mysigt boende, högt i tak och enkla men funktionella rum. För att stilla hungern gav vi oss ut i kvällssolen för att söka restaurang. Vi hittade en som serverade fläskschnitzel vilket jag beställde utan att egentligen överväga de andra alternativen. Det var en festival i stan, en lokal variant på Vattenfestivalen med ett fyrverkeri på kvällen. Vi lyssnade på musikundervisningen och jag hade en Nära-Musikal-upplevelse. Jag noterade direkt när vi kom att det stod en hel hög med unga människor framför scenen och oorganiserat rörde sig. Plötsligt föll alla in i samma dans och hade resten av musikstycket under kollektiv koreografi. Det var häftigt att se tre rader människor med kanske åtta personer i varje rad röra sig som en enda klump, vifta på armarna och sparka med benen. Kvällen fortsatt ägnades åt ompackning. Den buss vi haft i princip sedan resan startade blir kvar på Sydön när vi och förhoppningsvis all packning byter ö. Men det är först imorgon.

Sida 2 av 13

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén