Kategori: Australien Sida 6 av 8

Att gå upp innan soluppgången är att gå upp tidigt. Jag vet inte om det är ett outback-ordspråk men det stämmer iallafall. Klockan ringde 04:00 och premissen att gå upp var att det skulle vara regnfritt. Så var fallet och så småningom hade hela gruppen kommit upp och satt samlade på bussen. 45 minuter efter uppvaknandet rullade vi från campen. Vi skulle till Ayers Rock, Uluru, för att se solen färga stenen. Vi var inte ensamma. Åtta busslaster till med turister stod redo i obygden med kameran. Solen letade sig upp och trängde sakta genom det tjocka molntäcket. Den stora effekten kanske uteblev vad jag förstod av folket på plats. Hur som helst är det alltid spektakulärt att se dagen gry.

Frukost serverades under enkla förhållanden inte långt från stenen. Nästa stopp på resan var sedan att vandra kring Uluru, inte runt men en bit på väg. En sträcka på ungefär två kilometer gick vi så nära att vi kunde ta på den enorma monolit som på något sätt satt sig i backen just här. Den var stor. Den verkade mer sliten på ena sidan då den var full av håligheter. Den sidan som vätte mot Vattenhålet, en plats med ett ständigt vattenfall nerför stenen, den sidan var bara mjuka linjer och lätt skrovlig yta. Stenen var så stor så den var svår att överblicka. Promenaden var enkel men jag hade på morgonen laddat upp med mina rejäla kängor. Anledningen var stoppet som följde efter.

Vi bröt upp från Uluru och styrde kosan mot en samling kullar, The Olgas eller Kata-Tjuta. Det är totalt 36 höjder som ligger relativt nära Ayers Rock. Klockan var nu precis efter tio och det var dags för en mer avancerad vandring. Genom Kata-Tjuta går en 7,4km lång led över berg och genom dalar. Jag upplevde den som mer spektakulär än Uluru. Höjdskillnaden var stor och många gånger kom jag på mig själv med att bara stå och titta. Vi klättrade över stock och sten. Upp för bergväggar och ner för klipphällar. Tempot var lugnt, mycket tack vare temperaturen men även på grund av just den fantastiska inramningen. Närmare 13 var vi samlade vid bussen igen. Efter ett kort fotostopp för att fånga hela Kata-Tjuta från avstånd var vi tillbaka i campen igen.

Eftermiddagen spenderades i områdets poolområde. Vattnet var väldigt kallt, men det gick att vara i ändå. Vi var iväg en stund till det lokala köpcentret. Ett antal butiker som alla stängde klockan 17, strax innan vi kom dit.

Matlaget ordnande med en fantastisk middag och nu är det faktiskt dags att inta horisontalläge. Det har varit en lång dag men vi har betat av kontinentens mest kända stenar.

Klockan väckte mig halv sex. Det var nog första gången hittills. Idag skulle vi bryta upp från Alice Springs och åka vidare. Först en bit söderut, sedan svänga höger. Drygt 45 mil senare skulle vi landa i området kring Ayers Rock, eller Uluru som urbefolkningen säger. Frukost serverades och hela gruppen var snabbt nerpackade. Precis efter sju lämnade vi.

Vårt första stopp på vägen blev Jim’s Place, Stewarts Well. Det skulle bjudas på underhållning. In kommer en Dingo, Australiens motsvarighet till våra vargar. Genom att stå och trampa på ett piano och samtidigt yla har Dinky blivit känd över hela världen. Han är The Singing Dingo. Jim, ägare av både dingo och hak berättade om dingons värld i Australien, hur den kommit hit för flera tusen år sedan och nu håller på att försvinna. Dels fäller de boskap, dels så beblandar sig vilda hundar med dingon och nästan manövrerar ut rasen. Jim verkade vara en kille som bryr sig om att dingon ska fortsätta att finnas till då de är ganska fantastiska djur, om man får tro hans ord.

I 20årsjubileumsversionen av Trivial Pursuit är tydligen The Singing Dingo med som en fråga. Är det någon som kan kolla upp vilken kategori det handlar om? Mest för kul. Plita ner det i en kommentar.

Vi är nu helt inne i öknen. Runt oss finns visserligen ganska mycket buskar och gräs men allt växer i klart röd sand. Luften är torr och solen steker på. Vi stannade till vid Mount Conner, Ayers Rocks mindre kända kusin. Bakom en sandkulle fanns en stor saltsjö. Vi kom aldrig tillräckligt nära för att känna på saltet. Vägen upp för kullen var genom varm sand, intensivt röd och varm sand. Det röda kommer från att järnet i berget som malts ner till sand har rostat.

Sen eftermiddag anlände vi till området kring Ayers Rock. Ett snabbt dopp i poolen följde efter att vi satt upp tälten. Här finns inget gräs att slå ner pinnarna i. Det är bara sand. I väntan på solnedgången började det blåsa upp och så småningom kom regnet. Det var över på ungefär en halvtimme men molnen låg kvar. Vi åkte ut till den stora stenen för att se den i solnedgång. Ljusspelet var begränsat i och med molntäcket men det är en imponerande syn. Mitt ute i plattmarken står den, ungefär 350 meter över marken och sju kilometer finns nedåt. Det var inte bara vi på plats. Området var fullt av turister, bland annat en busslast till från Sverige.

Kvällen avslutas nu tidigt. Imorgon ska vi se stenen i soluppgång, om det inte regnar.

Det känns som om ryggsäcken varit monterad på ryggen hela dagen idag. I vanlig ordning vaknade jag innan klockan ringde. Det var faktiskt bra, trots att gårdagen blev så pass sen. Jag slängde in tvätt i maskinen, nu var det dags att göra det som jag inte gör så ofta hemma. Imorgon åker vi från Alice Springs och in i vildmarken igen. Jag tänkte att då kan det vara smidigt med en helt ren resväska. Maskinen var av toppmatad modell och hade tre inställningar för temperatur: Cold, Warm och Hot. I sann mellanmjölksanda valdes Warm-inställningen. Jag och min tältkamrat satte av mot områdets matbutik för att få lite frukost. Bröd, mjuk ost och chipsdipp fick utgöra basen i dagens viktigaste mål, vatten att dricka.

Tvätten var klar lagom till dess att frukosten var uppäten. Vi delade upp oss i mindre grupper för att återigen spendera dagen på egen hand. Vi var tre till antalet som tyckte att en promenad vore ett bra sätt att börja dagen. Jag klädde mig i jeans, flanellskjorta och de grova kängorna.

Kängorna var det som tog längst tid av förberedelserna innan avresan. Klart var att jag skulle ha nya så jag besökte två skohandlare och fann två par som verkade bra. De ena var en ofodrad vinterkänga som satt bra på fötterna. De andra paret var en riktig trekkingvariant med vinklad häl. Jag kom fram till att det är säkert framforskat och bra. Problemet var att de inte riktigt satt perfekt. Högerskon passade inte som handen i handsken. Efter beslutsångest i ungefär en timme valde jag ändå trekkingkängan med förevändningen att jag skulle gå in dem innan resan. Det blev en skaplig tur kvällen innan avfärd.

Vi vandrade ut ur bebyggelsen och hittade en sandig stig som ledde till telegrafstationen. Stationen är själva anledningen till att Alice Springs finns. Den fungerade som en relästation i telekommunikationens barndom. Värmen var påtaglig trots att klockan inte ens slagit tio. Snabbt kom vi ut i outbacken och steg in i en värld med rikt djurliv. Dessa varelser, främst kängurur, var vilda och såg oss som lika intressanta som vi såg dem. Vi tittade på djur, de tittade på turister. Kom vi för närma så flydde de dock. En känguru var ungefär lika stor som jag och det var mäktigt att se den studsa iväg. Efter ungefär en timmes promenad kom vi fram till telegrafstationen. Det var en oas i det annars så torra landskapet. Gröna gräsmattor och fyra-fem byggnader beläget bredvid den nu torra flodfåran. Vi fyllde vattenflaskor och gick vidare. Tillbakavägen var även den ungefär fem kilometer men mycket backigare. Jag var glad över kängorna. De var stabila och slöt sig bra kring foten. De har något som mina andra skor inte har – mönstrad sula. De skor som jag använder mest har varit med ett tag och således slitits. Risken är stor att jag inte tar med mig dem hem när resan är slut. Solen brände på men flanellskjortan skyddade bra. Den släppte genom vinden och var riktigt sval.

Vi kom tillbaka till civilisationen lagom till att transferbussen gick tillbaka till campen. Där åt vi lite mat innan det var dags för ett dopp i poolen. Helt utan stress var det vid fjortontiden dags för nästa mål. Knappt en mil utanför stan ligger Desert Park. Ett Skansen fast utan byggnader. Här är det tre naturområden som man kan uppleva: Desert Rivers, Sand country och Woodlands. Det är de typer som finns i centrala Australien. Parken var riktigt bra uppbyggd. Tydliga informativa skyltar, guidade turer och enkla vandringsleder. Den klassiska Audio Guide på engelska, franska, tyska och japanska fanns naturligtvis också. Det fanns väldigt mycket att se och har du vägarna förbi Alice Springs någon gång – missa inte Desert Park.

Vi var in och hälsade på inhägnade kängurur. De var inte alls lika nyfikna på oss som de vilda. Här låg det djur på backen som knappt vände sig om när vi smög fram med teleobjektivet. Transporten tillbaka till campen gick vid 18 och efter lite kvällsmat började jag förbereda för tidig avfärd imorgon. Det var inte så mycket att plocka ihop. Tvätten veks och lades rätt i väskan, det var det. Även i mörkret vet jag var mina saker är. Jag vet exakt var beteendet att inte sprida ut mig kommer ifrån. Det är tack vare hårda men välmenande ord under min tid i Rikets tjänst. Kapten Carlsson visste att han hade rätt när han varje dag manade oss till att Hålla koll på utrustningen och stäng dragkedjor!

Tidig morgon. Upp och äta frukost på restaurangen där vi var igårkväll. Det var dyrt och jag saknade ost. Det fanns bara marmelad att ha på rostmackan. Konstigt. Gruppen splittrades för att gå i egen regi på äventyr. Jag tog en taxi ut till National Transport Hall of Fame. Jag hade hoppats på en ordentlig utställning med road trains och lastbilar. Det var mer som en parkeringsplats för gamla bilar. För många fordon helt utan förklaring. Men det fanns vissa intressanta föremål att titta på.

Eftersom Hall of Fame låg en bit utanför Alice Springs så blev det taxi till nästa stopp på listan; Royal Flying Doctors Service. Det var en kort filmpresentation innan vi fick gå runt i en utställning. Det var väldigt intressant. Rakt över gatan fanns Reptile Center. Jag kom in mitt i en genomgång om hur man ska klara sig undan om man möter en orm. Slutklämmen på turen var att hålla i en pytonorm. Den klamrade sig fast runt mig och jag kände mig ball.

Jag var hungrig och satte den interna navigatorn på McDonald’s. Det var inte alls svårt att hitta dit, jag navigerade efter Anzac Hill som vi besökte igår. Mätt och belåten satte jag av fortledes in mot Todd Mall, som verkar vara den centrala köpgatan. Jag sprang på några andra ur gruppen innan jag satte av mot Campen för att ladda för kvällen.

Det var bestämt att vi skulle in på en restaurang, Bojangles, och äta hela gänget. Det var en frän restaurang med westernstämning; Dörren var av svängtyp och det stod Saloon på en stor skylt. Jag åt känguru med pommes. Smakade som kött gör mest tycker jag.

Det blev vidare till en bar där en trubadur underhöll. Vår reseledare ger honom sällskap och stämningen var hög. Även fast det var trevligt påmindes jag om hur svårt jag har för tillställningar som denna numer. Förut var jag igång hela tiden, nu brukar jag bara sitta och titta på när andra dansar runt. Det är inte bra, naturligtvis, men frågan är vad som är orsaken och vad det går att göra åt. Jag har trevligt, men hela situationen känns obekväm. Men det är väl som med ormrädsla, det bästa sättet att bota den är att utsättas för kräldjuren.

Morgonen startade som de flesta hittills. En stund innan klockan ringde var jag vaken med hjälp av de andra i campen. Jag hade överlevt denna natten också. Turligt med tanke på att tältet sattes upp inte långt från en kulle med ormbon. Lite spänning i tillvaron.

Frukosten var fantastisk. Idag var jag extra hungrig och jag sänkte flertalet ostmackor och någon tallrik med flingor och mjölk. Vi fick sedan en uppgift: Plocka ut några sevärdheter som verkar intressanta så ska vår reseledare ta oss runt. Hela gruppen ägnade ett par timmar åt uppgiften och kunde lämna över en demokratiskt sammanställd lista på vad vi ville göra. Det blev uppsittning i bussen och vi lämnade för dagstur.

Första stoppet var Flynn’s grave. Mannen som startade Flying Doctors ligger begravd i Alice Springs. Han är en liten nationalhjälte då han gjorde mycket för de som levde i outbacken.
Vi åkte vidare in i bergskedjan West MacDonnell Ranges – världens äldsta bergskedja. Vi vandrade genom ett fantastiskt landskap mellan raka klippväggar precis runt oss. Det intensivt röda från berget blandade sig med det intensivt gröna från träd och buskar. Tillbaka till Alice Springs för mat innan vi tog ANSAC Hill på vägen till camp. Det är en kulle där man har utsikt över hela staden och de omgivande bergen. Det är nästan som hämtat ur en film med bergen, färgen och öknen.

Det var sedan inte lång tid innan vi var på plats i restaurangen på campen. Ja, det finns en restaurang. Det finns både elbelysning och duschar också, det är som vilken campingplats på Öland som helst. På restaurangen skulle vi äta och se på reptilshow. En från Reptile Center, den lokala varianten av Skansenakvariet, visade oss ödlor och ormar. Han beskrev vad man ska och inte ska i närheten av ormarna. Det är bra nu när vi är i ”Snake County”.

Det var mat och lite fest på kvällen innan jag avslutade och återgick till tältet. Imorgon väntar ännu fler reptiler.