En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: USA 2017 Sida 3 av 8

En resa kust till kust med ett syfte, Berg- och Dalbanor.

Dag 26; Väntans tider

De dagar vi hittills besökt Six Flags har alla varit vardagar. I första parken tyckte vi det var lite folk. Då jämförde vi med Universal och Disney där allt under en timme kö var ”folktomt”. När vi sedan kom till park två så började vi inse att det kanske inte var fler besökare än såhär. Tredje parken noterade vi inte ens det faktum att vi kunde gå in i princip utan kö till allt. Idag var det helg och mängder med folk.

Vi var vid Six Flags Great America ganska precis till öppning. Attackplanen för dagen var som vanligt att börja en bit in och sedan arbeta oss närmare ingången, förhoppningsvis överlista alla andra som istället ville åka så fort som möjligt de kom in i parken. Vi var inte ensamma om denna taktik. Vi skyndade oss igenom ett par banor, bland annat X-Flight, där korgarna satt bredvid spåret. Parken fylldes snabbt och kötiden blev längre. Vi beslutade att åka Goliath innan det skulle vara dags för lunch. Banan lät väldigt spännande på beskrivningen; Bygget var en kombination av stål och trä med korkskruvar och flera tajta kurvor. Vi drogs upp och såg parken breda ut sig under oss. Åkturen var väldigt bra. Vi bjöds på en åktur i lagom fart med lagom många drop och en långsam vändning uppochner som riktigt toppade känslan. 

Dagen fortsatte i köandets tecken. Det fanns en träbana, American Eagle, där två tågset åkte nästan parallellt och tävlade. Banorna svängde lite olika men det var spännande att se vilket som kom tillbaka till stationen först. Banan var härligt skakig och vi provade båda tågen. Blå vann båda gångerna. Raging Bill var lite av en besvikelse, absolut inte dålig men heller inget fantastiskt. Viper, en annan träbana, skakade nästan bort löständerna.

Vi började känna oss nöjda med dagens karuseller men beslutade oss för att köa en sista gång till Goliath. Denna gång tog det betydligt längre tid. Sakta ringlade raden av människor fram längs den snitslade banan. Trots att klockan var lite efter 18 verkade inte besökarna ge sig av. Vi höll ut vi också.

Efter 70 minuter var vi framme vid plattformen, Eftersom vi förra gången åkte längst bak var det nu läge att sitta längst fram. Vi väntade ytterligare femton minuter innan vi kunde slå oss ner och spännas in i första vagnen. Det var helt klart värt väntetiden. 

Det gick snabbt att komma ut från parken, hitta bilen och styra ut från parkeringen. Petersson tog fram kartboken och slog upp sidan där hela kontinenten syntes – nu skulle vi åka bil. Målet låg omkring 60 mil söderut men eftersom vi var så nära Wisconsin tog vi en liten avstickare, allt för att kunna bocka av en stat till i den app som vi använder att hålla koll på hur mycket av landet vi besökt. Solen gick ner över milsvida åkermarker innan vi var åter i Illinois och körde mot midnatt. Vi hittade ett litet samhälle vid namn El Paso där ett enklare motell blev vår nattpaus. Imorgon väntar ännu en park, St Louis.

Dag 25; Annan tid, annan plats

Jag gillar Chicago, jag tycker det är en cool stad i hur den är uppbyggd i nivåer i de centralare delarna och närheten till vattnet i och med Lake Michigan och dess kanaler. Idag var det dags för Petersson att stifta bekantskap med staden.


Vi hade ett par timmar från Springfield att åka. Strax innan stadsgränsen passerade vi in i en ny tidzon vilket ger att vi nu är sju timmar bakom Sverige. Vi undvek så gott vi kunde de betalvägar som ledde in mot Chicago och kunde såsmåningom vika in på Michigan Avenue, den väg som går mellan höghusen och de stora parker som ligger mot vattnet. Parkeringen var fantastiskt enkel då vi bara svängde ner i ett garage som låg under avenyn. Värmen var tryckande i garaget men något friskare när vi klev upp i dagsljuset. Millennium park bjöd på solsken och turister som liksom oss fotograferade sig själva i reflektionen i den stora ”blobben”.

Genom grönområdet kom vi ner till den stora sjö som breder ut sig norrut. Hamnen var full av aktivitet. Allt från badande till båtar som skjutsade partyglada människor ackompanjerad av starkt spelad musik. Flera båtar låg ankrade i det kraftigt gröna vattnet. Färgen bröt mot de glasblå fasaderna på höghusen på andra sidan parken. 

Nästa punkt på listan var mat. Chicago är känt för sin Deep Dish Pizza och Petersson hade förgooglat lite och iallafall fått fram en lista på restauranger som var värda ett besök om magen och sinnet vill prova konceptet med fylld pizza. Genom att tjuvsurfa på ett trådlöst nätverk kunde vi få fram en adress till Giordano’s. Det var en bit att gå men för tillfället hade vi hamnat i ett område som var helt stängt på helger. Inte ens Subway var öppet. Vi vände fötterna söderut och passerade flera småbutiker i en inramning som var ganska mysig. Husen var här inte så höga, här och var fanns öppnare korsningar som lugnade skylinen. En bit ner på Michigan Avenue klev vi in i restaurangen och fick efter knappa kvarten väntetid ett bord. Mathantverkaren behövde i sin tur 40 minuter för att baka pizzan. Det var värt väntetiden. Den bubbla botten med ett separat utrymme i botten för mozarellaosten och sedan tomatsåsen på den övre våningen i kombination med kryddningen gav en smakupplevelse där degen är tydligt medverkande. Väldigt långt från en Vesuvio hemma. Hantverket imponerade också. Hur pizzan var genomvarm utan att brännas och osten precis lagom rinnig. Väldigt gott.


Mörkret hade bäddat in staden som svarade med att lysa upp i parker och höghus. Kameran var fortfarande med så jag tog ett par bilder i ett försök att fånga detta panorama. Ett par mil nordväst hittade vi ett boende efter lite letande. Rummet var smyckat med blommiga väggar och till och med en väggklocka – det hör inte till vanligheterna med en väggklocka på rummet. 

Dag 24; Naturlig fallenhet

Jag fascineras av vatten. Hur det alltid hittar en väg förbi hinder, aldrig blir stillastående. Vatten har en förmåga att rama in men också en otrolig kraft i sin framfart. Historiskt har vatten även haft stor betydelse för sjöfarten och jag tror det fortfarande vilar en mystik över att vi inte kan se allt som finns i våra hav.

Dagens första destination var Niagarafallen, dessa tre vattenfall i gränslandet mellan USA och Kanada. En turistdestination utan dess like. Vi lämnade hotellet och jag förfärades över hur parkeringsrutiorna till bilarna var ritade. Den ruta vi blivit tilldelade var inte rak. Infarten var smalare än änden mot huset vilket medförde att det såg ut som att jag parkerat snett, oavsett hur jag ställde mig. Frukosten bestod av omelett med tillbehör. De sista milen mot fallen följde vi en enkelt skylt som inbland var väldigt svår att se. Generellt sett här i landet är de inte duktiga på att placera trafikskyltar så de syns tydlig. Visst, informationen på skylten är lätt att ta till sig och förstå men ofta är placeringen bakom ett buskage, lågt på andra sidan korsningen skymd av andra trafikanter eller helt enkelt för nära inpå. Petersson har ett skarpare öga än mitt och ser texten på större avstånd vilket har varit bra i flera lägen.

Väl framme i samhället Niagara Falls parkerade vi bilen utefter gatan och promenerade tillfallen. Redan på håll hördes bruset. Vattendimman Sybtes mellan kåkarna så det var inte svårt att hitta vägen fram. Ett stort området vatten bröt fram. Vi kunde se hur det strömmade och hur det låg träd och annat på små öar som bildats. Via en gångväg tog vi oss ut mellan fallen, längst det väl preparerade turiststråket. Vi såg hur marken tog slut och vattnet hade inget annat val än att störta nedåt. Det som var mest imponerande var nog ändå att landskapet bröt av så snabbt. Relativt platt mark öppnade plötsligt upp sig där vattnet forsade ner och skapade en reva. På andra sidan låg Kanada och det verkade vara minst lika många turister som tittade på fallen från den sidan. 

Den del som kallas Hästskofallet är format som en hästsko och låg vidare längs gångvägen. Jag stod en stund och försökte greppa omfattningen, hur långt fallet var, hur långt det var till andra sidan – Niagarafallen var imponerande.


Vi fortsatte vår färd västerut. Nästa park ligger i Chicago men på vägen dit passar vi på att göra ett besök på HQ. Bolaget vi båda jobbar för har sitt säte i Pittsburgh, Pennsylvania. Vi hade meddelat att vi skulle komma förbi under dagen och när klockan var precis innan halv fyra klev vi in i receptionen. Vi blev väl mottagna, hela bygget visste att ”idag kommer det svenskar” och vi möttes upp av HR-avdelningen. Vi fick en bra tur genom anläggningen och fick en chans att hälsa på många av de som annars bara hörts av via mail tidigare. Vi såg hur HQ hade det i sitt garage där nästan sex gånger så många fordon hanteras jämfört med vad vi gör i Stockholm, vi pratade med IT-avdelningen och vandrade runt i korridorer med bilder på väggarna. Många av dem kände jag igen. Det var bilder tagna under produktioner från runt om i världen, bland annat en från Fotbolls-EM i Bordeaux. Jag mindes och berättade om hur vi lämnat efter oss en vägg av kabel när vi lämnade. Vid en fikahörna såg jag en figur jag kände igen. Väldigt oväntat stod där en tekniker jag mötte när jag var över till USA i början av 2016. Då var målet tre veckor med studiebesök att se hur de jobbade med TV här i landet där HQ ligger. Han höll nu på med service inför ett jobb men kände även igen mig. 

Även om besöket till HQ inte var annat än en avstickare så uppskattade jag det. Vi blev väl mottagna och utan stress visades vi runt. Vi hade långt att åka när vi så satte oss i bilen igen. Genom Pittsburghs rusningstrafik kom vi ut på motorvägarna och arbetade oss förbi milesmarkeringarna utefter vägen. VI kom in i West Virginia och började leta mat i det bergiga landskapet. En liten feltolkning av en trafikskylt krävde att vi vände någonstans varför jag vred in fordonet på en sidoväg med förhoppningen att där fanns en yta stor nog att medge färdriktningsändring. Vi möttes av en skylt att besökare inte var välkomna. För att riktigt få de som ändå försökte att förstå hade en vakt placerats i en kur i närheten av skylten. Vi sökte samband med vederbörande och frågade om vi fick vända, vi svängde fel tidigare. Motvilligt släppte han fram oss och jag kunde göra en 180-gradersmanöver. Vakten noterade bilens registreringsskylt och såg att den inte var från staten vi var i utan från Tennessee. Det gav upphov till ett kortare samtal där vi frågade om bra matställen i närheten. Vi fick ett tips och tog oss dit. 

TJ’s var en sportbar. Mängder av skärmar hängde i lokalen, alla visade någon form av tävling. Väggarna var dekorerade med bilder på människor som utövade sport och sammantaget var det en häftig och, tack vare den goda takhöjden, lite avskalad restaurang. Vi serverades popcorn medan vi väntade på maten. Huvudrätten kom i rejäl portion och det smakade väl. Belåtna accelererade vi ut på motorvägen igen och stannade först när ny dag närmade sig. Ett motell i Springfield, Ohio, ålder oss till vi ska fortsätta resan mot en ny storstad.

Dag 23; Fas tre

Nu hade vi bara en sak kvar att klara av i New York under detta besök; Att handla i foto/videobutiken BH Photo & Video är en upplevelse. En av anledningarna är utbudet – allt finns. En annan är den hjälp som går att få, personal som kan det de pratar om. Sedan finns hela systemet hur dina varor hanteras när du handlar i de olika avdelningarna. Varorna hamnar i lådor som åker iväg på ett nätverk av rullband och hissar för att så hamna på paketering. Du får ett kvitto i handen som du efter betalning byter mot dina grejer, färdigt i påse. Både jag och Petersson kompletterade lite till stillbildskamerorna våra. 

Redan innan vi lämnade hotellet hade vi en plan på hur vi skulle hantera bilen. Motsvarande närmare 900kr ville garaget ha när vi hämtade ut vår Ford efter att den stått parkerad i knappa tre dagar, mindre än vad jag gjort mig beredd på. Vi körde den till hotellet och packade i alla väskor. Det är lite för lätt att sprida ut sig i påsar när vi inte behöver vara välpackade – så länge allt är med så spelar antalet väskor ingen roll, förrän vi behöver packa oss ur bilen. Jag tog förarsätet och manövrerade fordonet så vi kom åt rätt håll bland de enkelriktade gatorna. Vi tog oss ner till 34.e gatan och började arbeta oss västerut. Morgontrafiken var tät men poliser i flera korsningar kunde justera de tidsluckor som trafikljusen skapade. Det tog inte lång stund innan jag stod längst fram och, trots rött i min färdriktning, vinkades fram av polisen. Det var gratis att parkera vid B&H-parkeringen så länge du handlade i butiken. 

För att ta oss vidare valde vi att åka Hollandtunneln från Manhattan. Den är den äldsta biltunneln i området och var gratis att köra genom. Via New Jersey ställde vi siktet mot väg 17 där vi började jobba undan mil. Vägen övergick till 86 och panoramat utanför rutorna blev kuperat, skogarna blev tätare och vägarna slingrade sig runt bergen. Grönskan var kompakt men landskapet öppet vilket gjorde att kullarna tycktes fortsätta långt bortom synbar horisont. Efter mörkrets inbrott hade vi kommit in i New York, staten, sedan en stund och började leta något att äta. Valet föll på en Dennys som lite ensamt låg bredvid vägen. Jag fyllde magen med en omelett toppad med bland annat spenat, citron, squash och ost. Vi hade siktet på Niagarafallen varför vi fortsatte någon timme till tills vi närmade oss Buffalo. Resan har gått in i fas tre där vi har längre sträckor att åka mellan de tänkta stoppen. Det är nu vi kommer på riktigt förstå hur stort landet är.

Det var svårt att hitta en boende. utbudet var det inget fel på, däremot så var motellen fullbokade. Först på tredje stoppet kunde vi få ett rum. Inte det bästa av boenden men vi har bott sämre. 

Dag 22; Storstadsdag

Idag skulle vi se på New York. Bilen stod i ett parkeringsgarage en bit från hotellet och där skulle den vara kvar till det var dags att lämna ön imorgon. Per fot tog vi oss sicksack sydvästerut och hittade efter något kvarter en restaurang som serverade frukost. Lök, spenat och fetaost i tre-äggsomeletten var en fin kombination. Mätta och glada fortsatte vi söderut mot One World Trade Center Observatory.  Vi hade bokat en tid vid elva men vår vanliga tur gjorde att det inte var något problem med att komma in lite tidigare. Det öppnades till och md en ny linje till säkerhetskontrollen vilket gjorde att vi snabbt accelererade förbi en grupp människor. Vi leddes genom en gång bland stenar, på denna 650 miljoner år gamla bergrund vilade One World Trade Center – den högsta byggnaden i den västra hemisfären. 


Det var hissfärd upp till Observationsdäck. Hissen var utrustad med skärmar längs väggarna vilka visade en timelapse över de senaste dryga 500 åren som det sett ut om vi kunnat åka hissen upp under den tiden. Som vanligt var det riktigt fränt gjort. Det tog bara en minut att komma till 104.e våningen, 382 meter ovan NYC-trafiken. Vi gick runt den diagonalt designade byggnaden och såg mil i fjärran. För dagen hade molnen lättat och klar luft gjorde sikten god. Det blir ett väldigt annat sät att se staden, områden blir tydligare och det är lättare att greppa storleken på stan, inte bara Manhattan. Efter att ha gått ett varv tog vi hissen ner igen och tågade genom det relativt nybyggda köpcentrum som ligger under höghuset. Ljust och luftigt var det stora utrymmet under jord, sammankopplat med tunnelbana och järnväg. Skalan av bygget syntes verkligen inte utanför.

Platsen där tvillingtornen stod har nu blivit ett minnesmärke som tar upp ämnet Terrorattacken den elfte september 2001. Bygget är minst lika imponerande som One World Trade Center med sina stora rum under den park som markerar minnesmonumentet utomhus. Utställningen berättar en historia, med hjälp av fakta blandat med bilder om de två tornen. Det jag tycker är mest intressant är utställningen om vad som hände den elfte september. Det är en slinga bland grejer som hittats i rasmassorna – disketter, brända bussbiljetter och ficklampor –  men det jag tycker är fascinerande är den tidslinje som målas upp. Med minutprecision framläggs händelserna, ofta styrkta med ett ljudklipp, en bild eller en video.

Jag har varit på 9/11 Memorial redan för något år sedan men det kändes ändå ok att gå där igen. Dels så tror jag att utställningen utvecklas hela tiden, i takt med att vittnesberättelser kommer in skapas stationer däste vi besökare kan ta del av dessahistorer. Dels så tror jag faktiskt att de gör små uppdateringar efter hand. Den fanns två stationer med berättelser som jag inte mindes att jag sett där förut. Efter tre timmar under jord var det dags för mat. Nu skulle vi äta nyttigt. Vi googlade fram en restaurang som verkade servera schysst mat. Mat som förutom att den smakar bra även är bra – fri från GMO och antibiotika, lokalproducerat så långt det går och portionsstorlekar som gjorde att även jag kunde äta upp en trerätters, uttalat för att minska matsvinnet. HEARTH låg i hörnet 12st/1st AVE och serverade både vegetariska  och köttbaserade rätter. Jag tog en pasta med ost och spenat, en sallad till förrätt och en kokoskaka till efterrätt. Det var fantastiskt gott och eftersom det nu var något som kallas Restaurangveckor i stan så var måltiden inte så dyr heller. Drygt 400 kr för tre rätter och juicedricka.

Vi promenerade från östsidan till västdito av ön och tog trapporna upp till High Line Park. Detta som en gång var ett tågspår för att få gods till Manhattan har sedan det stått övergivet ett på år rustats och blivit en liten oas ett tiotal meter ovanför storstaden. Här växer blommor, buskar och träd bredvid gångvägen och hela området upplever jag som väldigt mysigt. Hela tiden finns stadens närhet men aldrig påträngande. Här och var glimtar vi in över trafikfyllda gator och kan känna avkoppling genom att titta på all den aktivitet som ständigt pågår i en stad som aldrig sover. Parken är ingen dygnet-runt-öppen-verksamhet dock, stänger vid 23.

När solen vänt till andra sidan av horisonten där vid 21 tog vi vår tillflykt till aktivitetshuset vid Pier 59, ganska precis i höjd med den park vi just besökt. En golfare som Petersson uppskattar att slå på range och det var precis vad vi skulle göra. Vi rekvirerade ett antal klubbor tillsammans med 94st bollar och tilldelades ett bås. Petersson började. Systemet med att bollarna levereras i hink är förlegat. Istället fanns en bollhiss som efter varje utslag placerade en ny boll, redo att klappas till. Många slog från bollhissen, något som var precis vad tanken var. Till och med bollens höjd över gräset kunde ställas in i en skala som såg ut som millimeter. Jag kom fram till att jag svingar från vänster och genom så jag avslutar med armarna över höger axel. Hissen var inte anpassad för oss snedspelare så jag fick istället flytta bollen och lägga den direkt mot plastgräset vid utslagsplatsen. Jag träffande inte alltid bollen och den gick aldrig till samma ställe två gånger men den handfull gånger jag fick till en bra träff steg bollen i en fin båge rakt framåt ut över det inhägnade området som vätte mot New Jersey. Petersson lyckades bättre men det var förväntat. Han var till och med förbi klubbhuset och slängde sig med fin nomenklarur.

Kvällsluften var ljummen men i tunnelbanan var värmen tryckande. Det var inga logistiska problem att kryssa bland linjerna för att så småningom vara tillbaka vid Hilton på 42.a gatan. Återigen konstaterade tekniken att vi promenerat lite mer än normaldistansen. Likt gårdagen hade vi stegat ungefär två mil på Manhattan.

Sida 3 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén