Månad: juli 2017 Sida 3 av 6

Dag 17; Man av stål

den 21 juli, 2017

i DMV, USA 2017

Solen var sedan länge uppe när vi vid halv åttatiden slog oss ner vid hotellets frukostbuffé, inte den bästa vi serverats. Vi gav oss av och följde skyltning Washington, höll österut på väg 495 och efter en lugn trafikmärken kunde vi parkera på Six Flags America.

Idag hade parken medlemsdagar så vi med säsongskort släpptes in tidigare än övriga. Mycket tacksamt att kunna få ett försprång till karusellerna. Vi hittade en stålbana som fick bli premiäråkte. Parken var glest befolkad och vi kunde promenera rakt in och sätta oss på första raden. Detta med vilken rad som är den bästa har jag inte ett tydligt svar på mer än ”Det beror på”. I banor där rälsen är över oss och vi hänger under kan rad ett vara en bra plats tack vare den fria sikt som raden tillåter. Övriga platser blir väldigt lätt skymda av räls eller vagnen framför. De bakre platserna kan annars så gott som alltid vara ett förstaval. Jag gillar den skjuts som tågets vikt ger in i kurvorna.

Vi tog ett varv till i Mind Eraser – det var trots allt ingen kö – där vi denna gång satt på sista raden; Skumpigare men en annan fartdisposition i kurvorna. Vi gick vidare genom parken och kunde gå rakt in och göra dubbla åkturer i både Roar (träbana), Apocalypse (stål, stå) och WildOne (trä). Fortfarande var det förvånandsvärt tomt i parken, kanske berodde det på den tryckande värmen, kanske hade vi lyckats pricka in en dag med ovanligt lite besökare. Kanske hade en vecka i Orlandos parker fått oss anse att allt under en timme i kö per attraktion är Folktomt. Vi tog oss bort mot den största berg- och dalbanan på området – Superman, Ride of Steel. Vi promenerade i princip rakt in och slog oss ner. I god fart drogs vi upp för den första backen och kom bara längre och längre upp. På håll hade vi sett att denna banan var högre än allt annat i parken men det blev en annan upplevelse väl där. Jag skulle inte säga att jag är höjdrädd. Visst kan det pirra till i vissa lägen men jag har aldrig upplevt detta som ett problem. Nu närmade vi oss krönet och vände sedan nedåt. Det var en ordentlig nedförsbacke. Tack vare vår bakåtplacering i tåget fick vi verkligen fart över krönen. Den branta vinkeln riktigt lättade mig från sätet. Färden fortsatte nedåt samtidigt som farten ökade. Vi rätade långsamt ut men gick snabbt upp i nästa stigning med efterföljande nedförslut. En dubbel centrifugkurva senare rätade vi ut och närmade oss i rasande fart ännu en puckel. Dubbel centrifugkurva igen innan vi efter enklare kast och pucklar närmade oss stationen. Inbromsningen var kraftig och eftersom vi sagt där vi satt påbörjades den redan i sista nedförsbacken. Vi bromsades till stillastående på bara någon meter. En fantastisk åktur! Denna skulle vi åka mer under dagen.

Värmen föreslog att vi svalkade av oss i en enklare Bli-blöt-tur. Jag hamnade precis i vattenfontänerna och blev sittandes där när vi väntade på att badringen skulle komma vidare i kön in mot stationen. Petersson klarade sig bättre. Lunchserveringen tog tid. Killen som lagade samlade först på sig ett antal beställningar. Han valde sedan en rätt av de beställda och gjorde alla portioner, en i taget och helt utan att bry sig om i vilken ordning beställningarna kommit. Jag fick vänta i lite över 30 minuter och jag han torka helt under den tiden.

Så småningom var det dags att prova Batwings. Detta var en åktur där sätet sänktes ner varpå turen initialt framskred med huvudet före liggandes på rygg. Vi drogs uppför backen i detta läge innan vi kände att farten ökade och vi vändes runt. Hängandes under fick vi först nu en uppfattning om hur högt upp vi var innan banan tog oss omväxlande i ytterkurva och innerkurva. Vi åkte genom en loop insides och tog en och annan korkskruv utsidas. Upplevelsen var behaglig men samtidigt lite underlig.

Eftermiddagssnacks fick bli små glasskulor i spännande färger innan vi satte av att åka Superman igen. Och igen. Och igen. Det var den absolut härligaste åkturen i parken, inte resans skönaste rajd – den platsen innehar fortfarande Goliath från Six Flags Over Georgia – men fortfarande en härlig fartupplevelse.
En snabb titt på klockan gav vid handen att det strax var dags för middag. Den knappa halvtimmen innan restaurangerna började sin servering av denna vår andra tredje måltid som ingår i biljetten passade vi på att åka några av de banor som vi provat tidigast på dagen. Vi Kunde fortfarande inte förstå hur köläget kunde vara så fördelaktigt, hade vi bara prickat in n bra dag? Vi får se hur resten av resans parkbesök runt om i landet kommer vara innan vi på riktigt kan lämna statistik över väntetid i relation till åktid.

Efter att jag tagit mig igenom en Pasta Alfredo styrde vi från parken för att hitta något boende. Vi är i närheten av huvudstaden men valde att åka ut från stadens kärna för att leta. Vi följande väg 214 en bit innan vi vek av söderut på väg 301. Efter en stund låg där ett Motell utefter vägen högra sida. Rummet var relativt dyrt men det kanske är något vi får acceptera nu när vi är i storstadsområde. Städningen var dessutom bättre än på många av de ställen vi sovit tidigare. Dag passerade till skymning och vi satte av bilen för att lite närmare stifta bekantskap med Washington DC. Väg 214 gick rakt in till stadskärnan och efter någon mile passerade vi mellan Vita huset och Washingtonmonumentet. Vi vände i cirkulationsplatsen på andra sidan bron mot Arlingtion och åkte på andra sidan av National Mall tillbaka mot boendet. Jag tycker det ger mycket att ta en tur i bilen i en stad – det ger en känsla för riktning och platsers förhållande till varandra inför att vi imorgon per fotmarsch ska turista i maktens centrum.

Dag 16; Kustnära

Av Günzel

den 20 juli, 2017

i North Carolina, USA 2017, Virginia

En helt ok frukost serverats på hotellet innan vi gav oss av. Vi skulle ta oss genom North Carolinas träskmarker vid kusten, vidare norrut och återigen stifta bekantskap med havet, såhär 180 mil norrut från Key West. Vägen blev smalare och efter ett tag var filen lika bred som bilen. Vi följde väg 264 och sedan 92 till Bath – den äldsta staden i North Carolina. Tidigt 1700-tal blev bebyggelsen här en stad och spåren är inte många men de finns. Vi parkerade bilen och tog oss fotledes utefter ett par gator som kantades av hus från tidig nybyggartid. Husbyggartekniken var särdeles lite varierad. Trähus i två våningar och en murad skorsten från markplan och förbi nock avlöste varandra. Området var inte så stort men mysigt.

Bilfärden fortsatte genom milsvida träskmarker, grövre vegetation än Everglades och mer brunt i färgskalan. Vi passerade utkanten av Alligator River National Wildlife Refuge och vidare mot Outer Banks. Sista utposten mot havet utmed North Carolinas kust är en remsa med sandbankar som bebyggts. Här står ett antal fyrar som från tidig tid markerat kusten. Området kändes väldigt mycket som Florida Keys men ändå inte; Temperaturen var annorlunda i och med en lägre luftfuktighet, bankarna hade tunnare växtlighet och var högre. Vi besökte Bondi Island Lighthouse, en svart och vit byggnad som ståtligt sträckte sig mot skyn. När den var igång syntes dess sken 16,5 sjömil ut.

Vi tog oss norrut längs väg 158 och såg kulörta flervåningshus på styltor blandas upp med snabbmatsrestauranger och surfbutiker. Vägen var rak och bröts av trafikljus. Jag förstod det inte först, det var mer en känsla jag fick – vad hände i bilen bredvid? Var det en högerhand-vänsterbenrörelse som jag var väl bekant med? Teorierna byttes mot konstateranden när vi vid nästa rödljus kunde konstatera att tjejen i en gråsliten Honda Accord faktiskt körde manuell växellåda. Det är inte en vanlig syn här, den första vi noterar denna resa. Jag tror den stora utbredningen av automatlåda är lite att tacka för att trafikflödet är så dynamiskt och välfungerande. Jag tycker att det finns en respekt här för andra trafikanter som vi väldigt mycket saknar i Sverige, bilister är i större utsträckning villig att justera sin egen hastighet och fil för att på det stora hela hålla flödet utan stopp. Det är bara att bromsa och gasa, inget vevande med växlar för att accelerera förbi någon.

Vidare norrut mötte vi samhället Kitty Hawk och området där bröderna Wright testade sig fram till den första flygturen. Den stora nyheten jämfört med tidigare försök var systemet för att styra planet. Vid 1900-talets början var området knappt bebyggt utan det fanns mycket utrymme att prova sig fram i den mjuka sanden. Efter att vänt in på fastlandet igen fortsatte vi att beta mil, vi körde in i Virginia och passerade Norfolk lagom till eftermiddagsrusningen. Vi fortsatte på motorvägen och passerade Richmond innan vi slog läger på ett Super8-motell. Knappa två timmar bilfärd väntade den följande morgonen innan vi skulle åka karusell igen.

Dag 15; Ett sidospår

Av Günzel

den 19 juli, 2017

i North Carolina, South Carolina, USA 2017

Jag vaknade ganska tidigt. Petersson sov fortfarande så jag gick ut och satte mig i bilen. Klockan var strax efter 06 och dagen hade bara börjat. I området var det dock aktivitet. Människor var i rörelse och de allra flesta av dem hoppade in i stora bilar och körde iväg. Antagligen skulle de bygga eller laga något, en bil hade en cementblandare på släp. Peterssons klocka ringde och vi packade oss iväg.

Vi fortsatte på Washington Road mot Augusta National, den berömda golfbanan som det visade sig låg väldigt diskret inbäddad bakom en hög och tät häck. Vi stannade utanför en täckt grind som nog var det närmaste vi utanför den exklusiva skara som tillåts spela på banan kan komma. I närheten fanns ett bostadsområde som vi passerade igenom. Tegelkåkar stod uppradade i välskötta trädgårdar i skuggan av glest förekommande men höga barrträd. Vi konstaterade snabbt att det inte gick att komma närmare varken tee, green eller klubbhus.

Vi har ett schema. Eller ja, iallafall kan vi kalla den delade kalenderns hållpunkter för tidssteg. Det är sex veckor att hålla reda på så jag tror det är bra att iallafall tidigt se om vi ligger i riskzonen att mot slutet behöva tokköra för att hinna med flyget hem. Nästa punkt var att köra genom South och North Carolina och sedan komma in i Virginia. Vår upptäckarglädje satte käppar i hjulet för oss.

Ganska snart ute på motorvägen passerade vi in i South Carolina och det dags för frukost. Vi hittade ett Waffle House, en inrättning som jag tycker är tätare förekommande än McDonalds på sina ställen. Där slog vi oss ner och togs emot av en gammal dam. Hon tog vår äggbaserade beställning och återvände till bakom disken. Jag fick känslan att hon höll på att lära upp ny personal för att så småningom avsluta sin yrkeskarriär av åldersskäl. Hon ropade vad vi beställt och väntade på att äggstekarna och ostskivarna skulle repetera vad som sagts. Det tog lite tid men hon väntade ut återkopplingen. Frukosten serverades tillsammans med en liten backstory om hur hon flyttat från Ohio till delstaten vi var i nu. Hon kom från snö och stränga vintrar till en stat där snö smälte innan det landade på marken. För dagen var det på tok för varmt ute, om jag förstod henne rätt.

På en skylt såg jag avfart mot Alpine Road. Någonstans ifrån kände jag igen det som något spännande och intressant. Jag misstog mig. Vi svängde av med snabbt försvann all referens till nämnd väg. Petersson tog en titt på kartan och konstaterade att vi kunde visst fortsätta på vägen – en omväg men det var en mindre väg med säkerligen något intressant utefter. Vi letade efter bruna skyltar, vanligtvis hör de ihop med något turistigt som en en nationalpark eller ett liknande besöksmål. Vi hittade skyltning mot Lake Wateree som vi följde. Efter en inträdesavgift kom vi fram till en parkeringsplats där vi ställde bilen och såg oss omkring. Det fanns en sjö, föga förvånande, men även en par kilometer lång skogsslinga som vi efter ett taktiskt skobyte tog sikte på. Solen tog sig med svårighet genom det täta lövverket. Skogen var platt och luften fylldes av dofter och mygg. Småflygarna var överallt men med stadig takt i stegen undkom vi de flesta. Slingan började och slutade vid en turiststation där en stenig badstrand delade vatten med en sjömack. Den största anledningen till varför folk besökte området var enligt broschyrerna för att fiska i sjön.

Småvägarna som ledde oss vidare kantades av hus, fallfärdiga och riktigt tjusiga, samt kyrkor. Ofta samsades flera samfund i samma by. Kyrkorna var ofta väl omhändertagna medan bostadshusen mest följde ett och samma mönster. Trailerhus där ibland dragstången fortfarande satt kvar. Hjulen var täckte i och med ett plank som dolde ytan mellan marken och husväggen. Det finns praktisk vinning med dessa trailerhus – de är väldigt lätta att flytta mellan handlaren och den egna tomten. Kanske är detta den naturliga fortsättningen på den nybyggaranda som i tre århundraden har byggt landet; Du köper en bit mark och bygger där ditt boende – eller iallafall rullar dit ett färdigbyggt hus. Kanske är det en relativt billig lösning som ändå låter även de som inte är så välbärgade att få en egen bostad.

Efter att på en rastplats konstaterat hur vi ska lägga upp morgondagen satte vi av mot staden Washington i North Carolina. Vi hittade ett Hotel Magnuson som hade lediga rum. Fortfarande väntade en dag i bil innan vår nästa hållpunkt – Six Flags America strax utanför Baltimore.

Dag 14; Oväntat möte

Av Günzel

den 18 juli, 2017

i Georgia, USA 2017

Vi lyckades komma ner till frukosten precis i en ganska stor rotation av människor. Det gjorde att vi fick sittplats trots att alla bord hela tiden var tagna. Efter en bra start packade vi oss iväg. Under gårdagskvällen hade Facebook påtalat att någon vi kände var i närområdet. En kollega var här för att jobba så vi sökte samband med vederbörande och det beslutades att vi skulle mötas upp i Atlanta strax efter 11. Vi checkade ut och tog väg 20 in mot downtown och hittade en parkeringsplats.

Vi mötte upp dem på en Diner. De käkade frukost och jag och Petersson tog en stärkande juice respektive dito kopp kaffe. Givetsvis är det alltid kul att möta kollegor, men i just detta fallet tyckte jag orimligheten slog rekord. Att alla skulle råka vara på samma plats vid samma tid, den dagen då de dessutom var produktionsfria – sannolikheten måste vara betydligt mycket lägre än att vinna på lotto.

Efter maten berättade de om sin dagplan – Georgia Aquarium. Det är världens näst största akvarium. Det är just detta som är charmen med att inte vara på en minutplanerad resa; Jag och Petersson tyckte utflykten lät intressant och kunde avvakta några timmar med vår resa vidare. Vi betalade in oss och lade till turen Behind the Seas som skulle ta oss bakom kulisserna på anläggningen. Den rundvandringen var bland det första vi gjorde. Hela anläggningen drivs utan vinstsyfte och initierades av en kille som donerade motsvarande drygt två miljarder kronor till projektet. Coca Cola, som grundades i Atlanta, skänkte marken och nu har akvariet varit igång i tolv år. Verksamheten lever på donationer och intäkter från besöksdelen. En del av verksamheten är utställningarna, en annan är olika projekt för att hjälpa djur i nöd och hålla koll på havsbestånden. Genom att hålla fiskarna friska kan prover jämföras med havslevande bestånd och på det sättet ge en bild av hur våra vatten och vilda djur mår.

Den största attraktionen är en enorm vattentank som bland mycket annat håller fyra valhajar. Dessa djur köptes från en fiskmarknad i Asien och räddades från att få fenorna avskurna och sedan kastas tillbaka i havet att drunkna. Vi fick se när djuren matades innan vi leddes in i sanitetsanläggningen som renar allt vatten i tanken på en timme. Lite drygt 6600 liter per sekund passerar genom sandfilter och avskiljare. Vi leddes i korridorer och kikade in i rum där mat förbereddes, veterinärer arbetade, journaler arkiverades och vattenprover analyserades. På det hela taget var det en intressant inblick i den dolda verksamheten och ett väl värt tillägg vid ett besök, tycker jag. Vi vandrade igenom fem av de fokusområden som fanns. Länge satt vi framför den transparenta vägg av sex decimeter tjock akrylplast som lät oss se in i den största tanken. Valhajarna gled fram i vattnet bland övrig fisk och sköldpaddor. Det är något rofyllt med att titta på vattenlevande varelser. Rörelserna är ofta långa och svepande i detta täta medium de lever sina liv.

Lagom till att Atlantas eftermiddagstrafik slagit till skiljdes våra sällskap. Jag och Petersson satte oss i bilen och navigerade österut på den numera av oss hårt begagnade väg 20. Medan rusning i Stockholm brukar innebära en hel del stillastående så var förfarandet något annorlunda här. Det fanns hela tiden rörelse i köerna och vår störta fokuspounkt var att hitta rätt fil, så vi körde mot Augusta och inte hamnade någon annanstans. Även om trafiken flyter så kan det ta tid att byta genom de sex filer i samma riktning för att komma till rätt avfart. Vi båda var på helspänn och lyckades vika av vid rätt ramp. Ganska snabbt efter vi kommit bort från den mest centrala sträckan släppte köerna och vi kunde sätta farthållaren på de dryga 70 miles per hour som trafiken höll.

Vi lämnade storstaden och betade av mil. Kvällsmål kom vid ett steakhouse vid en avfart. Solen gick ner och vi nådde Augusta. Utefter Washington Road hittade vi ett Travelodge som hade rum ledigt. Med bilen parkerad utanför hade vi kanske inte kommit lika långt som vi först planerat men istället upplevt något vi inte var beredda på. Det är charmen med att ha tid under sin resa.

Dag 13; Ett tecken

Av Günzel

den 17 juli, 2017

i Georgia, USA 2017

Det fanns äggröra, det fanns youghurt. Serveringen innehöll flera sorters bröd, dito rost, våffeljärn, flera sorters juice och marmelad och liknande bredbara smörgåspålägg. Vi var förundrade över hur vi kommit undan så billigt på boendet. Smakerna i morgonmålet var klart godkända och det finns praktisk vinning i att kunna äta direkt på hotellet. Ofta blir det lite tidigare gjort, det går att borsta tänderna efteråt och hela förfarandet är förhållandevis enkelt. När vi båda var nöjda med morgonrutinen hoppade vi in i bilen och åkte en bit tillbaka på väg 20 som vi kommit på kvällen innan. Vi vek av mot Six Flags Over Georgia.

Med ett förköpt paket av biljetter, parkeringstillägg och matpass var vi väl rustade. Vi släpptes in till parkeringen och efter en kort tids köande var vi inne i parken. En snabb tur till Säsongspassavdelningen bekräftade att vi hade årskort, parkeringstillägg och matpass – vi var redo. Utan att egentligen veta hur hård kontroll och vilka krav på småprylar parken hade valde vi att låsa in alla tillhörigheter i ett skåp vid ingången. Kvar i fickan låg årskortet och det fotopass som jag skulle spara ner åktursbilderna på. Det var oklart vid beställningen och ingen i parken verkade heller veta om passet gällde i alla parker, vi får se när vi kommer till nästa Six Flags.

Klockan slog öppning och vi släpptes längre in i parken. Ett tåg av förväntansfulla människor stävade uppför den lilla backen som ledde djupare in. Vi passerade ganska på en gång en gul bana, Georgia Scorcher, som vi snabbt beslutade skulle bli dagens första åktur. Vi passerade de människor som inte låst in stiga grejer vid ingången utan nu stod och letade småpengar att betala med. Åkturen var en ståtur som bjöd oss på sköna svängar. En bra början.

Vi letade oss vidare och betade av tre banor till i närområdet. Vi ställde siktet på Goliath, den största banan på området. Kön var relativt kort så stunden i solen blev relativt snabbt avklarad. Six Flags är inte Disney eller Universal. Här är det åkturerna och inte så mycket mer. Där köandet på Disney bjöd på en vandring i fantastiska miljöer som gjorde kötiden passera relativt obemärkt är Six Flags mycket mer avskalat. Vi leddes genom den snitslade leden mellan metallbommar som enligt ”fram och tillbaka-principen” packade folk relativt effektiv, om än väldigt tråkigt. De hade tekniska problem så endast ett tåg lastades. Vi valde platser längst bak och delade de fyra platserna med två andra. Så iväg, det stadiga klickandet påminde att vi sakta men säkert kom högre och högre upp. Utsikten bredde ut sig i och med att vi blev den högsta punkten. Så var uppförsbacken avklarad och vi vände neråt. Känslan var överväldigande. Efter ett snabbt drop vände banan upp igen och sedan ner igen vilket gav oss en skön airtime. Turen fortsatte i samma stil men med god variation och bra längd innan vi så bromsades ner och var tillbaka på stationen. Denna skulle vi definitivt komma tillbaka till senare.

Vi vände mot en av träbanorna, Georgia Cyclone. Här var köandet helt obefintligt men eftersom folk droppade in hela tiden så tog det en stund innan vi var iväg. Denna åktur var långt ifrån behaglig. Den rassliga träbanan gjorde att vår vagn hoppade fram och det var fler än en gång som huvudet hoppade åt ett anat håll än resten av kroppen när vagnen så landade på spåret igen. Vi hoppades på en lugnare tur med nästa åktur men Dahlonega Mine Train var ingen mysig upplevelse heller.

Parkens andra träbana, Great American Scream Machine, var precis så skumpig som en träbana ska vara. Superman var trasig så vi styrde mot mat och serverades en slarvig hamburgare med pommes. Utbudet i parken när det kommer till mat är begränsat så vi kommer ha god anledning att äta bra under de mellandagar som blir mellan våra Six Flags-besök. Beställningen var en besvikelse. Hon som tog emot min beställning var inte alls intresserad av mig som kund, hon ville hellre prata med sina kompisar i köket. Sådant kan jag inte begripa, det är så dåligt att jag blir tokig. I vårat matpass ingick en flaska som har free refills hela säsongen. Hon frågade vad jag skulle dricka men jag hann knappt svara: ”I would like…” innan hon vände sig om och ropade in i köket ”No, I didn’t, he did” och skrattade. Det var tydligt att jag bara var ett störningsmoment i hennes konversation med de som vände burgare. Helt oacceptabelt.

Denna nonchalans var tyvärr ett litet tema i parken. Vid alla åk och i butikerna var det mer samtal mellan personalen än med oss kunder. Enda gången jag kände lite stolthet och arbetsmoral var när vi mot slutet av dagen skulle åka Superman. Vi köade i knappa timmen innan vi så var framme vid påstigningsförfarandet. Men något var inte rätt. Vi satte oss och spändes in men systemet indikerade att alla säten inte var låsta. Personalen gick runt och försökte stänga de bälten som larmade. Efter kanske en kvart gav de upp, släppte loss oss och vi fick ställa oss först i kön igen. De stängde alla säten utan människor och skickade tåget två gånger genom banan. Vi släpptes på igen men inte heller denna gång var förfarandet utan problem. Jag vände mig över till Petersson och framlade min övertygelse att om vi inte kommer iväg nu så är det ett tecken på att vi inte borde åka. Personalen informerade oss att vi nu satt fast och de kunde inte släppa oss ut ur stolarna. De tog sig tid att prata med varje rad, ett beteende och ett engagemang som kändes lika delar oväntat som välkommet. När så två tekniker fick komma med ”huvudnyckeln” och lossa oss åkare en efter en valde vi att inte ställa oss tillbaka i kön utan istället gå vidare mot annat. Klockan var middagsdags och servicen var återigen på tidigare låga nivå. Tråkigt, det tar bort så mycket av den positiva känsla som bra åkturer bakar på oss. Så enkelt som att lyssna på kunden istället för sina arbetskamrater skulle göra stor skillnad.

Många av berg- och dalbanorna strulade under dagen. Vi räknade till att sju av elva banor stått stilla vid minst ett tillfälle. Trots detta var det bara Superman som vi kände att vi missat i och med att vi betat av bland annat Goliath två gånger. När regnmolnen intog den tidigare så klarblå Georgiahimlen kände vi oss så nöjda att vi lämnade parken. Jag lade i parkeringsväxeln vid hotellet och samtidigt kom de första regndropparna och det tog inte lång stund innan regnet öste ner. Imorgon ska vi se lite på Atlanta innan vi fortsätter längs väg 20 österut, mot Agusta och sedan genom South och North Carolina till Williamsburg, Virginia. Vi har två dagar och drygt 100 mil till vår nästa hållpunkt, vi får se hur vi lägger upp delresan.