Natten var kall. Som vanligt vaknade jag innan klockan. I sovsäcken var det fortfarande lagom varmt. Lite motvilligt kröp jag upp och mötte morgonen. Det var redan ljust nu när klockan slagit 06:20. Nu skulle vi ut och vandra. Starttiden var satt till 08:00 men det blev femton minuter senare som vi startade. Frukosten skulle räcka länge så jag åt ganska hårt av bröd, mjölk, flingor och ost. Promenaden var 14,1km. Trodde vi först.
Målet var St Mary’s Peak. En kulle med en högsta punkt på 1171 meter över havet. Vägen dit var strax över sju kilometer. Först gick stigen genom lugn skog. Det fanns en del skugga som ändå gjorde gott. Det var ännu ganska svalt, solen hade inte kommit upp helt men det är enligt uppgift ovanligt kallt här. Igår kväll satte jag på mig en extra tröja för att komma in i komfortzonen rent temperaturmässigt.
Vi såg naturligtvis mycket djurliv på turen. Kängurun verkar mer vanlig än rådjuren i Sverige – de är överallt. Vandringen var ganska lindrig de första fyra kilometrarna. Sedan började det gå uppåt. Starkt uppåt. På drygt 30 minuter klättrade vi strax över 400 höjdmeter. Det var bokstavligt talat så nära man kan komma klättring utan att faktiskt klättra. Det var ansträngande, men jag hängde med bra. Ungefär tre och en halv timme efter start var vi uppe på toppen. Oj, vilken utsikt. Vi var bara sex personer däruppe just då och det var väldigt lugnt. St Mary’s Peak bjöd oss en trevlig och avkopplande stund högt över ett område med många mindre bergsknallar. Det var en upplevelse att bara vara där och vi tillbringade lite drygt tjugofem minuter innan det var dags för nedstigningen. De första 1400 metrarna var välbekanta, men sedan kom vägvalet. Antingen gick vi samma väg ner, brant ned, som vi kommit upp. Alternativet var att gå en liten längre bit längre. Den andra vägen tillbaka var 13,6 kilometer. Vi övervägde inte ens att ta den kortare vägen tillbaka.
Stärkta av upplevelsen på toppen och med förhoppningen att den längre vägen inte alls var lika brant som vägen upp gav vi oss av. Det sistnämnda stämde. Stigen var visserligen ganska stenig i början, men med nio kilometer kvar till campen kom vi ner på mycket plattare mark. Vi höll ett stadigt tempo på fem komma två kilometer i timmen så vi kom ganska snabbt framåt. Ju närmare målet vi kom desto tröttare blev vi. Det var fortfarande inte brutalvarmt men visst var det ofta jag fick dricka. Vandringen var en upplevelse även den. Skiftande natur och vyerna som bredde ut sig sitter mer kvar som mentala bilder än som digitala fotografier. Ryggsäcken var fullpackad med allt från solkräm och godis till jeans och reservtröja så att var och varannan meter plocka upp kameran lät jag vara.
Åtta timmar efter avfärd var vi tillbaka i campen. Ganska precis tjugotvå kilometer var vandringen. Närmare 2.8 liter vatten hinkade jag i mig. Jag känner så här i efterskott att det var precis lagom. Jag känner mig heller inte helt slut nu. Det var en stärkande tur. Kvällsmaten bestod av en lokal variant av Salta Biten med potatis och smör. Precis det som behövdes innan jag gjorde klart för en omgång med tvättmaskinen. Imorgon är det lucia. Det lutar mot att vi ska väcka vår reseledare med ett stycke svensk tradition. Om inte annat så har jag en anledning att vakna i och med att jag numer är med i matlaget och det är pannkaka till frukost.