Precis efter halv nio lämnade jag hotellet. Frukosten var äten och jag var redo för en klassisk turistattraktion i Sydney. Det var en bit att promenera men precis innan halv tio var jag vid bronset till Harbour Bridge. Jag skulle åtta upp på toppen.

Bron, som är en symbol för staden byggdes under åtta år och öppnade 1932. Sedan dess har den varit öppen för bilar, tåg och människor att ta sig över varje dag, dygnet runt. Bron är inte världens längsta, men räknas till det största valvbrobygget i världen sammantaget. Varje nyårsafton är det Harbour Bridge som står som avfyrningsramp för delar av det enorma fyrverkeri som lyser upp Sydneynatten. 1988 öppnades bron för turister som vilket vandra upp till toppen.

Jag hade bokat en tid klockan 9:50 på The Discovery Tour. Den innebar att vi vandrar i bron, på det läget av de två valvbågarna. Upp till toppen och sedan ner igen. Det hela beräknas ta ungefär tre och en halv timme. Det märktes att de har gjort detta i ett par år. Oj så proffsigt det var. Allt från Välkommen vid ingången till Hejdå efter att vi lämnat tillbaka lånad utrustning var bara så bra. Först fick jag fylla i en blankett om att detta medförde risker, mitt allmänna hälsotillstånd och sådant. Nästa station var kläder. Det var bara jag från vår grupp men totalt var vi elva turister som skulle följa med vår guide Shannon runt på bron under förmiddagen. Vi blev tilldelade en overall som faktiskt passade på första försöket. Sedan skulle vi lämna allt personligt kvar på marken. Telefon, kamera, ryggsäcken, vattenflaskor, inget fick följa med upp. Anledningen var enkel. Allt vi faktiskt tog med oss upp, keps, regnkappa, handduk, var fastsatt i oss. Vi var å vår sida fastsatte i bron. På det sättet ramlade inget ner. Vi presenterades för säkerhetsselen och fick en genomgång i hur vi skulle försäkra oss att vi var fastsatte i bron. Det var ett system med en fasthållare som gled på en vajer längs den minst sagt utstakade banan. En sista koll att vi var klara och vi sattes fast i vajern och gick iväg.

Vi började vid det södra brofästet. Vi höll den östra sidan och tog oss upp på den lägre bågen. Bron var ännu större när man stod i den. Hg förstår egentlige. Inte hur man kunde bygga detta för snart åttio år sedan. Den enorma precision som behövdes, jag är imponerad. Samma känsla stannade kvar hela vägen upp. Vi vandrade upp längs valvbågen och tog oss förbi de stöd som hängde från den övre bågen. Det gjorde att vi vt i linje med trafiken under oss.

För att komma upp på den övre bågen och komma högst upp gick vi i ett par trappor mellan bågarna. Där stod vi. Etthundratrettiofyra meter ovanför vattnet och man såg nästan allt. Till öster låg operahuset och glänste i den sol som efter en mulen morgon nu bröt genom molnen. I väster bredde sig Australien ut och Sydneys hamn som för några tusen år sedan bara var en grönskande dal. Istidsisen smälte undan och översvämmade bland annat detta område. Bakom en liten kulle såg vi havet i öster och i väster bredde sig Blue Mountains ut. Jag var inte lika högt upp nu som på St Mary’s Peak, men här fanns mer att titta på. Trafiken nedanför på bron består av ungefär 160 000 fordon dygn.

Vi vandrade upp på östsidan och hade västsidan för nedgång. Vi arbetade oss utmed bågen och var så småningom nere. Guiden förgyllde vår tur med spännande berättelser om hur bron byggdes och om några av de människor som var med. Tillbaka och avkrokade från säkerhetsvajern var det smed overallen och lämna tillbaka allt lånat. Jag hämtade ut det jag låst in, köpte bildbevis på att jag varit där och en t-tröja. Naturligtvis en t-tröja. Hela turen tog ganska precis tre och en halv timme, precis som de sagt i broschyren. Proffsigt helt igenom.

I den östra av de södra bropylonerna är det inrymt ett museum och en utsiktsplattform. De fyra stenbyggnaderna har ingen praktisk betydelse för bron, de är bara där som ett dekorelement. Diskussionen när bron byggdes handlade om att det är bland annat dessa pyloner som gör att bron blir ett landmärke istället för bara en bro. I museet fanns mer historia och fakta om bron, hur den byggdes, hur mycket den faktiskt rör sig mellan en kall och en varm dag. Allt avslutades med en videopresentation med flygbilder på bron i dagsljus och solnedgång. Klockan hade passerat lunch när jag var klar. Jag gick till Restaurang Gyllene Måsen och åt en rejäl bit mat.

När jag kol ut hade vädret förändrats ganska ordentligt. Det låg ett riktigt regnväder i luften och jag skyndade till Boendet för att undkomma nederbörden. Det blev i princip bara att hämta en jacka innan vi skulle ut igen. Jag och två andra ur gruppen gick och såg på bio på världens största filmduk. Med en total yta på 1015 kvadratmeter, 36 meter bred och 30 meter hög är det en enorm bildyta. Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att formatet inte är 2,35:1, jag kommer till det.

Vi såg Mission: Impossible; Ghost Protocol. Det var en bra film. Det hände mycket och var actionladdat utan att bara bli onödigt våldsamt. Ungefär 30 minuter var filmat i IMAX-formatet, det format som var på biografen. De flesta scener var bara uppförstorade från 35mm-film. Det märktes på att det var svarta linjer uppe och nere. Inget som störde, bilden var redan här enorm. De scener som var IMAX fyllde hela duken. Från golv till tak. Jag tyckte att det var skillnad i detaljrikedomen mellan de två formaten. Bilar som åkte i bakgrunden var visserligen små men det gick att urskilja detaljer såsom biltyp. Eller så inbillade jag mig för att jag var medveten om den tekniska skillnaden. När filmen var slut kring halv nio vandrade jag iväg till Apple Store som ligger på George Street. Med en fasad enbart i glas är det en imponerande butik. Det var som i alla andra Apple-butiker – snyggt uppställt, mycket personal, lagom med saker att klämma och känna på och förstås planlösningen som här bestod i fyra våningar som nåddes via en glastrappa längst bak i lokalen. Jag köpte ett par hörlurar till telefonen innan de stängde för dagen.

Tillbaka vid Boendet var det ganska snabbt i säng. Imorgon stundar nya äventyr när som innefattar våtdräkt.