Idag vaknade jag ordentligt när jag redan lämnat Boendet. Dagens utflykt går till Blue Montains, en nationalpark strax utanför Sydney. Vi hade en bit att åka varför vi skulle lämna för att gå till tåget redan fem över halv sex på morgonen. Med detta i tanken satte jag igår kväll ett alarm att ringa 05:55. Den uppmärksamme läsaren kanske noterar ett fel i denna kalkyl. Det gjorde jag också imorse när mina tre reskamrater kikade in i rummet klockan halv sex och undrade om jag var på gång. ”Javisst” svarade jag och knappt sex minuter senare lämnade vi. I den arla morgonstund letade vi oss fram till järnvägsstationen och lyckades hitta ett tåg som gick till den lilla byn Katoomba där vi skulle starta vår tur. Tåget gick varken från den plattform eller i den tid som vi repat kvällen innan, men fram kom vi.

Pris rakt över gatan från järnvägsstationen låg Blue Mountain Adventure Company. Vi gick upp och möttes av två killar som skulle vara våra guider idag på något som kallas canyoning. Det går ut på att man följer vattnets väg via vattenfall och trånga passager i en klyfta, en kanjon. Först fick jag fylla i en blankett om att detta medförde risker, kontaktuppgift till anhörig, mitt allmänna hälsotillstånd och sådant. Totalt var vi sju turister i gruppen. Vi fyra från Sverige, en kille från England och ett nygift par från USA, de hade precis inlett sin smekmånad. alla tilldelades en ryggsäck med utrustning innan vi fick göra mackor som skulle vara till lunch. Jag lade på mycket ost, lite sallad, tomat, gurka och toppade med lite tonfisk. Och lite mer ost. Vi fick prova ut våtdräkter härnäst. De skulle sitta tajt för att hålla värmen bäst, i vattnet var temperaturen omkring 14 grader. jag ålade mig in i en dräkt, fick ett Tummen Upp av guiderna och lade både detta värmekabel och lunchen i ryggsäcken. Sedan gav vi oss iväg.

Vi hade ungefär fyrtiofem minuters bilresa upp i skogen. Naturen växte tätare ju närmare bilparkeringen vi kom. Vi slet på oss ryggsäckarna och började vandra. Vi skulle gå i en dryg halvtimme för att komma till kanjonen. Plötsligt hörde vi vatten och vi var framme. Det som väntade oss nu var en färd i vatten och på land. Vi skulle vandra vattnets väg, repellera ner för de allra brantaste vattenfallen, ett riktigt äventyr så att säga. Vi ålade oss återigen i våtdräkterna, tog på oss hjälm och en klättersele. Mössa på och regnkappa, allt för att kunna hålla värmen. Jag hade mina grova vandringskängor på mig. De har absolut bäst grepp men tål de vatten, det återstod att se. Vi hade lånat en kamera som var vattentät.

Det första vi gjorde var att repellera nedför ett litet vattenfall. En ganska enkel nedstigning men vi fick en bra inblick i hur vi skulle göra. Redan efter detta var skorna fyllda med vatten. De kändes att det var svalare i fotsektionen av kroppen men i övrigt höll jag mig tempererad. Vi vandrade genom en fantastisk värld. Grönskande och full av liv var denna dal som under nittiofem miljoner år skulpterats av vattnet. Vi vadade i vatten, balanserade över stock och sten och duckade för buskar. Min tidsuppfattning försvann helt och jag fokuserade bara på att gå och att ta in allt som fanns runt om mig. Så var vi då framme vid den andra nedstigningen. Det var egentligen två nedstigningen men de låg ganska nära varandra. Först skulle vi ner gör en ganska smal passage i berget. Det fanns ett fotsteg en bit ner som ena foten skulle in i. Sedan blev det svårare. Jag tryckte mig hårt mot högerväggen för att komma förbi den lilla Klippan som stack ut på vänstersidan. Sakta men säkert jobbade jag mig neråt. Ett steg ner, nästa fot bredvid och följa efter med handen. Sex meter ner nådde jag vattnet. Jag sänkte mig ner så jag stod med bägge fötterna på botten. Vattnet nådde då mig då till knäna och jag kopplade loss linan. Jag vände mig om. Där väntade en hög med trädstammar och band, dit jag skulle, öppnade sig en liten pöl. Den var tillräckligt djup för att jag skulle behöva simma genom den. Jag väntade innan stockarna på näste man i sällskapet. Guiden påtalade att vi skulle vara två och två som tog oss vidare till nästa repellering. När vi båda stod med båda fötterna i vatten vände vi oss mot stockarna, kröp mellan två av dem och kom ner i det djupa vattnet. Det var första gången denna utflykt som jag var i med hela kroppen, eller upp till halkning iallafall. I ryggsäcken fanns en torrpåse där vi lagt lite kläder och annat som behövde vara torrt. Den torrpåsen fungerade också som ett flytelement då vi fyllt den med luft. Denna flythjälp gjorde det lätt att flyta men svårare att simma. Svårt är egentligen lite l ord i sammanhanget, det var annorlunda. Jag fick erfara hur en våtdräkt ska fungera. Jag kände hur vattnet var svalt kring halsen, men övriga kroppen kändes varm. Trots att dräkten släpper in vatten var det inte något som jag noterade. Kroppen värmde snabbt det vatten som var närmast och så höll vi oss varma. Efter en bit klättrade vi upp på en sten, tog av till höger bakom stenen och kom fram till nästa fall. Där fanns ingen vägg att ha fötterna mot, vi sänktes därför ner i vatten upp till midjan. En till simtur väntade innan vi kunde ta oss upp på torr mark igen. Vattnet rann under den sten som vi stod på och väntade in de andra. För att hålla värmen var det enda att göra att röra på sig. Tillslut var det sju turister som stod och gungade i otakt på en sten mitt i en stilla fors.

Det gick ganska snabbt att komma till nästa vattenfall. Här presenterades vi för ett val med två möjligheter. Aningen håller vi höger och repellerar ner, eller så går vi vänster och hoppar. Jag gick till vänster. Instruktionen var ganska enkel och hoppet inte så högt; Hoppa med ansiktet ditåt, landa sittande om ungefär fyra meter. Jag tvekade en liten stund. Det var inget högt hopp men det var ner i rytande vatten. Guiden räknade ner från tre. Jag hoppade precis innan han kom till ett. Det tog inte lång tid innan jag slog i vattnet i en bra sittande ställning. Jag försvann ner under ytan medan min fart bromsades av vattnet. Jag kände hur ryggsäcken började lyfta mig uppåt och strax var jag vid ytan igen. Det var en kick. Inte speciellt högt men just känslan att bara kasta sig ut, landa och sedan simma vidare. Vi tog oss framåt med vattnet och kunde så småningom få marknads med fötterna. Meddelandet om att vi skulle fortsätta kom med de andra i gruppen. Vattnet blev djupa och det var simma igen. Väggarna kom närmare och var så småningom knappt en meter från varandra. Det var ganska mörkt eftersom vi hade klippa ovanför oss. jag flöt med ryggsäcken och använde armarna mot väggen för att dra mig framåt. Jag nådde torr mark och väntade in de andra. Vi avancerade framåt och nådde snart en annan flod som vår rann in i. Vi tog oss upp för den en bit. Här var det sandbotten och midjedjupt. Det var lite kämpigt att ta sig uppströms men det gick bättre än vad jag först trodde. Bakom en krök kom vi fram till den klippa där vi skulle äta lunch. Efter att ha kämpat mig fram till kanten, det var ett vattenfall precis bredvid, fick jag ett bra grepp och klättrade upp ur det blöta.

Här har ni chansen att hoppa i igen, sade guiderna. Klippan där vi skulle äta låg precis bredvid ett vattenfall som landade i en tillräckligt djup pool innan vattnet rusade vidare. Jag tog av mig ryggsäcken, regnkappan och kastade mig ut i det vilda vattnet. Flytkraftig var av naturliga själ avsevärt mindre nu utan ryggsäck. Känslan var härlig. Jag hoppade i och kämpade mig upp ett antal gånger innan det var dags för lunch, byta om och börja vandringen tillbaka till bilen. Ner med fötterna i de blöta skorna, som iallafall hittills har klarat sig. Vi får se om de helt förlorar Gore-Tex-egenskaperna när de väl torkar. Vandringen till bilen tog ungefär lika lång tid som färden tillbaka till Katoomba, fyrtiofem minuter. Vi återställde utrustningen och tackade så mycket för en tur som gett både adrenalin och mersmak. Jag har ju trots allt fyra veckor på Nya Zeeland kvar efter detta äventyr. Tåget tillbaka till Sydney skulle ta två timmar så vi beslöt att äta innan vi åkte. En bit på den lokala pizzerian, även den belägen precis vid järnvägsstationen fick bli middagen idag. Omkring halv nio var vi tillbaka på Boendet. Jag var trött, dels på grund av den tidiga morgonen, dels på grund av det vi gjort. Jag packade väskan och avslutade ganska snabbt. Imorgon lämnar vi Sydney, jag kommer alltid att minnas den första gången jag provade Canyoning.