Jag vaknade med ett svagt minne att det regnat under natten. Jag kollade och kände på madrassen, jovisst, det var fuktigt som kommit från den öppna vädringsluckan. Men det som var skönt var att det var varmt. Första morgonen på länge som det faktiskt inte var kallt att kliva upp. Jag mötte morgonen med en ganska grov frukost innan jag började smörja in mig med solkräm, massor med solkräm. Idag skulle bli en stranddag till att börja med. Jag och åtta andra var anmälda till en lektion i vågsurfandets ädla konst.

Klockan tio hälsade man oss välkomna. Vi hade då skrivit upp oss på en lista med namn och telefonnummer, fått låna en långärmad t-tröja och lämnat in värdesaker för förvaring. Efter att ha tilldelats en varsin bräda. Gav vi oss iväg mot stranden.

Vi var en ganska stor grupp. Det gjorde att vi delade upp oss i två mindre grupper där en fick instruktioner och tränade på stranden medan den andra gruppen var ute i vattnet och provade det som just torrövats. Det var inte så lätt som jag, naivt visserligen, trodde innan lektionen började. Det var stundtals svårt att få brädan att gå dit jag ville. Den hade en förmåga att vika av åt vänster och så småningom vända runt. Ett par gånger, slumpen arbetar väl så, fick jag däremot glid och jag flöt på vågen mot stranden. Vi var kanske tjugofem meter ut och vattnet var midjedjupt. Nästa delmoment var att svänga. Det var enklare. Det sista momentet var att stå upp på brädan. Naturligtvis svårare. Ofta slutade turen med att jag nästan kom upp men stod fel så jag ramlade åt vanligtvis vänster. Det var dock fantastiskt kul; Häva sig upp på bräda, släpa sig framåt så knäna skrapar mot den förstärkta frigoliten. Hasa tillbaka för att justera en alltför stor högervridning, känna vattnet börja skölja över mig. Strunta i att saltvattnet kommer i i ögonen utan hasar fram för att få hastighet med blicken fäst på strandkanten samtidigt som jag tar stöd med alla tio tår mot brädan och trycker mig hastigt uppåt. Benen kommer in under mig, jag hittar balansen och reser mig från hopkrupen till lätt knäböjd. Jag står upp ett par meter och gör misstaget att släppa det totalfels på balansen jag tidigare haft. På ett ögonblick blir jag baktung och hamnar i obalans. Försöker kompensera men det är redan försent. Med ett plask som snabbt dämpas av vågens kraft landar jag i den vattenmassa som nyss bar mig framåt. Fort upp på benen och jaga efter brädan för snabbt vandra ut i vågorna igen för ett nytt försök. Lektionen var drygt två timmar så efter återlämning av utrustningen och ett snabbt mål mat på Restaurang M skyndade jag till nästa punkt på listan. Nu skulle jag åka karusell.

Ungefär två mil utanför där vi campare ligger Warner Bros. Movie World. En park med flertalet åkattraktioner, alla med filmtema. Det kändes som ett Universal Studios, Orlando fast i miniatyr. Det fanns ungefär fem-sex berg- och dalbanor för de i min ålder. Sedan fanns det ett område för de mindre, där var jag inte in. Olika ”världar” mötte mig när jag betade mig igenom parken. Text var ganska högt. Jag hade drygt tre timmar på mig innan parken stängde för dagen. Det fanns en hel del människor där men åkturerna, utom en, svalde alla med ett gott resultat. Jag satsade på The Escape, som är baserad på Stålmannen. Det skulle vara den bästa banan på hela södra halvklotet. Det låter väl bra? Scenariot var att vi satt på ett tunnelbanetåg i Metropolis när en jordbävning drabbade området. Vi tog oss förbi ett antal stationer där vi hela tiden undkom vatten, bilar som föll genom taket och väggar som rasade in. När det nästan var ute med oss kom Stålmannen. Han berättade att han skulle ta oss därifrån Stålmannensnabbt. Noll till Hundra kilometer i timmen avklarades på två sekunder. Det är 4,2G. Och oj så det gick. Accelerera iväg och sedan en brant uppåt följt av en brant nedåt. Det gick undan och var en skön åktur. Fotostationen var precis mot slutet. Åkturen var väldigt kort, men fantastiskt kul.

Det var strängeligen förbjudet att ha någonting alls i fickorna under åkturen. Alla hänvisades istället till läsbara skåp som naturligtvis kostade pengar. Det vore ganska enkelt om det inte vore för att man bara kunde ha skåpet i en timme innan man behövde lägga i mer pengar eller betala en hel del mer för att få ut sakerna. Jag lade i pengar och tömde fickorna. I och med detta insåg jag att det skulle bli svårt att hålla koll på tiden. Antalet klockor i parken var starkt begränsat så jag beslöt att gå på magkänslan istället. Jag tog ett par rundor till i Stålmannen-banan innan jag gick vidare till nästa. Kopplingen mellan nästa åktur och Dödligt Vapen-filmerna var för mig lite svår att greppa. Jag gick en bit genom ett graffittimålat skjul och kom till säkert världens segaste kösystem. För det första var det bara ett tåg som gick. För det andra hade man systemet att man släppte in en större grupp människor i taget i en fålla. Dessa delades sedan upp i grupper om två och två och slussades in i vagnarna. I kön stod man still långa perioder och det kändes bara trist. Åkturen i sig får heller inga höga poäng av mig. Vi satt med rälsen ovanför oss och hängde med benen i luften. Banan var ganska lång och bestod av flertalet tvära svängar och tillfällen där vi åkte uppochner. Problemet var att allt skakade något enormt. Det var svårt att få grepp om hur vi åkte för att det ruskade och for så. Jag tog en till tur i Stålmannen innan jag hämtade ut grejerna. I väldigt bra tid faktiskt.

Jag låste in dem igen på ett annat ställe för nu skulle jag åka årets nyhet. Green Lantern är en film jag inte sett men den handlar uppenbart om en superhjälte. Åkturen kan närmast beskrivas som en blandning av Extreme och Vilda Musen på Gröna Lund. Man satt i två rader, åtta personer, och åkte ganska långsamt. Upp, ner, uppochner bjöds vi på i dryga minuten. Inget speciellt. Via en omgång i Stålmannen tog jag mig mot den åktur där man skulle bli blöt. Jag kom inte hela vägen. Jag avbröts av en parad med filmfigurer, musik, dans och fordon. Det var fränt att se. Det var bra gjort. Det fanns en Scooby-Doo-inspirerad åktur. Det var lite skräck och lite berg- och dalbana. Helt klart kul. Vidare till vattenturen. Jag hoppade i en flytvagn och åkte iväg. På klassiskt sätt åkte vi genom ett par landskap som rörde på sig. Uppåt någon nivå och likadant igen. Det hela slutade i ett ganska högt fall som bromsades med vatten som skvätte. Jag blev blöt. Den sista trekvarten lade jag i Stålmannen eftersom det var den bästa åkturen. Jag hade lite med mening lämnat kvar mina tillhörigheter längre än en timme, det skulle kosta mer men krångla mindre. Förvåningen var total när jag insåg att jag inte alls behövde betala mer. Det gick att öppna ändå med de pinkod som jag uppgett vid inlåsning. Jag tog bussen tillbaka till campen.

Förhand jag lagom duscha och byta om innan det var dags att komma iväg igen. Vi var tolv personer som skulle äta på Hard Rock Café. Maten var god och när klockan var strax efter tior drog vi vida och hittade en klubb där ett band spelade live. Dessa rockklassisker blandades upp med klassisk dansgolvsmusik och det var en väldigt trevlig kväll. När klockan slog midnatt utbrast vi svenskar i ett litet minifirande – nu var det julafton. Jag dansade som jag inte gjort på flera år innan det vid tvåtiden var dags att gå hem. Eller ja, vi gick inte utan tog en taxi. Kvällen blev alltså sen, men morgondagen blir lugnare. Då är det julafton.