Kvart över sju satt vi alla i Safari-bussen. Vi var då ätna och redo för en dagstur till Fraser Island – Världens största sandö. Den har bildats när sand under många år har flutit med havsströmmar och vindar och lagt sig till ro precis utanför Hervey Bay. Sanning med modifikation, en stor del av kusten har sandöar i grannskapet. Fraser Island har använts i timmerindustrin fram till 1991 och är ett världsarv sedan 1992.

Vi skjutsades till en punkt på fastlandet varifrån det gick båtar till ön. Redan fast klockan bara var åtta så var det full aktivitet. Turister bussades till färjelägret och så småningom kom en båt. Den tog bilar, terränggående bilar. Det är tydligen det som gäller på ön. Den lilla båten åkte iväg och en större kom för att ta det som var kvar, det vill säga alla människor och ännu ett gäng fordon. Vi fick gå ombord först och ta plats uppe ovanför det öppna bildäcket. Det var väldigt mycket rörelse i vattnet. Månens dragningskraft gjorde sig påmind och all ombordstigning skulle ske snabbt. Innan sista bilen, en stor safari-buss, kunde köra på fick vi lägga ut och göra en ny landstigning. Kaptenen körde mot land och höll fast båten med motorkraft. Det var ändå inte mer än att bussen precis hon ombord innan vi vände mot sandön. Jag uppfattade ur högtalarsystemet att det var högvatten och därför skulle överfarten ta ungefär trettio minuter. Båten gled i sakta mak fram genom morgonsolen. Det var väldigt varmt och inte ett moln på himlen. Jag hade ägnat knappt tio minuter av morgonförberedelserna åt att smörja in mig med solkräm. Det kändes på båten som att det var en bra prioritering.

Vi nådde Fraser Island och följde, enigt färgkoden på vår biljett, kortaste vägen till safari-bussen med en röd väst på turguiden. Vi gjorde uppsittning och fick sällskap av nitton andra turister. Det gav bussen sitt maxantal, fyrtio personer. Guiden presenterade sig som Anne med femton år som guide på Fraser Island och dessförinnan lastbilsförare i det militära. Erfarenhet av terrängkörning var oerhört bra. Det finns mycket väg på ön men alla är smala och skumpiga sandvägar. Hon presenterade också fordonet vi satt i. En tyskbyggd MAN-lastbil för terränggående, halvmetern markfrigång och plats för fyrtio turister. Totalt tjugofyra växlar framåt och två bakåt. Vi gav oss iväg.

20111229-213030.jpg

Första stoppet var en av de ungefär etthundrafemtio sjöar som finns, Lake McKenzie. Den är fylld av enbart regnvatten och har ett otroligt klart vatten. Vi stannade till för att bada. Sanden var väldigt finkornig, finare än salt. Egentligen så är den ofärgad, snudd på genomskinlig men solljuset gör att sanden ser väldigt vit ut. Vattnet var friskt. Inte kallt men avsvalkande och ett avbrott från saltvatten. Stoppet varade i ganska precis fyrtiofem minuter innan det var dags att åka vidare. Centralt på ön låg Central Station. Det hade varit basen för för industriverksamheten på ön. Där fanns till och med en skola en tid. Där vandrade vi genom delar av öns regnskog. Höga raka träd och buskar omgav oss när vi vandrade gångbron fram. Det var en ganska mäktig upplevelse att vara mitt i det gröna. Nedanför rann vatten som var, om möjligt, klarare än där vi badade.

20111229-213142.jpg

20111229-213257.jpg

Efter någon kilometer till i bussen längs de smala och ofta lössandiga vägarna var vi framme vid öns resort där det skulle bjudas på mat. Det var brutalt gott. Ett smoergasboard var framdukat med bröd, ost, ptasa, kyckling, sallad, ris, annan sallad, det mesta som behövdes. Eftersom det var en “ät tills du storknar” så passade jag på att ta mer än en gång. Pastan fastnade jag speciellt för. Det var en “låda” med tomater, någon sås och allt toppat med ost. Resorten där vi åt kändes lite konstigt placerad. Där fanns pool och asfalt, detta precis bredvid den enorma stranden som bredde ut sig åt öster. Det var väl egentligen det enda ställe som fanns varför det säkerligen behövdes. Där i närheten låg även polisstationen.

Vi lämnade resorten och styrde ut på Fraser Islands enda motorväg – 75-mile Beach. Det var helt enkelt en väldigt lång strand. Där var hastighetsbegränsningen satt till åttio kilometer i timmen och bilar, turistbussar och gående samsades om utrymmet tillsammans med alla som stannat till för att fiska, bada eller titta på något efter vägen. Det fungerade förvånansvärt bra. Vi åkte kanske en kvart norrut innan guiden berättade att det finns ett bolag som flyger runt ön. De vann ett pris för att de var näst bästa utsiktsflygningen i Australien. Hur man nu kan vinna en andraplats? Bara minuten efter detta stannar hon bussen och två piloter kommer in. Jag hade hoppats på att få lite betänketid. Piloterna pratar om den femton minuter långa turen och sedan kommer frågan. Vilka ska med? Snabba beslut är tyvärr inte min paradgren. Skulle jag flyga flygplan?

Vi får borsta av oss sanden under skorna innan vi stiger in i det lilla enmotoriga propellerplanet. Jag förstår varför, det är sand överallt annars. Det är sex säten om man räknar bort piloten och platsen för hans andreman. Den sistnämndes stol är tom. Piloten stänger dörrarna, snurrar igång propellern, som lite motvilligt startar. Han slänger ett öga åt höger, ökar gaspådraget och vänder planet söderut. Längs med stranden accelererar han upp i tillräcklig fart och så lyfter vi. Jag har aldrig flugit i ett plan som är så här litet. De sex stolarna är placerade utefter väggarna med en liten antydan till gång mellan dem. Piloten girar vänster och vänder planet. Både bakåt och framåt breder sig stranden ut och verkar aldrig ta slut. Vi stiger till två tusen fot och planar ut. Piloten börjar berätta om ön, lite hur stor den är och vad vi ser under oss. Vi flyger utmed stranden och ser skeppsvraket som ligger begravt i sanden, vi ser bilar som åker läng med “motorvägen”. Piloten viker in över ön, som vi nu ser båda sidorna av. Borta i horisonten skymtar färjeläget där vi lämnade imorse. Regnskogen ser ut som broccoli under oss. Vegetationen är tät så när på ett par områden där sanden härskar. Det bryter av mot det annars intensivt gröna. Vi flyger över fjärilssjön, en sjö formad som en fjäril. Det är väl en kombination av naturens enkelhet och människans fantasi. Sex hundra meter upp i luften får man en helt annan förståelse av helheten på marken. Vi ser mil efter mil av sandvägar som täcker större delen av ön. Den är verkligen exploaterad. Piloten styr ut oss över vattnet en stund innan vi börjar sänka oss för att så småningom landa. I sydlig riktning landar vi efter precis femton minuter på stranden igen. Mjukt och fint. Vi rullar bort till det gamla skeppsvraket där resten av gruppen väntar.

20111229-213534.jpg

20111229-213624.jpg

Vraket landade här efter en storm år 1935. Det var på väg till återvinning efter trettio år av tjänstgöring när den slet sig i ovädret och har sedan dess legat på stranden och rostat. Större delen av skeppet är begravt under sanden som under årens lopp ständigt spolat in. Vågorna slog hårt in. Igår var stranden stängd. Ett oväder längre norrut gjorde havet oroligt och stranden olämplig. Idag är allt som vanligt igen. Även detta är återvinning, men på en annan nivå. Rosten sköljs ut i havet och landar så småningom i jorden igen. Nästa stopp på resan var ännu längre norrut på sanden. Vid ett område är sanden färgad i tiotals olika nyanser och färger. Abourginerna använde detta för att färga förr i tiden. Mestadels människor. Klimatanläggningen i bilen lade ner och vi fick åka med öppna takluckor till nästa ställe. Det var olidligt varmt. En bit söderöver låg Eli Creek. Allt vatten som samlas på ön rinner kretsloppsmässigt ut mot havet. Det bildas bäckar, creeks. Vid Eli Creek var det mängder med människor. En hel del turister men även vanliga australiensare som valde att denna soliga dag ta trerrängbilen och åka ut till Fraser Island. Det fanns en gångled från stranden upp längs bäcken. Knappt två hundra meter upp var det dags att gå i och bada. Sedan flöt jag, ömsom simmandes ömsom krypandes nedströms vattnets väg mot havet. Ibland var vattnet så djupt att jag kunde lätt sitta och trampa vatten, ibland var det så grunt att jag fick dra mig fram med armbågarna på botten. Vattnet var väldigt svalt och friskt. Det var bland det renaste vattnet i världen, Silat genom mängder av sand. Det var en skön avkylning efter AC-problematiken i bussen. Efter en stund i vattnet var det dags att bege sig tillbaka till färjan. Det stora problemet med dagsturer som denna är att man plockar in precis så mycket att se och göra som man precis hinner med. Det blir en avvägning mellan att vara på varje ställe och att se nästa. Här hann man aldrig stilla sig någon gång. Det var ständigt något nytt som hände. På något sätt låg vi efter i tidsschemat. Någon minut sen iväg på varje ställe byggde på. Detta tillsammans med att kimatanläggningen försökte lagas gjorde nu att vi låg i liten tidsnöd för att komma med båten hem. Vi skulle korsa ön, på sandiga vägar och trånga passager. Vi åkte på stranden fram till resorten där vi åt, sedan kom sandvägarna. Bussen skulle tvättas, något som också tog tid, lite konstigt kan jag tycka. Varför inte låta någon sköta det när vi andra lämnade ön?

20111229-213801.jpg

När vi var nästan framme mötte vi ett par personbilar. Det sinkade oss rejält. Eftersom vägarna bara är ett fordon brett är “reglerna” att det minsta fordonet får backa eller på annat sätt flytta på sig. Nu var det ett par i en vit Subaru som ställde till det. De försökte köra åt sidan men kom inte tillräckligt långt ut. Det blev trångt men ett tag såg det faktiskt ut att gå. Kvinnan i bilen var mer orolig och började tuta frenetiskt. Vår turledare klev ur, det gjorde även ledaren från bussen som var bakom oss, de två i Subarun och föraren till bilen som var framför oss. Fler personer anslöt medan man sökte en lösning. Spadar åkte fram och man skottade rent kring hjulen på den lilla personbilen. Hade den kört fast? Tillslut så tog alla som stod utanför i och knuffade den vita bilen en halvmeter framåt. Kvinnan stod bredvid och såg riktigt nervös ut. Hon vankade av och an. När bilen väl var förbi bakaxeln på bussen styrde vår turledare hårt åt höger och vred vårt ekipage förbi den lill, vita Subarun. Bilarna som stod framför oss, de hade nu kommit ännu en personbil, fick vackert backa till de hittade en lucka där vi kunde smita förbi. Jag förstod egentligen inte varför det var då bråttom tillbaka förrän vi kom fram till båten och jag såg vattennivån. Tidvattnet hade dragit sig tillbaka och blottlagt stora delar av den sandiga bottnen. En smal fåra av vatten fanns kvar och i där låg båten och väntade. Vi halvsprang ombord innan de sista fordonen kördes ombord och kaptenen lade ut. Ett tag såg det illa ut, var vattnet för grunt? Vi fick backa tillbaka och justera för att hamna mitt i vattenränna där det var som djupast. Sakta tuggade vi oss ut mot öppnare vatten. Jag blev helt häpen på hur stor skillnaden var. Där det på morgonen krävdes två betongplattor mellan båt och plattmark var det nu sju. Där vi på morgonen seglat mellan pinnarna i ett öppet vattenlandskap fanns nu bara vatten mellan pinnarna. Det är svårt att uppskatta i vinkel, men minst fem-sju meter måste skillnaden varit.

20111229-213908.jpg

Detta är ett världsarv och ska bevaras för eftervärlden. Det kändes dock som att vi slet ganska hårt på naturen. Bilar körde över stranden och över förhårdnad sand. Vägar plöjdes fram när det inte gick att köra längs stranden. Turister badade i flera sjöar och vattendrag. Jag utgår från att någon har tittat närmare på hur mycket vi kan göra på ön, men jag tyckte det kändes mer som att vi utnyttjade ön än att vi gästade den.

Det kändes som om båtöverfarten tog längre tid nu vi lågvatten. Ombord satt flera busslaster trötta turister. Förvånandsvärt många var svenskar, även om man räknar bort vår grupp. Jag tyckte det talades svenska lite överallt. Väl på fastlandet igen hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till campen. Där blev det ett dopp i poolen innan kvällsmat. Jag avslutade kvällen ganska snart efter detta. Det kom ett kort men intensivt regnväder, men det stora är att imorgon ska jag upp extra tidigt.