Det regnade kraftigt under natten Jag vaknade vid 04 av att det smattrade mot tältduken. Av någon anledning har jag också dragit på mig en ganska rejäl förkylning. Jag låter som en skadeskjuten stenkross när jag talar. Men jag härdar ut. Tältet håller tätt från vatten och sovsäcken håller mig varm. Denna åkomma är över på någon dag.

Sandflugor, en storlek större än knott och dubbelt så intensiva är en väldigt överrepresenterad art i området där vi är nu. Både på bussen och innanför yttertältet hade flugorna samlats i stora grupper som bara väntade på att vi skulle komma förbi. Flugorna och det faktum att det regnade tror jag gjorde att hela gruppen satt lastade och klara på bussen en kvart innan vi skulle åka. Vi kom därför iväg lite tidigare än planerat. Vi åkte genom fjordlandskapet med otaliga vattenfall som rann under vägen där den slingrade sig fram längs med bergssidan. Vägen serpentinade sig uppåt och vi fick några tillfällen där vi var utanför och fotade. Tyvärr låg regnet kvar och blötte allt som inte var skyddat. Låga moln gjorde att den vidunderliga utsikten saknades. Vi tog oss upp till en tunnel, Homer Tunnel, byggd under depressionen för att hålla folk i arbete. 1270 meter genom berget innan vi kom ut på andra sidan och det började gå nedåt. Väldigt mycket nedåt. Vägen ner i dalen var lång och kantad av djup skog. Bussen stannade vid en kortare vandringsled som vi trotsade regnet för att uppleva. Höjdpunkten var ett vattenfall där fallhöjden och de stenar som vattnet borrat sig igenom imponerade. Efter att ha slagits av det återigen storslagna panoramat kom vi fram till färjeterminalen vid Millford Sound. Vi embarkerade ett litet fartyg som satte av ut i fjorden. Sundet kantas av höga berg som reste sig flera hundra meter över vattnet. De störtar ner i fjorden som i sin tur blir väldigt djup. Molnen hade nu börjat lätta och vi kunde se det enorma tavla som målades upp för oss. Regnet på morgonen förde med sig det positiva att överallt fanns små vattenfall som dränerade bergen. På håll såg det nästan rofyllt ut när vattnet föll handlöst mot havet.

Vi följde den ena sidan och såg det klassiska berget som står nästan som en ö mitt i fjorden. Båten styrde ut och vi var ända ut till havet och vände. Vägen tillbaka gick på andra sidan där vi styrde in i ett 146 meter högt vattenfall. Det är glaciärvatten så det fallet faller även om regnet slutar. Av djurlivet såg vi exempel så som säl och, tro det eller ej, en delfin. Det är ett brutalt landskap. Jag har inte sett fjordarna i Norge, det borde väl vara motsvarigheten hemma. Någon resa till Norge kanske jag får styra till.

Resan var över och vi åkte tillbaka mot Te Anau där vi stannade till vid biografen. Där visas i huvudsak en film. En naturfilm fotad i Fiordland National Park där vi är. Efter en kort talad introduktion startade den trettiotvåminuter långa presentationen med bilder på landskap och djurliv. Mycket fina bilder och skön musik. Det kändes tyvärr lite som en reklamfilm för en helikopterfirma som tar turister på turer runt om i parken. Dels att en av filmskaparna var just en sådan pilot, dels att biografen var affischerad med erbjudanden om just helikopterfärden. Men, filmen var värd att se. Den visades upp till nio gånger per dag och jag förvånas lite över detta. Så stort publikunderlag kan det väl inte vara i en sådan liten by som Te Anau? Biografen i sig var mysig med breda stolar, nästan som att man kunde sitta två i varje säte. För att få lite mer koll på kulturen såg vi ännu en film. Denna gång på turistbyrån. Salongen var inte alls lika imponerande men filmen gav mer berättelsen om nationalparken och hur urbefolkningen såg på området.

Över gatan fanns campen där vi slog oss ner för natten. Det var bara ett kort stopp där vi satte upp tält och tog en rejäl dusch. Det kändes bra med tanke på förkylningen som fortfarande höll mig i ett hårt grepp. Anledningen till det korta stoppet var att det precis innan sju var dags för nästa aktivitet. Vi skulle till en grotta och titta på lysmaskar. Fem personer var vi som vandrade de femton minuterna som krävdes för att komma till de mer centrala delarna av Te Anau. Där var målet inställt på mat i en redan på eftermiddagen rekad restaurang. Ristorante Pizzeria Da’ Toni tog emot oss med öppna armar. Jag beställde köttbullar och pasta med en skål parmesanost till. Fantastiskt gott och en bra måltid med tanke på att vi tidigare under dagen bara distribuerats tre smörgåsar och ett ägg.

Kvart över åtta avgick båten som på en halvtimme tog oss över Lake Te Anau till grottsystemet. Totalt åtta ur gruppen steg ombord. Kaptenen navigerade vant till den strand där man byggt upp ett litet center. Vi mottogs och delades in i grupper om tolv. Sedan vandrade vi in.

Lumelundagrottan, släng dig i väggen. Under ungefär 12 000 år hade vattnet bearbetat den relativt mjuka berggrunden och karvat ut ett drygt fyra kilometer långt system. Vi skulle vandra ungefär två hundra meter. Längs de byggda gångvägarna tog vi oss djupare in i berget. Vattnets vrål var hela tiden närvarande när det sökte den närmaste och enklaste vägen mot havet. Genom årtusenden hade vattnet grävt fantastiska salar som vi vandrade genom. Pooler och vattenfall var en del av denna process som ständigt pågick. En bit in i berget bytte vi fotmarsch mot båtfärd. Guiden skruvade av lamporna och ett kompakt mörker slöt sig runt oss. Med van hand drog sedan guiden båten in i ”grottan” där lysmaskarna fanns. Uppe i taket syntes mängder av små ljuspunkter. Ett grönblått ljus som efter att ögonen vant sig lite faktiskt gav ett ledljus så att jag såg de andra i båten. Vi satt alldeles tysta och vara tittade på denna stjärnhimmel som fanns ovanför oss. Vattnets vrål hade vi lämnat bakom oss när vi hoppade i båten. Det var nästan magiskt att glida omkring därinne. Trots att ljuset från maskarna var så påtagligt kunde jag inte riktigt orientera mig i grottan. Jag gjorde ett försök att känna igen de grupper av ljus som vi flöt omkring men jag gav upp och satt bara och beundrade istället. Lysmaskarna finns bara på Nya Zeeland. Närmaste släktingen finns i södra Australien. De lever hela sina liv i totalt mörker och använder lyset till att locka till sig insekter som de sedan äter. När vi gled runt med båten så förändrades ibland ljuset från maskarna. Vissa punkter blev svagare och andra starkare. Hela upplevelsen var väldigt rofylld.

Guiden drog oss tillbaka till den lilla plattform där vi stigit på. En annan grupp stod och väntade när vi under total tystnad, endast vrålet från vattnet hördes, bytte plats och vi började gå tillbaka. Väl tillbaka till centret som var en stuga där vi bjöds på kaffe och te. Jag tog inget eftersom jag ännu inte börjat dricka något av ovanstående. Det kanske ska vara nästa års nyårslöfte. Vi fick lära oss mer om maskarna genom en guideledd dvd-presentation. Det var väldigt intressant och hon kunde svara på alla frågor vi hade. Jag fascineras fortfarande av hur vissa arter inte tycks ha någon betydelse för livet i stort alls. De finns på sin kant och lever sina liv helt utan syfte egentligen. Deras enda mening är att leva och dö.

Båten tog oss sedan tillbaka till Te Anau och fotledes spatserade vi tillbaka till camp. Klockan var nu närmare elva och det var mörkt ute. Snabbt i säng och hoppas på att det inte regnar in i tältet. Förkylningen sitter i.