Jag slog upp ögonen strax efter sju och hörde direkt att det smattrade väldigt mot tältduken. Idag skulle det vara en regnig dag, det var uppenbart. Jag tog mig upp och fick frukost som dukats fram av matlaget. Starkt att trotsa vädrets makter och bjuda på en bra start på morgonen. Just idag var vi tre som hade en tid att passa.

Halv nio blev vi upphämtade vid camp. I en Jeep kördes vi, via upphämtning av andra turister efter vägen, till den stuga som fungerade som bas för Nomads fyrhjulingssafari. Vi fick skriva på det klassiska skuldfriskrivningsdokumentet innan vi tilldelades terränganpassad klädsel.

Dokumentet är ett stående inslag i nästan alla aktiviteter som jag varit med på i det här landet. Det handlar sekt enkelt om att den som är med på aktiviteten, jag, är medveten om att det jag ska göra är farligt. Jag skriver helt enkelt på att om jag skadar mig så är det mitt fel och de står utan skuld. Det låter värre än det är. Jag tycker det är ett väldigt bra sätt att få folk att förstå att det är inte enkla grejer vi gör, det krävs fokus om allt ska gå bra. Sedan om det värsta skulle inträffa så finns det ett papper där det står nedtecknat en Närmast Anhörig att kontakta.

När alla fått all tänkbar skyddsutrustning fick vi en genomgång av hur vi skulle framföra fordonet. De utgick från att ingen av oss sett en fyrhjuling tidigare. Förvisningen övergick sedan i praktisk träning när vi åkte en bana och tränade på att svänga, flytta kroppsvikten, åka upp och ner för backe. Det gav även dem en chans att se hur bra vi hanterade terrängfordonet. Sedan gav vi oss iväg. Vi styrde upp för berget och hade bjudits på en fantastisk vy om nu inte vädret varit som idag – regn och låga moln. Även denna turen hade scenerier från Sagan om Ringen som dragplåster. Idag fokuserade vi på körningen istället.

Det gick fort i terrängen. I hastigheter upp till femtio knutar susade vi fram på grusvägarna. det var fantastiskt att få köra igen. Sju veckor utan körläge på något fordon har lämnat mig en längtan till detta. Idag stillades min abstinens. Stigarna blev smalare och gropigare. Regnet hade fört med sig det att vissa sänkor hade fyllts med vatten. Med full fart tog jag mig förbi dessa i en fontän av vatten som kastades upp av min framfart. Lortigt och väldigt kul. I en gammal guldletarstuga stannade vi och tog lite fika. En kopp varm choklad satt bra i det regnrusk som fortfarande var rådande väderlek. sedan fortsatte vi neråt dalen.

Precis i slutet av utförsdelen av färden började min maskin att uppföra sig märkligt. Förutom den vanliga baktändningen så slutade den svara på gas. När marken plattade ut sig hade jag ingen kraft kvar i maskineriet och motorn stannade. Således stannade även jag. Jag gjorde ett par startförsök innan jag bytte taktik. Jag väntade. Minuten senare gjorde jag ett nytt försök. Allt startade och jag åkte ikapp de andra som yväntade på mig. Nästa del av banan var mer teknisk. Farten var lägre men turen gick över stock och sten. Stora gropar och branta kullar besegrades med de röda maskinerna från Honda. Nu hade vi åkt så pass att jag kände mig ganska säker där jag satt på förarsätet. Vi klättrade långsamt genom ett dike med stors stenar, vi passerade spår där hjulvägarna var så djupa att mittsträngen slog i under fordonet. Vi passerade kor där vi lånade lite av deras hagar för att leka av oss lite.

Strax innan tolv var vi tillbaka på campen. Vi hade då lämnat åter de kläder och övrig skyddsutrustning vi lånat. Fyrhjulingarna tvättades av och vi vart tillbakaskjutsade. Chauffören, som även varit en av guiderna på turen, berättade om att Queenstown erbjuder vintertid ganska bra skidåkning. Bara trettio minuter från centrum ligger två skidområden. Man bor helt enkelt i Queenstown och dagsturar till valt område. På campen lade jag några minuter på att justera yttertältduksspänningen eftersom det fortfarande regnade. Jag tog sedan ryggsäcken och vandrade ner för att hitta mig lite mat. Det blev så småningom så att valet föll på en drygt tre decimeter lång smörgås på Subway. Jag kände mig mätt och hungrig efteråt. Mätt efter smörgåsen, hungrig på något mer att göra. Jag mindes att vi under fyrhjulingsturen passerat Shootover River ett par gånger. Däri hade det gått jetbåtar. Klart att jag skulle åka jetbåt.

Jag passerade förbi Info & Track som har hjälpt oss med aktivitetsbokningar innan. Jag bokade mig snabbt in på nästa tur som skulle avgå om sex minuter. Snabbt betala och spatsera upp till The Station som är någon form av utgångspunkt för de flesta aktiviteter i Queenstown. Där embarkerade jag en skyttelbuss som tog mig och ett par till turister ut till utgångsläget för Shootover Jet. Där slussades vi fram till båtstationen. Vi mottog flytväst och regnkappa. Jag tog ett par platsglasögon och lämnade väskan i ett plåtskåp som fanns för förvaring. Sedan gick vi ombord. Totalt elva turister. Tro det eller ej men jag hamnade bredvid två tjejer från Sverige. Jag högre de prata med varandra men eftersom jag inte hade något att säga så var jag tyst. Båtföraren presenterade sig och instruerade oss att vi skulle sitta still och hålla i oss. Så gav vi oss iväg. Först skulle vi bli fotade enligt klassisk rutin. Jag noterade att det satt två små kameror ombord en riktad framåt och en riktad på oss. Sedan gav vi oss av. Genom smala raviner i höga hastigheter for vi. Vår förare styrde oss väldigt nära klippväggarna och väldigt fort. Vi kom ur det första passet och landskapet öppnade sig. Det gjorde att vi kunde accelerera och vi toppade nästan nittiofem kilometer i timmen. Det stilla regnet som föll var i de hastigheterna en skön peeling för ansiktet. Föraren höjde handen och signalerade att han skulle snurra båten. Ett helt varv kom vi och vi fortsatte på en gång. Det var en frän grej. Vattnet skvätte och fick hela gruppen. Vi kom in i en trång passage igen och det är en liten kick att åka så nära stenar och klippvägg. Han som kör har total kontroll och det är säkert längre ifrån än vad vi som förstagångsåkare upplever det. Bolaget jag åkte med har en sträcka av floden som bara är för dem. Det behövs för att ha koll så det inte kommer två båtar åt samma håll. När vi kom till slutet av sträckan vände vi och stannade till kort. Vår förare berättade lite om området och lät oss pusta ut och putsa av vattnet från skyddsglasögonen.

Plötsligt hördes ljudet av grus som skrapar mot plåt. Vår förare reagerade snabbt och försökte styra oss bort mot djupare vatten. Halvdan framgång. Vi skrapade i mer och så lade motorerna av på grund av att de sugit in för mycket grus. Föraren fick oss elva turister att börja gunga båten för att få loss oss men det var redan avgjort. Vi stod fast i gruset i det grunda vattnet. Vår förare hoppade ur. Vattnet nådde knappt honom ens över skorna. Han knuffade men det tidigare konstaterandet kvarstod. Han greppade kommunikationsutrustningen och ropade på hjälp. Under tiden vi väntade fanns tid för vår båtsman att berätta dels om verksamheten som de bedrev, hur länge de hållit på och vad som krävdes för att få köra turister längs strömmen. Han berättade även att båten som vi åkte i var av den nya typen som höll på att fasas in. Driven med två V8-motorer på sammanlagt nästan 700 hästkrafter var det ett bra drag i vattenjeten. Jag lade en kommentar som jag visste att svenskorna bredvid mig skulle höra; Detta blev ett äventyr det med. De blev tysta en liten stund innan de började prata svenska med mig. Jag vet att det inte är helt ok egentligen att sitta och tjuvlyssna på andra när de inte vet att jag förstår, men de hade inte sagt något ”farligt” så jag tänkte att det kan väl vara kul att chocka dem så. De var från Stockholm och var i Queenstown för att hälsa på en kompis.

Det kom fem man med en båt för att knuffa bort oss. De vadade ut i vattnet och började knuffa. Tillsammans med deras båt som skapade vågor var vi på ungefär sju minuter fria från grunder, kunde starta motorerna och göra oss klara för att ta oss uppströms. Vår båt drog iväg efter att à fått klartecken att ingen annan var i vår väg. Regnet piskade återigen mitt skinn och det kändes nästan som om det haglade. Skyddsglasögonen fungerade klockrent och jag lärde mig tillslut att inte blunda när det sköljde vatten över oss, det kom iallafall inte i ögonen. Vi åkte förbi startplatsen och stannade uppströks först vid mynningen till en gammal guldgruva. En rostig ångmaskin stod på en torr sten som ett monument över tre års hårt arbete. Det går fort att köra nedströms så strax var vi tillbaka där vi startade, kunde lämna fartyget säkert och hämta våra saker. Jag passerade souvenirshopen och passade på att köpa de bilder som tagits i början av åkturen. Jag såg även att de små kamerorna på båten var för att spela in rörliga bilder av åkturen. Jag kan i efterhand ångra att jag inte köpte videon också, kanske inte just för att jag åkte med utan mer för det sätt den var gjord. De måste ha streamat videon trådlöst eftersom det inte tankades över något från båten, videon låg klar redan när vi kom till butiken.

Med ett häfte stillbilder i näven tog jag bussen tillbaka till de centralare delarna dr jag vandrade till camp och kom i lagom tid till kvällsmaten. Även denna måltid fungerade enligt samma princip dom gårdagen: Alla skramlade någon peng till en gemensam måltid som lagades av matlaget samt övriga som önskade hjälpa till. Det serverades lamm, inte min favorit men grönsalladen var god. När det efter mörkrets inbrott blev dags för dusch var jag så söker på att få varmvatten att jag inte ens tog med mig pengar. In och värma sig en bra stund, sedan tvåla och skölja innan jag stod ytterligare en stund i värmen. Bås sex på herrtoaletten, Queenstown Lakeview Holiday Park, glöm inte att kolla nästa gång någon kommer dit. Det regnade ännu när jag steg in i tältet för att avsluta dagen. Med påslakanet utanför sovsäcken håller värmen bra trots den lite råa, ruggiga kalla känslan som regnet för med sig. Frågan är hur länge det kan regna egentligen.