Författare: Günzel Sida 2 av 21

Dag 31; Mycket på en dag

den 4 augusti, 2017

i New Mexico, Texas, USA 2017

Vi visste att dagen skulle bli lång. Dels då vi passerade in i en annan tidzon, dels då vi började väldigt tidigt. Redan vid 05:30 ringde klockan. Vi var snabbt uppe och medan vi packade väskorna i bilen hördes en tupp gala. Luften luktade fuktigt och solen steg precis ovan horisonten när vi vände ut på väg 87. Vi färdades genom Texas landskap där grönskande kullar i takt med solens gång och vår framfart norrut byttes mot platta prärier och vidare till vidsträckta jordbruksmarker. I San Angelo hittade vi en restaurang som serverade mat från det amerikanska och mexikanska köket. Jag beställde en ostomelett med bruna bönor och tortillas. Det var fantastiskt gott och väldigt mysigt ställe, istället för franchaisead snabbmat som vi haft mer än nog av i parkerna.

Lite utan att det ingick i planen fick vi titta lite närmare på staden Lubbock. Vi skulle växla över till väg 84 men skyltningen gjorde oss förvirrade. Efter att därför kört runt i Lubbock i knappa kvarten hittade vi rätt väg och fortsatte genom den fantastiskt stora staten Texas. Vi passerade ett par småbyar och industrin utanför bilrutan växlade mellan oljeborrning, köttproduktion och jordbruk. Tydligt syntes det i byarna vilken av industrierna som var orterna största. De klassiska oljeborrarna stod inte i grupp, som jag förväntat mig. De var utspridda och det kändes nästan som att vem som helst kunde ha en borrplats på tomten och på så sätt tjäna sitt uppehälle. Mitt i en odlad åker kunde det stå en instängslad borr och snurra. Det fanns även flertalet accessvägar och cisterner i landskapet.

I den näst sista byn innan gränsen till New Mexico, delstaten till väster om Texas, stannade vi för lunch. enligt skylten hade varit verksam sedan 1957. Det visade sig senare att det var en kedja med ett par restauranger i New Mexico och Texas men det var i Muleshoe, där vi stannat för lunch, som allt började. Maten serverades skyndsamt och på en väldigt varm tallrik, något som Petersson smärtsamt bekräftade. Jag åt Texas Enchiladas, en rätt som var ganska kryddstark i mitt tycke. Det behöver å andra sidan inte alls betyda att maten är speciellt kryddad, jag tror jag är mer känslig för stark mat än andra. Till de nachochips som ställdes fram beställde vi Guacamole. Det visade sig vara en mycket god röra med stora bitar Avokado.

Det platta landskapet fortsatte och när vi passerade över järnvägen som delade stater i staden Farewell insåg vi att just den järnvägen var väldigt trafikerad. Väg 84 och tågspåret följdes åt i flera mil. På järnvägen gick tågen hela tiden. Det dubbla spåret hade nästan alltid ett fantastiskt långt godståg i någon riktning. Ofta möttes dem och hälsade varandra under tutljud. Vagnarna var tankvagnar, trailertansport eller lastade med containrar. Det var oväntat att se den skalan av trafik. Visst kände jag igen loktypen från ett dataspel jag lirat för många år sedan, jag vet att när de kopplas flera i rad kan många vagnar dras.

Vi stannade till i närheten av Fort Sunmer. Den kriminelle killen Billy The Kid låg begravd på en grusad kyrkogård. Han sköts av en sheriff efter en karriär av brott och straff. Själva gravstenen var inhägnad då den stulits från platsen vid minst två tillfällen genom historien. Sakta men säkert ändrades terrängen. Mjuka kullar smög sig upp och skapade böljande landskap av gräs och små buskar. Buskarna växte sig större och så gjorde även kullarna. Efter en kort sväng på väg 40 växlade vi in på väg 285 upp mot Santa Fe där det var dags för middag. Klockan hade blivit strax efter 18 nu när vi befinner oss i Mountain Time Zone, åtta timmar bakom Sverige. På en vägskylt såg vi Harry’s Roadhouse vilket lät genuint och något annat än det vi ätit tidigare. Det var det också. En ganska anspråkslös byggnad höll mängder av parkeringsplatser utanför. Dubbla rader framför och en grusplan bredvid som nästan alla var upptagna. Vi fick bord direkt och använde restaurangens trådlösa nätverk för att googla lite om stället vi hamnat på. Google beskrev restaurangen som ”Mysigt, historiskt och Hippt” och jag kände mig väldigt hipp när jag beställde en Hippiesallad. Maträtterna kom in väldigt snabbt även här och min sallad smakade väldigt bra. Den innehöll det mesta som jag tycker är gott, inklusive rödbeta och kikärtor. Petersson var även han nöjd med sitt val – Spaghetti Carbonara. Anläggningen verkade vara väldigt populär och vi hade nog smitit dit i precis rätt tid då det ganska snart efter att vi fått mat redan blivit kö och väntetid till bordsplaceringen.

Nu började på riktigt stigningen och det var först när vi kontrollerade med telefonerna som vi insåg att vi hamnat på drygt 2200 meters höjd över havet. Stigningen måste ha varit gradvis då ingen av oss riktigt känt att vi stigit så. Bergen runt oss blev brutalare och kraftigt röda i färgen. Vegetationen blev å sin sida färgfattig och blekgröna småbuskar spred ut sig över de flesta ytor. Vägarna slingrade så pass att vi missade den väg vi tänk passera in på. Vi insåg för sent att vi kört på väg 84 så det var bara att fortsätta. Det storslagna panorama som varit med oss de senaste timmarna krympte i takt med att mörkret föll och dolde massiven runt oss. Himlen surnade till och plötsligt fylldes skyarna av blixtar. Inte långt därefter kom skyfallet och farten vi kunde hålla på de smala vägarna sjönk drastiskt. Ett tag var sikten bara någon meter när vi trafikanter i konvoj tog oss genom regnet. Nederbörden lättade och Pettersson såg en skylt om ett boende. Klockan var redan mer än vad vi hoppats den skulle vara när vi gjorde oss klara för natten.

I den lilla byn Chama svängde vi in på Elkhorn Lodge. Ett varmt välkomnande presenterade oss för ett rum son kändes som vilken fjällstuga som helst. Träpanel längs väggarna och myggdörr ut mot verandan bredvid vilken vi parkerade bilen. Jag är lite spänd inför morgondagen då vi upptäcker hur det ser ut omkring oss.

Dag 30; Full fart

Av Günzel

den 3 augusti, 2017

i Texas, USA 2017

Vi startade i lagom tid och körde söderut, mot San Antonio. Planen var att växla in på väg 130, egentligen bara ev en anledning – hastighetsbegränsningen. Landet vi är i har lite konstigt system när det kommer till hastighetsbegränsningar tycker jag. Det verkar inte finnas något samband mellan vägens beskaffenhet och satt hastighet på sträckan. Sedan är det upp till varje stat att sätta gränserna och det känns lite som att stora stater, med långa avstånd, har generellt sett högre hastigheter på sina motorvägar.

Väg 130 har den högtsta tillåtna hastigheten i USA med sina 85 mph, motsvarande 137 km/h. Vägen är en betalsträcka strax söder om Georgetown och det är de sista milen ner omot San Antonio som begränsas först vid 85. Texas har verkligen utrymmet att bygga vägar med väl tilltagen vägren och avgränsning mellan körriktningarna, en möjlighet de verkar ha tagit på väg 130. Vägen i sig var skumpig och spårig, som de flesta andra sträckor, men vid sidan av körbanorna fanns stora ”avåkningszoner”. Trafiken var gles och vi kunde utan bekymmer komma relativt fort fram de drygt 30 milen vi hade mellan boendet och Six Flags.

Strax efter 13 var vi parkerade i det som mellan 1934 och 1988 var ett dagbrott för kalksten. Six Flags Fiesta Texas firar 25 år i år men i parken var det bara skylten med öppningsåret som skvallrade om jubileet. Goliath var namnet på den bana vi började med. Såg ut som de vi brukar starta med men hade ett annat namn och en annan färg. Med siktet inställt på mat hoppade vi in i de åkturer vi hittade på vägen. Värmen var tryckande och parken var betydligt mer besökt än vad vi haft de senaste dagarna. Vi hade kö till i princip varenda åktur.

Parken hade en fin inramning i och med de bergväggar som omringade verksamheten. Jag konstaterade att parkens skönaste åktur var Iron Rattler. En trä/stålkonstruktion som nyttjade berget och bland annat hade en riktig tunnel. Vi bjöds på två ordentliga drop som riktigt fick mig att lätta från sätet. Superman var en annan av parkens storattraktioner. Fram till 2013 var detta världens högsta loop med sina 44 meter. Också byggd med bergväggarnas hjälp blir det en häftig känsla att åka ”över kanten”.

Ett kort regnfall rensade den annars lite tryckta luften. Praktiskt nog kom regnet när vi stod i kö under tak. Parken var mysig och klockan blev seneftermiddag innan vi kände oss nöjda. Petersson kontrollerade mot kartboken och vi satte av mot väg 87. Vi passerade genom flera småbyar som kändes gamla, mest då de hade en huvudgata med restauranger och butiker och sedan inte så mycket mer. I Mason hittade vi ett motell där föreståndarinnan haltade ut från kontoret på kryckor när vi ringde på. Klockan var sen men ändå ställde vi larmet på tidig uppstigning. Imorgon har vi många mil att åka.

Dag 29; Smärta

Av Günzel

den 2 augusti, 2017

i Texas, USA 2017

Även om definitionen av kontinental frukost säkert är väl satt så är tolkningen av densamma väldigt fri. Idag bestod Continental Breakfast av Juice/kaffe samt fabriksbakade muffins packade i plast. Det är bra att vi har inkluderat tre mål varje dag i en Six Flagspark.

Förmiddagen gick och vi rullade genom Dallas för att nå Six Flags Over Texas. Det som blivit lite av en tradition är att vi åker en och samma bana som första åktur i parkerna. Så även idag. Hittills har dessa banor alltid haft Batman-tema. Många av parkerna har samma åkturer. Ibland heter de samma i flera parker, ibland får de olika namn. Vi fortsatte vår dag med Mr Freeze, som vi provade i St Louis för första gången. Här sköts vi igen iväg bakåt för att efter ett skruvande, loopande och snirklande hissas uppåt och göra samma resa genom banan framlänges.

Nu hade vädret förändrats. Det småregnade med en ökande intensitet men vi embarkerade ändå parkens stora träbana – Texas Giant. Den är byggd enligt ett koncept som jag börjar gilla mer och mer. Stålräls i träbana och inte rundräls utan istället kantiga balkar håller tåget på plats och gör åkturen njutbar istället för att vi kastas runt. Vagnarna rullade ut från stationen och vi drogs upp första backen. Dropen var rejäl med sina 85 grader lutning. Eftersom vi valt plats bak i tåget så drogs vi över krönet och ner i backen. Jag började känna en stickande känsla i ansiktet. Snabbt insåg jag att det var regnet som slog mot huden. Nederbörden hade ökat när vi köade och i de 70 mph som vi färdades i slog dropparna mot ansiktet och lämnade efter en känsla av att bli släpad över en grusgång med ansiktet före. Jag var tvungen att hålla en hand framför och såg därför knappt något av åkturen. Jag mest följde med utan att veta vad som väntade, Vi tog oss bort till Titan, en stor stålbana. Fortfarande i regnet satte vi oss längst bak och det var samma sak här – händerna framför ansiktet som ändå smärtades av regnet och efter hade vi ingen koll på hur banan såg ut.

Medan regnet öste ner tokig vi oss lunch och åkte en innomhusbana. Någonstans fick vi ändå inse att vi kommer bli blöta. Jag har inte med mig regnjacka – det regnar väl inte utomlands?! – och värmen var ändå närvarande. Jag blev blöt men när väl regnmolnen skingrats och solen tittade fram så torkade jag snabbt.

Vi tog oss genom både Texas Giant och Titan ett par gånger till, nu när alla sinnen kunde uppleva åkturen fullt ut. Riktigt bra banor båda två men jag gillade Texas Giant bäst, trä/stålbanan är mjuk att åka och är byggd med negativ G där vi lyfts ur sätet istället för att pressas ner i detsamma.

Vi satte siktet på en träbana som låg långt bort. Så långt bort att den var på andra sidan infartsvägen. Väl framme var åkturen tillfälligt avstängd och ett par parkmedarbetare stod och höll på med ett bälte som verkade vara det som var problemet. Jag är av övertygelsen att det är generellt sett bättre att vänta än att vända och det tog inte mer än 15 minuter så var åkturen igång igen. De som klivit ur kön hade gjort att vi kom närmare och vi ingick i den första grupp åkare som fick första åkturen efter att tågsetet var lagat och visst var det värt väntan.

Vi kände oss klara med parken och var påväg ut när vi såg en stålkonstruktion som vi inte åkt. Det var en bana som gått oss förbi. Vi konstaterade dock att området varit avstängt tidigare varför vi inte kunnat komma dit under vår parkvandring. Åkturen var kanske inte den bästa under våra snart fem veckor i landet men absolut inte dålig. Det är väl det som varit genomgående bland parkbesöken – inget är dåligt och vissa banor är väldigt bra.

Vi åt en tredje gång, åkte Pandemonium som snurrade oss rejält innan vi styrde bilen söderut. Vi åkte bara någon timme innan vi slog läger på ett motell i Hillsboro. Det var skönt att få en tidigare kväll och vi har långa dagsstärckor framför oss. Antalet parker kvar att besöka blir färre och färre.

Dag 28; Oväntat landskap

Av Günzel

den 1 augusti, 2017

i Arkansas, Missouri, Texas, USA 2017

Jag är intresserad av underjorden. Parkeringsgarage, grottor och gruvor fascinerar mig men jag vet inte varför. Jag minns inte om intresset kom innan jag jobbade som grudguide i Hofors eller efter den sommaren. I motellets lobby, i St. Claire där vi stannat för natten, fanns flertalet broschyrer för grottor i närheten. Missouri ligger i ett område med ganska god tillgång till dessa naturens gömställen. För att fortsätta på det lite mer genuina spåret valde vi bort en grotta där turen gick med bil samt en som riktigt framhöll deras ljusshow som ett must-see. Valet föll istället på Onondaga State Park Cave, knappa sex mil bort längs den väg vi skulle ta. Målet för dagen låg strax över hundra mil bort i Texas.

Det var inte svårt att hitta till grottan. Skyltningen var inte mycken men tydlig och strax efter tio parkerade vi utanför Besöksbyggnaden. Turerna avgick varje heltimme varför vi precis missat en men istället fick lite tid att vandra ovan jord innan nästa tillfälle gavs. Solen lyste med sin närvaro och via en liten stig hittade vi till Onondaga-grottans naturliga inlopp. Det var 1886 som grottan upptäcktes för första gången. Ganska snabbt blev det en turistattraktion och har fortsatt så. I området flög väldigt många, väldigt stora fjärilar. Det riktigt kryllade av dem. När vi kom tillbaka hade en större grupp människor anmält sig till samma tur och vi var omkring 20 människor som hälsades välkomna av guiden Zack.

Vi fick se en introdktionsfilm innan Zack visade oss ner i underjorden. Via en byggd luftsluss, med syfte att inte förändra grottans naturliga luftströmmar, vandrade vi på betonglagd led. Utrymmet var stort och bara vid ett par tillfällen behövde jag böja mig för att inte slå huvudet i taket. Vår guide var bra. Med en skön lite ironisk humor och en hel del ordvitsar tog han oss genom grottan som under årmiljoner grävts fram av vatten – denna naturkraft som ligger bakom så mycket i vår värld. Vi fick en uppdatering att Stalaktiter växer från Taket och Stalagmiter växer från Marken.

Rummet vidgades och plötsligt stod vi i en enorm sal. Jag slogs av storheten i vad som finns att uppleva. Området ovan jord visade inga tecken på att det under ytan bredde ut sig ett rum som var över 120 meter mellan väggarna längst bort, stort som en fotbollsplan och med en svårgreppad takhöjd. Vi visades en stagagmit som var minst 500 000 år gammal. Turen fortsatte uppåt vilket betydde att vi kom in i äldre delar av grottan; Vattnet som gröper kommer uppifrån och började helt enkelt där och har jobbat sig djupare. Vi guidades in i ett rum där vatten samlats i pölar. Stalaktiterna hade formats under årtusenden utan mänsklig inblandning.

Turen var över efter drygt en timme och omkring två kilometers promenad. På vägen upp kände vi snabbt temperaturen återkomma från de 16 grader celsius som grottan bjudit oss på. Jag köpte en t-tröja i Gift Shoppen innan vi åter styrde ute på vägarna och passerade så småningom in i Arkansas.

Jag hade en föreställning av hur Arkansas skulle se ut. En föreställning som visade sig vara helt felaktig. Istället för utbredda åkermarker målades en fond av grönska och mycket kuperad terräng. Längs väg 65 tog vi oss igenom småbyar där alla fastigheter hade minst två bilar. Husen var enkla men omhändertagna. Vår hyrbil hängde med bra i backarna och jag tror både jag och Petersson slogs av landskapet.

När middagstid inföll stannade vi till i Clinton. Vi hittade en pizzeria med en servitris som hade tyskt i släkten. Det är inte svårt att hitta amerikanare med europeiska rötter eftersom landet är byggt på invandring. Hon var intresserad av språk och noterade att vår engelska var annorlunda än vad hon var van vid. Det hörde inte till vanligheterna att svenskar stannade till i den lilla byn med drygt två tusen innevånare. Pizzan var god.

Vid nattens intåg nådde vi Texas och gränsstaden Texarkana. Ett enklare motell fick bli nattboningen. Fortfarande hade vi ett par timmar på vägarna innan vi var i Dallas men för dagen fick det räcka med bilåkande.

Dag 27; Skog och trä

Av Günzel

den 31 juli, 2017

i Illinois, Missouri, USA 2017

Det tog oss nästan fyra timmar innan vi var framme vid Six Flags St Louis. Vi hade klarat av frukost och drygt 30 mil från El Paso, Illinois. Idag var det måndag och långt ifrån trångt i parken. Parkeringen landade vid Fågeln Tweety och siffran 16, Det har visat sig vara bra att lägga lite extra kraft att komma ihåg var bilen står då parkeringsytorna är enorma.

Vi valde högervarv vilket innebar att första åkturen blev i Batman, en bana där vi hänger under rälsen. Det var ingen väntetid varför vi slog oss ner på första raden. Första åkturen är alltid lite speciell. Kroppen chockas på något sätt och första loopen får magen att pirra till, Detta var en helt ok stålbana men vi tog oss snabbt vidare. Åkturen i River King Mine Train var ett snedsteg. Detta var en stålbana som riktigt ruskade om oss, inte på det där sköna sättet heller. Vi tog oss därifrån lätt blåslagna. En bit upp för backen hittade vi Boomerang där vi drogs upp bakåt för att sedan släppas, åka förbi stationen och genom lite skruvar innan vi så drogs upp för en annan backe. Därifrån åkte vi samma slinga, nu åt andra hållet. Det var över snabbt men ändå med skön eftersmak. Jag skulle säga att det var det annorlunda sättet som banan vek sig på, både framåt och bakåt, som räddade upp den annars så korta turen.

Parken var relativt kuperad och väldigt mysig. Ytorna upplevdes inte som stora utan ramades in av en lummighet av träd och växter. Små vattenfall hjälpte till att skapa stämning. Detta var den trevligaste parken hittills att vara vandra genom. Skogen var ständigt närvarande och träbanor vanligt förekommande. Petersson och jag letade oss in i Screamin’ Eagle som inte heller den bjöd på någon direkt kö. Vi drogs upp och sedan bar det iväg. Farten var rejäl och jag fick hålla fast i handtaget framför för att inte skaka loss. Det var egentligen inget illa med det – att skaka i en träbana kan vara riktigt roligt, om det sker på rätt nivå. Screamin’ Eagle låg inbäddad bland träden vilket bidrog till fartkänslan. På stationen började en amerikan prata med oss. Det visade sig att han försökte lära sig norska och kunde kommunicera med oss på ett nordiskt sätt. Det är inte den första personen vi mött som tagit norskan till sig. Det verkar vara ett populärt språk bland de nordiska och Petersson hade en teori om att det beror på att Norrmännen har en enklare melodi i språket än vad vi svenskar har. Tyvärr avgick vårt tåg innan amerikanen kunde svara på varför han valt just norska.

Via Pandemonium – en tur där korgen snurrade med hjälp av fysikens lagar när rälsen svängde och korgen kunde rotera fritt – kom vi till Mr Freeze, en mjuk stålbana. Vi sköts iväg bakåt och överkroppsmuskulaturen fick lite kämpa för att hålla styr när styrkan var allt som fanns att luta mig mot, ryggstödet gjorde ingen nytta när vi åkte bakåt. Väl ute i dagsljuset snurrade vi igenom loopar och skruvar innan vi så kom till en helt vertikal uppförsbacke. Vi drogs uppåt i en och samma rörelse som vi kom ifrån och innan vi visste ordet av var vagnarna påväg rakt nedåt, framåt färd genom banan igen. En ganska kraftig inbromsning senare var vi tillbaka vid stationen.

The Boss var nästa träbana att åka – den var stor. Det kändes som om åkturen varade en evighet innan vi bromsades in på stationen igen. Skakig, javisst, men definitivt värd att åka igen med sin första drop och härliga liggande loop mot slutet. Även American Thunder var byggd i detta levande material. Om jag måste välja en favorit är är denna favoriten i Six Flags St. Louis. Svårt val mellan denna och The Boss men jag gillade slutet bättre i American Thunder. Vi åkte både bak och längst fram. Köerna var nästan obefintliga men just första raden tog lite längre tid att nå. När parken stängde klockan 20 släpptes inga nya in i kön men tåget kördes tills vi alla som redan stod i kön åkt klart.

Petersson konsulterade kartboken och stakade en riktning. Ganska snart hittade vi ett motell och slog läger. Vi har hela morgondagen på oss att åka till nästa park. Tiden lär behövas.