Kategori: Övrigt/Arkiverat Sida 11 av 13

Denna morgon rullade vi lite drygt tio minuter efter utsatt tid. Vi skulle nu lämna öknen, möta kusten och hamna i skogen. Vi lämnade Coober Pedy och fortsatte söderut.

Vi hade ungefär sjuttio mil att åka. Många av dessa gick i samma stil som varit nu den senaste veckan; platt och torrt. Vi stannade till vid en saltsjö och åt lunch. Det var en ny upplevelse för mig. Ett till synes enormt område helt vitt underlag. Vi fortsatte och tittade på en film som var inspelad i och ikring Coober Pedy – Priscilla, Queen of The Desert. Inte lika bra som Top Gun som vi såg för någon dag sedan, men kul att man kände igen sig.

Ganska samtidigt som filmen var slut nådde vi Port Agusta. Då hade vi på elva dagar åkt från nordkusten till sydkusten. Det har varit en lång resa med många skiftande landskap utanför bussfönstret. Från tropisk skog via öken till kuperat och mycket gräs. Landet är stort. Vi har åkt upp till nittio mil per dag.

Campen för de närmaste två nätterna etablerades i Wilpena. Det känns väldigt tungt från det vi har varit i. Vi är omgivna av barrskog i väldigt kuperad terräng. Och kallt har det blivit, relativt sett.

Efter ännu en fantastisk middag från matlaget gick solen ner och vi till sömns. Imorgon ska vi ta oss upp till St Mary’s Peak.

Det var mörkt när jag vaknade. Inte så konstigt egentligen. Vi bor i underjorden. Alla tillsammans i en stor sovsal, inga dörrar mellan rummen men sköna sängar. Hemma kan jag inte påminna mig att jag någonsin somnat när jag ligger på rygg. Här händer det hela tiden. Klockan hade precis slagit sju och några ur gänget skulle ut och springa. Jag var inte en av dem men jag gick ändå upp. Väl uppe var det ljus och lagom varmt. Jag ordnade lite med bloggen innan jag gick in på frukosten. Vi köpte frukost igår som ska räcka till båda nätterna här. När vi är i större städer, som nu, får vi ordna med mat själva. Jag har hittat en ost som jag gillar. Coon heter den och det är den godaste osten i landet, iallafall om man ska tro det som står på förpackningen.

Efter frukost satte vi av mot Old Timers Mine. En gammal gruva som nu blivit museum. Någonstans här börjades jag på riktigt förstå hur mycket av staden som bygger på gruvdrift. Utställningsgruvan var från tidigt 1900, strax efter att de hittat opaler. Det är nämligen opaler som alla letar. 1915 hittades den första och sedan dess har staden byggts helt, som jag förstår det, på gruvdrift och sökandet efter opaler. Vissa har blivit rika, andra har det gått sämre för. Idag är många kvadratmil runt Coober Pedy upplåten till gruvdrift. Än så länga har man bara brutit på fyra procent av den mark som är tillåten men det är många hål. Här får inga storföretag vara, det är den lilla människan som driver allt. När du väl fått din licens att gräva och betalt avgiften är det bara att gå ut och börja. Muta in en bit mark, cirka 50×50 meter och gräv tills du antigen tröttnar och går vidare eller hittar ädelsten och blir rik. Någon annan är då välkommen till din övergivna inmutning för att söka lyckan. Opal hittas på Max 30 meters djup och det är så långt man gräver.

Utställningsgruvan var en ganska skön inblick i hur gruvdriften fungerade och hur Coober Pedy hade vuxit fram. Förutom gruvan fanns en utställning med grejer från förr. Bland annat den filmproduktion som användes på utomhusbiografen. Tv kunde man inte se i stan förrän 1980. Vi kikade även in i ett så kallat Dugout. Det är en lokal eller bostad som är i berget. Man har helt enkelt grävt sig in i sandstenen i de kullar som finns i området. Anledningen är klimatet. Temperaturer på dagen uppgår ofta till 45-50 grader. Toppar på 55-60 är inte ovanligt. Samtidigt kan natten bjuda på en temperatur på fem grader. Att bo i berget hjälper till att hålla inomhustemperauren på en nivå kring 22-27, vilket ses som acceptabelt. 60 procent av invånarna bor under mark i Dugouts.

När vi var klara med gruvan hittade vi upp på en liten kulle. Därifrån såg man över hela staden och en bra bit över de väldiga opalfälten. Coober Pedy är inte en speciellt snygg stad. Lycksökare från hela världen har flyttat till staden som lever av en enda anledning – opalen. Husen ser ut som hopplock och plåtstaket är det som gäller. Här och var ligger det stora tomter fulla med skrot, bilar, lastbilar, plåt som bara ligger. Säkerligen med motiveringen ”Kan vara bra att ha”. Uppe på kullen träffade vi på en allkonstnär från Hong Kong. Han hade en gruva, naturligtvis, och sålde opaler från den. Han sålde även småsten och någon vulkanliknande skapelse gjord av armeringsjärn och lera. Jag köpte inget.

Lunchen lagades själv eftersom det blir billigare än att är ute. Det bjöds på makaroner i sås och bröd till detta. Jag var även in och köpte vitaminbrus. Tyvärr har maten inte innehållit sallad alls. Trist för mig som gillar detta, för att inte råka i någon brist har jag nu fyllt på förråden på artificiell väg. Efter lunch av det direkt iväg på en guidad tur som skulle ta resten av eftermiddagen. Vi satte oss i en minibuss och åkte iväg. Vi åkte till en kyrka, också byggd i berget. Vidare genom staden där vår guide berättade mer km tillkomst och utveckling. Vi åkte till opalfälten där han visade oss en del av de faror som finns på fälten. Det finns lågt räknat två miljoner schakt som är öppna från ytan. Många ligger dolda. Skyltarna duggar tätt med varningar om att inte gå baklänges eller springa eftersom man kan ramla ner i ett schakt 30 meter. Det är enormt mycket utgrävt. Alla hål renderar i en hög med grus. Sedan finns metoden att med en schaktmaskin gräva sig ner från ytan och helt enkelt plöja bort allt som i en enorm sandlåda. Alla olika sätt att gräva efter opaler tillsammans med att ingen behöver återställas gör att området kring Coober Pedy ser ut som ett grustag. Jag tycker det är konstigt att i vissa delar av Australien är det strängt förbjudet att gå utanför stigen eftersom man kan förstöra. Här är allt redan förstört.

Vi åkte förbi och tittade på Crocodile Harry’s gruva och hem. Harry var en lirare som flyttade till landet efter kriget, fångade krokodiler i norr innan han flyttade ner till Coober Pedy, hittade en hel del opaler och skapade sig ett hem på opalfälten. Det var som en oas mitt i fältet där han bodde. Stor gruva och bostadsdel. Vi åkte vidare. För ganska länge sedan, omkring 120 miljoner år sedan, låg det ett hav där vi är nu. The Breakaways kallas det idag som var små öar då. Ett vidsträckt landskap öppnade upp sig framför oss. Höga kullar som var platta högst upp har varit fond i flertalet filmer som spelats in i detta område. När det skulle vara tomt och övergivet så åkte man till The Breakaways och filmade. Det var storslaget.

När människan vill hålla något borta brukar hon bygga något. Kineserna har provat med en mur, australiensarna har byggt ett staket. I Asien var det människor man ville hålla borta. Här är det dingon som man vill hålla bort från fåren. Man byggde därför ett 530 mil långt staket genom Australien. På vår tur var vi förbi delar av den sträcka som passerar Coober Pedy. Kinesiska muren var mer imponerande. Här var det bara ett staket, drygt en meter högt, som gick genom landskapet. Ett landskap som i trakterna där vi var bara bestod av platt öken. På turen varvid också förbi golfbanan. Jo, det är så att man har en sådan här i ödemarken. Men den är inte gräsbelagd. Underlaget är grus och greenen är svart. Enligt guiden är golf en ganska utbredd fritidssysselsättning i byn.

Kvällsmaten handlades också av den lokala handlaren. Kött och pasta och sallad – äntligen. Jag passade på när jag var i butiken att köpa på mig en till tub med solkräm. Lite konstigt kan tyckas att den högsta SPF jag hittade var 30. Å andra sidan är det mesta i klädväg i detta landet märkt med SPF. T-tröjan jag köpte här i byn var märkt med 50+.

När solen började gå ner var vi två som satte styr mot kyrkogården. Där skulle finnas någon intressant grav att se. Solnedgången hade passerat när vi gått de 2400 meter som behövdes för att tillryggalägga sträckan mellan boendet och vårt mål. Platsen var väldig enkel. De flesta gravarna hade ett vitt träkors som lämnade nödvändig information. Allt var väldigt enkelt och eftersom vi är i öknen fanns inget grönt, inget gräs, bara grus. Det kändes inte helt rätt att turista på ett gravfält. Kanske var det för att det var så litet och enkelt som gjorde att det blev närmare på något sätt. När jag var på den stora kyrkogården i Washington, USA, Arlington, var det inga bekymmer. Där var allt så korrekt, likadana stenar och välordnat. Det var nästan som om man ville få dit turister att titta, se alla hjältar som kämpat för frihet och demokrati. I den lilla staden Coober Pedy var det istället den lilla människan som ordnat med allt och gjort så bra det gick. Vissa platser hade inget kors, de var bara en grushög och en bukett torkade blommor. Vi blev inte långvariga.

Sista natten i berget. Imorgon är det tält igen då vi fortsätter söderut.

Avresetiden var satt till 07:00. Fyra minuter sent rullade vi från vår camp i Yulanda, det lilla samhället precis vid Uluru. Morgonrutinen har nästan satt sig, det är en väldig fart på alla när det gäller att äta frukost, städa ur tältet, riva detsamma, leverera madrasserna till mig och han som också är madrassman. Vår uppgift är att packa och lämna ut madrasser vid ankomst. Matlaget gör en fantastisk insats som både klarar av maten och sina tält.

Idag är målet ett litet samhälle som heter Coober Pedy. 1915 hittades där Opal och det har blivit ett samhälle som bygger på gruvdrift av ädelstenen. Allt sker småskaligt då inga stora företag får leta; En person per lott om ungefär 50×50 meter är det som gäller.

Halv tolv passerade vi gränsen till South Australia. I och med detta skulle klockan vridas fram en timme. Med Northern Territory bakom oss har vi tagit oss en bra bit och faktiskt korsat mer än halva kontinenten, norr till söder.

Ända sedan vi lämnade Darwin har vi i princip färdats på en och samma väg hela tiden, den så kallade Stuart Highway. Vägsträckan går från Darwin till Adelaide och är över 200 mil lång, mestadels raksträcka faktiskt. En fil i vardera riktingen, avgränsade endast med en vit linje och med hastighetsbegränsningen satt till 130km/h för det mesta. Väggren är inte att tala om. Vid utsidan av den vita sidlinjen finns två decimeter asfalt sedan är det outback. Det finns rastplatser, road houses, men de är utspridda. Det är inte ovanligt att vi åkt 10 mil utan att se ett tecken på civilisation. Vägen har en spännande historia som vi fått höra delar av, hur den kom till i samband med att en kommunikationsledning mellan norr och söder skulle upprättas. Hur den färdigställdes under andra världskriget och om hur mycket som vuxit fram längs vägen. Stuart Highway har tagit oss på en resa där utsikten från bussfönstret varierat stort. Vi började i tropiskt klimat med skogar och träd, vatten och våtmarker. Ju längre söderut vi kommit har landskapet blivit mer torrt och platt. Det som nu susar förbi utanför rutan är öken, röd sand och små buskar. Förvånansvärt mycket gräs. Ett vidsträckt landskap där man här och där varnar för vilt på vägarna. Allt från kor till känguru. Människan har accepterat naturen och ett exempel på det är hur bilarna är utrustade tycker jag. Var och vartannat fordon har monterat på ett stort viltstaket längst fram. Det är fastbyggt i bilen och sitter där istället för stötfångare. Allt från småbilar till stora SUV har staketet och det är inte svårt att lista ut vad det är till för. det springer vilt över vägarna. Kängurur har vi sett bra många som suttit vid vägkanten och studsat bort precis när vi kommit. Speciellt under natten då vi åkte till Alice Springs. Vi navigerade mellan vilt och undvek kollision. Vår reseledare har dock varnat oss att det kommer tillfällen då han inte väjer. Det som skadar mest människor i trafiken i Australien är inte att de krockar med vilt, det är att de väjer för vilt och kör åt skogen istället.

Åttio mil efter avfärd var vi framme i Coober Pedy. Redan ett par mil innan började landskapet bli intressant. Överallt, men i ett välordnat system, låg högar med utgrävd mark. Man letar efter opaler och hittar man inget så lämnar man området som det är och går vidare till nästa. Stora områden är fulla med stora och små högar av grus. Det liknar ett grustag. Staden i sig är inte så stor. För att komma undan extrema dagtemperaturer har man valt att gräva ner många av husen. Klockan var redan kring sju när vi kom till vandrarhemmet. Men oj vilket boende! Det ser inte ut att vara så mycket vilket beror på att de stora sovsalarna ligger ungefär tio meter under jord. Genom en dörr och ned för en trappa. Bort i en korridor och ned för en ramp. Sväng höger och du kommer in i vår sal. Här sover vi alla i säng med skumgummimadrass. Mellan salarna finns inga dörrar vilket gör att alla i princip hör alla. Jag tycker det är vrålhäftigt.

Kvällsmaten avnjöts på restaurang John’s Pizzaplace & Bar. Ett ställe som är världsberömt över hela landet. Men maten var god så jag har inget negativt att komma med. På hemmet träffade vi en annan liten grupp med, just det, svenskar. Vi är överallt. Imorgon blir det en djupare titt i samhällets undre värld.

Att gå upp innan soluppgången är att gå upp tidigt. Jag vet inte om det är ett outback-ordspråk men det stämmer iallafall. Klockan ringde 04:00 och premissen att gå upp var att det skulle vara regnfritt. Så var fallet och så småningom hade hela gruppen kommit upp och satt samlade på bussen. 45 minuter efter uppvaknandet rullade vi från campen. Vi skulle till Ayers Rock, Uluru, för att se solen färga stenen. Vi var inte ensamma. Åtta busslaster till med turister stod redo i obygden med kameran. Solen letade sig upp och trängde sakta genom det tjocka molntäcket. Den stora effekten kanske uteblev vad jag förstod av folket på plats. Hur som helst är det alltid spektakulärt att se dagen gry.

Frukost serverades under enkla förhållanden inte långt från stenen. Nästa stopp på resan var sedan att vandra kring Uluru, inte runt men en bit på väg. En sträcka på ungefär två kilometer gick vi så nära att vi kunde ta på den enorma monolit som på något sätt satt sig i backen just här. Den var stor. Den verkade mer sliten på ena sidan då den var full av håligheter. Den sidan som vätte mot Vattenhålet, en plats med ett ständigt vattenfall nerför stenen, den sidan var bara mjuka linjer och lätt skrovlig yta. Stenen var så stor så den var svår att överblicka. Promenaden var enkel men jag hade på morgonen laddat upp med mina rejäla kängor. Anledningen var stoppet som följde efter.

Vi bröt upp från Uluru och styrde kosan mot en samling kullar, The Olgas eller Kata-Tjuta. Det är totalt 36 höjder som ligger relativt nära Ayers Rock. Klockan var nu precis efter tio och det var dags för en mer avancerad vandring. Genom Kata-Tjuta går en 7,4km lång led över berg och genom dalar. Jag upplevde den som mer spektakulär än Uluru. Höjdskillnaden var stor och många gånger kom jag på mig själv med att bara stå och titta. Vi klättrade över stock och sten. Upp för bergväggar och ner för klipphällar. Tempot var lugnt, mycket tack vare temperaturen men även på grund av just den fantastiska inramningen. Närmare 13 var vi samlade vid bussen igen. Efter ett kort fotostopp för att fånga hela Kata-Tjuta från avstånd var vi tillbaka i campen igen.

Eftermiddagen spenderades i områdets poolområde. Vattnet var väldigt kallt, men det gick att vara i ändå. Vi var iväg en stund till det lokala köpcentret. Ett antal butiker som alla stängde klockan 17, strax innan vi kom dit.

Matlaget ordnande med en fantastisk middag och nu är det faktiskt dags att inta horisontalläge. Det har varit en lång dag men vi har betat av kontinentens mest kända stenar.

Klockan väckte mig halv sex. Det var nog första gången hittills. Idag skulle vi bryta upp från Alice Springs och åka vidare. Först en bit söderut, sedan svänga höger. Drygt 45 mil senare skulle vi landa i området kring Ayers Rock, eller Uluru som urbefolkningen säger. Frukost serverades och hela gruppen var snabbt nerpackade. Precis efter sju lämnade vi.

Vårt första stopp på vägen blev Jim’s Place, Stewarts Well. Det skulle bjudas på underhållning. In kommer en Dingo, Australiens motsvarighet till våra vargar. Genom att stå och trampa på ett piano och samtidigt yla har Dinky blivit känd över hela världen. Han är The Singing Dingo. Jim, ägare av både dingo och hak berättade om dingons värld i Australien, hur den kommit hit för flera tusen år sedan och nu håller på att försvinna. Dels fäller de boskap, dels så beblandar sig vilda hundar med dingon och nästan manövrerar ut rasen. Jim verkade vara en kille som bryr sig om att dingon ska fortsätta att finnas till då de är ganska fantastiska djur, om man får tro hans ord.

I 20årsjubileumsversionen av Trivial Pursuit är tydligen The Singing Dingo med som en fråga. Är det någon som kan kolla upp vilken kategori det handlar om? Mest för kul. Plita ner det i en kommentar.

Vi är nu helt inne i öknen. Runt oss finns visserligen ganska mycket buskar och gräs men allt växer i klart röd sand. Luften är torr och solen steker på. Vi stannade till vid Mount Conner, Ayers Rocks mindre kända kusin. Bakom en sandkulle fanns en stor saltsjö. Vi kom aldrig tillräckligt nära för att känna på saltet. Vägen upp för kullen var genom varm sand, intensivt röd och varm sand. Det röda kommer från att järnet i berget som malts ner till sand har rostat.

Sen eftermiddag anlände vi till området kring Ayers Rock. Ett snabbt dopp i poolen följde efter att vi satt upp tälten. Här finns inget gräs att slå ner pinnarna i. Det är bara sand. I väntan på solnedgången började det blåsa upp och så småningom kom regnet. Det var över på ungefär en halvtimme men molnen låg kvar. Vi åkte ut till den stora stenen för att se den i solnedgång. Ljusspelet var begränsat i och med molntäcket men det är en imponerande syn. Mitt ute i plattmarken står den, ungefär 350 meter över marken och sju kilometer finns nedåt. Det var inte bara vi på plats. Området var fullt av turister, bland annat en busslast till från Sverige.

Kvällen avslutas nu tidigt. Imorgon ska vi se stenen i soluppgång, om det inte regnar.