Kategori: Övrigt/Arkiverat Sida 5 av 13

Vi lämnade Queenstown vid nio på förmiddagen. Vi styrde söderut för att sedan vända nordväst till Te Anau och sedan till Hollyford Valley där vi skulle campa.

Panoramat som under ett par dagar nu varit bergigt fortsatte att bjuda på långa vyer när vi styrde söderut. Vi passerade den fyrtiofemte breddgraden, från ekvatorn är det halvvägs till sydpolen. Det gjordes inget väsen av sig förutom att det satt en skylt som bokstavligt talat förklarade läget.

Lunch åt vi vid Lake Manapouri. Detta var resans sydligaste punkt. Vi åt sallad och smörgås. Sedan kände jag för ett bad. Jag vet att man inte ska bada timmen efter mat men jag var bara i och doppade mig. Eftersom jag nu har definierat Dvalt som den temperatur som var i glaciärsjön så var det varmare i detta vatten. Jag var i och simmade på grunt vatten en stund. Jag var inte ensam, två till ur gruppen vågade sig ner i sjön. Vi for vidare och stannade nästa gång i den lilla byn Te Anau. Där fikade vi lite kort och kollade in utbudet av souvenirer. Jag köpte ännu en rese-t-tröja. Den sjunde på resan, å andra sidan är det de enda souvenirer jag handlat.

Vår reseledare styrde mot Hollyford Camp. En anläggning som låg mitt ute i ingenting. Elen fanns via dieselaggregat som stoppades under natten och morgonen. Duschvattnet blev varmt genom eldning i kamin men inramningen var skön. Höga berg med tät skog omslöt området helt. En uttorkad flodfåra rann precis bakom vårat tält. Kvällen till ära hade valet att sova i stuga funnits. Jag och min tältkamrat hade samstämmigt tackat nej till erbjudandet med motivationen att ”det är mer sport att sova i tält”. Det regnade när jag gick i horisontalläge. Förhoppningsvis håller tältet tätt.

Förmiddagen skulle vara ledig från organiserad verksamhet. Av den anledningen tog jag det ganska lugnt. Jag har trots allt semester. Dag fyrtiotre idag och ungefär tre veckor kvar. Sedan är det att vrida kroppen tillbaka tolv timmar och ställa in den på snö och kallt. Men det ligger fortfarande lite för långt in i framtiden för att ägna tanken åt.

Vid tio var vi ett gäng som sakta vandrade ner till de centrala delarna av Queenstown. Första målet var ett lokalt telefonkort så jag återigen kan få kontakt med omvärlden, läsa text-tv och meddela hem att jag är vid liv. Vi hittade en butik och trevlig personal. På en tjugo minuter var det löst. Vi tog en lite promenad i stan innan vi gled in på ett Subway för att komponera en lunch. Den drygt trettio centimeter långa smörgåsen avnjöts på den lilla stranden som låg välplanerat bredvid ångbåtsbryggan. Jag bloggade lite innan vi drog vidare mot dagens aktivitet; Nu skulle vi rida häst i Sagan om Ringen-land.

Jag kunde inte ha varesig hatt eller stav. Efter en bilfärd på ungefär fyrtiofem minuter var vi framme vid Dart Stables där vi skulle ta Ride of the Rings. Fyndigt namn. Jag tilldelades en hjälm och blev meddelad att de grova kängor jag hade på mig skulle fungera fint. Flanellskjortan och jeansen, som mest egentligen var tänkt som ett rejält solskydd gav lite cowboy-känsla. Vi bussades ytterligare femton minuter in i ett område som kallas Paradise. Det är ett privatägt område där många filmer spelats in. Bland annat då de tidigare nämnda ring-filmerna men även Volverine och Narnia. Jag tilldelades en häst vid namn Charlton. En stark och rejäl lirare. Mankhöjden var nog iallafall 165cm. Väl i sadeln hade jag en bra överblick över landskapet och hästen. Den sistnämnda behövde jag egentligen inte ha så mycket koll på. Charlton hade någon form av autopilot och jag följde mest med. Det jag ändå försökte med var att gunga rätt och dra i tygeln åt det håll som han styrde. Någon form av omvänd kontroll alltså. Jag lärde mig ganska snabbt att lita på min springare. Att han gick nära kanten betydde att han hade koll på sina ben och jag skulle bara ta det lugnt och följa med.

Vi red genom skog och ängsmark, upp för berg och ner i dalar. Utsikten dryga två och en halv meter upp var fantastisk. Det kanske liknar panoraman från andra ställen i världen men här och nu var det bara jag, Charlton och mil efter mil med floder, berg och ängar. Totalt var vi femton hästar i karavan inkluderat två guider. De berättade om skogsgläntor där Sagan om Ringen filmats, om ytor där man i Volverine sprängt en lada men även om hästar som var med i vår grupp och som även varit med i ett par filmer. Det var mycket filmreferenser men även om jag räknar bort dem så var det en väldigt bra tur. Vi lärde oss om växter längs vägen och området Paradise som sådant. Hästridningen var även den ett spännande inslag. Jag har tagit ett par lektioner men det var länge sedan. Det var inte som att cykla men kanske som texten till en låt man inte hört på länge; Mer och mer kom tillbaka under det att turen pågick.

Ridningen var över på ungefär nittio minuter och vid halv sju var vi tillbaka på camp igen. För att tvätta av sig lite häst var en dusch det som stod i dagsplanen. För att stärka min teori att dusch nummer sex gav varmvatten utan att jag behövde betala valde jag det båset idag igen. Precis som igår kunde jag stå och gona mig i dryga kvarten i värmen utan erlagd likvid. Nere i byn, på restaurang Fat Badger väntade en gruppmiddag. Pizza i mängder stod på menyn. Först bars det in en med bara ost på. Ett oväntat men ack så uppskattat tilltag. De tre efterföljande hade mer och mer fyllning. Det var gott och jag kunde någon timme senare mätt och belåten krypa ner i sovsäcken i tältet. Imorgon lämnar vi Queenstown för Fjordlandet.

Klockan ringde tio i sex. Jag vaknade och kikade ut. Fortfarande mulet. Vi såg inte längre Mount Cook på andra sidan Lake Pukaki. Så istället för att gå upp så öppnade vi upp tältet och lät vyn över sjön vara sällskap de följande femtio minutrarna innan det var dags att gå upp. Frukost och tältriv och vi var på väg.

Vi styrde mot Mount Cook National Park där vi var fyra ur gruppen som började på en ganska lång skogsvandring. Vi var på väg till Hoocker Valley och glaciärisen. Där skulle det finnas en sjö med smält glaciäris och ett fantastiskt landskap. Vädret var småruggigt och lite regn hängde i luften. Det var med andra ord med hjälp av bra tempo som vi höll värmen. Vi vandrade över två hängbroar och stigen blev smalare. Vegetationen var på vissa ställen högre än vad vi var och den stora avrinningen från glaciärsjön brusade ständigt bredvid oss. Efter nästan nittio minuters vandring var vi framme vid sjön. Vi fortsatte över någon tillrinning innan vi kom till ett ställe som passade sig bra för bad. Eller ja, det gick ganska enkelt att ta sig ner till sjön. Ju mindre man tänker desto enklare är det. Jag kastade mig därför ganska våldsamt ut i det kalla smältvattnet. Det var uppfriskande även om jag var uppe väldigt snabbt på land igen. Snabbt in i torra kläder och börja gå tillbaka för att få upp värmen. Det var inte så farligt kallt egentligen. Vid tolvtiden var vi tillbaka och hann se ett par snöklädda berg kika fram mellan molnen.

Det är svårt att beskriva den verklighet som spelades upp utanför bussfönstret den sista biten in mot Queenstown. Bergmassivet The Remarkables ramade in byn där vi skulle tillbringa två nätter. Vi kom vid sjutiden och det var väldigt ljust ute. På resan har solen gått ner allt från kring sju till som nu närmare halv tio. Jag åt mat och kollade av butiker att köpa lokalt telefonkort i. Såg lite av stan. Det är inte så stort egentligen. Inga höga hus och inga avstånd att prata om. Campen ligger uppe på en höjd och allt kostar. När vi kom dit berättade vår reseledare att för att få duscha i varmvatten så fick man betala två pengar. När det så var dags för mig att tvaga mig så provade jag först hur kallt det var att duscha gratis. Här blev det lite lurigt. Vattnet var varmt. Antingen var något fel eller så hade någon laddat i en förmögenhet innan mig som jag kunde fortsätta använda. Jag stod i mer än två perioder, sexton minuter, men det var fortfarande varmt. Kanske var det fel på just denna dusch. Jag beslöt att prova samma dusch imorgon igen för att stärka min teori om att det är något fel på utrustningen.

Det kanske inte blev så många timmar men gott hade jag sovit när klockan ringde vid nollsex. Upp, frukost och göra sig klar. Sju trettio blev vi upphämtade. Idag skulle vi forsränna i Rangitata.

Vi åkte buss i knappt femton minuter innan vi var framme vid baslägret hos Rangitata Rafts, de som skulle hålla tag i oss under några timmar. Där fick vi en genomgång av vad som skulle ske under förmiddagen innan vi utrustades med det som var nödvändig utrustning; Vi fick termotröja och fleecedito, en våtdräkt med fotdel. Vi tilldelades en flyt öst och en hjälm. Sedan bussades vi uppströms.

Vid ett lugnt och brett parti av Rangitata släpptes vi av och våra guider klargjorde gummibåtarna. Röda och luftfyllda skapelser utan egentligt fram eller bak, det gick vilket som. Vi var sju plus guide på min båt. Jag placerades på vänster sida på rad nummer tre. Så gav vi oss av ut i forsen. Vår guide berättade lugnt om hur vi skulle ta oss genom vattnet. Lärde oss hur vi håller paddeln, håller i oss, agerar om båten skulle slå runt och hur vi paddlar. I först sakta mak och sedan snabbare i och med det att vi närmade oss de smalare delarna där vattnet rinner fortare. När vi närmade oss det första fallet ökade spänningen i takt med farten och intensiteten i paddlandet. Vattnet skvätte runt oss när vi kämpade för att hålla båten åt rätt håll. Det var brutalt kul. Vi kastades rätt så kontrollerat mellan stenar och klippväggar. Guiden ropade ut instruktioner – Framåt fort, bakåt, Håll i er!
Vattnet lugnade ner sig och vi fick återhämta oss någon sekund. Nästa fall var vildare och helt annorlunda. Vi satt hela tiden på spänn och paddlade.

Vi styrde in mot land och parkerade båtarna. Forsar klassas i graderna ett till fem. Det fall vi hade framför oss nu var en femma – det vildaste som turister släpps i. Det som var spännande hör var att det fanns er fall som var så högt att vi inte så fortsättningen bakom. Här fanns en option på att gå istället. Jag valde båtfärden.

Vi var tillbaka i flytdonet och styrde ut. Guiden skrek att vi skulle paddla och oj vad vi paddlade. Vi lyckades komma dit vi ville i sidled innan vi sögs ner mot fallet. Vi paddlade och vi höll i oss och paddlade och höll i oss. Vi tog oss genom forsen och r det lugnade ner sig var jag både blöt och glad. Vilken kick. Vi tilläts att hoppa i vattnet under ett lugnt parti. Våtdräkten och flytvästen gjorde det till en fröjd att flyta med strömmen genom små fall och lugnare passager.

Vd ett tillfälle stannade vi i ett parti där det gick att hoppa frö klippa ner i vattnet. Alla som ville skulle börja på fyrametersnivån. Jag hoppade och trots att jag var ovan så landade jag bra i vattnet. Jag bestämde att jag även skulle prova nästa nivå – precis under tio meter. Det var betydligt högre. Det bästa i en sådan r situation tror jag är att ute tänka så mycket. Så jag mottog klartecken från guide och hoppade direkt. Jag fick tänka på vägen mot vattnet istället. Det hann jag att göra men då var det för sent att ångra sig. När jag väl landat kändes allt på topp.

Vi tog oss vidare nedströms och var så snart tyvärr framme vid slutet av turen. Båtarna lastades och vi bussades tillbaka till baslägret. Där väntade en varm dusch och med torra kläder var jag återställd och tackade gänget vid Rangitata Rafts för en fantastisk upplevelse.

Efter en salladslunch på camp rullade vi vidare söderut. Vi hade några timmar framför oss. Landskapet växlade från grönt och kulligt till kargt och öppet med stora bergskedjor utefter vägen. Vi klättrade upp mot sjuhundra meter över havet. Vyerna var storslagna. Vi stannade till vid Lake Tekapo. Solen lyste starkt och vattnet lyste tillbaka i stark blågrön färg. Jag har lärt mig att färgen heter turkos. Sjön är fylld med vatten från glaciären. På vägen till sjön plockar isen upp söndermalet berg som hamnar i vattnet och skapar färgen. Vi stannade en stund vid sjön och tittade även på kyrkan Church of The Good Shepherd. Det pågick ett bröllop på platsen varför det var svårt att fota kyrkan utan människor i bild.

Vi fortsatte genom ett panorama som hämtat ur Sagan om Ringen. Efter ytterligare en tid var vi framme vid övernattningen för kvällen. Det var ingen camping med alla faciliteter som vi var vana med. Här var det en öppen yta där vi kunde slå upp våra tält. Jag och min tältkamrat hittade e plats uppe på en kulle med storslagen utsikt över Mount Cook, landets högsta berg och den intilliggande Lake Pukaki. Sjön är ett vattenmagasin i ett stort system av vattenkraft så nivån kunde variera väldigt vilket syntes vid strandkanten. Till middag serverades spagetti och köttfärssås. Det var väldigt gott. Mycket riven ost till. Solen gick ner men det stora färgskådespelet uteblev på grund av det kompakta molntäcket som dragit in. Hoppas det inte blir regn i natt.

Vi fick en plötslig sovmorgon imorse. Eftersom vår buss fortfarande stod efter vägkanten skickade man en ny, eller en annan iallafall. Klockan ringde åtta, jag var snabbt upp och fick i mig frukost. Morgonen var lugn. Bussen skulle anlända från Nelson vid tretton varför vi kunde, och planerade, använda förmiddagen åt rekreation i varma bad.

Badanläggningen hade ett ganska stort antal pooler med olika temperatur och mineralsammansättning. Jag tror vi provade de flesta innan vi var ett fåtal som gick över till äventyrsdelen av badet. Den bestod av tre rustschkanor där två var ”vanliga” och en var en stor skål man åkte in i från en höjd. Det var påbjudet med en badring för antingen två eller en person. Först ett kort stup, eller ja, en kort nedförsbacke. Sedan kom man in i skålen och snurrade ett par varv innan man föll genom mitten på botten. Väldigt roligt. Bag åkte så mycket jag hann innan det var dags att återvända till campen för att lämna Hanmer Springs. Vi slängde i oss sallad innan tälten packades ner och allt gjordes klart för avfärd. Reservbussen kom och vi embarkerade. Det var en äldre buss än tidigare. Den var större, vilket naturligtvis var bekvämt. Sedan tog vi oss ann vägarna igen. Tillbaka mot Christchurch och sedan vidare söderut. Mot Rangitata dit vi anlände vid åttatiden. På vägen dit åkte vi på den längsta raksträckan i Nya Zeeland. Tretton kilometer utan svängar. Ingenting i jämförelse med Australien. Direkt vid ankomst till camp satte vi igång grillen och grillade korv, kött och svamp. Det var en spännande plats vi hamnat på. Allt kretsade kring ett vitt hus däri man kunde bo om man uppgraderade från tältet. Jag valde att sova inne. Mysigare samt att det faktiskt regnade på kvällen och natten. Ett blött tält är ett trist tält att sova i. Huset var nästan som hämtat ut en skräckfilm, gammalt och knarrigt. Men det fanns en tv och en dvd-spelare i ett rum iså kvällen avslutades med en film. Ingen skräckis dock. Dilemma var en komedi som var rätt bra. Jag hade en dubbelsäng för mig själv sedan. Det var en våningssäng men underslafen var dimensionerad för två plus moms. Imorgon ska vi möta Rangitatafloden.