Kategori: Övrigt/Arkiverat Sida 6 av 13

Att gå upp innan solen är att gå upp tidigt. Solen idag skulle vara över horisonten klockan 05:55. Kvart över fyra ringde mitt alarm. Det gäller att vara igång i tid när man ska simma med delfiner.

Jag plockade ihop sovsäcken snabbt och fick i mig frukost. Totalt tretton ur gruppen satte sig sedan på en buss som tillsammans med sjutton andra turister, företrädesvis från Tyskland. Bussen tog oss in mot stan, ner till Dolphin Encounter. Klockan hade inte slagit halv sex men jag satt ombytt till våtdräkt i ett rum och tittade på en informationsfilm om hur jag skulle verka intressant ur ett delfinperspektiv. Vi skulle ta oss ut en bit där havet blir djupare. Där hänger mängder med delfiner. Vi skulle snorkla och fånga deras intresse och de skulle simma med oss. Genom att låta, dyka ner och röra oss mjukt i vattnet skulle de havslevande däggdjuren finns oss intressanta och därför närma sig. Dessa var bara vilda djur, ingen matning eller annat för att få dem att vara på vissa platser vid vissa tider. Återigen slogs jag av hur professionellt allt sköttes. Inga oklarheter om hur och var vi skulle. Bra utrustning och ett trevligt bemötande. Vi delades upp i grupper på två bussar och tre båtar. Totalt femtiotvå personer skulle med denna tidiga morgon.

Iklädda våtdräkt, huva, snorkelutrustning och simfötter satt jag på en liten plattform längst bak på båten. Kaptenen körde långsamt och runt omkring oss kom delfiner upp till ytan för att hämta andan. Vi väntade på en signal som berättade att propellern hade stannat och det var dags att glida i vattnet. En guide ropade att det var nära och i nästa stund hördes signalen. Jag hoppade lite för kraftfullt i det våta, fick rätt snorkelposition på kroppen och började paddla mig in i högen av Dusky-delfiner. Det tog inte lång tid innan jag såg något i ögonvrån, vred huvudet åt vänster och såg en delfin vars en meter ifrån mig. Innan jag egentligen hann reagera var det två till som undrade vad jag var för något. Med tipsen från filmen om hur man skulle uppföra sig färskt i minne började jag låta och snurra. Delfinerna följde mitt exempel och simmade runt mig. Nu var de riktigt nära, så nära att om jag bara strängt ut en hand hade jag nog rört vid djuret. Jag gjorde det inte, risken var nämligen stor att jag skulle skrämma dem och de skulle kanske inte komma tillbaka. Vi fortsatte att dansa runt en stund innan de gav sig av lika plötsligt som de kom. Jag fortsatte att försöka vara intressant och satte kurs mot där det rörde sig flest delfiner. Så var det några djur hos mig igen. Om det var samma som tidigare kan jag inte svara på. Vi simmade en stund till och jag hoppas att jag var ganska intressant. Jag försökte dyka ner men våtdräkten höll mig fast vid ytan. Återigen simmade de väldigt nära och snabbt. Jag hade lite svårt att hänga med i vändningarna, mestadels hade jag liten fart framåt men rörde mig i sida och runt. De simmade fram och tillbaka. Ibland lika snabbt som jag, andra gånger snabbare. Det blev ett antal möten innan kaptenen blåste i tutan och signalerade att det var dags att åka till vidare. Jag satte mig återigen på plattformen och vi lättade från platsen. Några minuter senare ljöd signalen igen och jag var, smidigare denna gången, tillbaka i vattnet. Delfinerna var snabbt vid mig och jag simmade återigen med dem. Det var återigen en häftig upplevelse, lite som med koalan, jag kom så nära naturen på något sätt. Jag var en besökare i deras värld och på deras villkor. Vi gjorde totalt fyra möten med åka båt mellan.

Efter sista gången i vattnet bytt vi till torra kläder och styrde återigen till ett nytt område. Det nästan kokade i vattnet av all aktivitet. Delfiner, flera hundra stycken, var samlade och nu skulle detta förevigas enligt digitalkamera-principen. jag tog många bilder, de flesta på vatten, av delfiner som bara ögonblicket innan eller efter hoppade eller andades eller något annat spektakulärt. I samma takt som det lediga utrymmet på minneskortet minskade ökade min förmåga att faktiskt fånga det jag ville – delfiner.

Vi var tillbaka vid besökscentrum Dolphin Encounter vid niotiden och efter en uppskattad varm dusch var vi påväg mot stan igen. Vi hade nu någon timme att lägga på lättlunch innan det var dags för ett nytt försök på Valsafari. Lättlunchen bestod av pannkakor med grädde och vilda bär. Valsafarin började enligt plan klockan 11:30. Vi bussades ut till båten och steg ombord. Medan vi reste fick vi en genomgång av vad vi borde få se. Det var kaskelottvalar som var det stora. Guiden förklarade även platsen där vi var. Rakt under oss fanns en stor ravin vilket gjorde att djupet var väldigt stort. Över en kilometer vatten fanns under oss. Detta var precis vad kaskelottvalarna gillade.

Kaptenen slog av på farten och vi kallades ut på däck. En bit bort i vattnet låg en kaskelottval och guppade vid vattenytan. Detta är vad de gör efter ett djupdyk, de ligger och ventilerar ut koldioxid och fyller kroppen med syre. De gör så i 5-15 minuter innan de dyker igen. Det var detta vi väntade på nu; Att valen skulle ventilera klart och åter styra ner mot djupet. Vi väntade och såg den ventilera. Och väntade innan den så tog ett djupt andetag och vände av neråt. Det klassiska fotoögonblicket av en valfena som reser sig uppstod och jag fotade.

Vi for vidare och såg ytterligare två kaskelotter på resan. Vi stötte på en gäng Pilotvalar som hade ett hänge av delfiner med sig. Dessa delfiner var inte sv den sort som vi såg i morse, detta var den klassiska Flipper-delfinen. De är större än de vi såg i morse och lika glada på att hoppa tydligen. Jag skriver ständigt att något är ”en upplevelse”, kan låta tjatigt men det är verkligen något som jag inte sett eller upplevt förut. Här var det en hel karavan av djur som var på rörelse genom vattnet. Vissa långsamt, andra simmade runt i cirklar och hoppade och hade sig. Det sägs att delfiner är väldigt intelligenta. Jag tror att de är så intelligenta att de faktiskt insett att det är kul att hoppa och ha sig. De fördriver tiden helt enkelt.

Vi var tillbaka på fastlandet vid fjorton och vi åkte direkt. Vi hade någon timme transport framför oss. Det tog lite längre tid än så. Bussen började uppföra sig underligt. Klimatanläggningen klarade inte av att hålla temperaturen nere och backljudet, varningstutan, ljöd konstant. Precis vid avfarten till Hamner Springs Ski Center lade bussen av helt. Vi rullade till vägkanten och stannade ofrivilligt. Jaha? Vår reseledare började ringa medan gruppen satte sig i skuggan av ett träd. Det var ganska soligt och varmt, säkerligen på grund av att vi redan var uppvärmda från bussen. Frågan var oundviklig. Vad händer nu? Reseledaren kom tillbaka och meddelade att det fanns en plan för fortsatt resande. Nu var det personal på väg från campen som bara låg en kilometer bort. De kom och hämtade både oss och vår packning i totalt tre fordon. Ganska snabbt var vi på campen och kunde resa tält. Vår reseledare fortsatte att lösa uppkommet problem medan vi i gruppen tog oss an byn vi nu hamnat i, Hanmer Springs. Jag fick en flashback från min resa till Österrike i somras. Staden här var mycket uppbyggd kring de varma källor som fanns. Det fanns en spa-anläggning där man kunde bada och må bra. Hela byn är omgiven av höga berg och steget är inte så långt från Bad Gastein. Vårt mål var mat, något som kvällen till ära blev hamburgare. Vi hittade ett hak bredvid en parkering som sålde tre sorters hamburgare och nachos. Enkel men ack så genial affärsidé. Vi var tio personer som stillade hungern, ett par inkluderat mig själv, valde att dryga ut målet med ännu en burgare. För första gången på länge åt jag Pommes. Jag försöker normalt att undvika den friterade potatisen. På snabbmatsrestauranger i Sverige äter jag alltid en sallad istället. På Nya Zeeland är detta inte så enkelt. På McDonald’s finns inte alternativet att välja bort Pommes och istället få en sallad till målet. I ett meal ingick pommes och det enda valet var liten, mellan eller stor. Jag fick istället köpa burgare, dricka och sallad separat, något som inte brukar vara ekonomiskt fördelaktigt. När jag nu stod utanför PJ’s fanns överhuvudtaget inte ens möjligheten att köpa en sallad. Istället för att krångla och för att stilla hungern som byggts upp under en ganska matfattig dag så beställde jag ett meal och fick därför friterad potatis i serveringslådan.

Kvällen avslutades sedan ganska snabbt, i vanlig ordning. Det har under resan varit ont om eluttag, så även på denna camp. Jag hittade ett rakmaskinsuttag på toaletten, precis bredvid tvättfatet. Det var alldeles för mycket spring för att jag skulle våga lämna telefonen utan uppsikt. Jag tog därför väldigt lång tid på mig att borsta tänderna. Sedan var jag väldigt noggrann med tandtråden. Omsorgsfull munvård gav mig iallafall ett halvfullt batteri.

Solen gick ner bakom bergen och färgade himlen starkt röd. Tyvärr kan inte en kamera fånga allt. Detta är bilder som jag får bära med mig mentalt istället.

Jag sov hårt hela natten. Temperaturen hade varit nästan obeskrivligt lagom. Nu finns väl risken att jag, enligt reptilmetoden, justerade mig efter den omkringvarande temperaturen. Slutsatsen är iallafall att jag sov gott denna första tältnatt detta resmål. Det märktes att några var kvar i en annan tidzon. De var uppe redan vid 05. När jag vaknade ungefär en timme senare kunde jag lyssna mig till att de som pratade var bara ”nykomlingar”. Det är lite samma som under militärtjänstgöringen, alla är nya bekantskaper i början men efter några veckor räcker det med en silhuett i mörkret för att identifiera en ur gruppen. När väl januari är slut kommer säkerligen så vara fallet även med de som nu ännu är relativt okända.

Efter en sedvanligt kraftig frukost med sockrade flingor, mjölk och ost på formfranska gav vi oss av till Sälkollonin. Jag vet egentligen inte varför området heter så, sälar fanns visserligen men vi såg bara ett fåtal. Detta var den första kontakten med landskapet på riktigt. Nere vid havet promenerade vi ut på det som vid högvatten blir en stenbotten. Nu var vattnet borta borträknat de vågor som forsade vatten bland sprickor. Bakom höjde en bergskedja sina toppar mot himmeln. Vintertid ligger det snö på dessa samtidigt som det går att surfa i havet nedanför. Vi vandrade sedan runt en udde, en tur på ungefär femtio bilder med kameran. Det var ett sceniskt landskap som bredde ut sig. Höga klippor som sluttade starkt ner mot vattnet, böljande kullar där en traktor slog gräset. Det lutade svensk sommar men såg ut som något jag aldrig tidigare sett.

Vi fick några timmar i det lilla samhället Kaikoura som ägnades åt mat och strandhäng innan vi begav oss mot Valsafari. Vi skulle ut i båt och se på valar. Den by vi är i är känd mycket för valar och delfiner. I tidig karriär genom slakt och numer genom ecoturism och bevarande av däggdjuren. Tyvärr härlig vår otur till. Vädret ute på sjön var så pass illa att det inte var säkert att åka ut. Kaptenen beslutade att turen blev inställd. Oerhört trist. Vår reseledare tillkallades och h lade om planeringen för morgondagen. Vi gör ett nytt försök att se havets giganter då.

Jag var i det matlag som fick inleda resan. Väl tillbaka på camp satte vi igång med middag. Fisk/curry/wok stod på menyn. Till detta kokades ris. Efter ungefär en timme serverades denna gryta som mottogs med glada miner. Jag tyckte att vi fick till konsistensen på fisken väldigt bra. Jag tittade i lite broschyrer på vad jag ska göra längre fram under resan. Det finns mycket att ta ställning till. I motsats till förra resan finns här här ett schema med var vi är och vad man kan göra där. Om det är bättre än det andra systemet med en kortare framförhållning vet jag inte ännu. Spontant kan det kännas som att det går att planera sin vistelse här på ett annat sätt, men samtidigt inte lika flexibelt och anpassningsbart till gruppen. Jag skyndade mig sedan i säng. Imorgon ska vi upp så tidigt att det nästan är sent inatt.

Det var skönt med sovmorgon. Klockan ringde halv nio. Ingen jordbävning inatt och taklampan satt kvar. Vi tre som bodde i min stuga gjorde oss klara för att ta emot besök. Klockan tio skulle de andra stugorna vara tomma. Väskor skulle stå i vår. När denna logistiska utmaning var avklarad gav vi oss iväg för frukost. Tipset låg på ett ställe längre ner på gatan. Vi vandrade och hittade så småningom den rekommenderade restaurangen. Det var gott. Väldigt gott. Jag beställde rostat bröd med mjukost och ägg. Grovt bröd som vi inte ätit på länge smakade fantastiskt. Det var någon form av hälsostuga detta då allt verkade hemgjort. Allt från sylt till rostbröd.

När klockan slog tolv blev vi ”utkastade” ur även vår stuga. Packningen placerades i en annan byggnad och vi tio svenskar visste fortfarande inte vad som skulle hända för oss. En vänlig dam som arbetade på Boendet ringde till den som bokat vårt boende. Därefter stakades vår eftermiddag ut. Hon skjutsade in oss till flygplatsen igen. Där ligger International Antarctic Centre. Ett besöksmål med utställningar om Sydpolen och området Antarktis. Det var ett väldigt intressant ställe. Det fanns ett snörum som vi ganska snabbt styrde mot. I ett rum var det åtta minusgrader. Vi fick låna skoskydd och varma jackor och gick in. Det var en härlig känsla. Över en månad hemifrån och helt utan snö. Abstinensen gjorde sig påmind och jag kramade en liten snöboll. Hela tanken med rummet var att turister, det fanns dem som aldrig sett snö, att få känna på kylan. Men åtta minusgrader är igen kyla, som vi brukar säga. Det tyckte man tydligen här också varför man drog igång en arktisk storm varje halvtimme. Med vindsnurror upp till fyrtiotvå kilometer i timmen och en kyleffekt på strax under aderton minusgrader stod jag i snörummet och nästan njöt. Klädseln gjorde egentligen ingen fryssen glad och vi lämnade rummet efter en stund. Nu kändes det relativt sett varmare utanför än innan vi gick in.

Vi vandrade genom fyra årstider på sex minuter, pingvin-landet, isgrottan och ännu ett område om hur livet på den sydligaste kontinenten är idag med vindkraftverk och forskarstationer. Vi tittade på en sjutton minuter lång film med naturbilder innan det var dags att lämna. Vi gick till flygplatsen och åt lunch. Jag beställde en spagetti/köttfärssås som nog var den mest kryddade jag någonsin ätit. Enormt starkt smakade det. Inget vidare. Vi gick tillbaka till ankomsthallen där vi mötte vår reseledare. Efter en stund så kom det nio svenskar till och gav gruppen ett totalt antal av aderton personer. Fortfarande saknades en person som skulle ta sig till Christchurch för egen maskin.

För att komma bort från jordbävningarna, stora delar av Christchurch var avstängt och det fanns egentligen inget att se, så åkte vi vidare idag istället för imorgon som orginalplanen varit. Vi styrde nu mot Kaikoura, en tre timmars busstur norrut. sträckan var inte så lång sträcka att åka, men vägen var inte rak. Landskapet förändrades från ganska platt till mycket berg och dalar. Vi slingrade oss genom ett storslaget landskap. Det var lite mulet och inte speciellt varmt. Det som passerade bussfönstret var något vars like jag aldrig sett. Det var inte som alperna eftersom ha er löpte alldeles bredvid. Det var inte som amerikanska västkusten då det här var grönare. Fränt landskap.

Vi anlände till campen vid tidig kväll. Tälten sattes upp. Det var en annan modell av tält här. mer snören och krångligare att få upp. Snören som skulle spännas och pinnar som spänner upp duken. Men det positiva är att jag tror att dessa är mer täta vid regn. Det finns två dukar som i en optimal situation inte ligger mot varandra. På minussidan ligger att de är mindre invändigt än de andra tälten. Det ger att jag har fötterna i ena väggen och huvudet i den andra. Jag löste det ganska bra under natten genom att ligga på skrå.

Innan läggdags var vi in till samhället Kaikoura och åt. Det vart någon form av asiatisk mat; Kyckling och nudlar och grönsaker och bambu och sockerärtor. Det var ungefär lika gott som förra gången. Nu beställde jag dessutom ”No Spicy” vilket faktiskt var ett fall framåt smakmässigt. Tyvärr tog det nästan nittio minuter att få in maten, det var tre personer som tog beställningar men bara en som lagade maten. Spännande arbetsfördelning. Vid midnatt var vi tillbaka på camp. Nu väntade ännu en natt i tält. Det kändes väldigt svalt när jag drog upp dragkedjan hela vägen.