Mörka moln tornade upp sig runt oss, vi såg blixtar men ännu inget åskdån. Klockan var strax efter 06:30 och idag var jag och Petersson uppe tidigt. Vi stod nu på en pir en bit ut i vattnet och spanade mot öster. Solen skulle strax gå upp och eftersom vi nu sett den gå ner här i Key West tyckte vi det inte var mer än rätt att vi mötte den i andra änden av dagen också. Promenaden från boendet hade tagit oss knappa kvarten och vi var inte de enda som vaknat innan tupparna. Människor var ute och sprang eller bara tagit en morgonturen som vi,
Peterssons magkänsla gjorde sig uttryck; Det var dags att gå tillbaka. Molnen hade skingrats lite när solens strålar började värma luften en blixtarna hade börjat komma tätare varandra och visst, jo vi hörde åskan mullra. Vi ökade steglängden när vinden så även ökade styrka och vi hann precis fram till boendet innan himlarna öppnade sig och det började tokregna. På bara den korta biten mellan rummet och Lobbyn, där frukosten fanns att hämta, hann jag bli ordentligt blöt. Jag mindes förra gången jag varit i Key West, det regnade även då. Den gången fastnade vårdat sällskap på en restaurang och jag fick vada bort för att hämta bilen. Denna gången var vi högra upp och vattnet hann rinna undan utan större katastrofer. Alltmedan regnet föll åt vi frukost. Bageln med mjukost smakade fantastiskt, likaså bananmuffinsen.
Vår grundplan var att bryta upp från boendet vid 08. 40 minuter senare än så styrde vi tillbaka mot fastlandet. Regnvädret hade sinkat oss men vi hade ändå tagit tid till att besöka betongklumpen som markerar den sydligaste punkten i Kontinentala USA. Återigen iklädd långärmad lätt tröja, solglasögon och outbackhatt körde vi nercabbat väg 1 norrut. Vid Miami svängde vi rakt västerut – nu skulle vi in i Everglades nationalpark.
Shark Valley ligger i den norra delen av parken och nås via väg 41 – den sista timmen är en och samma raksträcka så det var lite tursamt att vi såg den lilla vägskylten som visade var vi skulle svänga av. Vi betalade in oss i parken och hyrde varsin cykel. Runt Shark Valley finns en 24 kilometer lång slinga genom träskmarken. Utrustade med vatten och stillbildskamera satte vi av i högervarv. Slingan gick till en början väldigt rakt, likt så mycket annat här i landet. Träsket bredde ut sig precis bredvid asfalten och vi höll ett vakande öga på sidan av vägen – förhopppningen var naturligtvis att få se vilda djur, alligatorer, fåglar. Vägen var platt så framfarten var väldigt enkel. Vi blev omcyklade av andra turister och passerade något sällskap som vi kom ifatt. Naturen runt oss bestod av ett vidsträckt landskap där små dammar öppet vatten blandades med tätare vegetation eller kärr.
Plötsligt började jag reflexmässigt bromsa och efter någon meter förstod jag varför, jag hade registrerat något i vattenbrynet. Det krävdes ungefär 20 meter processtid för mig att förstå och hinna stanna när jag sett en av områdets välkända invånare. Gömd bredvid en rosa blomma, kanske sex meter från vägen låg en alligator. Bara huvudet var ur vattnet, resten var sänkt under ytan. Den låg väldigt stilla – under tiden vi stod där rörde den sig inte en gnutta, vad jag kunde se. Miljoner år av evolution har skapat ett monster som är så specialiserat att jag har svårt att inte imponeras av släktet.
Halvvägs utefter slingan fanns ett obervationstorn. Vi parkerade cyklarna och vandrade spiraltrappan upp. Tornet var inte så högt men högt nog att ta oss över vegetationen. Vyn var vidsträckt, kilometer efter kilometer av platt grönska. Små öar av tätare vegetation bröt av det annars jämna landskapet. Vägen vi kommit på framstod som ett sår i denna enorma vattenreservoar som området kommit att bli. Vid utkiksposten kunde vi se bilder från förr, hur området var för bara knappt 140 år sedan. Frambyggandet av de stora städerna har torkat upp träsket som förut sträckte sig från Atlantkusten till mexikanska golfen anda upp till Lake Okeechobee är reducerat till en bråkdel längst ner i söder. Everglades försörjer flera stora städer med dricksvatten.
Ledens andra hälft var långt ifrån så rak som halvan innan. Långsamma svängar gjorde att vägen inte längre kunde ses lika långt, det var svårt att få en referenspunkt för riktningen. Vi såg en alligator ligga i vattnet bredvid vägen. Denna hade inte gömt sig lika väl som den vi såg först, mot den ljusa botten syntes den mörka kroppen väl även om bara en del av huvudet var ovanför ytan.
Värmen gjorde sitt bästa att sänka oss men regelbundna drickapauser och den svalkande fartvind gjorde att vi kunde hålla farten uppe. Vi lämnade tillbaka cyklarna två och en halv timme efter vi hämtat ut dem. Trots den rassliga uppenbarelse åkdonen presenterade så fick vi betala nio dollar per hyrtimme. Lite dyrt kan tyckas först, men är det så egentligen? Det finns krafter som hela tiden vill exploatera naturområden och för att behålla några oaser i den annars så urbana miljön behövs en motpol, en verksamhet där det orörda är produkten. Vi betalar inte för cykeln och parkeringsplatsen, vi betalar för att området ska finnas kvar med sitt ekosystem för oss och för många generationer framöver. I den kontexten är priset inte så högt, kan jag tycka.
Tillbaka vid bilen vätskade vi upp och körde tillbaka på den timmeslånga raksträckan. Ett snabbt stopp för snabb mat i civilisationen innan vi satte av mot nästa raksträcka. Petersson visade upp en fulländad talang när det kom till yrkesområdet Kartläsning. Bläddrandes mellan de två sidor som vår kartbok vigt Florida gavs tydlig instruktion åt vad jag skulle sikta. Han levererade avfartsnummer, riktning och intressanta vägval. På resan har vi valt att inte använda oss av sattelithjälpmedel för navigationen. Vi har köpt en kartbok som får vara grunden i våra försök att hitta rätt väg. När det är Petersson som avkodar den tryckta informationen är jag inte orolig att vi ska komma fel. Nu navigerade han oss mot väg 27 upp mot just Lake Okeechobee. Solen höll på att gå ner och med en nordvästlig riktning på bilen stod solen precis bakom stolpen som skiljer framrutan från förardörren. Jag såg himlen lysa magiskt gul-orange samtidigt som stolpen blockerade solens bländande effekt. Kanske har någon planerat motorvägen för just detta, mycket praktiskt.
Vi hörde ett kort plingande i bilen. Färddatorn varnade att vi bara hade drivmedel för 50 Miles kvar innan tanken var tom. Var fanns närmaste mack? Vi hade inte direkt valet att vända åter så vi fick hoppas att det snart skulle komma en servicestation, 45 Miles kvar. Raksträckan var tillsynes oändlig och trafiken gles. Oron satte in och jag sänkte farten till 60, 5 under tillåtet. Mörkret började sätta grepp i vår verklighet och vi fick ytterligare en räckviddsvarning, 25 Miles till tom tank. Det hade varit väldigt opraktiskt att bli ståendes i Everglades med tom tank nattetid så här fuskade vi första gången. Bilens navigationssystem fick berätta att det fanns en mack framför oss, dryga tre Miles bort. Det var allt vi ville veta. Vi tankade i första macken vi såg i South Bay.
Knappa timmen efter tankningen var det dags att leta läger för natten. I vid orten Okeechobee, på norra sidan av sjön, såg vi ett motell lysa vid sidan av vägen. Turen stod på vår sida igen då de hade ett rum med parkeringsplats för bilen. Jag gillar den typen av boenden, finns oftast precis där du behöver dem och att kunna lasta bilen parkerad bara någon meter från rumsdörren är oerhört praktiskt. Imorgon styr vi vidare mot Orlando.
