En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: Florida Sida 2 av 3

Dag 7; Första åkturen

Syftet med vår resa är Berg- och dalbanor. Eller nöjesparker i allmänhet. Efter att ha semestrat nu i nästan en vecka så är det dags att börja med det vi kom hit att göra. Det var inga problem att komma upp imorse. Vi åt en väldigt bra frukost på hotellet innan vi gav oss av mot Universal – nu skulle vi åka karusell. Vi Vi var sena iväg och även fast vägen var bra rekad av Petersson så tog det lite för lång tid innan vi var inne i parken. Resorten består av tre parker varav två var intressanta för oss. 

Vi började med Universtal Studios. Köerna var långa men vi köade oss fram till det vi ville åka. VI hittade fram till Mumien, Race Through New York, Rockit, Transformers och E.T innan vi hoppade på tåget från Kings Cross till Hogsmeade. I och med tågresan bytte vi park till Islands of Adventure. Vi kom ut i Harry Potter-världen och tog oss till Dragon Challenge. Vi åkte både med blå och röd bana och kom fram till att du bör absolut iallafall  prova att åka längst fram.

Dagen var varm och jag fick tänka lite extra på att hälla i mig vatten. När klockan närmade sig 18 var det dags för lite mer mat. Vi hann precis sätta oss ner innan det började regna. Det är så vanligt att till och med broschyrkartan påtalar att medan det regnar på eftermiddagen finns tid att handla eller äta. Lagom till vi var klar hade regnet avtagit.

Solen började gå ner och vi gick mot utgången. Vi stannade vid Hulk och funderade en liten stund på om vi skulle åka den nu ikväll eller om vi skulle spara den till imorgon. Inget att fundera på egentligen – vi stod precis vid den varför vi ställde oss i kön. Det tog nästan 45 minuter innan vi så kunde sätta oss ner, bli fastspända och sedan skjutas längs banan som inte var igång nät jag var här förra gången – den höll på att bli ombyggd. 

Dagen hade varit lång och jag hade inga problem att somna när vi väl kommit till hotellet.

Dag 6; Den sista utposten

Vi har fått till vana att börja dagarna tidigt, även om vi inte är lika duktiga på att avsluta kvällen innan i bra tid. Idag lämnade vi motellet strax efter 07 och satte av mot Rymdkusten. Vi lämnade småstad, åkte genom träsklandskapmed rak väg och hög hastighetsbegränsning. Fuktigheten skapade en en fräschhet i luften som jag inte känt på länge.

Efter en stund på motorvägen stannade vi på IHOP för frukost. Jag gillar den typen av morgonmål. Omelett med broccoli och avokado samt tre små pannkakor och apelsinjuice. En rejäl frukost. Vidare norrut innan vi så svängde in på parkeringen till Kennedy Space Center Visitor Complex. 

Vi betalade in oss och köpte till en tur till Launch Control Center. Det var fortfarande fyra timmar till den skulle avgå så vi hade tid att titta på annat. VI började i Raketträdgården där olika raketer visades upp. Texterna förklarade balansen mellan den militära utvecklingen med behovet av att kunna skicka med sprängmedel på raketen i förhållande till vad vetenskapen vann i förmåga att lämna jordens gravitation med samma raket. 

Vi såg en presentation där en NASA-medarbetare berättade om Mars och att målet för hans organisation nu var att ta sig dit. Till skillnad från rymdkapplöpningen som USA hade med Ryssland under kalla krigets sextiotal så låg detta projekt på en mycket längre tidsram än nio år. Framåt 2030 siktade de på att nå den röda planeten. I samma byggnad fanns två IMAX-biografer där vi i en såg en 40 minuter lång film om NASA just nu. Shuttle-programmet har avslutats och alla uppskjutningar sköts av privata bolag på mark de hyr av NASA. Nu väntade nästa steg, ta kunskapen från allt arbete med den internationella rymdstationen och åka till Mars. 

Den sista Shuttle som sköts upp och landade var Atlantis. För att markera programmets betydelse för NASA och världen hade en utställning, kallad just Atlantis, byggts. Den fokuserade helt på de dryga 30 år av regelbundna uppskjutningar och jag blev lite tagen av hur bra den var. Vi slussades in i ett rum där vi fick se en kortare film innan vi släpptes in i utställningen. Atlantis var uppställd mitt i en stor sal där vi vandrade runt och kunde fördjupa oss i många av de delar som Shuttle-programmet inneburit. Vi såg hur mat- och sovrutiner fungerade, vi såg en genomgång på hur de lagat Hubble-teleskopet och vi tränade att landa i simulatorn.

Klockan närmande sig 2:20p och vi tog plats i väntområdet för vårt köpta tillägg Lauch Controll Center. Något sent blev vi upplockade och turguiden presenterade sig i mikrofonen. Bussen tog oss runt på det enorma området samtidigt som vi fick höra berättas om det vi körde förbi. Vi stannade utanför den vita byggnad som är så ikonisk i sin design. Eftersom LCC är ett säkerhetsklassat område följdes vi hela tiden av två vakter när vi vallades runt i huset. När NASA skulle börja skjuta upp raketer i samband med Rymdkapplöpningen kom de fram till att de behövde en plats där de kunde övervaka och styra uppskjutningen. Resultatet blev byggnaden vi nu stod i. Foajén var fylld med detaljer att titta närmare på. Allt från en väldigt stor karta till modeller av de två typer av farkoster som skjutits upp, från en miniutställning i hur tekniken har utvecklats sedan 60-talet till en vägg med märken från alla rymduppdrag som anläggningen hanterat.

Vi fick gå in i Avfyrningsrum 4 där alla uppskjutningar sedan ”nystarten” efter Columbia-katastrofen. Känslan av att stå där var mäktig. Jag har ett intresse för rymden som både gör sig uttryck i att jag gillar Star Trek och att jag sett någon uppskjutning när de tv-sänts. Att i den kontext få stå på platsen där de räknar ner från tio är svår att översätta till skrivna ord.


Vi var i LCC i ungefär en timme innan det var dags att åka vidare. Turen fortsatte runt området där vi passerade Lauchpad 39A/B där nu SpaceX skjuter upp med jämna mellanrum. Tipset här blir att sitta på vänster sida i bussen. Majoriteten av det vi åkte förbi fanns på förarsidan och hade enklast fotograferats därifrån. Vi hade satt oss på andra sidan i tron att det var bättre, enbart baserat på magkänsla. Den känslan är inte alltid rätt.

Jag har varit på Kennedy Space Center en gång tidigare. Jag tror det var 2010 och innan Shuttle-programmet lades ner. Besöksdelen såg då väldigt annorlunda ut, men även verksamheten. Då var det NASA, en stor och statlig organisation, som var den enda aktören. Nu är rymden kommersialiserad  och det är business att kunna sälja budtjäst till ISS eller biljetter för astronauter. Rymden är inte längre något svårnåeligt och dyrt, den blir mer tillgänglig när det går att göra business på den.

Vi släpptes av vid utställningen tillägnad Saturn V och månen. En raket i full storlek, som var tänk att användas till Apollo 18 innan Apollo-programmet lades ner, låg horisontellt monterad och inne i lokalen fanns små stationer att besöka som alla beskrev antingen dåtiden, Apollouppdragen eller månen. Imponerande att se. Vi tog sista bussen tillbaka till besöksstationen och hann in i en uppskjutningssimulator innan området stängde för dagen.

Vi åkte in mot Orlando. Vi hade inget bokat boende, bara en grundplan på att först äta och sedan ordna med boende för natten. Mat som var rund, billig och sund fick bli vår målbild och vi hittade en Goodfellas efter en stunds letande. Servitören rekommenderade att kombinera vitlök till den ost och broccolipizza jag valt. Så fick det bli, absolut en bra kombination kunde jag konstatera efter att ha satt i mig maten.

I samma korsning låg ett Holiday Inn som vi snabbt bokade online. Det låg inte mer tanke bakom än att det var nära där vi var just då. Ibland kan det vara alldeles nog så. Imorgon ska vi åka karusell.

Dag 5; See you later

Mörka moln tornade upp sig runt oss, vi såg blixtar men ännu inget åskdån. Klockan var strax efter 06:30 och idag var jag och Petersson uppe tidigt. Vi stod nu på en pir en bit ut i vattnet och spanade mot öster. Solen skulle strax gå upp och eftersom vi nu sett den gå ner här i Key West tyckte vi det inte var mer än rätt att vi mötte den i andra änden av dagen också. Promenaden från boendet hade tagit oss knappa kvarten och vi var inte de enda som vaknat innan tupparna. Människor var ute och sprang eller bara tagit en morgonturen som vi,

Peterssons magkänsla gjorde sig uttryck; Det var dags att gå tillbaka. Molnen hade skingrats lite när solens strålar började värma luften en blixtarna hade börjat komma tätare varandra och visst, jo vi hörde åskan mullra. Vi ökade steglängden när vinden så även ökade styrka och vi hann precis fram till boendet innan himlarna öppnade sig och det började tokregna. På bara den korta biten mellan rummet och Lobbyn, där frukosten fanns att hämta, hann jag bli ordentligt blöt. Jag mindes förra gången jag varit i Key West, det regnade även då. Den gången fastnade vårdat sällskap på en restaurang och jag fick vada bort för att hämta bilen. Denna gången var vi högra upp och vattnet hann rinna undan utan större katastrofer. Alltmedan regnet föll åt vi frukost. Bageln med mjukost smakade fantastiskt, likaså bananmuffinsen. 

Vår grundplan var att bryta upp från boendet vid 08. 40 minuter senare än så styrde vi tillbaka mot fastlandet. Regnvädret hade sinkat oss men vi hade ändå tagit tid till att besöka betongklumpen som markerar den sydligaste punkten i Kontinentala USA. Återigen iklädd långärmad lätt tröja, solglasögon och outbackhatt körde vi nercabbat väg 1 norrut. Vid Miami svängde vi rakt västerut – nu skulle vi in i Everglades nationalpark.

Shark Valley ligger i den norra delen av parken och nås via väg 41 – den sista timmen är en och samma raksträcka så det var lite tursamt att vi såg den lilla vägskylten som visade var vi skulle svänga av. Vi betalade in oss i parken och hyrde varsin cykel. Runt Shark Valley finns en 24 kilometer lång slinga genom träskmarken. Utrustade med vatten och stillbildskamera satte vi av i högervarv. Slingan gick till en början väldigt rakt, likt så mycket annat här i landet. Träsket bredde ut sig precis bredvid asfalten och vi höll ett vakande öga på sidan av vägen – förhopppningen var naturligtvis att få se vilda djur, alligatorer, fåglar. Vägen var platt så framfarten var väldigt enkel. Vi blev omcyklade av andra turister och passerade något sällskap som vi kom ifatt. Naturen runt oss bestod av ett vidsträckt landskap där små dammar öppet vatten blandades med tätare vegetation eller kärr.

Plötsligt började jag reflexmässigt bromsa och efter någon meter förstod jag varför, jag hade registrerat något i vattenbrynet. Det krävdes ungefär 20 meter processtid för mig att förstå och hinna stanna när jag sett en av områdets välkända invånare. Gömd bredvid en rosa blomma, kanske sex meter från vägen låg en alligator. Bara huvudet var ur vattnet, resten var sänkt under ytan. Den låg väldigt stilla – under  tiden vi stod där rörde den sig inte en gnutta, vad jag kunde se. Miljoner år av evolution har skapat ett monster som är så specialiserat att jag har svårt att inte imponeras av släktet. 


Halvvägs utefter slingan fanns ett obervationstorn. Vi parkerade cyklarna och vandrade spiraltrappan upp. Tornet var inte så högt men högt nog att ta oss över vegetationen. Vyn var vidsträckt, kilometer efter kilometer av platt grönska. Små öar av tätare vegetation bröt av det annars jämna landskapet. Vägen vi kommit på framstod som ett sår i denna enorma vattenreservoar som området kommit att bli. Vid utkiksposten kunde vi se bilder från förr, hur området var för bara knappt 140 år sedan. Frambyggandet av de stora städerna har torkat upp träsket som förut sträckte sig från Atlantkusten till mexikanska golfen anda upp till Lake Okeechobee är reducerat till en bråkdel längst ner i söder. Everglades försörjer flera stora städer med dricksvatten.

Ledens andra hälft var långt ifrån så rak som halvan innan. Långsamma svängar gjorde att vägen inte längre kunde ses lika långt, det var svårt att få en referenspunkt för riktningen. Vi såg en alligator ligga i vattnet bredvid vägen. Denna hade inte gömt sig lika väl som den vi såg först, mot den ljusa botten syntes den mörka kroppen väl även om bara en del av huvudet var ovanför ytan. 

Värmen gjorde sitt bästa att sänka oss men regelbundna drickapauser och den svalkande fartvind gjorde att vi kunde hålla farten uppe. Vi lämnade tillbaka cyklarna två och en halv timme efter vi hämtat ut dem. Trots den rassliga uppenbarelse åkdonen presenterade så fick vi betala nio dollar per hyrtimme. Lite dyrt kan tyckas först, men är det så egentligen? Det finns krafter som hela tiden vill exploatera naturområden och för att behålla några oaser i den annars så urbana miljön behövs en motpol, en verksamhet där det orörda är produkten. Vi betalar inte för cykeln och parkeringsplatsen, vi betalar för att området ska finnas kvar med sitt ekosystem för oss och för många generationer framöver. I den kontexten är priset inte så högt, kan jag tycka.

Tillbaka vid bilen vätskade vi upp och körde tillbaka på den timmeslånga raksträckan. Ett snabbt stopp för snabb mat i civilisationen innan vi satte av mot nästa raksträcka. Petersson visade upp en fulländad talang när det kom till yrkesområdet Kartläsning. Bläddrandes mellan de två sidor som vår kartbok vigt Florida gavs tydlig instruktion åt vad jag skulle sikta. Han levererade avfartsnummer, riktning och intressanta vägval. På resan har vi valt att inte använda oss av sattelithjälpmedel för navigationen. Vi har köpt en kartbok som får vara grunden i våra försök att hitta rätt väg. När det är Petersson som avkodar den tryckta informationen är jag inte orolig att vi ska komma fel. Nu navigerade han oss mot väg 27 upp mot just Lake Okeechobee. Solen höll på att gå ner och med en nordvästlig riktning på bilen stod solen precis bakom stolpen som skiljer framrutan från förardörren. Jag såg himlen lysa magiskt gul-orange samtidigt som stolpen blockerade solens bländande effekt. Kanske har någon planerat motorvägen för just detta, mycket praktiskt.

Vi hörde ett kort plingande i bilen. Färddatorn varnade att vi bara hade drivmedel för 50 Miles kvar innan tanken var tom. Var fanns närmaste mack? Vi hade inte direkt valet att vända åter så vi fick hoppas att det snart skulle komma en servicestation, 45 Miles kvar. Raksträckan var tillsynes oändlig och trafiken gles. Oron satte in och jag sänkte farten till 60, 5 under tillåtet. Mörkret började sätta grepp i vår verklighet och vi fick ytterligare en räckviddsvarning, 25 Miles till tom tank. Det hade varit väldigt opraktiskt att bli ståendes i Everglades med tom tank nattetid så här fuskade vi första gången. Bilens navigationssystem fick berätta att det fanns en mack framför oss, dryga tre Miles bort. Det var allt vi ville veta. Vi tankade i första macken vi såg i South Bay.


Knappa timmen efter tankningen var det dags att leta läger för natten. I vid orten Okeechobee, på norra sidan av sjön, såg vi ett motell lysa vid sidan av vägen. Turen stod på vår sida igen då de hade ett rum med parkeringsplats för bilen. Jag gillar den typen av boenden, finns oftast precis där du behöver dem och att kunna lasta bilen parkerad bara någon meter från rumsdörren är oerhört praktiskt. Imorgon styr vi vidare mot Orlando. 

Dag 4; Skepp o’ haj

Jag vet inte varför men det finns i mitt tycke väldigt många tuppar i Key West. Även på motellet där vi bor nu springer det omkring minst en. När den imorse började gala, en liten stund efter soluppgång, satt jag och Petersson redan utanför Lobbyn och åt frukost. Detta morgonmål bjöd på muffins, juice och yoghurt. Jag satt även och sneglade mot en bagel som Petterson hade rostat. Där och då bestämde jag mig för att det får bli till morgondagen.

Vi tog oss ner till Sunset Pier igen och mötte upp med personalen på uthyrningsfirman Fury. Idag skulle vi hyra båt. En 19 fots Scarab stod och väntade på oss vid vattnet. Vi klargjorde allt pappersarbete innan vi fick en genomgång av säkerhetssystemen samt konceptet Vattenjet. Jag har viss båtvana sedan tidigare i och med militär sommarkurs i Stockholm Skärgård följt av en vinter navigationsutbildning. Jetbåt var dock något nytt för oss båda. Vi greppade konceptet, jag tog roder och styrde oss ut mot öppet vatten.

Vi rundade en ö innan vi satte av till en sandbank vi blivit rekommenderade. Dryga halvtimmen förflöt innan vi så kunde kasta ankar. Vi hade landat söder om Boca Chica Key, en ö öster om Key West. Vattnet var klargrönt och omkring en och en halv meter djupt. Temperaturen var lägre än i Miami men fortfarande var det varmt, i solskenet var det en skön svalkande och avkopplande att guppa omkring i Stilla havet några hundra meter från land. En annan anledning till varför vi inte badade vid detta stopp var att Petersson såg en stor fick i vattnet. Vi utgick från att det var en haj.

Efter en stund bröt vi upp och fortsatte österut. Vi kom till en mindre vik där Petersson återigen kastade ankar och lyckades få klumpen att fastna i sandbottnen. Vi åt medhavd muffins vi plockat från frukostbuffén och bara flöt där, denna gång ganska nära land.

Påväg vidare såg vi något som guppade i vattnet. En vit boj av något slag som vi absolut skulle undersöka närmare. I låg fart närmade vi oss då det plötsligt dök upp någon fram av vrak under oss. Det såg ut att vara en mast, eller möjligen flertalet rör bara någon meter ner. Det klara vattnet gjorde djupbedömningen svår men vi kunde konstatera att det i alla fall låg djupare än vad båten gick.

Klockan hade närmat sig återfärd men när vi passerade sandbanken igen fick vi feeling. Ankaret i och ner i vattnet. Nu när dagen blivit mer mogen hade flera sällskap stannat i området för att ankra och bada.

Video: Badstopp

Med försiktig hand manövrerade jag in fartyget i hamn. Det är kul med precisionskörning. Både när det gäller bilar och båtar så är småpillet det roliga. Köra snabbt är inte så svårt, men att sakta manövrera runt ett hinder – det är en större utmaning. Personalen gjorde det ganska enkelt för oss men jag är ändå nöjd med hur jag anlöpte bryggan så att personal kunde komma ombord och pressa upp båten på den plastbrygga som var dess utgångspunkt. Lite lagom slitna efter mycket sol och saltvatten vandrade vi Simonton Street tillbaka till boendet.

Vi hade hyrt båten en halvdag så fortfarande fanns tid till att utforska Key West. Vi tåg varsin kamera i näven och vandrade iväg i solskenet. Direkt kände jag av den intensiva värmen. Den vi pratade båthyra med igår nämnde att nu är lågsäsong i Key West; Värmen är alltför påtaglig så de flesta håller sig på annat håll. Vi höll oss till skuggiga partier när det var möjligt och hittade så småningom ett område som lite extra fokuserade just förhållandet mellan Staden och havet. Där fanns bland annat ett vrakmuseum vilket vi besökte. Där inne hade de samlat en historia kring den vrakverksamhet som pågick under i princip all tid fram till början av 1920-talet. Det fanns en kategori människor som levdeav att ta hand om skeppsvrak. Innan industrialiseringen slog igenom var Key West ett område där många skepp förliste. På museet såg vi sådant som var bärgat från dessa vrak samt historien kring vissa skepp som inte klarade sista resan. Det var intressant att se.

Jag har blivit rekommenderad att prova Key Lime Pie. Limefrukterna här smakar inte lika som de gör hemma i Sverige. Runt om in stan hittade vi ställen som sålde denna paj, chokladdoppad på en pinne. Det kändes mest som en turistgrej varför vi efter vrakmuseet letade oss bort från Duval Street och det intensivaste turismen. Vi hann gå en bra bit innan tanken slog oss; Kanske är det lika bra att äta middag samtidigt, ta pajen som efterrätt? Så fick det bli och som genom ett trollslag dök där upp en liten enkel restaurang, Off The Hook. De hade fisk på menyn och så föll även middagen. Jag slog mig in på kategorin ”Fresh Catch” som för dagen bestod av Yellowtail Snapper. Det var fiskfilé smaksatt med rosmarin med lite tillbehör, friterad sötpotatis och pepperjackgrits. God mat. På efterrättsmenyn hittade vi så paj i varianten Mango Mint Key Lime Pie. Jag upplevs möjligen repetitiv men även efterrätten var väldigt god. Fantastisk balans i smakerna.

Vi hämtade bilen och styrde mot Sunset Pier igen. Idag med systemkameran. Vi slog oss ner med bra utsikt över den ö som vi tidigare på morgonen rundat med båten. Nu var solen påväg ner bakom den och himlen färgades gul-orange. Precis på utsatt tid var solen borta och vi styrde mot boendet. Imorgon bryter vi upp och styr norrut men det är lite vi ska hinna med innan vi lämnar.

Dag 3; Sol i sinne…

I vanlig ordning, om jag får säga så redan på dag tre, ringde klockan vid 07. Solen värmde redan Miami Beach när jag och Petersson iklädda träningskläder gick ner til strandpromenaden. Han ville testa sin nya klocka, jag ville komma igång, återigen, med min träning. Vi sprang norrut, höll stadigt tempo i ungefär två kilometer innan vi slog av på takten och gick en stund. Vi vände söderut och löpte två kilometer i den riktningen vilket gjorde att vi fick en tur på ganska precis en halvmil. Frukost klarades av på samma ställe som dagen före innan vi packade oss ifrån hotellet och gav oss ut på vägarna.

Första stoppet på resan var avklarat och målet för dagen låg ungefär fem timmar sydväst. Längs I-95 vidare på 1 kom vi så småningom ut bland Florida Keys, dessa små öar som ibland bara är en väg breda. Key West finns i slutet av vägen men vägen dit är spektakulär, eller iallafall intressant ur ett transportteknik perspektiv. Vägen löper på broar mellan öarna och det är den enda vägen ut.

Jag hade räknat med sol så solkräm i ansiktet och långärmad lätt tröja var min attackerna för att undvika att bränna mig. Hatten, den jag köpt i början av Australienresan och som varit med mig på några utflykter sedan dess, hade packats ner just för dagar som dessa; Att åka cab i solen är intensivt men också en häftig känsla. I början av vår färd hade jag hamnat i fel fil vid en högersväng. Jag insåg mitt misstag lite sent men ställde mig pikande och blinkande beredd på att svänga. Jag såg att bilen som kom i filen förstod min avsikt och släppte in mig. Jag vred ut mustangen och accelererade ur korsningen. När jag såg att den vänlige bilisten även han tagit sig genom korsningen kunde jag, just tack vara att vi var nercabbade, sträcka upp en tackande näve i luften. När jag såg honom vinka tillbaka inifrån sin Lexus hade vi bondat på något sätt. Han låg bakom mig i någon mile innan hans färd inte delade fil med min längre.

Video: Miami-Key West

Solen höll i sig större delen av dagen men med ungefär en timme kvar tornade molnen upp sig. Det stod inte på förrän regnet öste ner. Farten gjorde att vi iallafall i början klarade oss hyfsat. När skylten om ett framförvarande vägbygge gjorde sig synlig längs vägkanten tog Petersson beslutet att stanna vid vägkanten och, under tio väldigt långa sekunder, fällde han upp suffletten. Det mesta i bilen blev påtagligt blött men en effektiv AC fick kupén torr innan vi anlände Motellet i Key West, naturligtvis bandande i solsken.

Southwinds Motell är ett komplex med tre huskroppar och en betydande mängd parkeringsplatser. Vi tilldelades ett rum, parkerade bilen utanför och packade in lite snabbt. Nu var målet Mat.

När jag var i Key West första gången hamnade jag och mitt resesällskap på en restaurang i mängden längs Duval Street. De serverade hamburgare, en rätt som vi båda beställde in. Det var fantastiskt gott och sedan dess har varje resa hit ner inneburit en hamburgare på restaurang Fogarty´s. Så även denna tredje gång och de första rapporterna gör gällande att även Petersson uppskattade burgaren. Kanske är en viktig ingrediens just den långa bilresan ner.

Idag skulle solen gå ner klockan 20:20, en tid till vilken vi vandrade ner till Sunset Pier för att se horisonten sluka ljuset och mörket åter göra entré. När vi så smånimong vandrade längs de förtöjda båtarna tillbaka från bryggan för en tanke in i medvetandet: Går dessa båtar att hyra tro? Ett snabbt snack med en kille i ett turistbåt gjorde gällande att det inte var något problem alls att hyra dessa båtar, hel eller halvdag.

Vi funderade en stund innan vi slog till och bokade in oss för fyra timmar imorgon förmiddag.

Sida 2 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén