resebloggen.Günzel.se

En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: Nya Zeeland Sida 2 av 6

Dag 58; Transportdag

Det blev nästan en sovmorgon idag. Vi skulle åka först vid nio så jag var på benen först vid halv åtta. Det var gott med frukost. Flingor och mjölk. Till detta smörgås med ost. När vi hade kommit en bit in i australienresan köpte jag brustabletter för att fylla på depåerna med vitamin och mineraler. Des var slut nu. Visst kan jag köpa nya, men det är inte så många dagar kvar innan jag åter står i Sverige igen. Medräknat idag är det åtta dagar innan jag står på Arlandas golv igen. Med lite tur kommer planet med sista hoppet från London landa vid 14:10. Men där är vi inte än. Det finns fortfarande saker kvar att göra. Jag har inte hoppat bungy än, till exempel. Vi rev tältet, packade ner vårt boende snyggt och prydligt och förberett för ett snabbt uppställ vid nästa camp. Idag skulle vi ta oss genom den tråkigaste delen av Nya Zeeland.

Strax innan nio rullade vi. Det fanns ett stopp planerat bara några mil bort. Southward Car Museum. Där fanns två stora salar fyllda med gamla bilar; Från förra sekelskiftet till åttiotalet. Vi tittade på en gansterbil, använd av Al Capones närmaste. Bombskyddat golv och nästan tre centimeter tjocka glasrutor gjorde bilen brutal. Framrutan gick att öppna i underkant och tillät att man kikade ut med revolvern. Rutorna var fulla av märken från kulor eller stenskott, svårt att avgöra. Vi vandrade runt bland stora och små bilar. Allt från Rolls-Roys till Messerschmidt. Där fanns bilar i koppar och bilar i plast, muskelbilar och elbilar. tyvärr såg jag inget svenskt. Det fanns även en avdelning med tvåhjulingar, jag kollade där endast snabbt och kort.

I det lilla samhället Bulls är jag ganska övertygad att det bor någon med en stor skopa humor. Vi stannade en liten stund för att plocka upp vår reseledares far som skall föröka med oss i några dagar. Vi fick några minuter att gå runt i byn. På nästan varenda byggnad satt det en skylt med en lustig förklaring till verksamheten som bedrevs. På bankkontoret stod det Bank-a-bull. På bilverkstaden stod det Repair-a-bull. Det roligaste var nog ändå polisstationen som var omnämnd Const-a-bull. Mycket roligt. På turistbyrån, Inform-a-bull, fanns flertalet teckningar med en rolig tjur-text till.

Landskapet som vi nu åkte i var ganska olikt det som vi haft i slutet av Sydön. Från regnskog är det nu gräs som kantar vägen. Det ger ett mycket mer öppet landskap med bara böljande kullar. Mitt ute i detta öde landskap stannade vi för att titta på berg, inte vilket berg som helst. Framför oss låg Mount Ngauruhoe, även känt som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. Sauron hade inte kommit tillbaka. Strax bredvid ligger Mount Ruapehu. Vår reseledare berättade om sin filmkarriär. I den tredje Ringen-filmen är det en scen där Aragon rider och håller ett Braveheart-tal inför flertalet Rohans. Vår guide var en av de Rohans som stod bakom. En av de tre hundra som sedan tiodubblades digitalt. Han berättade att det var väldigt kallt att stå där vid foten av Mount Ruapehu. Precis när kameran gled förbi vred han på sitt spjut. Jag får helt enkelt köra ett maraton med Sagan om Ringen när jag kommer hem. Se om jag känner igen mig.

När klockan var närmare halv fem anlände vi till camp i Turangi. Vi har redan kommit ungefär till mitten av Nordön. Tälten sattes upp. Tyvärr tänkte vi fel vilket gjorde att jag och min tältpartner inte var först klara. Vi får jobba på detta. Platsen som valdes var precis under ett stort träd. Förhoppningsvis ger det lite skugga även imorgon bitti. Matlaget gjorde klart en pastasallad med ost. Det var såser och pesto till – väldigt gott helt enkelt. Till efterrätt hade vår reseledare ordnat med glass, blåbär och chokladsås. Om möjligt ännu godare. Det var en bra uppladdning inför imorgon. Då ska vi ut och vandra. Jag laddade det jag kunde i elektronikväg innan det var dags att krypa ner. Med två sovsäckar bara för säkerhets skull.

Dag 57; Snabbvisit i Huvudstad

Vi började röra på oss strax efter sju. Vid åtta var vi två som var frukostfärdiga samtidigt. Vi gick till den närbelägna Restaurang McDonald’s där jag beställde en Big Kiwi Breakfast. Den innehöll ingen frukt men väl äggröra, bröd med smör och sylt samt två korvar och något som liknade en potatisplätt. Till detta drack jag apelsinjuice, eller “OJ” som hon benämnde drycken. Jag beställde en yoghurt med frukt och müsli för att runda av det hela. Allt smakade fantastiskt utom korvarna, som slag faktiskt lämnade kvar. Frukosten tjänade ändå sitt syfte och jag var mätt och redo att möta storstaden.

Vi var fyra som satte av mot Parlamentsbyggnaderna. Klockan tio skulle en rundvandring starta. Vi var där ungefär tjugo minuter innan och det var nog bra. Det var en säkerhetskontroll för att komma in i byggnaden. Fem vakter stod och kontrollerade väska och mig när jag gick igenom metallbågen. Nästa station var att lämna ifrån sig väska, kamera och telefon. Allt lades i en vit plastback och i utbyte fick jag en nummerbricka. Jag memorerade nummer trettiofem utfall jag skulle förlora brickan. Vi satte oss ner framförde en videopresentation om renoveringen som genomförts för sjutton år sedan. Denna rullade innan klockan slagit tio och turen börjat. En form av pausunderhållning kan man säga. När tiden var inne dök en dam upp och presenterade sig. Hon berättade Att turen skulle ta ungefär en timme och lite om var vi skulle gå.

Vi började i den nyaste av de tre byggnaderna, Bikupan. Där satt regeringen och vi kom bara in i en större mingelsal. Nästa byggnad innehöll både flertalet möteslokaler, en konstutställning och salen där de 121 stolarna fanns. Vår guide berättade om motsvarande riksdagen och hur valsystemet fungerar. Hur många stolar de olika partierna, åtta partier totalt, hade. Vi fick veta att det var talmannen som gav tillstånd för oss att komma in och titta, jag kikade närmare på den klisterlapp att sätta på tröjan jag erhållit vid ankomst. Visst stod där att talmannen var den som beslutade om vårt tillträde. Hon berättade om kopplingen till Storbritannien och hur drottningen formellt var den högsta även här på andra sidan jorden. Mycket av denna information fick mig taggad att åka över engelska kanalen bär jag kommer hem och se hur det faktiskt fungerar där. Ungefär nu hade turen tagit en timme och det kom därför en fråga om vi ville avbryta eller följa med till biblioteket. Fem minuter senare stod i princip hela gruppen i den sista byggnaden, biblioteket. Det var den äldsta byggnaden och även fast den nyligen var renoverad hade man jobbat enligt originalritningar och följt färgschemat. Huset byggdes vid förra sekelskiftet och användes idag aktivt fortfarande. Vi tog oss tillbaka till där vi började och hämtade ut väskan.

Det finns en kabelvagn som drar passagerare uppför och nedför en kulle. Vi styrde raskt dit och betalade in oss vid dalstationen. Resan upp var kortare än jag föreställt mig, bara någon minut att komma upp. I övrigt liknade den ganska mycket det jag åkte i Saltzburg, men det kanske är svårt att få variation på en rälsburen farkost som dras av en vajer. Väl uppe slogs vi av utsikten när man såg de centrala delarna av Wellington tillsammans med hamnen och havet bakom. Vi såg en pågående cricketmatch men brydde oss inte om att följa spelet. Istället vandrade vi mot kabelvagnsmuseet som låg bara någon meter bort. Där fick vi lite bakgrund till de banor som fram till sjuttiotalet varit ett populärt transportsätt för vanligt folk. Den anan som öppnade efter och som vi åkte på var mer för turister. Botaniska ädgården blev sedan målet. Även målet för dagen intogs på en liten restaurang mitt i grönskan. Jag åt crêpes, men det såg precis ut som pannkaka med drottningsylt. Jag fick även med en liten skål med yoghurt. Konstig kombination men det gick ner det med.

Vi vandrade genom kyrkogården förbi parlamentet till järnvägsstationen, precis bredvid vårt boende – Down Town Backpackers. Byggnaden var stor utanpå men verkade förvånandsvärt liten inne. En våning och utanför låg nio spår. Efter att ha kollat läget med de andra som hängde på boendet var det bud på att slå ihjäl den sista timmen innan avfärd. Jag och en till gav oss iväg mot hamnen. Där var en festival, ett par band spelade och sjöng. De sjöng hellre än bra kan man väl säga. Mycket folk var i rörelse och det var Wellington Day man firade. Vi gled genom folkmassorna tills det var dags att vända tillbaka. Vi mötte upp vår reseledare som hade en ny buss med sig. Ny är väl egentligen att ta i, det var en annan buss. Med ett yttermått som var lite mindre än vårt förra fordon så får alla sitta lite trängre, men alternativet var den buss som gick sönder – ett sämre alternativ även om den nu fungerade som den skulle. Turen vi åkte med bussen var inte lång, efter kanske en halvtimme var vi framme vid Paraparaumu. Det var en ganska enkel camping men mycket utrymme för tälten. Det beställdes mat, Fish and Chips, som avnjöts på stranden vara några hundra meter från camp. Solen började så sakteliga gå ner och vi tände en brasa. Det fanns mycket driver att elda med och det var gott att ha en värmekälla när det friskade i från havet. Vi satt där ett par timmar, ända tills solens strålar nästan var för svaga för att nå över horisonten. Tillbaka på camp fortsatte vi med gemenskapen tills det blev dags att stänga för dagen. Jag satt uppe och ordnade med bloggen lite innan jag också kröp ner i sovsäcken igen.

Dag 56; Nu byter vi ö

Vi var tio som delade på ett rum inatt. Det gjorde att när väl ett par av oss börjar vakna av oss så kommer de andra igång. Inget dåligt med det. Alla var tysta och störde så lite som möjligt. Alla skulle upp och äta frukost. Precis efter åtta lättade vi från Boendet. Båten var bara några minuter bort men det var logistiskt smidigt att åka buss bort. Släpvagnen skulle över till Nordön, inte bussen. Överfarten började ungefär som vilken inrikesflygens som helst. Vi checkade in vårt bagage såg väskorna åka iväg på ett band och försvinna. Med lite tur skulle de med samma båt som vi. Det fanns lite tid att slå ihjäl innan båten avgick. Terminalen var enkel, men det fanns en schysst övervåning med möjlighet både till fika och internet. Jag passade på att blogga lite och prata med den på resan som har åkt mest av oss alla detta är hans sextonde resa med rosa bussarna. Det finns inget som slår hans rutin. Det var spännande att höra på berättelser från Västafrika, Sydamerika och Europa.

Båten ankom och så småningom var det dags att gå ombord. Det var nästan exakt som en gotlandsfärja. Det skulle ta ungefär tre timmar att komma till andra sidan. Den stora salongen var fylld med sittplatser och ett lekrum. Längre föröver fanns en kiosk, kan man säga. Det var iallafall mer kiosk än en restaurang även om det gick att få varm mat. Det fanns en liten filmsal och en avdelning sär man fick betala extra för att sitta. En liten summa för att få barnfritt, bekvämare stolar och gratis internet samt förfriskningar. allra längst fram fanns en bar och sedan fanns et naturligtvis väldigt mycket yta utomhus. Det var bra väder när vi åkte. Jag stod ute och tittade när vi åkte i ett landskap med regnskogsbeklädda berg som slutade rakt ner i vattnet. Större delen av resan var på öppet hav. Jag satt inne i salongen.

När vi kom till Wellington regnade det. Det regnade när vi klev av båten och hämtade väskan, som levererades på ett rulllband enligt flygplatsmodell. Vädret förändrades inte heller när vi åkte skyttel-buss till Boendet, Down Town Backpackers. Det lättade först när vi gled in på McDonald’s för att få i oss en sen lunch. Klockan hade hunnit bli tre på eftermiddagen och det var dags att uppleva huvudstaden. Siktet ställdes på Nationalmuseum Te Papa. För det första var det en stor kåk. Sex våningar med utställningar om allt som rörde Landet och urbefolkningen. Sedan blev jag imponerad av utställningarna i sig. Den om hur jorden var uppbyggd som på ett smidigt sätt gled över att visa Nya Zeeland och varför det är jordbävningar just här. vi tittade på en stor utställning om Maorierna och fick ännu lite ner inblick i den kulturen. Det fanns även en utställning med modern konst. Jag måste erkänna här och nu, jag förstår inte modern konst överlag. Jag må vara obildad eller bara dum men när det hänger tre ursköljda skurmedelsflaskor på rad med hål urborrat för att att köra ett lysrör genom, där förstår jag inte det geniala och originella. Tyvärr. Jag hittade ändå en “installation” som jag kunde uppskatta. Det var en tv som visade en färgbalk och spelade ton i ett par hörlurar som hängde bredvid. Jag lyssnade och tittade en stund. Behovet var stillat.

Vi fyra som vandrat runt i museet bröts upp och jag stannade för att åka två simulatorturer. Den ena tog oss under vatten, ner till en underhavsvulkan. Det rörde sig lite i stolen där man satt och en röst berättade hela tiden vad vi såg och hörde. Den var spännande. Det fanns även en tur som skulle vara vildare. Här spändes man fast i ett sätt med sex stolar som alla rörde sig. Med bältet på startade åkturen med en vy ur förstapersonsperspektiv. Vi sprang, körde bil, hoppade från hus, flög, simmade med delfiner, slogs mot engelsmän och många upplevelser liknande. Det var en upplevelse men jag tyckte att det skakade för mycket. Jag har provat ett antal liknande produktioner, i Stockholm, Kista bland annat. Det är lätt att det blir bara att man sitter och skakar. På vägen tillbaka till boendet rekade jag väg och mat för en eventuell biokväll senare.

Vi blev fyra som gick iväg. Först köpa biljetter till Tintins äventyr i 3D. Sedan äta mat på Hog’s Breath. Det blev en pasta med ost som smakade bra. Inte fantastiskt men bra. Vi tilldelades glasögon och satte oss ner i stolarna. Jag tyckte direkt att det såg grötigt ut, att allt flöt lite trögare och ihop. Det kan vara jag som inbillar mig men jag tror att det var en digitalbio, det vill säga ingen riktig film utan filmen ligger lagrad på disk och spelas upp i en projektor du kan ha hemma i taket, modell dyrare. Mycket dyrare. Filmen var inte så bra som jag hoppats. Visst fanns där äventyr och humor men svar inte lika bra som till exempel Mission: Impossible som jag nyligen sett två gånger. Det var ingen dålig film, inte alls och jag kände helt klar igen mig i hur det såg ut och spelades upp från seriealbumen.

Vi tog oss tillbaka när bion var slut. Klockan var då kring elva. Det var egentligen bara att gå direkt i säng och börja tänka på morgondagen. Då har vi en halvdag till att se resten av Wellington.

Dag 55; Smakrikt

Idag vaknade jag av klockan och inte av tuppen. Vi hade inte lång bit att åka men desto mer att se. Efter frukost packade vi oss klara och styrde från camp. Vi hade en och en halv timme till vårt första stopp. Vi styrde över väldiga berg och slingriga vägar och var så småningom framme i Nelson.

Lördagsmarknaden i Nelson var i full gång. Vi skulle totalt ha fyra timmar i staden och marknaden blev ett naturligt första stopp. Det var även ett perfekt tillfälle att delas upp i smågrupper baserat på vad man stannar vid på marknader. Det var full aktivitet på parkeringen där massor av försäljarbås var uppställda. Man kunde köpa i princip allt, från tröjor och honung och massage och godis till krukor och frukt och småbåtar och brända mandlar. Jag köpte inget men det var intressant att bara känna stämningen. Klockan var strax efter tio när jag och en till bröt ut från all gatuförsäljning och började uppleva Nelson. Vi hittade ett museum som verkade intressant. Det var intressant men litet. Det finns bara etthundrafemtio år av historia att ställa ut. Det intressanta låg i hur mycket som har hänt sedan man för första gången landsteg. Vart än man går och allrahelst på flygplatsen när vi kom till landet, är kontrollen hård på vad vi kan ta in i landet, lortiga skor måste tvättas. Man har insett att bra många av de djur som engelsmännen tog med sig, hjortar, en typ av vessla, kaniner, har alla inverkat negativt på den ursprungliga naturen och till och med helt tryckt undan lokala arter djur och växter. Vi såg på hur man roade sig i början av nittonhundra-talet och hur Nelson såg ut i början. På övervåningen fanns en utställning om vattnets betydelse för livet och vilka hot dom fanns. Utställningen handlade om ett företags forskning men kändes tyvärr vila lite för mycket på pr istället för forskning.

Sedan var det dags för den stora vandringen. Vi var nu två som satte av mot Nya Zeelands geografiska mittpunkt. Vi tog oss över vatten och in i en park, sedan började stigningen. Vi skulle högt upp på en kulle. Jag är dock lite skeptiskt till att detta verkligen var den geografiska mittpunkten. Hur höga är oddsen på att punkten ligger precis på en kulle med bra utsikt över hela området och bara tjugo minuters uppförsbacke från stan? Jag har tagit gps-positionen och kommer undersöka vidare när jag kommer hem. Vi tog iallafall mod till oss och följde stigen uppåt, konstant uppåt. Väl där uppe bredde ett stort panorama ut sig. Vi såg havet och hamnen, vi såg bergen och husen. Vädret var återigen solklart och lite varmare än lagom. Det gick fortare att gå nedåt. Lunch ordnades i restaurangform på Burger King. Tyvärr missade jag att beställa ost på min Dubbel-Whopper – dagens miss.

Bara en liten bit utanför Nelson bredde vingårdarna ut sig. Långa raka rader med vindruvor så långt ögat kunde nå. Vi stannade på vinprovning. En del smakade, andra inklusive mig själv, valde att avstå och istället titta på den ganska magnifika byggnad som vi befann oss i. Mer delaktig var jag i nästa stopp – en chokladfabrik. En liten ljus kåk välkomnade oss. Vi bjöds på sockerfylld provsmakning och fick kika in i köket. Det var ungefär som den gång jag var i Gränna och tittade polkagristillverkning; Bakom en glasruta jobbar ett lag med att göra godis och det är det. Mitt bland kilometervis med vinrankor låg en mysig butik med egen tillverkning. Men många turister hade hittat dit.

Nästa stopp var den lilla byn Picton. Dess existensberättigande ligger i att härifrån avgår båtarna som landar på Nordön. Dit ska vi imorgon. För första gången på väldigt länge var det bokat boende i något annat än tält. En gammal dam som pratade långsam och stötvis engelska hälsade oss välkomna till Picton Lodge. Det var ett mysigt boende, högt i tak och enkla men funktionella rum. För att stilla hungern gav vi oss ut i kvällssolen för att söka restaurang. Vi hittade en som serverade fläskschnitzel vilket jag beställde utan att egentligen överväga de andra alternativen. Det var en festival i stan, en lokal variant på Vattenfestivalen med ett fyrverkeri på kvällen. Vi lyssnade på musikundervisningen och jag hade en Nära-Musikal-upplevelse. Jag noterade direkt när vi kom att det stod en hel hög med unga människor framför scenen och oorganiserat rörde sig. Plötsligt föll alla in i samma dans och hade resten av musikstycket under kollektiv koreografi. Det var häftigt att se tre rader människor med kanske åtta personer i varje rad röra sig som en enda klump, vifta på armarna och sparka med benen. Kvällen fortsatt ägnades åt ompackning. Den buss vi haft i princip sedan resan startade blir kvar på Sydön när vi och förhoppningsvis all packning byter ö. Men det är först imorgon.

Dag 54; Jag kan kajak

Det fanns en tupp på Old Macdonald Farm där vi hade slagit läger. Han tog sitt gala-uppdrag väldigt seriöst men hade fel på den inbyggda klockan. Redan strax efter 04 fanns rapporter på att det blåstes revelj. Jag hörde ljudet först strax innan sex. Jag låg kvar tills klockan ringde dryga halvtimmen senare.

Tiden vi hade att passa var 08:15. Inte för att åka någonstans med bussen, vi hade en heldag att spendera i Abel Tasman. Vi var tre från gruppen som skulle ägna en heldag åt havskajak. Efter att ha berättat vilka vi var, både muntligt och skriftligt visades vi in i Marahau Sea Kayak:s byggnad. Där mötte vi upp med vår guide för dagen och fyra andra turister. De skulle bara med oss halva dagen, sedan skulle de vandra tillbaka och ett gäng nya kom med oss åter till Marahau. Vi skulle ta det lugnt i ungefär en timme vid bytet. Vi visades på kajakerna, tvåpersoners gula kanoter med relativt rejält torrutrynme för vår packning. Jag hade väldigt mycket grejer med mig. Det var allt från badbyxor till en jacka, vem vet vad som väntar oss på havet? Jag var ordentligt insmord i solkräm. Det var en fantastisk dag. Redan fast klockan knappt var nio ar det värme i luften och en sol som stekte. För att skydda mer än SPF30, som jag hade på krämen, fick den gröna flanellskjortan åter sättas i tjänst. Jag hade aldrig paddlat kajak förr, iallafall inte i modern tid. Vår guide utgick från att ingen kunde något och förklarade grundligt och bra. Vi tilldelades paddel och förvärvade paddelteknik. Vi tilldelades den tjusiga kjol som är till för att det inte ska komma in vatten i kajaken genom utrymmet där man sitter. Kunskap förmedlades i hur vi tar oss ur kanoten i en nödsituation. Vid tiotiden var det dags att provat verkligheten. Kanoterna lastades på ett traktorsläp och åkte ner till stranden dit vi gick. Vi embarkerade och satte av ut i havet precis utanför nationalparken. Det var en härlig känsla att snudd på ljudlöst glida fram bara decimeter från vattenytan. Det var anmärkningsvärt svårt att paddla innan jag fått in så mycket rutin att jag inte behövde koncentrera mig fullt på att vrida paddeln rätt utan kunde fokusera på allt annat också. Som att titta mig omkring till exempel.

Genom grunda vatten över stenar och sand tog vi oss till en strand en liten bit in i nationalparken. Det dukades upp fika och vi fick tid att sträcka på armar och ben. Vår guide berättade om området och när vi sedan stäva ut mot en ö fick vi höra om den franske sjöfararen DD, som ankrat just i de vatten där vi nu paddlade. Vi gled utefter strandkanten och passerade många stränder. De öar vi paddlade bredvid var fågelreservat och hade rensats från många av de djur som engelsmännen förde med sig till Nya Zeeland när landet nyss var funnet. Dessa djur är ett stort hot mot de arter som var först på plats. Fågelliv och vegetationen var utbrett på öarna. Vår guide berättade om varför träden ser ut som de gör, vilken sand som är tyngst och tog oss med till sälarnas rike. Det fanns en koloni på en av öarna och även då vi vara såg ett par så var det ordentligt stora djur.

Vi tog oss mot fastlandet igen och landade på den strand där vi skulle byta ut ett par turister mot nya. Vi tre åt medhavd lunchsmörgås underhuden en logistik cirkus renderade i att vi gr fyra kajaker med turister och en singelkanot med vår guide. Det fanns tid till att bada, en möjlighet som vi tog. Vattnet ar inte varmt, det vi avsvalkande och bra bär jag sedan ägnade någon minut på att jämna ut min solbränna. När väl “de nyanlända” fått samma grundkurs i havskajakpaddling som vi fick imorse var det uppsittning igen. Vi skulle tillbaka men tog en annan väg. Vår guide visade oss kusten ner tillbaka mot där vi börjat vår resa. Vi åkte längs fastlandet och såg flertalet stränder. Gul, ljus sand som bröts av då och så av stora formationer med träd växandes på toppen. Bakom fanns regnskogen och säkerligen just sv den anledningen rann det gång efter annan vatten i en strid ström ner mot havet. Det hade letat sig långs sanden och börjat karva ut en fåra i sanden. Ett arbete som skulle vara förgäves snart i och med att tidvattnet var på väg tillbaka. området har ungefär fyra meter höjdskillnad på tidvattnet. Något som på en långgrund strand ger många meter i längsled. Vi stannade vid en strand på tillbakavägen och gick in i grottor då det nu gick eftersom lågvattnet ännu höll vattenbrynet på behörigt avstånd. De var inte ens i samma sport och spelade som grottorna förrgår men det var fränt. Vi satsade över vattnet den sista biten tillbaka och fick nu verken se vad tidvatten kan förändra landskapet. Vi nådde torrlagd mark minst fem hundra meter längre ut än var vi klev i kajakerna imorse. När vi väl packat upp farkosterna på traktorsläpet vandrade vi tillbaka över en strand där högvattnet var på väg in. Det skedde snabbt men det fanns fortfarande mycket strand att fylla innan vattnet nådde samma nivå som på morgonen. Vi tackade vänligt för en fantastisk dag och fick skjuts tillbaka till camp.

Jag försökte bringa ordning på vad som var blött, vad som var tort och vad som behövde avsaltas efter att jag skälv tvättat av mig all solkräm som jag under dagen applicerat riktigt både på armar ben och hals. Kvällens middag bestod av hamburgare på det näsan världsskända The Fat Tui – en restaurang som sålde i princip bara hamburgare. Tyvärr var väntetiden ganska märkbar så det blev att vi åt och gick direkt när vi var klara. Återigen tystades syrsornas högljudda sång när mörkret föll över Abel Tasman National Park och en turist från Sverige med nytränade armar och överkropp.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén