En resa från kust till kust

Berg- och Dalbana i motljus. Santa Monica Pier, CA. USA.

Kategori: Nya Zeeland Sida 5 av 6

Dag 43; Nära naturen

Förmiddagen skulle vara ledig från organiserad verksamhet. Av den anledningen tog jag det ganska lugnt. Jag har trots allt semester. Dag fyrtiotre idag och ungefär tre veckor kvar. Sedan är det att vrida kroppen tillbaka tolv timmar och ställa in den på snö och kallt. Men det ligger fortfarande lite för långt in i framtiden för att ägna tanken åt.

Vid tio var vi ett gäng som sakta vandrade ner till de centrala delarna av Queenstown. Första målet var ett lokalt telefonkort så jag återigen kan få kontakt med omvärlden, läsa text-tv och meddela hem att jag är vid liv. Vi hittade en butik och trevlig personal. På en tjugo minuter var det löst. Vi tog en lite promenad i stan innan vi gled in på ett Subway för att komponera en lunch. Den drygt trettio centimeter långa smörgåsen avnjöts på den lilla stranden som låg välplanerat bredvid ångbåtsbryggan. Jag bloggade lite innan vi drog vidare mot dagens aktivitet; Nu skulle vi rida häst i Sagan om Ringen-land.

Jag kunde inte ha varesig hatt eller stav. Efter en bilfärd på ungefär fyrtiofem minuter var vi framme vid Dart Stables där vi skulle ta Ride of the Rings. Fyndigt namn. Jag tilldelades en hjälm och blev meddelad att de grova kängor jag hade på mig skulle fungera fint. Flanellskjortan och jeansen, som mest egentligen var tänkt som ett rejält solskydd gav lite cowboy-känsla. Vi bussades ytterligare femton minuter in i ett område som kallas Paradise. Det är ett privatägt område där många filmer spelats in. Bland annat då de tidigare nämnda ring-filmerna men även Volverine och Narnia. Jag tilldelades en häst vid namn Charlton. En stark och rejäl lirare. Mankhöjden var nog iallafall 165cm. Väl i sadeln hade jag en bra överblick över landskapet och hästen. Den sistnämnda behövde jag egentligen inte ha så mycket koll på. Charlton hade någon form av autopilot och jag följde mest med. Det jag ändå försökte med var att gunga rätt och dra i tygeln åt det håll som han styrde. Någon form av omvänd kontroll alltså. Jag lärde mig ganska snabbt att lita på min springare. Att han gick nära kanten betydde att han hade koll på sina ben och jag skulle bara ta det lugnt och följa med.

Vi red genom skog och ängsmark, upp för berg och ner i dalar. Utsikten dryga två och en halv meter upp var fantastisk. Det kanske liknar panoraman från andra ställen i världen men här och nu var det bara jag, Charlton och mil efter mil med floder, berg och ängar. Totalt var vi femton hästar i karavan inkluderat två guider. De berättade om skogsgläntor där Sagan om Ringen filmats, om ytor där man i Volverine sprängt en lada men även om hästar som var med i vår grupp och som även varit med i ett par filmer. Det var mycket filmreferenser men även om jag räknar bort dem så var det en väldigt bra tur. Vi lärde oss om växter längs vägen och området Paradise som sådant. Hästridningen var även den ett spännande inslag. Jag har tagit ett par lektioner men det var länge sedan. Det var inte som att cykla men kanske som texten till en låt man inte hört på länge; Mer och mer kom tillbaka under det att turen pågick.

Ridningen var över på ungefär nittio minuter och vid halv sju var vi tillbaka på camp igen. För att tvätta av sig lite häst var en dusch det som stod i dagsplanen. För att stärka min teori att dusch nummer sex gav varmvatten utan att jag behövde betala valde jag det båset idag igen. Precis som igår kunde jag stå och gona mig i dryga kvarten i värmen utan erlagd likvid. Nere i byn, på restaurang Fat Badger väntade en gruppmiddag. Pizza i mängder stod på menyn. Först bars det in en med bara ost på. Ett oväntat men ack så uppskattat tilltag. De tre efterföljande hade mer och mer fyllning. Det var gott och jag kunde någon timme senare mätt och belåten krypa ner i sovsäcken i tältet. Imorgon lämnar vi Queenstown för Fjordlandet.

Dag 42; Mot Äventyrsmecka

Klockan ringde tio i sex. Jag vaknade och kikade ut. Fortfarande mulet. Vi såg inte längre Mount Cook på andra sidan Lake Pukaki. Så istället för att gå upp så öppnade vi upp tältet och lät vyn över sjön vara sällskap de följande femtio minutrarna innan det var dags att gå upp. Frukost och tältriv och vi var på väg.

Vi styrde mot Mount Cook National Park där vi var fyra ur gruppen som började på en ganska lång skogsvandring. Vi var på väg till Hoocker Valley och glaciärisen. Där skulle det finnas en sjö med smält glaciäris och ett fantastiskt landskap. Vädret var småruggigt och lite regn hängde i luften. Det var med andra ord med hjälp av bra tempo som vi höll värmen. Vi vandrade över två hängbroar och stigen blev smalare. Vegetationen var på vissa ställen högre än vad vi var och den stora avrinningen från glaciärsjön brusade ständigt bredvid oss. Efter nästan nittio minuters vandring var vi framme vid sjön. Vi fortsatte över någon tillrinning innan vi kom till ett ställe som passade sig bra för bad. Eller ja, det gick ganska enkelt att ta sig ner till sjön. Ju mindre man tänker desto enklare är det. Jag kastade mig därför ganska våldsamt ut i det kalla smältvattnet. Det var uppfriskande även om jag var uppe väldigt snabbt på land igen. Snabbt in i torra kläder och börja gå tillbaka för att få upp värmen. Det var inte så farligt kallt egentligen. Vid tolvtiden var vi tillbaka och hann se ett par snöklädda berg kika fram mellan molnen.

20120112-151234.jpg

20120112-151328.jpg

20120112-151458.jpg

Det är svårt att beskriva den verklighet som spelades upp utanför bussfönstret den sista biten in mot Queenstown. Bergmassivet The Remarkables ramade in byn där vi skulle tillbringa två nätter. Vi kom vid sjutiden och det var väldigt ljust ute. På resan har solen gått ner allt från kring sju till som nu närmare halv tio. Jag åt mat och kollade av butiker att köpa lokalt telefonkort i. Såg lite av stan. Det är inte så stort egentligen. Inga höga hus och inga avstånd att prata om. Campen ligger uppe på en höjd och allt kostar. När vi kom dit berättade vår reseledare att för att få duscha i varmvatten så fick man betala två pengar. När det så var dags för mig att tvaga mig så provade jag först hur kallt det var att duscha gratis. Här blev det lite lurigt. Vattnet var varmt. Antingen var något fel eller så hade någon laddat i en förmögenhet innan mig som jag kunde fortsätta använda. Jag stod i mer än två perioder, sexton minuter, men det var fortfarande varmt. Kanske var det fel på just denna dusch. Jag beslöt att prova samma dusch imorgon igen för att stärka min teori om att det är något fel på utrustningen.

Dag 41; Turkos

Det kanske inte blev så många timmar men gott hade jag sovit när klockan ringde vid nollsex. Upp, frukost och göra sig klar. Sju trettio blev vi upphämtade. Idag skulle vi forsränna i Rangitata.

Vi åkte buss i knappt femton minuter innan vi var framme vid baslägret hos Rangitata Rafts, de som skulle hålla tag i oss under några timmar. Där fick vi en genomgång av vad som skulle ske under förmiddagen innan vi utrustades med det som var nödvändig utrustning; Vi fick termotröja och fleecedito, en våtdräkt med fotdel. Vi tilldelades en flyt öst och en hjälm. Sedan bussades vi uppströms.

Vid ett lugnt och brett parti av Rangitata släpptes vi av och våra guider klargjorde gummibåtarna. Röda och luftfyllda skapelser utan egentligt fram eller bak, det gick vilket som. Vi var sju plus guide på min båt. Jag placerades på vänster sida på rad nummer tre. Så gav vi oss av ut i forsen. Vår guide berättade lugnt om hur vi skulle ta oss genom vattnet. Lärde oss hur vi håller paddeln, håller i oss, agerar om båten skulle slå runt och hur vi paddlar. I först sakta mak och sedan snabbare i och med det att vi närmade oss de smalare delarna där vattnet rinner fortare. När vi närmade oss det första fallet ökade spänningen i takt med farten och intensiteten i paddlandet. Vattnet skvätte runt oss när vi kämpade för att hålla båten åt rätt håll. Det var brutalt kul. Vi kastades rätt så kontrollerat mellan stenar och klippväggar. Guiden ropade ut instruktioner – Framåt fort, bakåt, Håll i er!
Vattnet lugnade ner sig och vi fick återhämta oss någon sekund. Nästa fall var vildare och helt annorlunda. Vi satt hela tiden på spänn och paddlade.

Vi styrde in mot land och parkerade båtarna. Forsar klassas i graderna ett till fem. Det fall vi hade framför oss nu var en femma – det vildaste som turister släpps i. Det som var spännande hör var att det fanns er fall som var så högt att vi inte så fortsättningen bakom. Här fanns en option på att gå istället. Jag valde båtfärden.

Vi var tillbaka i flytdonet och styrde ut. Guiden skrek att vi skulle paddla och oj vad vi paddlade. Vi lyckades komma dit vi ville i sidled innan vi sögs ner mot fallet. Vi paddlade och vi höll i oss och paddlade och höll i oss. Vi tog oss genom forsen och r det lugnade ner sig var jag både blöt och glad. Vilken kick. Vi tilläts att hoppa i vattnet under ett lugnt parti. Våtdräkten och flytvästen gjorde det till en fröjd att flyta med strömmen genom små fall och lugnare passager.

Vd ett tillfälle stannade vi i ett parti där det gick att hoppa frö klippa ner i vattnet. Alla som ville skulle börja på fyrametersnivån. Jag hoppade och trots att jag var ovan så landade jag bra i vattnet. Jag bestämde att jag även skulle prova nästa nivå – precis under tio meter. Det var betydligt högre. Det bästa i en sådan r situation tror jag är att ute tänka så mycket. Så jag mottog klartecken från guide och hoppade direkt. Jag fick tänka på vägen mot vattnet istället. Det hann jag att göra men då var det för sent att ångra sig. När jag väl landat kändes allt på topp.

Vi tog oss vidare nedströms och var så snart tyvärr framme vid slutet av turen. Båtarna lastades och vi bussades tillbaka till baslägret. Där väntade en varm dusch och med torra kläder var jag återställd och tackade gänget vid Rangitata Rafts för en fantastisk upplevelse.

Efter en salladslunch på camp rullade vi vidare söderut. Vi hade några timmar framför oss. Landskapet växlade från grönt och kulligt till kargt och öppet med stora bergskedjor utefter vägen. Vi klättrade upp mot sjuhundra meter över havet. Vyerna var storslagna. Vi stannade till vid Lake Tekapo. Solen lyste starkt och vattnet lyste tillbaka i stark blågrön färg. Jag har lärt mig att färgen heter turkos. Sjön är fylld med vatten från glaciären. På vägen till sjön plockar isen upp söndermalet berg som hamnar i vattnet och skapar färgen. Vi stannade en stund vid sjön och tittade även på kyrkan Church of The Good Shepherd. Det pågick ett bröllop på platsen varför det var svårt att fota kyrkan utan människor i bild.

Vi fortsatte genom ett panorama som hämtat ur Sagan om Ringen. Efter ytterligare en tid var vi framme vid övernattningen för kvällen. Det var ingen camping med alla faciliteter som vi var vana med. Här var det en öppen yta där vi kunde slå upp våra tält. Jag och min tältkamrat hittade e plats uppe på en kulle med storslagen utsikt över Mount Cook, landets högsta berg och den intilliggande Lake Pukaki. Sjön är ett vattenmagasin i ett stort system av vattenkraft så nivån kunde variera väldigt vilket syntes vid strandkanten. Till middag serverades spagetti och köttfärssås. Det var väldigt gott. Mycket riven ost till. Solen gick ner men det stora färgskådespelet uteblev på grund av det kompakta molntäcket som dragit in. Hoppas det inte blir regn i natt.

Dag 40; Spökhuset

Vi fick en plötslig sovmorgon imorse. Eftersom vår buss fortfarande stod efter vägkanten skickade man en ny, eller en annan iallafall. Klockan ringde åtta, jag var snabbt upp och fick i mig frukost. Morgonen var lugn. Bussen skulle anlända från Nelson vid tretton varför vi kunde, och planerade, använda förmiddagen åt rekreation i varma bad.

Badanläggningen hade ett ganska stort antal pooler med olika temperatur och mineralsammansättning. Jag tror vi provade de flesta innan vi var ett fåtal som gick över till äventyrsdelen av badet. Den bestod av tre rustschkanor där två var ”vanliga” och en var en stor skål man åkte in i från en höjd. Det var påbjudet med en badring för antingen två eller en person. Först ett kort stup, eller ja, en kort nedförsbacke. Sedan kom man in i skålen och snurrade ett par varv innan man föll genom mitten på botten. Väldigt roligt. Bag åkte så mycket jag hann innan det var dags att återvända till campen för att lämna Hanmer Springs. Vi slängde i oss sallad innan tälten packades ner och allt gjordes klart för avfärd. Reservbussen kom och vi embarkerade. Det var en äldre buss än tidigare. Den var större, vilket naturligtvis var bekvämt. Sedan tog vi oss ann vägarna igen. Tillbaka mot Christchurch och sedan vidare söderut. Mot Rangitata dit vi anlände vid åttatiden. På vägen dit åkte vi på den längsta raksträckan i Nya Zeeland. Tretton kilometer utan svängar. Ingenting i jämförelse med Australien. Direkt vid ankomst till camp satte vi igång grillen och grillade korv, kött och svamp. Det var en spännande plats vi hamnat på. Allt kretsade kring ett vitt hus däri man kunde bo om man uppgraderade från tältet. Jag valde att sova inne. Mysigare samt att det faktiskt regnade på kvällen och natten. Ett blött tält är ett trist tält att sova i. Huset var nästan som hämtat ut en skräckfilm, gammalt och knarrigt. Men det fanns en tv och en dvd-spelare i ett rum iså kvällen avslutades med en film. Ingen skräckis dock. Dilemma var en komedi som var rätt bra. Jag hade en dubbelsäng för mig själv sedan. Det var en våningssäng men underslafen var dimensionerad för två plus moms. Imorgon ska vi möta Rangitatafloden.

Dag 39; Skillnaden mellan mig och Kevin Costner

Att gå upp innan solen är att gå upp tidigt. Solen idag skulle vara över horisonten klockan 05:55. Kvart över fyra ringde mitt alarm. Det gäller att vara igång i tid när man ska simma med delfiner.

Jag plockade ihop sovsäcken snabbt och fick i mig frukost. Totalt tretton ur gruppen satte sig sedan på en buss som tillsammans med sjutton andra turister, företrädesvis från Tyskland. Bussen tog oss in mot stan, ner till Dolphin Encounter. Klockan hade inte slagit halv sex men jag satt ombytt till våtdräkt i ett rum och tittade på en informationsfilm om hur jag skulle verka intressant ur ett delfinperspektiv. Vi skulle ta oss ut en bit där havet blir djupare. Där hänger mängder med delfiner. Vi skulle snorkla och fånga deras intresse och de skulle simma med oss. Genom att låta, dyka ner och röra oss mjukt i vattnet skulle de havslevande däggdjuren finns oss intressanta och därför närma sig. Dessa var bara vilda djur, ingen matning eller annat för att få dem att vara på vissa platser vid vissa tider. Återigen slogs jag av hur professionellt allt sköttes. Inga oklarheter om hur och var vi skulle. Bra utrustning och ett trevligt bemötande. Vi delades upp i grupper på två bussar och tre båtar. Totalt femtiotvå personer skulle med denna tidiga morgon.

Iklädda våtdräkt, huva, snorkelutrustning och simfötter satt jag på en liten plattform längst bak på båten. Kaptenen körde långsamt och runt omkring oss kom delfiner upp till ytan för att hämta andan. Vi väntade på en signal som berättade att propellern hade stannat och det var dags att glida i vattnet. En guide ropade att det var nära och i nästa stund hördes signalen. Jag hoppade lite för kraftfullt i det våta, fick rätt snorkelposition på kroppen och började paddla mig in i högen av Dusky-delfiner. Det tog inte lång tid innan jag såg något i ögonvrån, vred huvudet åt vänster och såg en delfin vars en meter ifrån mig. Innan jag egentligen hann reagera var det två till som undrade vad jag var för något. Med tipsen från filmen om hur man skulle uppföra sig färskt i minne började jag låta och snurra. Delfinerna följde mitt exempel och simmade runt mig. Nu var de riktigt nära, så nära att om jag bara strängt ut en hand hade jag nog rört vid djuret. Jag gjorde det inte, risken var nämligen stor att jag skulle skrämma dem och de skulle kanske inte komma tillbaka. Vi fortsatte att dansa runt en stund innan de gav sig av lika plötsligt som de kom. Jag fortsatte att försöka vara intressant och satte kurs mot där det rörde sig flest delfiner. Så var det några djur hos mig igen. Om det var samma som tidigare kan jag inte svara på. Vi simmade en stund till och jag hoppas att jag var ganska intressant. Jag försökte dyka ner men våtdräkten höll mig fast vid ytan. Återigen simmade de väldigt nära och snabbt. Jag hade lite svårt att hänga med i vändningarna, mestadels hade jag liten fart framåt men rörde mig i sida och runt. De simmade fram och tillbaka. Ibland lika snabbt som jag, andra gånger snabbare. Det blev ett antal möten innan kaptenen blåste i tutan och signalerade att det var dags att åka till vidare. Jag satte mig återigen på plattformen och vi lättade från platsen. Några minuter senare ljöd signalen igen och jag var, smidigare denna gången, tillbaka i vattnet. Delfinerna var snabbt vid mig och jag simmade återigen med dem. Det var återigen en häftig upplevelse, lite som med koalan, jag kom så nära naturen på något sätt. Jag var en besökare i deras värld och på deras villkor. Vi gjorde totalt fyra möten med åka båt mellan.

Efter sista gången i vattnet bytt vi till torra kläder och styrde återigen till ett nytt område. Det nästan kokade i vattnet av all aktivitet. Delfiner, flera hundra stycken, var samlade och nu skulle detta förevigas enligt digitalkamera-principen. jag tog många bilder, de flesta på vatten, av delfiner som bara ögonblicket innan eller efter hoppade eller andades eller något annat spektakulärt. I samma takt som det lediga utrymmet på minneskortet minskade ökade min förmåga att faktiskt fånga det jag ville – delfiner.

Vi var tillbaka vid besökscentrum Dolphin Encounter vid niotiden och efter en uppskattad varm dusch var vi påväg mot stan igen. Vi hade nu någon timme att lägga på lättlunch innan det var dags för ett nytt försök på Valsafari. Lättlunchen bestod av pannkakor med grädde och vilda bär. Valsafarin började enligt plan klockan 11:30. Vi bussades ut till båten och steg ombord. Medan vi reste fick vi en genomgång av vad vi borde få se. Det var kaskelottvalar som var det stora. Guiden förklarade även platsen där vi var. Rakt under oss fanns en stor ravin vilket gjorde att djupet var väldigt stort. Över en kilometer vatten fanns under oss. Detta var precis vad kaskelottvalarna gillade.

Kaptenen slog av på farten och vi kallades ut på däck. En bit bort i vattnet låg en kaskelottval och guppade vid vattenytan. Detta är vad de gör efter ett djupdyk, de ligger och ventilerar ut koldioxid och fyller kroppen med syre. De gör så i 5-15 minuter innan de dyker igen. Det var detta vi väntade på nu; Att valen skulle ventilera klart och åter styra ner mot djupet. Vi väntade och såg den ventilera. Och väntade innan den så tog ett djupt andetag och vände av neråt. Det klassiska fotoögonblicket av en valfena som reser sig uppstod och jag fotade.

Vi for vidare och såg ytterligare två kaskelotter på resan. Vi stötte på en gäng Pilotvalar som hade ett hänge av delfiner med sig. Dessa delfiner var inte sv den sort som vi såg i morse, detta var den klassiska Flipper-delfinen. De är större än de vi såg i morse och lika glada på att hoppa tydligen. Jag skriver ständigt att något är ”en upplevelse”, kan låta tjatigt men det är verkligen något som jag inte sett eller upplevt förut. Här var det en hel karavan av djur som var på rörelse genom vattnet. Vissa långsamt, andra simmade runt i cirklar och hoppade och hade sig. Det sägs att delfiner är väldigt intelligenta. Jag tror att de är så intelligenta att de faktiskt insett att det är kul att hoppa och ha sig. De fördriver tiden helt enkelt.

Vi var tillbaka på fastlandet vid fjorton och vi åkte direkt. Vi hade någon timme transport framför oss. Det tog lite längre tid än så. Bussen började uppföra sig underligt. Klimatanläggningen klarade inte av att hålla temperaturen nere och backljudet, varningstutan, ljöd konstant. Precis vid avfarten till Hamner Springs Ski Center lade bussen av helt. Vi rullade till vägkanten och stannade ofrivilligt. Jaha? Vår reseledare började ringa medan gruppen satte sig i skuggan av ett träd. Det var ganska soligt och varmt, säkerligen på grund av att vi redan var uppvärmda från bussen. Frågan var oundviklig. Vad händer nu? Reseledaren kom tillbaka och meddelade att det fanns en plan för fortsatt resande. Nu var det personal på väg från campen som bara låg en kilometer bort. De kom och hämtade både oss och vår packning i totalt tre fordon. Ganska snabbt var vi på campen och kunde resa tält. Vår reseledare fortsatte att lösa uppkommet problem medan vi i gruppen tog oss an byn vi nu hamnat i, Hanmer Springs. Jag fick en flashback från min resa till Österrike i somras. Staden här var mycket uppbyggd kring de varma källor som fanns. Det fanns en spa-anläggning där man kunde bada och må bra. Hela byn är omgiven av höga berg och steget är inte så långt från Bad Gastein. Vårt mål var mat, något som kvällen till ära blev hamburgare. Vi hittade ett hak bredvid en parkering som sålde tre sorters hamburgare och nachos. Enkel men ack så genial affärsidé. Vi var tio personer som stillade hungern, ett par inkluderat mig själv, valde att dryga ut målet med ännu en burgare. För första gången på länge åt jag Pommes. Jag försöker normalt att undvika den friterade potatisen. På snabbmatsrestauranger i Sverige äter jag alltid en sallad istället. På Nya Zeeland är detta inte så enkelt. På McDonald’s finns inte alternativet att välja bort Pommes och istället få en sallad till målet. I ett meal ingick pommes och det enda valet var liten, mellan eller stor. Jag fick istället köpa burgare, dricka och sallad separat, något som inte brukar vara ekonomiskt fördelaktigt. När jag nu stod utanför PJ’s fanns överhuvudtaget inte ens möjligheten att köpa en sallad. Istället för att krångla och för att stilla hungern som byggts upp under en ganska matfattig dag så beställde jag ett meal och fick därför friterad potatis i serveringslådan.

Kvällen avslutades sedan ganska snabbt, i vanlig ordning. Det har under resan varit ont om eluttag, så även på denna camp. Jag hittade ett rakmaskinsuttag på toaletten, precis bredvid tvättfatet. Det var alldeles för mycket spring för att jag skulle våga lämna telefonen utan uppsikt. Jag tog därför väldigt lång tid på mig att borsta tänderna. Sedan var jag väldigt noggrann med tandtråden. Omsorgsfull munvård gav mig iallafall ett halvfullt batteri.

Solen gick ner bakom bergen och färgade himlen starkt röd. Tyvärr kan inte en kamera fånga allt. Detta är bilder som jag får bära med mig mentalt istället.

Sida 5 av 6

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén