Månad: januari 2012

Dag 38; Ett storslaget landskap

den 4 januari, 2012

Jag sov hårt hela natten. Temperaturen hade varit nästan obeskrivligt lagom. Nu finns väl risken att jag, enligt reptilmetoden, justerade mig efter den omkringvarande temperaturen. Slutsatsen är iallafall att jag sov gott denna första tältnatt detta resmål. Det märktes att några var kvar i en annan tidzon. De var uppe redan vid 05. När jag vaknade ungefär en timme senare kunde jag lyssna mig till att de som pratade var bara ”nykomlingar”. Det är lite samma som under militärtjänstgöringen, alla är nya bekantskaper i början men efter några veckor räcker det med en silhuett i mörkret för att identifiera en ur gruppen. När väl januari är slut kommer säkerligen så vara fallet även med de som nu ännu är relativt okända.

Efter en sedvanligt kraftig frukost med sockrade flingor, mjölk och ost på formfranska gav vi oss av till Sälkollonin. Jag vet egentligen inte varför området heter så, sälar fanns visserligen men vi såg bara ett fåtal. Detta var den första kontakten med landskapet på riktigt. Nere vid havet promenerade vi ut på det som vid högvatten blir en stenbotten. Nu var vattnet borta borträknat de vågor som forsade vatten bland sprickor. Bakom höjde en bergskedja sina toppar mot himmeln. Vintertid ligger det snö på dessa samtidigt som det går att surfa i havet nedanför. Vi vandrade sedan runt en udde, en tur på ungefär femtio bilder med kameran. Det var ett sceniskt landskap som bredde ut sig. Höga klippor som sluttade starkt ner mot vattnet, böljande kullar där en traktor slog gräset. Det lutade svensk sommar men såg ut som något jag aldrig tidigare sett.

Vi fick några timmar i det lilla samhället Kaikoura som ägnades åt mat och strandhäng innan vi begav oss mot Valsafari. Vi skulle ut i båt och se på valar. Den by vi är i är känd mycket för valar och delfiner. I tidig karriär genom slakt och numer genom ecoturism och bevarande av däggdjuren. Tyvärr härlig vår otur till. Vädret ute på sjön var så pass illa att det inte var säkert att åka ut. Kaptenen beslutade att turen blev inställd. Oerhört trist. Vår reseledare tillkallades och h lade om planeringen för morgondagen. Vi gör ett nytt försök att se havets giganter då.

Jag var i det matlag som fick inleda resan. Väl tillbaka på camp satte vi igång med middag. Fisk/curry/wok stod på menyn. Till detta kokades ris. Efter ungefär en timme serverades denna gryta som mottogs med glada miner. Jag tyckte att vi fick till konsistensen på fisken väldigt bra. Jag tittade i lite broschyrer på vad jag ska göra längre fram under resan. Det finns mycket att ta ställning till. I motsats till förra resan finns här här ett schema med var vi är och vad man kan göra där. Om det är bättre än det andra systemet med en kortare framförhållning vet jag inte ännu. Spontant kan det kännas som att det går att planera sin vistelse här på ett annat sätt, men samtidigt inte lika flexibelt och anpassningsbart till gruppen. Jag skyndade mig sedan i säng. Imorgon ska vi upp så tidigt att det nästan är sent inatt.

Dag 37; Resan början

Av Günzel

den 3 januari, 2012

i Nya Zeeland

Det var skönt med sovmorgon. Klockan ringde halv nio. Ingen jordbävning inatt och taklampan satt kvar. Vi tre som bodde i min stuga gjorde oss klara för att ta emot besök. Klockan tio skulle de andra stugorna vara tomma. Väskor skulle stå i vår. När denna logistiska utmaning var avklarad gav vi oss iväg för frukost. Tipset låg på ett ställe längre ner på gatan. Vi vandrade och hittade så småningom den rekommenderade restaurangen. Det var gott. Väldigt gott. Jag beställde rostat bröd med mjukost och ägg. Grovt bröd som vi inte ätit på länge smakade fantastiskt. Det var någon form av hälsostuga detta då allt verkade hemgjort. Allt från sylt till rostbröd.

När klockan slog tolv blev vi ”utkastade” ur även vår stuga. Packningen placerades i en annan byggnad och vi tio svenskar visste fortfarande inte vad som skulle hända för oss. En vänlig dam som arbetade på Boendet ringde till den som bokat vårt boende. Därefter stakades vår eftermiddag ut. Hon skjutsade in oss till flygplatsen igen. Där ligger International Antarctic Centre. Ett besöksmål med utställningar om Sydpolen och området Antarktis. Det var ett väldigt intressant ställe. Det fanns ett snörum som vi ganska snabbt styrde mot. I ett rum var det åtta minusgrader. Vi fick låna skoskydd och varma jackor och gick in. Det var en härlig känsla. Över en månad hemifrån och helt utan snö. Abstinensen gjorde sig påmind och jag kramade en liten snöboll. Hela tanken med rummet var att turister, det fanns dem som aldrig sett snö, att få känna på kylan. Men åtta minusgrader är igen kyla, som vi brukar säga. Det tyckte man tydligen här också varför man drog igång en arktisk storm varje halvtimme. Med vindsnurror upp till fyrtiotvå kilometer i timmen och en kyleffekt på strax under aderton minusgrader stod jag i snörummet och nästan njöt. Klädseln gjorde egentligen ingen fryssen glad och vi lämnade rummet efter en stund. Nu kändes det relativt sett varmare utanför än innan vi gick in.

Vi vandrade genom fyra årstider på sex minuter, pingvin-landet, isgrottan och ännu ett område om hur livet på den sydligaste kontinenten är idag med vindkraftverk och forskarstationer. Vi tittade på en sjutton minuter lång film med naturbilder innan det var dags att lämna. Vi gick till flygplatsen och åt lunch. Jag beställde en spagetti/köttfärssås som nog var den mest kryddade jag någonsin ätit. Enormt starkt smakade det. Inget vidare. Vi gick tillbaka till ankomsthallen där vi mötte vår reseledare. Efter en stund så kom det nio svenskar till och gav gruppen ett totalt antal av aderton personer. Fortfarande saknades en person som skulle ta sig till Christchurch för egen maskin.

För att komma bort från jordbävningarna, stora delar av Christchurch var avstängt och det fanns egentligen inget att se, så åkte vi vidare idag istället för imorgon som orginalplanen varit. Vi styrde nu mot Kaikoura, en tre timmars busstur norrut. sträckan var inte så lång sträcka att åka, men vägen var inte rak. Landskapet förändrades från ganska platt till mycket berg och dalar. Vi slingrade oss genom ett storslaget landskap. Det var lite mulet och inte speciellt varmt. Det som passerade bussfönstret var något vars like jag aldrig sett. Det var inte som alperna eftersom ha er löpte alldeles bredvid. Det var inte som amerikanska västkusten då det här var grönare. Fränt landskap.

Vi anlände till campen vid tidig kväll. Tälten sattes upp. Det var en annan modell av tält här. mer snören och krångligare att få upp. Snören som skulle spännas och pinnar som spänner upp duken. Men det positiva är att jag tror att dessa är mer täta vid regn. Det finns två dukar som i en optimal situation inte ligger mot varandra. På minussidan ligger att de är mindre invändigt än de andra tälten. Det ger att jag har fötterna i ena väggen och huvudet i den andra. Jag löste det ganska bra under natten genom att ligga på skrå.

Innan läggdags var vi in till samhället Kaikoura och åt. Det vart någon form av asiatisk mat; Kyckling och nudlar och grönsaker och bambu och sockerärtor. Det var ungefär lika gott som förra gången. Nu beställde jag dessutom ”No Spicy” vilket faktiskt var ett fall framåt smakmässigt. Tyvärr tog det nästan nittio minuter att få in maten, det var tre personer som tog beställningar men bara en som lagade maten. Spännande arbetsfördelning. Vid midnatt var vi tillbaka på camp. Nu väntade ännu en natt i tält. Det kändes väldigt svalt när jag drog upp dragkedjan hela vägen.

Dag 36; Nya Zeeland

Av Günzel

den 2 januari, 2012

i Australien, Nya Zeeland

Australien ligger långt borta. Åker man en bit till kommer man till Nya Zeeland. Med tidsomställningens hjälp skulle vår restid vara nästan fjorton timmar. I verkligheten omkring elva. Vår reseledare mötte upp oss för den sista bussturen vid kvart över sju på morgonen. En stor del av gruppen stod också där. Några för att åka iväg, andra för att säga hejdå. Det kändes lite trist att lämna, dels gruppen som man ”tvingats” umgås med dygnet runt i fem veckor. Dels vår reseledare som har på ett bra sätt tagit hand om oss; Mött oss som personer och guideat oss genom ett enormt land på en stor resa. Han var med fram till passkontrollen. Framför oss idag väntade först fem timmar flyg till Auckland. Där skulle vi vänta i nästan två timmar innan vi tog ett plan till Christchurch. Det var det vi visste. Vad som skulle hända oss sedan var väldigt oklart. Ingenstans i det informationsbrev vi fått innan avresa från Sverige hade det nämnts något om vad som stod för dörren. Vi visste Att vi skulle till ett nytt land. Det var ungefär allt. Flygresan var behaglig. På varje plats fanns ett In-flight Entertainment System som jag fördrev tiden med. Ett avsnitt Fawlty Towers, en film – Limitless – och lite sömn var det som krävdes för att ta sig till delmålet. På Aucklands flygplats åt vi lite kött innan det var dags att stiga ombord nästa plan. En flygtur på knappt nittio minuter avslutade dagens enda To-Do. Ombord hamnade jag bredvid en Nya Zeeländare som var 1/64 svensk. Det var ett kulturellt sammanträffande där han fick förstahandsinformation om Sverige och vi motsvarande om landet vi nu kom till. Han var på väg hem efter att ha varit och festat så långt österut man kan komma innan det blir ny dag. Syftet var att vara den första att se solen gå upp detta år. Han och trettio tusen andra.

Min resväska tog sig hela vägen till Christchurch och var där samtidigt som vi. Jag tog mig igenom tullen utan problem. Jag trodde att det skulle vara färre kontroller här än i Australien men oj så fel jag hade. Även detta land är stenhårda på att ta in saker eller material som kan innehålla spår av något som kan komma ut i naturen och beblanda sig. Det är visserligen förståeligt. Området har varit helt avskärmat i minst fyrtio miljoner år och här finns ett djur- och växtliv som är unikt.

Det var nu det blev spännande. Vi ställde oss hela gruppen, tio personer var vi, i ankomsthallen och väntade. Skulle vi bli upphämtade nu? Det fanns ingen på plats nu som verkade vara intresserade av oss. Klockan sprang iväg och vi beslöt att ringa till Sverige och därigenom få reda på planen. Det skulle komma några och hämta oss. De skulle komma från Boendet där vi skulle tillbringa natten. Efter en stund dök det upp en minibuss som vi fångade. De hade varit där tidigare men inte sett oss och eftersom vi då inte visste vad vi letade efter hade inte vi sett den bussen. Klockan var närmare elva när vi rullade in på Airport Lodge. Vi tilldelades rum och informerades om att klockan tolv imorgon skulle vi behöva lämna rummet. Om vi innan dess skulle fått kontakt med vår nya reseledare var fortfarande oklart. Boendet var bra. Lite gammal stil och en uråldrig spis men i övrigt var det sköna sängar och ett rejält badrum. Kvällen avslutades relativt snabbt. Oron för jordskalv fanns inom mig. Inte stor men ändå närvarande. Jag har bara varit med om ett skalv tidigare. Jag vill minnas att jag var i Göteborg och att det var natt. Jag vaknade och tyckte att rummet skakade. Sömndrucken konstaterade jag att det nog var så att rummet rörde sig och somnade om. Dagen efter läste jag på Text-tv att det varit en jordbävning. Jag pratade med landsmannen på planet om jordbävningar. Han hade en lugn inställning. Han menade på att det inte sker speciellt ofta; 2010 i September och december, förra året i februari och under deras vintermånader. Ibland försvann elförsörjningen och det hände att vattnet slutade rinna ut kranen. Hans tips var att när det väl hände bara försöka hålla sig undan från sådant som kunde ramla ner på dig. När jag låg i sängen kollade jag upp i taket. Bra, taklampan hängde en bit bort.

Det återstår fortfarande ett par frågetecken inför morgondagen. Men det är inte värre än Thailand 2008 eller Österrike 2011. Då var boendet väldigt oklart. Jag kom till Bangkok vid elva på kvällen helt utan en plan på var jag skulle bo. En person på flygplatsen frågade om jag behövde skjuts någonstans. Jag förklarade mitt problem och han erbjuder sig att lösa det. Väl i bilen på väg in börjar jag fundera på vad jag egentligen gett mig in på. Men allt går bra. Jag släpps vid ett skabbigt hotell där jag kan vila några timmar och äta lite mat. Den goda människan existerar fortfarande. I Österrike visste jag redan samma morgon var jag skulle sova. Nu vet vi iallafall var vi får vara till lunch imorgon.

Dag 35; Lugn dag i regnskogen

Av Günzel

den 1 januari, 2012

i Australien

Det blev inte så många timmar sömn i natt. Nyårsafton slutade bara fyra timmar innan klockan ringde. Då kändes det bra att dagen som väntade var planerat ganska lugn. Jag gjorde mig klar och 07:15 stod jag utanför Gilligan’s. Sällskapet var ytterligare fyra personer ur Gruppen. En buss kom och hämtade oss och det bar iväg.

Det kanske var för att det var nyårsdagen men det kändes som om det var en logistisk cirkus för att få oss till dit vi skulle. Planen var att åka SkyRail genom regnskogen till det lilla samhället Kuranda. Där skulle vi tillbringa dagen innan ett tåg skulle ta oss hem.

Bussen som hämtade upp oss tig oss på en rundtur i Cairns när den fyllde sätena med fler morgonpigga turister. Det var sedan dags att byta buss vilket vi gjorde utefter vägen och hoppade ombord hos Kevin som skulle ta oss sista biten. Vi var framme vid SkyRail precis innan nio. Detta bygge är en linbana, eller egentligen flera, som går genom regnskogen över berget till Kuranda. Utefter vägen finns två stopp som bjuder på utsikt och information om regnskogen där vi befinner oss. Vi stannade på båda och tittade. Det var en ganska tät regnskog som från gondolen vi åkte i såg ut som broccoli. Gondolen hade plats för sex personer och resan tog kanske en dryg halvtimme effektiv tid. Vi gled tyst och mjukt kanske fyrtio meter ovanför allt. Det regnade kraftigt lite till och från, men det är väl så det går till i skogen. Vid halv elva var vi framme vid Kuranda. En liten by som nog mest levde på att det slussades turister dit varje dag.

Vi vandrade runt och tog det lugnt. Jag var inte pigg. Fortfarande låg nyårsaftonen i mitt sinne och den korta sömnperioden gjorde sig påmind. Det se därför ganska skönt att bara strosa runt. Det fanns en marknad där jag lurades till att köpa saker, men det var bara bra grejer.

Efter en lätt lunch hoppade vi på The Scenic Railway. Det är en järnväg mellan Kuranda och Cairns. Den byggdes under slutet av 1800 och går genom ett fantastiskt landskap. Genom tunnlar och över broar, bredvid vattenfall och stup. Tåg agnarna var i gammal stil och åkte långsamt. Loket var dieseldrivet och det kändes främst i tunnlarna. Det fanns ingen klimatanläggning i vagnarna så för att hålla temperaturen på en hyffsat nivå var alla fönster öppna och korsdragsprincipen tillämpades. Vi gjorde två stopp på resan som resulterade i en restid på nästan två timmar. Väl i Cairns blev vi upphämtade och körda tillbaka till Boendet.

Kvällen inleddes med att tvätta och packa. Imorgon lämnar vi Australien. Jag vill nog säga ”för denna gången”. Det är ett fantastiskt land. Det ligger långt borta och det är helt omvänt eftersom de har sommar när vi har vinter och firar jul i badbyxor och flipp-flopps. Samtidigt är landet enormt och alla typer av klimat finns representerat. En upplevelse, ett vänligt folk. När väl väskan stod stängt med rena kläder i var vi några som samlades i baren för att festa en sista gång. Imorgon åker tio av oss till nästa land – Nya Zeeland. Resten stannar en dag till och åker sedan tillbaka till ett vinterklätt Sverige. Det känns lite trist att det är över, vi var ett bra gäng och det har varit trevligt. Jag var kvar till strax efter midnatt. Imorgon börjar äventyret. Igen.

Dag 34; Nyårsafton 2011

Av Günzel

den 1 januari, 2012

i Australien

Återigen var vi igång tidigt. Det börjar bli en vana men det är egentligen ingen dålig vana. Man hinner med så mycket mer om man inte sover bort hela förmiddagen. Klockan 07:00 stod vi tolv stycken ur gruppen nere vid hamnen. Nu skulle vi ut till Stora Barriärrevet och dyka. Eftersom jag inte dykt förut så var det extra spännande. Det var en del pappersarbete men så småningom började vi arbeta oss ut i havet. Drygt två timmar behövdes för att ta oss ut till rätt ställe. Det var grov sjö och det gungade rejält vissa perioder. Jag klarade mig bra från sjösjukan.

På väg ut fick vi en genomgång på hur dykutrustningen fungerade i stort. Vi fick veta vad vi skulle göra i det första dyker och vad vi måste klara för att komma vidare. Det handlade om att tömma masken på vatten och ”tappa” munstycket bland annat. Vi fick även lära oss att tryckutjämna. Något som visade sig vara väldigt bra att kunna. Vågorna blev mindre när vi närmade oss och så plötsligt var vi framme. Vi släppte av några passagerare på en annan båt, de skulle övernatta på revet. En liten bit längre bort slog vi fast båten i position med hjälp av grova rep och betongblock. Vi hade delats in i grupper, jag var i grupp två. Nästan direkt var vi igång med att få utrustning. Grupp ett bestod av fyra personer som först fick tuber. När de precis kom i vattnet introducerades vi för den utrustning som skulle låta oss flyga under vatten. Flyta är väl kanske rätt ord. Vi fick ett viktbälte med initialt två vikter. Vi satte oss och fick en väst med lufttuben. Där fanns även mundelen, regulatorn, utrustning för att se djup och hur mycket lut som var kvar bland annat. Vi fyra som var i min grupp vandrade sedan ner i vattnet. Det fanns en plattform som sänktes n i vattnet för att vi skulle kunna komma i och ur. Där på trapporna satt vi och tog på oss simfötter och cyklop-masken. Sedan var det bara att hoppa i. Med snorklingen i färskt minne var jag beredd på den lilla panikkänslan precis när jag landade i vattnet. Jag andades och tog mig sakta bort till instruktören. Han bad oss hålla oss fast i ett rep medan han såg till att alla kom i vattnet. Vi började sakta sjunka medan instruktören höll koll på att vi alla tryckutjämnade. Bara en liten bit ner fick vi göra de övningar som vi skulle klara av. Jag gjorde tydligen rätt eftersom resultatet blev det önskade och jag fick fortsätta dyka. Det kändes inte helt naturligt att andas under vatten egentligen, men jag tyckte jag hade kontroll över sinnet och höll mig lugn.

Vi sjönk lite mer genom att instruktören släppte ut luft ur min väst och viktbältet gjorde sitt. Vi kom ner närmare revet och såg en och annan fisk. Det var svårt att fokusera på bara en sak nu när det var så mycket nytt. Vi rörde oss bära instruktören och tog några simtag. Sakta gled vi fram genom vattnet. Genom att andas in kunde jag stiga lite, en djup utandning gav motsatt effekt. Jag kunde inte riktigt kontrollera detta helt vilket gjorde att jag ibland var ovanför de andra, ibland under. Tjugo minuter gick fort och efter en lugn uppstigning var vi i båten igen. Där hann jag snorkla en liten stund innan det var dags för lunch. En hel del kallskuret, korv, potatis, pasta, sallad och en otroligt stark senap serverades. Jag åt tillräckligt men med måtta, jag skulle nämligen i och dyka igen.

En stund efter lunch framgick det att det var totalt sex personer som ville göra ett andra dyk. Då det var Max fyra i en grupp innebar det att vi i mitt dyvlat var två personer plus instruktör. Vi klarade av allt nödvändigt och tog oss ner i Kung Tritons rike. Denna gången simmade vi mer fritt, instruktören visade oss djur på revet och vi gick på djupare vatten. Vi simmade bredvid korallerna på elva meters djup, vi gled mjuk alldeles försiktigt ovanför botten på fem meter. Känslan av att bara ligga där och flyta, mitt i en tredimensionell värld där jag kunde bestämma när jag skulle upp och ner. En värld där det, nästan, inte fanns gränser på hur jag kunde röra mig. Jag kände att jag kunde slappna av och njuta av stunden, se fiskarna i alla regnbågens olika färger simma alldeles bredvid mig, se hur mycket liv det faktiskt finns på en relativt liten yta. Dyka år definitivt något jag vill göra igen. Bland annat eftersom jag inte lyckades hitta Nemo denna gång.

Vi var nere så länge luften tillät innan vi stegade upp för plattformen. Den blöta dräkten som fungerade som skydd mot maneter och annat som kan skada oss hängdes upp och kaptenen satte kursen mot fastlandet igen. Två timmar senare var vi i land och återgick till Boendet. Nyårsmiddagen var bokad till tjugotvå nollnoll på restaurang Dundee’s. Hela gruppen, som varit utspridda på olika aktiviteter idag maldes strax innan och skålade i champagne. Jag var också med faktiskt. maten var god och stämningen likaså även om de flesta var inte slitna efter fem veckors resa. Detta var vår avslutning kan man säga. Inom de närmaste dagarna splittras gruppen då några åker till Sverige, vissa åker till Nya Zeeland för ett nytt äventyr medan en del stannar kvar i Australien och hittar på något själva. Det organiserade som vi varit en del av i över en månad kommer brytas upp. Det delades ut presentkort på fortsatt resande med arrangören. Vår reseledare hade fått äran att dela ut två rabatter till de han tyckte var värda den. Jag fick. Med motiveringen att jag alltid är med framtill slutet och hjälper till fick jag ta emot priset till applåder. Det värmde. När väl den ceremonin var avklarade närmade sig tolvslaget med stormsteg. Vi gled bort till ”Lagunen” för att titta på fyrverkeriet som väntade. Vi fick se ett talande exempel på Australiensisk tidspassning då fyrverkeriet startade nästan tre minut för sent. Men det gjorde inget egentligen. Vi i svenskgruppen räknade ner till tolvslaget, önskade gott nytt och var glada. Sedan kom himlens eld i ungefär tio minuter och på något sätt satt en prick över hela händelsen. Det var ett mycket annorlunda nyår på många sätt. Här krävs ett speciellt tillstånd för att skjuta fyrverkerier vilket gjorde att det bara var ett fyrverkeri. Inget mer. Inte ens en smällare. Hemma låter det från sen eftermiddag till andra januari med en intensiv period mellan 23 och 01, men här var det väldigt lugnt i luften. Med mängder av folk ute på gatorna, avspärrade gator och liveunderhållning så var det verkligen en folkfest. Det var mer hela kvällen än just tolvslaget. Att det här gick att vara ute utan att frysa kanske gjorde att fokus på just tio minuter kring midnatt inte var fullt så viktigt.

Vi vandrade så småningom tillbaka till Boendet för att där vara med i brutalfesten. Det var allt som jag sett på tv; En DJ, massor med folk, hård musik med en djupbas som kändes i hela kroppen. Temperaturen i lokalen var stekhet jag bara röjde. Ett tag iallafall. Imorgon väntar en till utflykt. Tidigt på morgonen åker vi till regnskogen. Men det är då. Gott nytt 2012!