Författare: Günzel Sida 11 av 21

Det var skönt att sova inne. Att vakna och det var inte kallt, att vakna och kläderna du sätter på dig är torra istället för kalla och daggfuktiga. Jag var från och med idag och någon dag framåt i matlaget varför det vara var att gå upp och laga frukost. Vi åt inne i det gemensamhetsutrymme som fanns bredvid rummen. Vi rev tältet och gav oss iväg mot stan.

Idag skulle vi åka helikopter en bit upp på Fox Glacier, däruppå vandra och sedan flyga tillbaka. En halvdagstur. Vi samlades i dalstugan och väntade. Morgonen var frisk men fantastisk solig. Av regnet som föll igår och inatt fanns inte ett spår, förutom att snötäcket hade byggts på lite på topparna. Himlen var nu blå och solen värmde. Funderingen låg dock på hur varmt det skulle vara på den flytande isen. Jag slog ett snabbt öga i souvenirbutiken. Där fanns mössor att köpa. Jag gjorde så för att vara på den säkra sidan. Vi ropades upp och minuten senare satt vi på en buss ner mot helikopterstationen. Det var en riktigt gammal buss, en sådan rund med trädetaljer i taket och dålig tomgång. Bussturen var bara två minuter lång och slutade vid en vit byggnad med en stor avspärrad asfaltsbelagd yta utanför. Vi tilldelades skor, en modell av skinn med med rejäl sula. Vi fick en tjocksocka att fylla ut eventuellt överblivet utrymme med. Som vanligt med vinterskor och kyla arbetade jag enligt luftvärmeprincipen. Hellre en stor sko med luft kring foten som värms upp än en kall fot i en liten sko. Vi delades upp i grupper. Där var vi nio från gruppen och tillsammans med övriga turister var vi tjugotre modiga själar uppdelat på fyra turer med helikoptern. Jag hamnade i grupp tre och trodde för ett ögonblick att det skulle ta väldig lång tid innan vi kom upp i luften för den sju minuter långa turen mot glaciärens mitt. Det var inte så illa. Två maskiner flög oss upp på den eviga isen vilket gjorde att vi alla kom upp väldigt snabbt. Turen upp var spektakulär. Vi flög över regnskog som övergick i glaciär. Vi såg stora vattenfall komma från berget och sedan rinna in under glaciären. Vi såg de spetsiga formationerna som bildas i början av glaciären där hastigheten är upp till fem meter per dygn. Piloten girade kraftigt och vi alla ombord kände g-krafterna slita i oss. Vi landade mjukt på isen och samlade oss med de andra.

Alla tilldelades halkskydd i form av trecentimeters-piggar som spändes under skon. Vi fick även låna vandringsstavar. Den totala massan turister delades upp på de två guiderna. I princip var det vi svenskar samt en familj på fyra från Australien. De presenterade sig kort och nämnde att de aldrig sett snö förr. Jag trodde det var sant. För mig av snö alltid varit en helt naturlig del, dels för att att vi bor i kalla Sveige. Dels på grund av stugan i fjällen som familjen förfogar över. När jag tänkte två sekunder längre insåg jag dock att det så konstigt egentligen. Man kommer från olika ställen i världen. Jag har heller inte sett allt, det är därför jag reser liksom de gjorde. Vi följde vår guide och vandrade upp för den totalt tretton kilometer långa Fox Glaciären. Det var ett storslaget landskap. Isen formades och förändrades ständigt. Dels av sin färd ner mot havet, dels av gravitationen själv som bidrog till en högre hastighet i början av glaciären och en långsammare närmare slutet. Detta gjorde att isen pressades uppåt och skapade grottor. Grottor som sedan vi kunde titta in i. Vi hade ett fantastiskt väder och lyssnade uppmärksamt när guiden berättade om att isen här var två hundra meter tjock, att glaciären av varit mycket större tidigare och att den definieras av den ständiga isen. Den smälter inte på sommaren, processen är likadan året om, om så i lite mindre skala på sommaren.

Det var lätt att ta sig fram. Halkskydden var lätta att använda och när de användes rätt kunde vi klättra uppför nästan alla underlag. Vi hittade en grotta som bildats av just skillnaden i hastighet, is hade pressats uppåt och skapat ett välvt tak att vara under. Vi hittade håligheter att titta och gå genom och otaliga vattenvägar. Ju mer solen lyste på isen desto mer smälte den. Vattnet skulle ta vägen någonstans och på sin väg ner under glaciären skapades vattenfall och pooler av olika storlekar. Vi följde glaciärernas svar på Grand Canyon, en stor avin dör vattnet snirklat sig fram och skapat en djup spricka som hela tiden växte. Timmar gick och när vi var på väg tillbaka var landskapet väldigt förändrat. Smältvatten for fram nästan överallt. Upp till tio centimeter is försvinner varje dag, och det är den ständiga förändringen som är det jag tar med mig som det tydligaste minnet från glaciären.

Jag stannade vid något tillfälle och smakade på det rena, klara vattnet. I ryggsäcken hade jag fortfarande den mugg som jag packat inför förra landet. I allmänhet har jag haft bra bra saker med mig, allt har tjänat sitt syfte. Jag trodde det var överdrivet med både ficklampa och pannlampa. Det visade sig redan vid första campingen i Australien vara felaktigt. Pannlampan är ovärderlig när det gäller att leta sig fram i mörkret som inföll så tidigt som sju vissa kvällar. Nu på Nya Zeeland har ficklampan blivit en väl fungerande taklampa i tältet. Muggen, den lilla blåa låsa som jag spontanköpte i samband med att av fick ryggsäcken passade precis när det gällde att snabbt ta lite av det rinnande vatten, smaka, och skicka vidare till de andra i gruppen. Jag fyllde mina två vattenflaskor innan det var dags att åter stiga ombord på helikoptern som tog oss tillbaka till basstationen. Den gamla blå bussen tog oss tillbaka till dalstugan efter att vi lämnat tillbaka kängorna och återtagit våra egna.

Lunchen klarades av efter vägkanten, rester från igår tillsammans med fräsch sallad och ostsmörgås. Sedan lämnade vi Fox Gacier och styrde mot nästa samhälle. Franz-Joseph Glacier Town. Det var ett kort tankstopp och jag passade på att gå på toaletten. Där hade jag en riktig toalettupplevelse. Stora bås var uppställda som toalettanläggning. För att komma in skulle man trycka på en knapp varefter dörren gled upp av sig själv, på sant Star Trek-manér. Dörren stängdes med en knapptryckning och låstes. En röst hördes som mörkt och mjuk förklarade att jag var välkommen in och att dörren nu var låst. Jag hade tio minuter på mig att bli klar, sedan öppnades dörren automatiskt. För att det sedan inte skulle bli tråkigt, antar jag, strömmade musik ut ur högtalaren. Det var hissmusik som skulle förhöja upplevelsen. Jag tyckte det var tokfränt. Jag satte händerna under en sensor som automatiskt tryckte tvål i näven. Flyttade händerna åt höger och en ny sensor kände av min närvaro. Vatten kom och det spolade i toaletten. Nästa station till höger var torkningen. Varm luft blåste händerna torra. Allt var så hi-tec så när jag tryckte på knappen för att öppna dörren var jag inte säker på att jag skulle kliva ut i den lilla bergsstaten jag klivit in, jag hade lika gärna kunnat vara i Borås eller Washington. Jag kom ut på samma ort som jag klivit in och tackades av rösten. Jag var inte sen med att dela upplevelsen med de andra i gruppen. Flera sprang direkt bort för att själva uppleva nästa generations toalettbesök. Vi fortsatte och kom efter en stund till nattens camp, Okarito. Vi reste tält medan vädret fortfarande var ljust och varmt. Vi låg bara en sanddyn från havet och dess vrål var en återkommande gäst i ljudmattan resten av vistelsen. Efter middag så kom skymningen ganska snabbt. Sex från gruppen plus vår reseledare bestämde oss för att gå på liten upptäcktsfärd. Inte långt från camp fanns en vandringsled som tog oss upp på ett berg. Det skulle vara en kort och enkel vandring men den var lite jobbigare än väntat. Större delen av den drygt fem kilometer långa turen var i uppförsbacke. Det är visserligen en naturlig följd av att vi skulle upp på en kulle, men detta var bland de längsta stigningarna på länge. Väl uppe var utsikten fantastisk. Solen hade precis gått ner men det kvarvarande ljuset räckte mer än väl till att se områdets där vi nu var. Vägen tillbaka genom den täta regnskogen var mörk. Vi höll modet uppe genom att gå på led och sjunga visor ur Snövit och de sju Dvärgarna. En stjärnklar natt stundade när jag lånade en extra sovsäck ur bussen. Inatt skulle jag inte frysa. Till och med den nyinköpta mössan låg i tältet när jag släkte taklampan. Bara utfall två sovsäckar inte skulle vara nog.

Det regnade under natten. Ganska kraftigt också. När jag steg ur tältet vid sju-tiden var detuppehåll och ändå ganska bra väder. Under natten hade det varit svalt och när jag tittade på bergstopparna förstod jag att det varit kallt inatt. Topparna var alldeles vita och sken lite extra nu när solen bjöd på morgonljus. Det var bara topparna som var snöklädda. Precis ovanför trädgränsen var det bart och där nere där vi var var det nästan behagligt, när jag hade både långbyxa och den blåa Kina-jackan på mig. De som drev campingen hade inte sett snö på topparna i januari någonsin vad de kunde komma ihåg. Det är lite vår tur på hela resan – regn och kallt.

Vägmilen var inte av särdeles stort antal idag varför vi skulle stanna på många ställen för att jämna ut timmarna. Första stoppet blev ara efter en knapp halvtimme. Vi vandrade djupt in i regnskogen, passerade monumentalt stora träd, följde stigen över hängbroar och kom fram till ett vattenfall med alldeles kristallklart vatten. Enligt de informationstavlor som kantade vår vandring skulle vattnet lysa turkost under soliga dagar. Idag var den stora lampan tält med ett tjock lager vattenånga som effektivt förhindrade just denna effekt. Men det storslagna i forsande vatten fanns kvar. Vi var ur vid ett högt vattenfall som störtande slutade sin resa i en forsande flod.

Vi lämnade och styrde mot Haast, en liten by precis på gränsen till obygden. Söderöver fanns egentligen inte så mycket mer av civilisation. Vägen var återigen smal, brant och kurvig. På vissa ställen hade vi en vägg av vegetation på ena sidan bussen och en brant ravin ett stup, på den andra. Vi stannade till vid DoC – Department of Conservation. De hade ett center i Haast och vi passade återigen på att titta på en liten informationsfilm om området. Den var överförd från någon form av analog lagringsmedia, typs VHS, vilket märktes tydligt på vissa ställen när bilden hoppade och ljudet försvann. Att det kom upp en meny som liknade de inspelade skivorna vi har på Firman stärkte min teori om att detta vi nu såg var ett resultat av att spelaren de hade tidigare, bandbaserad, skulle bytas ut och det fanns bara en DVD-spelare att köpa. Bortsett från den tekniska sidan så av filmen intressant och gav, precis som förra filmen vi såg, en bra introduktion till naturtypen i området vi nu styrde mot. För nu har vi lämnat fjordlandet och kommit närmare ekvatorn på vår färd mot Nordön. Regnskogen härskar och överallt är vegetationen tät. Varenda träd med självaktning är klätt i mossa och skogarna är nästan helskuggade nere vid marknivå. Vi gick en tur som tog oss in i ett sankmarkslandskap. Längs den gångbro där vi torrskodda kunde beskåda vegetationen stod vattnet minst tredecimeterdjupt. Detta var vad jag kunde se iallafall. Risken är väl stor att det var bara mjukt och tomt under. Vi fick ganska brutalt förevisat varför det kallas regnskog. När vi var ungefär längst bort innan den lilla gångstigen vände kom regnet. Och det var inget stilla augustifall som fuktade luften. Det vräkte ner. Alla som gick ökade takten och så småningom var en hel turistgrupp från Sverige på snabbmarsch genom naturområdet. Vi hittade skydd under en vägbro och blev stående där tills regnet avtog. Det gick rätt fort. Vi var nere vid havet och i och med det har vi nu sett både öst- och västhavet från Nya Zeeland. Det blåste och var verkligen inte inbjudande till ett bad. Vi åkte över Nya Zeelands längsta ensidiga bro.

En bit in på eftermiddagen kom vi fram till Fox Gacier. Den lilla byn som ligger vid foten av berget har man , på sant Nya Zeelänskt logiskt vis, döpt till Fox Glacier Town. Det regnade när vi anlände men jag och min tältkamrat var övertygad om att sova i tält var den enda rätta vägen. Det av bara vi som tyckte det. Ett tält var uppslaget när vi satte oss ner och åt middag. Under kvällen, mellan regnskurarna passade vi på att se lite mer av staden. Fox Glacier Town är en liten by, omöjlig att gå vilse i. Längs gatan som löper genom byn ligger mängder av bodar där äventyrslystna turister kan mättas. Det går att flyga, gå, och säkerligen även cykla på glaciären som ligger bara någon halvminut med helikopter bort. Vi spatserade någon meter på Storgatan innan vi vände åter. Regnet och den kalla kylan hade fått mig att börja fundera på att även jag försöka få ett rum att sova i istället. Jag erbjöds plats, så även min tältkamrat och vi tog den. Det skulle bli skönt att sova i värmen och undan från regnet en natt. Det var länge sedan.

Det regnade fortfarande när jag vaknade av klockan. Steg ur tältet och mötte dagen. Under den tiden jag. Gjorde min morgontoalett lättade regnet och det var i princip uppehåll när vi satt ner för att äta. Jag laddade som vanligt med både smörgås, flingor med mjölk och en tablett multivitaminbrus. Vattnet smakade konstant dåligt i Australien, här har vi allt som oftast välsmakande kravatten men ibland, som nu på campen, är tanken tillbaka till resans förra land.

Precis när vi skulle packa ner tälten så hände det. Solen bröt fram genom molntäcket och gav både värme till oss och spontana applåder från gruppen. Tälten revs ganska snabbt och vi gjorde uppsittning i bussen. Vi hade en ganska lugn dag framför oss, totalt nitton mil resväg. Vi stannade efter vägen och fotade det som landet verkligen har att erbjuda: Berg, sjöar och skog. Vi stävade mot Wanaka och bara två kilometer från staden stannade vi till vid Stuart Landsborough’s Puzzling World. Jag och tre till ur gruppen valde att gå in och titta på detta och sedan gå till Wanaka där de andra spenderade mittdagen. Puzzling World är ett som ett museum där vi blir lurade av synvillor, lutande rum och annat som spökar med hjärnan. I ett rum fanns det massor av ansikten på väggarna. Ansiktena verkade följd efter oss som var där inne. Det mestuppseendeväckande rummet tyckte jag var ”det lutande rummet”. Det var på klassiskt Lustiga Huset-manêr byggt så att vi luras att tro att rakt är något annat än vad det egentligen är. Därför verkar det som om vatten rinner uppåt, bollar rullar mot motlut och ara faktumet att man står snett. Vi var även in i ett rum där man lekte med perspektiv, i ena hörnet var man stor, i andra hörnet var man liten. Naturligtvis skyltades detta rum med att effekten varit med i Sagan om Ringen.

Sista stoppet i Puzzelanläggnigen blev den enorma labyrint som anlagts utanför själva huvudbyggnaden. Det var totalt en och en halv kilometer som behövdes gå för att hitta till de fyra hörnen, som var utmaningen. I genomsnitt går folk upp till fem kilometer innan de är klara. Vi fyra började bra och tog två torn ganska snabbt. Sedan blev det svårare i och med att vi hela tiden kom tillbaka på samma vägar. Vi tog gångbron över på andra sidan området och fortsatte irra omkring. Det tog drygt fyrtio minuter för oss att ta oss till alla fyra hörn och sedan hitta utgången. Efter en stödmacka i caféet satte vi av mot Wanaka.

Vi köpte en snabblunch och mötte sedan upp med de andra som väntade med bussen nära Lake Wanaka. Turen fortsatte och vi stannade vid ett par tillfällen för att se på utsikten. Ibland regnade det, ibland var det uppehåll. Väl framme på camp, Makarora, sattes tälten upp i en hast på grund av just nederbörden. Totalt sju ur gruppen gav sig sedan av på jetboat-tur. Nu ade regnet tilltagit och dessutom bjöds vi på en rejäl vind när vi stod nere vid Makarora River. Invirade i stora ponchor och med solbrillorna som skydd för ögonen embarkerade vi båten som skulle ta oss uppströms och nedströms. Vi åkte iväg och liksom dagen innan i Shootovr River så gick det fort. vår båtförare tog oss fram, sladdade lite och snurrade helt runt. Här var vattnet mycket mer öppet så det fanns inte som igår klippor och annat att köra bära på samma sätt. Vi åkte rätt länge. Fartvinden och regnet var riktigt kännbart ibland. Det friskade i ordentligt och regnet sköt som projektiler mot ansiktet. Det var kul och när vi kom tillbaka gick vi direkt till Lodgen där det varnat serverat av matlaget. Kycklingwrapsen gick ner snabbt tillsammans med tillbehören, bland annat riven ost.

Kvällen spenderades på den lokala puben där det spelades ett antal matcher biljard. Jag vann ingen av de två gånger jag medverkade. Det var en väldigt trevlig kväll. Det var ett kort uppehåll i regnet när jag klev in i tältet för att sova. Återstod att se var hur kallt det skulle vara under natten.

Jag slog upp ögonen strax efter sju och hörde direkt att det smattrade väldigt mot tältduken. Idag skulle det vara en regnig dag, det var uppenbart. Jag tog mig upp och fick frukost som dukats fram av matlaget. Starkt att trotsa vädrets makter och bjuda på en bra start på morgonen. Just idag var vi tre som hade en tid att passa.

Halv nio blev vi upphämtade vid camp. I en Jeep kördes vi, via upphämtning av andra turister efter vägen, till den stuga som fungerade som bas för Nomads fyrhjulingssafari. Vi fick skriva på det klassiska skuldfriskrivningsdokumentet innan vi tilldelades terränganpassad klädsel.

Dokumentet är ett stående inslag i nästan alla aktiviteter som jag varit med på i det här landet. Det handlar sekt enkelt om att den som är med på aktiviteten, jag, är medveten om att det jag ska göra är farligt. Jag skriver helt enkelt på att om jag skadar mig så är det mitt fel och de står utan skuld. Det låter värre än det är. Jag tycker det är ett väldigt bra sätt att få folk att förstå att det är inte enkla grejer vi gör, det krävs fokus om allt ska gå bra. Sedan om det värsta skulle inträffa så finns det ett papper där det står nedtecknat en Närmast Anhörig att kontakta.

När alla fått all tänkbar skyddsutrustning fick vi en genomgång av hur vi skulle framföra fordonet. De utgick från att ingen av oss sett en fyrhjuling tidigare. Förvisningen övergick sedan i praktisk träning när vi åkte en bana och tränade på att svänga, flytta kroppsvikten, åka upp och ner för backe. Det gav även dem en chans att se hur bra vi hanterade terrängfordonet. Sedan gav vi oss iväg. Vi styrde upp för berget och hade bjudits på en fantastisk vy om nu inte vädret varit som idag – regn och låga moln. Även denna turen hade scenerier från Sagan om Ringen som dragplåster. Idag fokuserade vi på körningen istället.

Det gick fort i terrängen. I hastigheter upp till femtio knutar susade vi fram på grusvägarna. det var fantastiskt att få köra igen. Sju veckor utan körläge på något fordon har lämnat mig en längtan till detta. Idag stillades min abstinens. Stigarna blev smalare och gropigare. Regnet hade fört med sig det att vissa sänkor hade fyllts med vatten. Med full fart tog jag mig förbi dessa i en fontän av vatten som kastades upp av min framfart. Lortigt och väldigt kul. I en gammal guldletarstuga stannade vi och tog lite fika. En kopp varm choklad satt bra i det regnrusk som fortfarande var rådande väderlek. sedan fortsatte vi neråt dalen.

Precis i slutet av utförsdelen av färden började min maskin att uppföra sig märkligt. Förutom den vanliga baktändningen så slutade den svara på gas. När marken plattade ut sig hade jag ingen kraft kvar i maskineriet och motorn stannade. Således stannade även jag. Jag gjorde ett par startförsök innan jag bytte taktik. Jag väntade. Minuten senare gjorde jag ett nytt försök. Allt startade och jag åkte ikapp de andra som yväntade på mig. Nästa del av banan var mer teknisk. Farten var lägre men turen gick över stock och sten. Stora gropar och branta kullar besegrades med de röda maskinerna från Honda. Nu hade vi åkt så pass att jag kände mig ganska säker där jag satt på förarsätet. Vi klättrade långsamt genom ett dike med stors stenar, vi passerade spår där hjulvägarna var så djupa att mittsträngen slog i under fordonet. Vi passerade kor där vi lånade lite av deras hagar för att leka av oss lite.

Strax innan tolv var vi tillbaka på campen. Vi hade då lämnat åter de kläder och övrig skyddsutrustning vi lånat. Fyrhjulingarna tvättades av och vi vart tillbakaskjutsade. Chauffören, som även varit en av guiderna på turen, berättade om att Queenstown erbjuder vintertid ganska bra skidåkning. Bara trettio minuter från centrum ligger två skidområden. Man bor helt enkelt i Queenstown och dagsturar till valt område. På campen lade jag några minuter på att justera yttertältduksspänningen eftersom det fortfarande regnade. Jag tog sedan ryggsäcken och vandrade ner för att hitta mig lite mat. Det blev så småningom så att valet föll på en drygt tre decimeter lång smörgås på Subway. Jag kände mig mätt och hungrig efteråt. Mätt efter smörgåsen, hungrig på något mer att göra. Jag mindes att vi under fyrhjulingsturen passerat Shootover River ett par gånger. Däri hade det gått jetbåtar. Klart att jag skulle åka jetbåt.

Jag passerade förbi Info & Track som har hjälpt oss med aktivitetsbokningar innan. Jag bokade mig snabbt in på nästa tur som skulle avgå om sex minuter. Snabbt betala och spatsera upp till The Station som är någon form av utgångspunkt för de flesta aktiviteter i Queenstown. Där embarkerade jag en skyttelbuss som tog mig och ett par till turister ut till utgångsläget för Shootover Jet. Där slussades vi fram till båtstationen. Vi mottog flytväst och regnkappa. Jag tog ett par platsglasögon och lämnade väskan i ett plåtskåp som fanns för förvaring. Sedan gick vi ombord. Totalt elva turister. Tro det eller ej men jag hamnade bredvid två tjejer från Sverige. Jag högre de prata med varandra men eftersom jag inte hade något att säga så var jag tyst. Båtföraren presenterade sig och instruerade oss att vi skulle sitta still och hålla i oss. Så gav vi oss iväg. Först skulle vi bli fotade enligt klassisk rutin. Jag noterade att det satt två små kameror ombord en riktad framåt och en riktad på oss. Sedan gav vi oss av. Genom smala raviner i höga hastigheter for vi. Vår förare styrde oss väldigt nära klippväggarna och väldigt fort. Vi kom ur det första passet och landskapet öppnade sig. Det gjorde att vi kunde accelerera och vi toppade nästan nittiofem kilometer i timmen. Det stilla regnet som föll var i de hastigheterna en skön peeling för ansiktet. Föraren höjde handen och signalerade att han skulle snurra båten. Ett helt varv kom vi och vi fortsatte på en gång. Det var en frän grej. Vattnet skvätte och fick hela gruppen. Vi kom in i en trång passage igen och det är en liten kick att åka så nära stenar och klippvägg. Han som kör har total kontroll och det är säkert längre ifrån än vad vi som förstagångsåkare upplever det. Bolaget jag åkte med har en sträcka av floden som bara är för dem. Det behövs för att ha koll så det inte kommer två båtar åt samma håll. När vi kom till slutet av sträckan vände vi och stannade till kort. Vår förare berättade lite om området och lät oss pusta ut och putsa av vattnet från skyddsglasögonen.

Plötsligt hördes ljudet av grus som skrapar mot plåt. Vår förare reagerade snabbt och försökte styra oss bort mot djupare vatten. Halvdan framgång. Vi skrapade i mer och så lade motorerna av på grund av att de sugit in för mycket grus. Föraren fick oss elva turister att börja gunga båten för att få loss oss men det var redan avgjort. Vi stod fast i gruset i det grunda vattnet. Vår förare hoppade ur. Vattnet nådde knappt honom ens över skorna. Han knuffade men det tidigare konstaterandet kvarstod. Han greppade kommunikationsutrustningen och ropade på hjälp. Under tiden vi väntade fanns tid för vår båtsman att berätta dels om verksamheten som de bedrev, hur länge de hållit på och vad som krävdes för att få köra turister längs strömmen. Han berättade även att båten som vi åkte i var av den nya typen som höll på att fasas in. Driven med två V8-motorer på sammanlagt nästan 700 hästkrafter var det ett bra drag i vattenjeten. Jag lade en kommentar som jag visste att svenskorna bredvid mig skulle höra; Detta blev ett äventyr det med. De blev tysta en liten stund innan de började prata svenska med mig. Jag vet att det inte är helt ok egentligen att sitta och tjuvlyssna på andra när de inte vet att jag förstår, men de hade inte sagt något ”farligt” så jag tänkte att det kan väl vara kul att chocka dem så. De var från Stockholm och var i Queenstown för att hälsa på en kompis.

Det kom fem man med en båt för att knuffa bort oss. De vadade ut i vattnet och började knuffa. Tillsammans med deras båt som skapade vågor var vi på ungefär sju minuter fria från grunder, kunde starta motorerna och göra oss klara för att ta oss uppströms. Vår båt drog iväg efter att à fått klartecken att ingen annan var i vår väg. Regnet piskade återigen mitt skinn och det kändes nästan som om det haglade. Skyddsglasögonen fungerade klockrent och jag lärde mig tillslut att inte blunda när det sköljde vatten över oss, det kom iallafall inte i ögonen. Vi åkte förbi startplatsen och stannade uppströks först vid mynningen till en gammal guldgruva. En rostig ångmaskin stod på en torr sten som ett monument över tre års hårt arbete. Det går fort att köra nedströms så strax var vi tillbaka där vi startade, kunde lämna fartyget säkert och hämta våra saker. Jag passerade souvenirshopen och passade på att köpa de bilder som tagits i början av åkturen. Jag såg även att de små kamerorna på båten var för att spela in rörliga bilder av åkturen. Jag kan i efterhand ångra att jag inte köpte videon också, kanske inte just för att jag åkte med utan mer för det sätt den var gjord. De måste ha streamat videon trådlöst eftersom det inte tankades över något från båten, videon låg klar redan när vi kom till butiken.

Med ett häfte stillbilder i näven tog jag bussen tillbaka till de centralare delarna dr jag vandrade till camp och kom i lagom tid till kvällsmaten. Även denna måltid fungerade enligt samma princip dom gårdagen: Alla skramlade någon peng till en gemensam måltid som lagades av matlaget samt övriga som önskade hjälpa till. Det serverades lamm, inte min favorit men grönsalladen var god. När det efter mörkrets inbrott blev dags för dusch var jag så söker på att få varmvatten att jag inte ens tog med mig pengar. In och värma sig en bra stund, sedan tvåla och skölja innan jag stod ytterligare en stund i värmen. Bås sex på herrtoaletten, Queenstown Lakeview Holiday Park, glöm inte att kolla nästa gång någon kommer dit. Det regnade ännu när jag steg in i tältet för att avsluta dagen. Med påslakanet utanför sovsäcken håller värmen bra trots den lite råa, ruggiga kalla känslan som regnet för med sig. Frågan är hur länge det kan regna egentligen.

Det regnade när jag vaknade. Så mycket att matlaget hade flyttat in frukosten under tak. Den avnjöts i tv-rummet på campingen. Vi fann ett kort uppehåll i nederbörden då vi passade på att tokpacka ner tältet. Ytterduken fick åka separerat från innerdito, vi hade en ganska kort vägdag framför oss.

Vi lämnade Te Anau och styrde tillbaka mot Queenstown. Återigen fikade vi vid Five Rivers Café. Jag åt inget denna gång utan köpte en dryck. Äpple och någon annan spännande frukt gav kombinerat en vätska som egentligen inte var så god. Jag inbillar mig att den var nyttig istället. Vi åkte vidare genom vidsträckt panorama och var i Queenstown strax efter mittdag. Jag och fyra till ur gruppen åt lite snabbt på restaurang Gyllene Måsen innan vi stävade ner mot hamnen för en båttur. Million Dollar Cruises seglar i Lake Wakatipu för en nittio minuter lång tur. Vi hoppade på och såg den dyra sidan av sjön där husen bygger mot solen, mot norr, samt den andra sidan som ibland inte har sol alls på dagarna. Vi åkte i grunt vatten och såg The Remarkables tona upp sig i fjärran, vi såg en gammal fårstation och hörde guiden berätta om staden Queenstown som fenomen och i siffror. Invånarantalet mer än dubblas över natten på grund av alla turister som stannar och sover.

Väl tillbaka från färden var det precis lagom att göra klart och tvätta en maskin innan det vankades kvällsmat. Jag lade all tvätt i en maskin och ställde in den på att det var ”färger” jag lagt i. Det stämde väldigt bra överens med verkligheten då laddningen innehöll allt från grönt till rött via svart och vitt. När jag väntade passade jag på att ladda min elektronik i ett av de få eluttag som fanns tillgängliga. Smidigt nog placerat i tvättstugan. Tvätten var klar på en knapp halvtimme och kläderna hade samma färg som när jag lade ner dem i maskinen, ungefär.

Istället för att gå på restaurang och köpa mat så skramlade gruppen ihop pengar och köpte gemensam middag som lagades på camp. Det var kyckling i någon sås. Väldigt gott. Vi satt och pratade en stund efter maten innan det var mörkt och jag skulle befästa min teori om att duschen i bås nummer sex inte kräver att man betalar för varmvattnet. Jag var så säker på min sak att jag faktiskt tog god tid på mig innan jag började tvåla. Vattnet var varmt hela tiden. Jag avslutade när det blivit mörkt. regnet hade precis börjat falla.