Författare: Günzel Sida 12 av 21

Det regnade kraftigt under natten Jag vaknade vid 04 av att det smattrade mot tältduken. Av någon anledning har jag också dragit på mig en ganska rejäl förkylning. Jag låter som en skadeskjuten stenkross när jag talar. Men jag härdar ut. Tältet håller tätt från vatten och sovsäcken håller mig varm. Denna åkomma är över på någon dag.

Sandflugor, en storlek större än knott och dubbelt så intensiva är en väldigt överrepresenterad art i området där vi är nu. Både på bussen och innanför yttertältet hade flugorna samlats i stora grupper som bara väntade på att vi skulle komma förbi. Flugorna och det faktum att det regnade tror jag gjorde att hela gruppen satt lastade och klara på bussen en kvart innan vi skulle åka. Vi kom därför iväg lite tidigare än planerat. Vi åkte genom fjordlandskapet med otaliga vattenfall som rann under vägen där den slingrade sig fram längs med bergssidan. Vägen serpentinade sig uppåt och vi fick några tillfällen där vi var utanför och fotade. Tyvärr låg regnet kvar och blötte allt som inte var skyddat. Låga moln gjorde att den vidunderliga utsikten saknades. Vi tog oss upp till en tunnel, Homer Tunnel, byggd under depressionen för att hålla folk i arbete. 1270 meter genom berget innan vi kom ut på andra sidan och det började gå nedåt. Väldigt mycket nedåt. Vägen ner i dalen var lång och kantad av djup skog. Bussen stannade vid en kortare vandringsled som vi trotsade regnet för att uppleva. Höjdpunkten var ett vattenfall där fallhöjden och de stenar som vattnet borrat sig igenom imponerade. Efter att ha slagits av det återigen storslagna panoramat kom vi fram till färjeterminalen vid Millford Sound. Vi embarkerade ett litet fartyg som satte av ut i fjorden. Sundet kantas av höga berg som reste sig flera hundra meter över vattnet. De störtar ner i fjorden som i sin tur blir väldigt djup. Molnen hade nu börjat lätta och vi kunde se det enorma tavla som målades upp för oss. Regnet på morgonen förde med sig det positiva att överallt fanns små vattenfall som dränerade bergen. På håll såg det nästan rofyllt ut när vattnet föll handlöst mot havet.

Vi följde den ena sidan och såg det klassiska berget som står nästan som en ö mitt i fjorden. Båten styrde ut och vi var ända ut till havet och vände. Vägen tillbaka gick på andra sidan där vi styrde in i ett 146 meter högt vattenfall. Det är glaciärvatten så det fallet faller även om regnet slutar. Av djurlivet såg vi exempel så som säl och, tro det eller ej, en delfin. Det är ett brutalt landskap. Jag har inte sett fjordarna i Norge, det borde väl vara motsvarigheten hemma. Någon resa till Norge kanske jag får styra till.

Resan var över och vi åkte tillbaka mot Te Anau där vi stannade till vid biografen. Där visas i huvudsak en film. En naturfilm fotad i Fiordland National Park där vi är. Efter en kort talad introduktion startade den trettiotvåminuter långa presentationen med bilder på landskap och djurliv. Mycket fina bilder och skön musik. Det kändes tyvärr lite som en reklamfilm för en helikopterfirma som tar turister på turer runt om i parken. Dels att en av filmskaparna var just en sådan pilot, dels att biografen var affischerad med erbjudanden om just helikopterfärden. Men, filmen var värd att se. Den visades upp till nio gånger per dag och jag förvånas lite över detta. Så stort publikunderlag kan det väl inte vara i en sådan liten by som Te Anau? Biografen i sig var mysig med breda stolar, nästan som att man kunde sitta två i varje säte. För att få lite mer koll på kulturen såg vi ännu en film. Denna gång på turistbyrån. Salongen var inte alls lika imponerande men filmen gav mer berättelsen om nationalparken och hur urbefolkningen såg på området.

Över gatan fanns campen där vi slog oss ner för natten. Det var bara ett kort stopp där vi satte upp tält och tog en rejäl dusch. Det kändes bra med tanke på förkylningen som fortfarande höll mig i ett hårt grepp. Anledningen till det korta stoppet var att det precis innan sju var dags för nästa aktivitet. Vi skulle till en grotta och titta på lysmaskar. Fem personer var vi som vandrade de femton minuterna som krävdes för att komma till de mer centrala delarna av Te Anau. Där var målet inställt på mat i en redan på eftermiddagen rekad restaurang. Ristorante Pizzeria Da’ Toni tog emot oss med öppna armar. Jag beställde köttbullar och pasta med en skål parmesanost till. Fantastiskt gott och en bra måltid med tanke på att vi tidigare under dagen bara distribuerats tre smörgåsar och ett ägg.

Kvart över åtta avgick båten som på en halvtimme tog oss över Lake Te Anau till grottsystemet. Totalt åtta ur gruppen steg ombord. Kaptenen navigerade vant till den strand där man byggt upp ett litet center. Vi mottogs och delades in i grupper om tolv. Sedan vandrade vi in.

Lumelundagrottan, släng dig i väggen. Under ungefär 12 000 år hade vattnet bearbetat den relativt mjuka berggrunden och karvat ut ett drygt fyra kilometer långt system. Vi skulle vandra ungefär två hundra meter. Längs de byggda gångvägarna tog vi oss djupare in i berget. Vattnets vrål var hela tiden närvarande när det sökte den närmaste och enklaste vägen mot havet. Genom årtusenden hade vattnet grävt fantastiska salar som vi vandrade genom. Pooler och vattenfall var en del av denna process som ständigt pågick. En bit in i berget bytte vi fotmarsch mot båtfärd. Guiden skruvade av lamporna och ett kompakt mörker slöt sig runt oss. Med van hand drog sedan guiden båten in i ”grottan” där lysmaskarna fanns. Uppe i taket syntes mängder av små ljuspunkter. Ett grönblått ljus som efter att ögonen vant sig lite faktiskt gav ett ledljus så att jag såg de andra i båten. Vi satt alldeles tysta och vara tittade på denna stjärnhimmel som fanns ovanför oss. Vattnets vrål hade vi lämnat bakom oss när vi hoppade i båten. Det var nästan magiskt att glida omkring därinne. Trots att ljuset från maskarna var så påtagligt kunde jag inte riktigt orientera mig i grottan. Jag gjorde ett försök att känna igen de grupper av ljus som vi flöt omkring men jag gav upp och satt bara och beundrade istället. Lysmaskarna finns bara på Nya Zeeland. Närmaste släktingen finns i södra Australien. De lever hela sina liv i totalt mörker och använder lyset till att locka till sig insekter som de sedan äter. När vi gled runt med båten så förändrades ibland ljuset från maskarna. Vissa punkter blev svagare och andra starkare. Hela upplevelsen var väldigt rofylld.

Guiden drog oss tillbaka till den lilla plattform där vi stigit på. En annan grupp stod och väntade när vi under total tystnad, endast vrålet från vattnet hördes, bytte plats och vi började gå tillbaka. Väl tillbaka till centret som var en stuga där vi bjöds på kaffe och te. Jag tog inget eftersom jag ännu inte börjat dricka något av ovanstående. Det kanske ska vara nästa års nyårslöfte. Vi fick lära oss mer om maskarna genom en guideledd dvd-presentation. Det var väldigt intressant och hon kunde svara på alla frågor vi hade. Jag fascineras fortfarande av hur vissa arter inte tycks ha någon betydelse för livet i stort alls. De finns på sin kant och lever sina liv helt utan syfte egentligen. Deras enda mening är att leva och dö.

Båten tog oss sedan tillbaka till Te Anau och fotledes spatserade vi tillbaka till camp. Klockan var nu närmare elva och det var mörkt ute. Snabbt i säng och hoppas på att det inte regnar in i tältet. Förkylningen sitter i.

Vi lämnade Queenstown vid nio på förmiddagen. Vi styrde söderut för att sedan vända nordväst till Te Anau och sedan till Hollyford Valley där vi skulle campa.

Panoramat som under ett par dagar nu varit bergigt fortsatte att bjuda på långa vyer när vi styrde söderut. Vi passerade den fyrtiofemte breddgraden, från ekvatorn är det halvvägs till sydpolen. Det gjordes inget väsen av sig förutom att det satt en skylt som bokstavligt talat förklarade läget.

Lunch åt vi vid Lake Manapouri. Detta var resans sydligaste punkt. Vi åt sallad och smörgås. Sedan kände jag för ett bad. Jag vet att man inte ska bada timmen efter mat men jag var bara i och doppade mig. Eftersom jag nu har definierat Dvalt som den temperatur som var i glaciärsjön så var det varmare i detta vatten. Jag var i och simmade på grunt vatten en stund. Jag var inte ensam, två till ur gruppen vågade sig ner i sjön. Vi for vidare och stannade nästa gång i den lilla byn Te Anau. Där fikade vi lite kort och kollade in utbudet av souvenirer. Jag köpte ännu en rese-t-tröja. Den sjunde på resan, å andra sidan är det de enda souvenirer jag handlat.

Vår reseledare styrde mot Hollyford Camp. En anläggning som låg mitt ute i ingenting. Elen fanns via dieselaggregat som stoppades under natten och morgonen. Duschvattnet blev varmt genom eldning i kamin men inramningen var skön. Höga berg med tät skog omslöt området helt. En uttorkad flodfåra rann precis bakom vårat tält. Kvällen till ära hade valet att sova i stuga funnits. Jag och min tältkamrat hade samstämmigt tackat nej till erbjudandet med motivationen att ”det är mer sport att sova i tält”. Det regnade när jag gick i horisontalläge. Förhoppningsvis håller tältet tätt.

Förmiddagen skulle vara ledig från organiserad verksamhet. Av den anledningen tog jag det ganska lugnt. Jag har trots allt semester. Dag fyrtiotre idag och ungefär tre veckor kvar. Sedan är det att vrida kroppen tillbaka tolv timmar och ställa in den på snö och kallt. Men det ligger fortfarande lite för långt in i framtiden för att ägna tanken åt.

Vid tio var vi ett gäng som sakta vandrade ner till de centrala delarna av Queenstown. Första målet var ett lokalt telefonkort så jag återigen kan få kontakt med omvärlden, läsa text-tv och meddela hem att jag är vid liv. Vi hittade en butik och trevlig personal. På en tjugo minuter var det löst. Vi tog en lite promenad i stan innan vi gled in på ett Subway för att komponera en lunch. Den drygt trettio centimeter långa smörgåsen avnjöts på den lilla stranden som låg välplanerat bredvid ångbåtsbryggan. Jag bloggade lite innan vi drog vidare mot dagens aktivitet; Nu skulle vi rida häst i Sagan om Ringen-land.

Jag kunde inte ha varesig hatt eller stav. Efter en bilfärd på ungefär fyrtiofem minuter var vi framme vid Dart Stables där vi skulle ta Ride of the Rings. Fyndigt namn. Jag tilldelades en hjälm och blev meddelad att de grova kängor jag hade på mig skulle fungera fint. Flanellskjortan och jeansen, som mest egentligen var tänkt som ett rejält solskydd gav lite cowboy-känsla. Vi bussades ytterligare femton minuter in i ett område som kallas Paradise. Det är ett privatägt område där många filmer spelats in. Bland annat då de tidigare nämnda ring-filmerna men även Volverine och Narnia. Jag tilldelades en häst vid namn Charlton. En stark och rejäl lirare. Mankhöjden var nog iallafall 165cm. Väl i sadeln hade jag en bra överblick över landskapet och hästen. Den sistnämnda behövde jag egentligen inte ha så mycket koll på. Charlton hade någon form av autopilot och jag följde mest med. Det jag ändå försökte med var att gunga rätt och dra i tygeln åt det håll som han styrde. Någon form av omvänd kontroll alltså. Jag lärde mig ganska snabbt att lita på min springare. Att han gick nära kanten betydde att han hade koll på sina ben och jag skulle bara ta det lugnt och följa med.

Vi red genom skog och ängsmark, upp för berg och ner i dalar. Utsikten dryga två och en halv meter upp var fantastisk. Det kanske liknar panoraman från andra ställen i världen men här och nu var det bara jag, Charlton och mil efter mil med floder, berg och ängar. Totalt var vi femton hästar i karavan inkluderat två guider. De berättade om skogsgläntor där Sagan om Ringen filmats, om ytor där man i Volverine sprängt en lada men även om hästar som var med i vår grupp och som även varit med i ett par filmer. Det var mycket filmreferenser men även om jag räknar bort dem så var det en väldigt bra tur. Vi lärde oss om växter längs vägen och området Paradise som sådant. Hästridningen var även den ett spännande inslag. Jag har tagit ett par lektioner men det var länge sedan. Det var inte som att cykla men kanske som texten till en låt man inte hört på länge; Mer och mer kom tillbaka under det att turen pågick.

Ridningen var över på ungefär nittio minuter och vid halv sju var vi tillbaka på camp igen. För att tvätta av sig lite häst var en dusch det som stod i dagsplanen. För att stärka min teori att dusch nummer sex gav varmvatten utan att jag behövde betala valde jag det båset idag igen. Precis som igår kunde jag stå och gona mig i dryga kvarten i värmen utan erlagd likvid. Nere i byn, på restaurang Fat Badger väntade en gruppmiddag. Pizza i mängder stod på menyn. Först bars det in en med bara ost på. Ett oväntat men ack så uppskattat tilltag. De tre efterföljande hade mer och mer fyllning. Det var gott och jag kunde någon timme senare mätt och belåten krypa ner i sovsäcken i tältet. Imorgon lämnar vi Queenstown för Fjordlandet.

Klockan ringde tio i sex. Jag vaknade och kikade ut. Fortfarande mulet. Vi såg inte längre Mount Cook på andra sidan Lake Pukaki. Så istället för att gå upp så öppnade vi upp tältet och lät vyn över sjön vara sällskap de följande femtio minutrarna innan det var dags att gå upp. Frukost och tältriv och vi var på väg.

Vi styrde mot Mount Cook National Park där vi var fyra ur gruppen som började på en ganska lång skogsvandring. Vi var på väg till Hoocker Valley och glaciärisen. Där skulle det finnas en sjö med smält glaciäris och ett fantastiskt landskap. Vädret var småruggigt och lite regn hängde i luften. Det var med andra ord med hjälp av bra tempo som vi höll värmen. Vi vandrade över två hängbroar och stigen blev smalare. Vegetationen var på vissa ställen högre än vad vi var och den stora avrinningen från glaciärsjön brusade ständigt bredvid oss. Efter nästan nittio minuters vandring var vi framme vid sjön. Vi fortsatte över någon tillrinning innan vi kom till ett ställe som passade sig bra för bad. Eller ja, det gick ganska enkelt att ta sig ner till sjön. Ju mindre man tänker desto enklare är det. Jag kastade mig därför ganska våldsamt ut i det kalla smältvattnet. Det var uppfriskande även om jag var uppe väldigt snabbt på land igen. Snabbt in i torra kläder och börja gå tillbaka för att få upp värmen. Det var inte så farligt kallt egentligen. Vid tolvtiden var vi tillbaka och hann se ett par snöklädda berg kika fram mellan molnen.

Det är svårt att beskriva den verklighet som spelades upp utanför bussfönstret den sista biten in mot Queenstown. Bergmassivet The Remarkables ramade in byn där vi skulle tillbringa två nätter. Vi kom vid sjutiden och det var väldigt ljust ute. På resan har solen gått ner allt från kring sju till som nu närmare halv tio. Jag åt mat och kollade av butiker att köpa lokalt telefonkort i. Såg lite av stan. Det är inte så stort egentligen. Inga höga hus och inga avstånd att prata om. Campen ligger uppe på en höjd och allt kostar. När vi kom dit berättade vår reseledare att för att få duscha i varmvatten så fick man betala två pengar. När det så var dags för mig att tvaga mig så provade jag först hur kallt det var att duscha gratis. Här blev det lite lurigt. Vattnet var varmt. Antingen var något fel eller så hade någon laddat i en förmögenhet innan mig som jag kunde fortsätta använda. Jag stod i mer än två perioder, sexton minuter, men det var fortfarande varmt. Kanske var det fel på just denna dusch. Jag beslöt att prova samma dusch imorgon igen för att stärka min teori om att det är något fel på utrustningen.

Det kanske inte blev så många timmar men gott hade jag sovit när klockan ringde vid nollsex. Upp, frukost och göra sig klar. Sju trettio blev vi upphämtade. Idag skulle vi forsränna i Rangitata.

Vi åkte buss i knappt femton minuter innan vi var framme vid baslägret hos Rangitata Rafts, de som skulle hålla tag i oss under några timmar. Där fick vi en genomgång av vad som skulle ske under förmiddagen innan vi utrustades med det som var nödvändig utrustning; Vi fick termotröja och fleecedito, en våtdräkt med fotdel. Vi tilldelades en flyt öst och en hjälm. Sedan bussades vi uppströms.

Vid ett lugnt och brett parti av Rangitata släpptes vi av och våra guider klargjorde gummibåtarna. Röda och luftfyllda skapelser utan egentligt fram eller bak, det gick vilket som. Vi var sju plus guide på min båt. Jag placerades på vänster sida på rad nummer tre. Så gav vi oss av ut i forsen. Vår guide berättade lugnt om hur vi skulle ta oss genom vattnet. Lärde oss hur vi håller paddeln, håller i oss, agerar om båten skulle slå runt och hur vi paddlar. I först sakta mak och sedan snabbare i och med det att vi närmade oss de smalare delarna där vattnet rinner fortare. När vi närmade oss det första fallet ökade spänningen i takt med farten och intensiteten i paddlandet. Vattnet skvätte runt oss när vi kämpade för att hålla båten åt rätt håll. Det var brutalt kul. Vi kastades rätt så kontrollerat mellan stenar och klippväggar. Guiden ropade ut instruktioner – Framåt fort, bakåt, Håll i er!
Vattnet lugnade ner sig och vi fick återhämta oss någon sekund. Nästa fall var vildare och helt annorlunda. Vi satt hela tiden på spänn och paddlade.

Vi styrde in mot land och parkerade båtarna. Forsar klassas i graderna ett till fem. Det fall vi hade framför oss nu var en femma – det vildaste som turister släpps i. Det som var spännande hör var att det fanns er fall som var så högt att vi inte så fortsättningen bakom. Här fanns en option på att gå istället. Jag valde båtfärden.

Vi var tillbaka i flytdonet och styrde ut. Guiden skrek att vi skulle paddla och oj vad vi paddlade. Vi lyckades komma dit vi ville i sidled innan vi sögs ner mot fallet. Vi paddlade och vi höll i oss och paddlade och höll i oss. Vi tog oss genom forsen och r det lugnade ner sig var jag både blöt och glad. Vilken kick. Vi tilläts att hoppa i vattnet under ett lugnt parti. Våtdräkten och flytvästen gjorde det till en fröjd att flyta med strömmen genom små fall och lugnare passager.

Vd ett tillfälle stannade vi i ett parti där det gick att hoppa frö klippa ner i vattnet. Alla som ville skulle börja på fyrametersnivån. Jag hoppade och trots att jag var ovan så landade jag bra i vattnet. Jag bestämde att jag även skulle prova nästa nivå – precis under tio meter. Det var betydligt högre. Det bästa i en sådan r situation tror jag är att ute tänka så mycket. Så jag mottog klartecken från guide och hoppade direkt. Jag fick tänka på vägen mot vattnet istället. Det hann jag att göra men då var det för sent att ångra sig. När jag väl landat kändes allt på topp.

Vi tog oss vidare nedströms och var så snart tyvärr framme vid slutet av turen. Båtarna lastades och vi bussades tillbaka till baslägret. Där väntade en varm dusch och med torra kläder var jag återställd och tackade gänget vid Rangitata Rafts för en fantastisk upplevelse.

Efter en salladslunch på camp rullade vi vidare söderut. Vi hade några timmar framför oss. Landskapet växlade från grönt och kulligt till kargt och öppet med stora bergskedjor utefter vägen. Vi klättrade upp mot sjuhundra meter över havet. Vyerna var storslagna. Vi stannade till vid Lake Tekapo. Solen lyste starkt och vattnet lyste tillbaka i stark blågrön färg. Jag har lärt mig att färgen heter turkos. Sjön är fylld med vatten från glaciären. På vägen till sjön plockar isen upp söndermalet berg som hamnar i vattnet och skapar färgen. Vi stannade en stund vid sjön och tittade även på kyrkan Church of The Good Shepherd. Det pågick ett bröllop på platsen varför det var svårt att fota kyrkan utan människor i bild.

Vi fortsatte genom ett panorama som hämtat ur Sagan om Ringen. Efter ytterligare en tid var vi framme vid övernattningen för kvällen. Det var ingen camping med alla faciliteter som vi var vana med. Här var det en öppen yta där vi kunde slå upp våra tält. Jag och min tältkamrat hittade e plats uppe på en kulle med storslagen utsikt över Mount Cook, landets högsta berg och den intilliggande Lake Pukaki. Sjön är ett vattenmagasin i ett stort system av vattenkraft så nivån kunde variera väldigt vilket syntes vid strandkanten. Till middag serverades spagetti och köttfärssås. Det var väldigt gott. Mycket riven ost till. Solen gick ner men det stora färgskådespelet uteblev på grund av det kompakta molntäcket som dragit in. Hoppas det inte blir regn i natt.