Författare: Günzel Sida 15 av 21

Kvart över sju satt vi alla i Safari-bussen. Vi var då ätna och redo för en dagstur till Fraser Island – Världens största sandö. Den har bildats när sand under många år har flutit med havsströmmar och vindar och lagt sig till ro precis utanför Hervey Bay. Sanning med modifikation, en stor del av kusten har sandöar i grannskapet. Fraser Island har använts i timmerindustrin fram till 1991 och är ett världsarv sedan 1992.

Vi skjutsades till en punkt på fastlandet varifrån det gick båtar till ön. Redan fast klockan bara var åtta så var det full aktivitet. Turister bussades till färjelägret och så småningom kom en båt. Den tog bilar, terränggående bilar. Det är tydligen det som gäller på ön. Den lilla båten åkte iväg och en större kom för att ta det som var kvar, det vill säga alla människor och ännu ett gäng fordon. Vi fick gå ombord först och ta plats uppe ovanför det öppna bildäcket. Det var väldigt mycket rörelse i vattnet. Månens dragningskraft gjorde sig påmind och all ombordstigning skulle ske snabbt. Innan sista bilen, en stor safari-buss, kunde köra på fick vi lägga ut och göra en ny landstigning. Kaptenen körde mot land och höll fast båten med motorkraft. Det var ändå inte mer än att bussen precis hon ombord innan vi vände mot sandön. Jag uppfattade ur högtalarsystemet att det var högvatten och därför skulle överfarten ta ungefär trettio minuter. Båten gled i sakta mak fram genom morgonsolen. Det var väldigt varmt och inte ett moln på himlen. Jag hade ägnat knappt tio minuter av morgonförberedelserna åt att smörja in mig med solkräm. Det kändes på båten som att det var en bra prioritering.

Vi nådde Fraser Island och följde, enigt färgkoden på vår biljett, kortaste vägen till safari-bussen med en röd väst på turguiden. Vi gjorde uppsittning och fick sällskap av nitton andra turister. Det gav bussen sitt maxantal, fyrtio personer. Guiden presenterade sig som Anne med femton år som guide på Fraser Island och dessförinnan lastbilsförare i det militära. Erfarenhet av terrängkörning var oerhört bra. Det finns mycket väg på ön men alla är smala och skumpiga sandvägar. Hon presenterade också fordonet vi satt i. En tyskbyggd MAN-lastbil för terränggående, halvmetern markfrigång och plats för fyrtio turister. Totalt tjugofyra växlar framåt och två bakåt. Vi gav oss iväg.

Första stoppet var en av de ungefär etthundrafemtio sjöar som finns, Lake McKenzie. Den är fylld av enbart regnvatten och har ett otroligt klart vatten. Vi stannade till för att bada. Sanden var väldigt finkornig, finare än salt. Egentligen så är den ofärgad, snudd på genomskinlig men solljuset gör att sanden ser väldigt vit ut. Vattnet var friskt. Inte kallt men avsvalkande och ett avbrott från saltvatten. Stoppet varade i ganska precis fyrtiofem minuter innan det var dags att åka vidare. Centralt på ön låg Central Station. Det hade varit basen för för industriverksamheten på ön. Där fanns till och med en skola en tid. Där vandrade vi genom delar av öns regnskog. Höga raka träd och buskar omgav oss när vi vandrade gångbron fram. Det var en ganska mäktig upplevelse att vara mitt i det gröna. Nedanför rann vatten som var, om möjligt, klarare än där vi badade.

Efter någon kilometer till i bussen längs de smala och ofta lössandiga vägarna var vi framme vid öns resort där det skulle bjudas på mat. Det var brutalt gott. Ett smoergasboard var framdukat med bröd, ost, ptasa, kyckling, sallad, ris, annan sallad, det mesta som behövdes. Eftersom det var en ”ät tills du storknar” så passade jag på att ta mer än en gång. Pastan fastnade jag speciellt för. Det var en ”låda” med tomater, någon sås och allt toppat med ost. Resorten där vi åt kändes lite konstigt placerad. Där fanns pool och asfalt, detta precis bredvid den enorma stranden som bredde ut sig åt öster. Det var väl egentligen det enda ställe som fanns varför det säkerligen behövdes. Där i närheten låg även polisstationen.

Vi lämnade resorten och styrde ut på Fraser Islands enda motorväg – 75-mile Beach. Det var helt enkelt en väldigt lång strand. Där var hastighetsbegränsningen satt till åttio kilometer i timmen och bilar, turistbussar och gående samsades om utrymmet tillsammans med alla som stannat till för att fiska, bada eller titta på något efter vägen. Det fungerade förvånansvärt bra. Vi åkte kanske en kvart norrut innan guiden berättade att det finns ett bolag som flyger runt ön. De vann ett pris för att de var näst bästa utsiktsflygningen i Australien. Hur man nu kan vinna en andraplats? Bara minuten efter detta stannar hon bussen och två piloter kommer in. Jag hade hoppats på att få lite betänketid. Piloterna pratar om den femton minuter långa turen och sedan kommer frågan. Vilka ska med? Snabba beslut är tyvärr inte min paradgren. Skulle jag flyga flygplan?

Vi får borsta av oss sanden under skorna innan vi stiger in i det lilla enmotoriga propellerplanet. Jag förstår varför, det är sand överallt annars. Det är sex säten om man räknar bort piloten och platsen för hans andreman. Den sistnämndes stol är tom. Piloten stänger dörrarna, snurrar igång propellern, som lite motvilligt startar. Han slänger ett öga åt höger, ökar gaspådraget och vänder planet söderut. Längs med stranden accelererar han upp i tillräcklig fart och så lyfter vi. Jag har aldrig flugit i ett plan som är så här litet. De sex stolarna är placerade utefter väggarna med en liten antydan till gång mellan dem. Piloten girar vänster och vänder planet. Både bakåt och framåt breder sig stranden ut och verkar aldrig ta slut. Vi stiger till två tusen fot och planar ut. Piloten börjar berätta om ön, lite hur stor den är och vad vi ser under oss. Vi flyger utmed stranden och ser skeppsvraket som ligger begravt i sanden, vi ser bilar som åker läng med ”motorvägen”. Piloten viker in över ön, som vi nu ser båda sidorna av. Borta i horisonten skymtar färjeläget där vi lämnade imorse. Regnskogen ser ut som broccoli under oss. Vegetationen är tät så när på ett par områden där sanden härskar. Det bryter av mot det annars intensivt gröna. Vi flyger över fjärilssjön, en sjö formad som en fjäril. Det är väl en kombination av naturens enkelhet och människans fantasi. Sex hundra meter upp i luften får man en helt annan förståelse av helheten på marken. Vi ser mil efter mil av sandvägar som täcker större delen av ön. Den är verkligen exploaterad. Piloten styr ut oss över vattnet en stund innan vi börjar sänka oss för att så småningom landa. I sydlig riktning landar vi efter precis femton minuter på stranden igen. Mjukt och fint. Vi rullar bort till det gamla skeppsvraket där resten av gruppen väntar.

Vraket landade här efter en storm år 1935. Det var på väg till återvinning efter trettio år av tjänstgöring när den slet sig i ovädret och har sedan dess legat på stranden och rostat. Större delen av skeppet är begravt under sanden som under årens lopp ständigt spolat in. Vågorna slog hårt in. Igår var stranden stängd. Ett oväder längre norrut gjorde havet oroligt och stranden olämplig. Idag är allt som vanligt igen. Även detta är återvinning, men på en annan nivå. Rosten sköljs ut i havet och landar så småningom i jorden igen. Nästa stopp på resan var ännu längre norrut på sanden. Vid ett område är sanden färgad i tiotals olika nyanser och färger. Abourginerna använde detta för att färga förr i tiden. Mestadels människor. Klimatanläggningen i bilen lade ner och vi fick åka med öppna takluckor till nästa ställe. Det var olidligt varmt. En bit söderöver låg Eli Creek. Allt vatten som samlas på ön rinner kretsloppsmässigt ut mot havet. Det bildas bäckar, creeks. Vid Eli Creek var det mängder med människor. En hel del turister men även vanliga australiensare som valde att denna soliga dag ta trerrängbilen och åka ut till Fraser Island. Det fanns en gångled från stranden upp längs bäcken. Knappt två hundra meter upp var det dags att gå i och bada. Sedan flöt jag, ömsom simmandes ömsom krypandes nedströms vattnets väg mot havet. Ibland var vattnet så djupt att jag kunde lätt sitta och trampa vatten, ibland var det så grunt att jag fick dra mig fram med armbågarna på botten. Vattnet var väldigt svalt och friskt. Det var bland det renaste vattnet i världen, Silat genom mängder av sand. Det var en skön avkylning efter AC-problematiken i bussen. Efter en stund i vattnet var det dags att bege sig tillbaka till färjan. Det stora problemet med dagsturer som denna är att man plockar in precis så mycket att se och göra som man precis hinner med. Det blir en avvägning mellan att vara på varje ställe och att se nästa. Här hann man aldrig stilla sig någon gång. Det var ständigt något nytt som hände. På något sätt låg vi efter i tidsschemat. Någon minut sen iväg på varje ställe byggde på. Detta tillsammans med att kimatanläggningen försökte lagas gjorde nu att vi låg i liten tidsnöd för att komma med båten hem. Vi skulle korsa ön, på sandiga vägar och trånga passager. Vi åkte på stranden fram till resorten där vi åt, sedan kom sandvägarna. Bussen skulle tvättas, något som också tog tid, lite konstigt kan jag tycka. Varför inte låta någon sköta det när vi andra lämnade ön?

När vi var nästan framme mötte vi ett par personbilar. Det sinkade oss rejält. Eftersom vägarna bara är ett fordon brett är ”reglerna” att det minsta fordonet får backa eller på annat sätt flytta på sig. Nu var det ett par i en vit Subaru som ställde till det. De försökte köra åt sidan men kom inte tillräckligt långt ut. Det blev trångt men ett tag såg det faktiskt ut att gå. Kvinnan i bilen var mer orolig och började tuta frenetiskt. Vår turledare klev ur, det gjorde även ledaren från bussen som var bakom oss, de två i Subarun och föraren till bilen som var framför oss. Fler personer anslöt medan man sökte en lösning. Spadar åkte fram och man skottade rent kring hjulen på den lilla personbilen. Hade den kört fast? Tillslut så tog alla som stod utanför i och knuffade den vita bilen en halvmeter framåt. Kvinnan stod bredvid och såg riktigt nervös ut. Hon vankade av och an. När bilen väl var förbi bakaxeln på bussen styrde vår turledare hårt åt höger och vred vårt ekipage förbi den lill, vita Subarun. Bilarna som stod framför oss, de hade nu kommit ännu en personbil, fick vackert backa till de hittade en lucka där vi kunde smita förbi. Jag förstod egentligen inte varför det var då bråttom tillbaka förrän vi kom fram till båten och jag såg vattennivån. Tidvattnet hade dragit sig tillbaka och blottlagt stora delar av den sandiga bottnen. En smal fåra av vatten fanns kvar och i där låg båten och väntade. Vi halvsprang ombord innan de sista fordonen kördes ombord och kaptenen lade ut. Ett tag såg det illa ut, var vattnet för grunt? Vi fick backa tillbaka och justera för att hamna mitt i vattenränna där det var som djupast. Sakta tuggade vi oss ut mot öppnare vatten. Jag blev helt häpen på hur stor skillnaden var. Där det på morgonen krävdes två betongplattor mellan båt och plattmark var det nu sju. Där vi på morgonen seglat mellan pinnarna i ett öppet vattenlandskap fanns nu bara vatten mellan pinnarna. Det är svårt att uppskatta i vinkel, men minst fem-sju meter måste skillnaden varit.

Detta är ett världsarv och ska bevaras för eftervärlden. Det kändes dock som att vi slet ganska hårt på naturen. Bilar körde över stranden och över förhårdnad sand. Vägar plöjdes fram när det inte gick att köra längs stranden. Turister badade i flera sjöar och vattendrag. Jag utgår från att någon har tittat närmare på hur mycket vi kan göra på ön, men jag tyckte det kändes mer som att vi utnyttjade ön än att vi gästade den.

Det kändes som om båtöverfarten tog längre tid nu vi lågvatten. Ombord satt flera busslaster trötta turister. Förvånandsvärt många var svenskar, även om man räknar bort vår grupp. Jag tyckte det talades svenska lite överallt. Väl på fastlandet igen hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till campen. Där blev det ett dopp i poolen innan kvällsmat. Jag avslutade kvällen ganska snart efter detta. Det kom ett kort men intensivt regnväder, men det stora är att imorgon ska jag upp extra tidigt.

Frukost i skuggan utomhus är väldigt mysigt. Eftersom vi skulle vidare idag så var det äta upp eller slänga. Jag åt det mesta av det surdegsbröd jag köpte på julafton. Smöret var det jobbigaste att äta upp. Det billigaste smöret fanns bara i femhundragramsförpackning.

Precis efter åtta åkte vi och vi hade en ganska behaglig dag framför oss. Första stoppet var vid en bar/restaurang som hade en serietidning som förebild. Nästa stopp var en klassisk vägkrog där vi åt lunch. Nu var det varmt ute igen. Himlen var snudd på molnfri och jag var insmord i solkräm.

Efter totalt ungefär trettio mil var vi framme i Hervey Bay. Efter att snabbt satt upp tälten drog hela gruppen ner till stranden för att bättra på brännan. Jag smorde in mig igen. Solen dämpades inte av något moln så det lär märkas imorgon hur bra det har gott med solandet. Det har köpts en boll i gruppen. Vi ockuperade en ansenlig bit strand och spelade fotboll. Jag imponerade med min totala avsaknad av bollsinne. För att vinna boll och komma förbi motspelare använde jag mig flertalet gånger av den beryktade snubbel-finten. Ibland vann jag bollen, oftare fintade jag bort mig själv. Men jag vill ändå hävda att jag var intensiv och sprang en hel del. Även om det egentligen inte gjorde något till laget. Jag åkte mycket skridskor, eller vad det nu heter i fotboll. Dessutom jämnar det ut brännan hoppas jag. Havet var avsvalkande men det var väldigt långgrunt. Det var en väldigt skön tid. Solen, fotbollandet och havet.

Efter att nästan tre timmar i sanden var över och vi gick tillbaka till campen för mat. Vår reseledare bjöd på Fish & Chips. Det var väldigt gott. God och mör fisk. Kvällen ägnades åt förberedelser inför imorgon. Då ska vi till Fraser Island. Ryggsäcken är packad och jag var förbi och handlade. Mer solkräm, tandkräm och raklödder. Nu klarar jag mig en månad till. Natten är helt stjärnklar, det har inte varit så på väldigt länge. Rogivande att bara titta upp och försöka minnas åt vilket håll handtaget går åt på Karlavagnen där hemma. Här går det åt höger.

När juldagsmorgon glimmar jag vill ur sängen gå. Fast inte just denna morgon. Jag vet inte om det var på grund av julafton igår, festandes kvällen innan, vitaminbrist eller om jag ätit dåligt. Jag känner mig lite sliten. Det kom ganska fort och egentligen efter vistelsen på Guldkusten. Det är inget farligt egentligen. Jag är bara inte lika pigg på morgonen och det är skönt att sitta ner, det kan bero på att det är varmare nu igen. Längre norrut och mer fukt i luften. Jag åt den igår inhandlade frukosten innan vi var ett gäng som vandrade iväg. Nu skulle vi se stan och kramas med koalor.

Vi vandrade ner mot vattnet. Där fanns en Kaj och en skylt som berättade att det varje dag gick färjor till Lone Pine Sanctuary. Dessa skulle avgå klockan tio med ombordstigning en halvtimme tidigare. Eftersom vi var där 09:45 och ingen båt hade lagt till ringde jag det nummer som fanns anslaget vid kajen. Steve svarade och förklarade att juldagen inte räknas in i begreppet ”varje dag”. Det räknas inte ens som en söndag, det var den enda dag på året som de inte åkte. Endast taggade av nederlaget vandrade vi över bron till En större busstation och hittade ett dylikt fordon som körde oss ut till parken. Det var knappt fyrtio minuters resa till parken som håller både vilda och jordbruksdjur. Vi betalade in oss och styrde mot ett område med får. Det skulle precis starta en show med fårhundar som vallade får. Det var väldigt imponerande att se hur hundarna hela tiden hade all uppmärksamhet på vad hundföraren sa och gjorde. Hundarna sprang fort och drev fåren pt det håll som föraren ville. De hade en väldig förmåga att styra fåren. Det finns över 120 miljoner får i landet och grupper om två till tretusen djur är inte ovanligt. Det som krävs för att driva dem i rätt riktning är två duktiga hundar menade hundföraren.

Nästa show handlade om fårklippning. En kille berättade om verktygens utveckling från sax till dagens elektriska klippare. Sedan satte an igång att frisera ett får. Ganska snabbt var får och ull separerade och ullen kunde packas i påsar. Vi vandrade vidare i parken en stund innan det var dags för lunch. Jag satte i mig en rejäl smörgås, en burk med frukt och sköljde ner allt med någon form av kallt juice-te. Det var förhoppningsvis nyttigare än det var gott. Härnäst skulle jag kramas med en koala. Det är en stor grej just här att göra detta. Rutinen är lika genomtänkt och självklar som den var på broklättringen. Först köper man en biljett att bli fotat med en koala, jag tror inte det är ett krav men för att få ta egna kort med koalan och du själv måste det köpas en fotobiljett. Man står sedan i kö ett tag innan man får en alla som hänger runt halsen. Klorna var vassa. De kändes mot huden men varken rev eller stack. Vi båda tittade in i kameran och så var fotot taget. En ur gruppen fyllde på med kort från min kamera. Jag hann inte bonda med koalan i någon större utsträckning. Den vägde som tre koax-trummor ungefär och var nog ganska trött. Jag återlämnade djuret och upplevelsen var över. Närkontakt med annat levande är alltid en speciell upplevelse. Vi vandrade runt i parken och tittade på Dingos, ormar, grodor, sköldpaddor, kängurur, får, kycklingar, ödlor och turister. De två sistnämnda vandrade fritt i parken och återfanns lite överallt. Jag hämtade fotot på mig och koalan innan det var dags att besöka ett väldigt speciellt djur. Det är ett däggdjur som lägger ägg och lever större delen av dagen i vatten. Den hittar föda genom att uppfatta de elektriska signaler som allt levande sänder ut genom signaler till muskler, likt en haj. Jag pratar naturligtvis om näbbdjuret. Jag har under en tid innan avresan tittat väldigt mycket på en tecknad serie dör just ett näbbdjur fungerar både som husdjur och hemlig agent. Att sedan se förlagan förhöjde upplevelsen iallafall en aning. Djuret var snabbt och höll sig undan mest hela tiden. När den väl var framme simmade den väldigt fort och målmedvetet. Det är ett djur som inte liknar något annat.

Området hade ungefär 140 koalor. Området där de hölls var ganska koncentrerat och det jag minns är faktiskt lukten. Det var som att komma in i ett stall men med en annan lukt, om än ganska stark. När öppettidens slut sammanföll med att vi hade sett allt i parken begav vi oss mot bussen som skulle ta oss tillbaka mot stan. Vi planerade en liten annan väg hem. Det av massor med människor som skulle hem. Så mycket folk att det kom en hel buss, utan destinationsskyltar, och tog med oss gratis dit vi skulle. Trängseln ombord var total, men inte otrevlig på något sätt. Alla var glada och accepterade att få åka gratis. Vi hoppade av vid ett ställe som heter Regatta. Planen var nu att ta en båt och åka längs floden tillbaka. Eftersom det var juldagen så gick CityCat bara med halvtimmestrafik, men det föreföll sig så att en halvtimme var precis slagen när vi kom till kaj. Båten, en stor men platt katamaran, lade till och vi hoppade ombord. Ganska snabbt fick det upp för mig att detta sätt att färdas var ett populärt och snabbt sätt att ta sig fram och runt Brisbane som ligger mycket utefter det vattendrag som ringlar sig fram genom landskapet.

Utefter vattenvården fanns mycket att se. Flertalet broar passerade ovanför oss och skyskrapor kantade vår väg. När vi passerat stadskärnan och åkt under den bro som mycket liknade den jag klättrare i Sydney, designad av samme man, ändrades byggnaderna till att vara låga och lyxiga. Jag gissar att det inte är helt billigt att ha en trevåningsvilla vid vattnet. Men å andra sidan så ingår det säkert en kaj där man kan knyta fast sin stora båt.

När vi nått den nordliga ändstationen vände båten och vi följde med ner till South Banks. Mat stod på önskelistan och vi fann en restaurang som var öppen. Området verkade vara ett relaxdito då det fanns både en arena för musikunderhållning, butiker, två pooler och ett antal restauranger tillsammans med flertalet små grönområdet och ett pariserhjul. Jag åt en väldigt god pasta, bandspagetti med köttfärssås och mycket parmesanost. Till detta drack jag mangojuice. Ett djärvt val, men det var jul ändå jul. Mörkret gjorde sitt intåg och vi vandrade hem. Vi passerade pariserhjulet som nu var upplyst i grönt. Väl tillbaka till Boendet packade jag min väska och gjorde klart för morgondagen då vi bryter upp och åker till tältövernattning igen.

Direkt när klockan ringde kändes det att natten varit lite för kort. Strax innan sju, en dryg timme innan vi skulle lämna campen var jag uppe och ordnade. Festkläder skulle tillbaka till respektive sida i resväskan och frukost avnjutas. Idag var det inte långt att åka, men så är det julafton också.

Första stoppet var bara ungefär en halvtimme bort. IKEA välkomnade oss och vi åt frukost. Igen. Jag passade på att vandra genom varuhuset. Det är fantastiskt hur lika två IKEA är kan vara. Frukosten av en svensk köttbullefrukost. jag adderade juice och en lingonyoghurt. Vi stannade även till och köpte svensk mat i Swedish Food Market. Ikväll blir det julbord.

Ännu en halvtimme senare var vi framme i Brisbane. Här skulle vi bo två nätter. Vi tog någon timme i sovläge innan vi gick för att skaffa frukost och mat till de andra dagarna här. Juldagen är helgdag i Australien och till och med matbutiker håller helstängt. Ost och bröd, fil och flingor – mycket mat blev det. En stödmacka på SubWay på vägen hem fick agera övergången mellan de båda frukostarna och julmiddagen som var det som stod närmast. Vid aderton-tiden samlades gruppen i köket och började steka köttbullar. Det tinades även Janssons Frestelse. Jag gjorde ordning en sallad med australiensisk fetaost. De andra gästerna på Boendet undrade säkert lite vad vi höll på med när tjugoen svenskar sjöng, åt, skålade och hade väldigt trevligt. Salladen var god, köttbullar och potatis smakade lika gott som förväntat. Visst, vi hade inte allt på bordet, julost saknades. Det gjorde egentligen inget. Kvällen flöt på och vi fördrev tiden med bland annat att spela biljard. Jag vann båda gångerna men jag åberopar nog ”tur” som bakomliggande orsak. Innan jag lade ner för kvällen slog jag en signal till Hem och hälsade God Jul. Kalle hade inte börjat än. Själv ser jag inget Kalle. Det är första gången jag kan minnas som jag inte ser programmet. Frågan är om det gör något. När jag är hemma är det oerhört viktigt med Kalle. Alla ska sitta ner, vara tyst eftersom det är då julen börjar. Här firar man inte ens jul förrän imorgon.

Jag hade ingen föreställning om att det skulle vara svårt utan Kalle och ett ordentligt klassiskt julfirande. Det har även fungerat fint. Kanske eftersom att jag inte har fått någon egentlig julstämning, kanske för att det inte behövs. Jag har det bra där jag är just nu. Tack för allt. God Jul.

Jag vaknade med ett svagt minne att det regnat under natten. Jag kollade och kände på madrassen, jovisst, det var fuktigt som kommit från den öppna vädringsluckan. Men det som var skönt var att det var varmt. Första morgonen på länge som det faktiskt inte var kallt att kliva upp. Jag mötte morgonen med en ganska grov frukost innan jag började smörja in mig med solkräm, massor med solkräm. Idag skulle bli en stranddag till att börja med. Jag och åtta andra var anmälda till en lektion i vågsurfandets ädla konst.

Klockan tio hälsade man oss välkomna. Vi hade då skrivit upp oss på en lista med namn och telefonnummer, fått låna en långärmad t-tröja och lämnat in värdesaker för förvaring. Efter att ha tilldelats en varsin bräda. Gav vi oss iväg mot stranden.

Vi var en ganska stor grupp. Det gjorde att vi delade upp oss i två mindre grupper där en fick instruktioner och tränade på stranden medan den andra gruppen var ute i vattnet och provade det som just torrövats. Det var inte så lätt som jag, naivt visserligen, trodde innan lektionen började. Det var stundtals svårt att få brädan att gå dit jag ville. Den hade en förmåga att vika av åt vänster och så småningom vända runt. Ett par gånger, slumpen arbetar väl så, fick jag däremot glid och jag flöt på vågen mot stranden. Vi var kanske tjugofem meter ut och vattnet var midjedjupt. Nästa delmoment var att svänga. Det var enklare. Det sista momentet var att stå upp på brädan. Naturligtvis svårare. Ofta slutade turen med att jag nästan kom upp men stod fel så jag ramlade åt vanligtvis vänster. Det var dock fantastiskt kul; Häva sig upp på bräda, släpa sig framåt så knäna skrapar mot den förstärkta frigoliten. Hasa tillbaka för att justera en alltför stor högervridning, känna vattnet börja skölja över mig. Strunta i att saltvattnet kommer i i ögonen utan hasar fram för att få hastighet med blicken fäst på strandkanten samtidigt som jag tar stöd med alla tio tår mot brädan och trycker mig hastigt uppåt. Benen kommer in under mig, jag hittar balansen och reser mig från hopkrupen till lätt knäböjd. Jag står upp ett par meter och gör misstaget att släppa det totalfels på balansen jag tidigare haft. På ett ögonblick blir jag baktung och hamnar i obalans. Försöker kompensera men det är redan försent. Med ett plask som snabbt dämpas av vågens kraft landar jag i den vattenmassa som nyss bar mig framåt. Fort upp på benen och jaga efter brädan för snabbt vandra ut i vågorna igen för ett nytt försök. Lektionen var drygt två timmar så efter återlämning av utrustningen och ett snabbt mål mat på Restaurang M skyndade jag till nästa punkt på listan. Nu skulle jag åka karusell.

Ungefär två mil utanför där vi campare ligger Warner Bros. Movie World. En park med flertalet åkattraktioner, alla med filmtema. Det kändes som ett Universal Studios, Orlando fast i miniatyr. Det fanns ungefär fem-sex berg- och dalbanor för de i min ålder. Sedan fanns det ett område för de mindre, där var jag inte in. Olika ”världar” mötte mig när jag betade mig igenom parken. Text var ganska högt. Jag hade drygt tre timmar på mig innan parken stängde för dagen. Det fanns en hel del människor där men åkturerna, utom en, svalde alla med ett gott resultat. Jag satsade på The Escape, som är baserad på Stålmannen. Det skulle vara den bästa banan på hela södra halvklotet. Det låter väl bra? Scenariot var att vi satt på ett tunnelbanetåg i Metropolis när en jordbävning drabbade området. Vi tog oss förbi ett antal stationer där vi hela tiden undkom vatten, bilar som föll genom taket och väggar som rasade in. När det nästan var ute med oss kom Stålmannen. Han berättade att han skulle ta oss därifrån Stålmannensnabbt. Noll till Hundra kilometer i timmen avklarades på två sekunder. Det är 4,2G. Och oj så det gick. Accelerera iväg och sedan en brant uppåt följt av en brant nedåt. Det gick undan och var en skön åktur. Fotostationen var precis mot slutet. Åkturen var väldigt kort, men fantastiskt kul.

Det var strängeligen förbjudet att ha någonting alls i fickorna under åkturen. Alla hänvisades istället till läsbara skåp som naturligtvis kostade pengar. Det vore ganska enkelt om det inte vore för att man bara kunde ha skåpet i en timme innan man behövde lägga i mer pengar eller betala en hel del mer för att få ut sakerna. Jag lade i pengar och tömde fickorna. I och med detta insåg jag att det skulle bli svårt att hålla koll på tiden. Antalet klockor i parken var starkt begränsat så jag beslöt att gå på magkänslan istället. Jag tog ett par rundor till i Stålmannen-banan innan jag gick vidare till nästa. Kopplingen mellan nästa åktur och Dödligt Vapen-filmerna var för mig lite svår att greppa. Jag gick en bit genom ett graffittimålat skjul och kom till säkert världens segaste kösystem. För det första var det bara ett tåg som gick. För det andra hade man systemet att man släppte in en större grupp människor i taget i en fålla. Dessa delades sedan upp i grupper om två och två och slussades in i vagnarna. I kön stod man still långa perioder och det kändes bara trist. Åkturen i sig får heller inga höga poäng av mig. Vi satt med rälsen ovanför oss och hängde med benen i luften. Banan var ganska lång och bestod av flertalet tvära svängar och tillfällen där vi åkte uppochner. Problemet var att allt skakade något enormt. Det var svårt att få grepp om hur vi åkte för att det ruskade och for så. Jag tog en till tur i Stålmannen innan jag hämtade ut grejerna. I väldigt bra tid faktiskt.

Jag låste in dem igen på ett annat ställe för nu skulle jag åka årets nyhet. Green Lantern är en film jag inte sett men den handlar uppenbart om en superhjälte. Åkturen kan närmast beskrivas som en blandning av Extreme och Vilda Musen på Gröna Lund. Man satt i två rader, åtta personer, och åkte ganska långsamt. Upp, ner, uppochner bjöds vi på i dryga minuten. Inget speciellt. Via en omgång i Stålmannen tog jag mig mot den åktur där man skulle bli blöt. Jag kom inte hela vägen. Jag avbröts av en parad med filmfigurer, musik, dans och fordon. Det var fränt att se. Det var bra gjort. Det fanns en Scooby-Doo-inspirerad åktur. Det var lite skräck och lite berg- och dalbana. Helt klart kul. Vidare till vattenturen. Jag hoppade i en flytvagn och åkte iväg. På klassiskt sätt åkte vi genom ett par landskap som rörde på sig. Uppåt någon nivå och likadant igen. Det hela slutade i ett ganska högt fall som bromsades med vatten som skvätte. Jag blev blöt. Den sista trekvarten lade jag i Stålmannen eftersom det var den bästa åkturen. Jag hade lite med mening lämnat kvar mina tillhörigheter längre än en timme, det skulle kosta mer men krångla mindre. Förvåningen var total när jag insåg att jag inte alls behövde betala mer. Det gick att öppna ändå med de pinkod som jag uppgett vid inlåsning. Jag tog bussen tillbaka till campen.

Förhand jag lagom duscha och byta om innan det var dags att komma iväg igen. Vi var tolv personer som skulle äta på Hard Rock Café. Maten var god och när klockan var strax efter tior drog vi vida och hittade en klubb där ett band spelade live. Dessa rockklassisker blandades upp med klassisk dansgolvsmusik och det var en väldigt trevlig kväll. När klockan slog midnatt utbrast vi svenskar i ett litet minifirande – nu var det julafton. Jag dansade som jag inte gjort på flera år innan det vid tvåtiden var dags att gå hem. Eller ja, vi gick inte utan tog en taxi. Kvällen blev alltså sen, men morgondagen blir lugnare. Då är det julafton.