Kategori: Övrigt/Arkiverat Sida 10 av 13

Nittio minuter innan avfärd ringde klockan. Det råder lite oklarheter ifall jag är en del av matlaget eller inte, så jag gick den gyllene medelvägen och gick upp en lagom stund innan vi skulle åka. Jag hjälpte till med frukostens alla moment: Ställa fram, städa bort, diska. Halv nio släppte vår reseledare på parkeringsbromsen och vi gav oss iväg mot allt sevärt i Canberra.

Första stoppet var högt uppe på en kulle. Man såg i princip hela stan och vi fick en fantastisk vy över War Memorial och regeringsbygnaderna. Staden är designad och det som verkligen syns är den triangel som De Styrande arbetar inom. Nästa stopp på resan var just det gamla parlamentshuset. Det byggdes på tjugotalet men var redan på åttiotalet för litet för administrationen. De historier som vår reseledare berättade gav ganska klart att Australien är ett väldigt ungt land. På tjugotalet hade Sverige redan varig igång bra länge med kungligheter i ett par hundra år. På gräsmattan utanför låg en ambassad. Det var abourginernas tältambassad. Fast det var mer en stilla demonstration än något annat tyckte jag. Inte en enda representant att tala med heller. Vi må ha betett oss illa mot samerna, vår urbefolkning, men frågan här i landet känns mycket svårare. Det är ett laddat ämne.

Det nya parlamentsvalet var en mäktig byggnad så att säga. Uppe på en kulle, i rak linje med War Memorial (jag kommer till den anläggningen senare) ligger Australiens maktcentrum. Vi parkerade bussen i ett garage under den väldiga gräsmattan framför ingången. Området var väldigt öppet och efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen, ungefär som när jag går igenom densamma på en flygplats, så var vi inne och kunde vandra runt nästan helt som vi ville. Det var inga hinder att ta fotografier. Egna bilder, inte de som hängde på väggarna, vill säga. jag var upp på taket och tittade på den enorma stålkokonstruktionen som bar landets flagga högst upp. Konstruktionen är den största i rostfritt stål på hela södra halvklotet. Även här uppifrån var utsikten väldig. På de trettio minuter som var tilldelade detta stopp hann jag även in i de två kammare där man sammanträder. Vi styrdes med bussen genom kring ambassaderna sedan. Flertalet länder var representerade. De flesta hade stora staket med rejäla, stängda, grindar med vakter och hela säkerhetspaketet. Det tredje största ambassadområdet hade ingen vakt och grinden var öppen. Där körde vi in med bussen. Den Svenska Ambassaden var en vit byggnad inramad av ett grönområde som även höll en tennisbana. Banan var väl ingen höjdaranläggning, mer en grusplan ned målade streck och ett nät. Inne i det lilla mottagningsrummet möttes vi av en julgran, de klassiska bilderna på kungafamiljen, en bokhylla med information på engelska om Sverige samt en hög med tidningar, däribland Svensk Damtidning. Hon som tjänstgjorde i receptionen kom ut från buren och hälsade på oss. Någon frågade om det fanns svenskt kaffe på ambassaden. Svaret var nej. Ambassadören själv var heller inte på anläggningen. Han var i Sverige för att fira jul.

Sedan var det iväg till bästa stopp – lunch. Gruppen delades upp i mindre enheter och jag och en till ställde kompassen mot ett köpcentrum. Där hittade vi en avdelning under kategorin Food Court. Evrope var restaurangen som serverade europeisk mat. Detta var eliminerat som pasta och sallad. Jag beställde en tallrik med pasta och ost samt någon form av grön sallad. Det var lite dyrt med dricka till men väldigt gott. Det blev en ganska snabb lunch innan det var dags att navigera tillbaka till bussen för att fortsätta ”Canberra på en dag”.

Australien War Memorial är en stor kåk med en park kring sig. Inne fick jag lämna in väskan för förvaring innan jag släpptes in till utställningarna. Jag gick in med tron att det var mestadels ute som minnet över Australiens inblandning i krig hedrades, men det var fel. Inne fanns flertalet utställningar. Jag började i Första Världskriget. Eftersom Australien är en del av den engelska monarkin så skickades landsmän härifrån till Europa för att kriga åren 1914–18. Lika var det till en början i andra världskriget. Det var innan japanerna började bråka om stilla havet. I ANZAC-hallen visades en show med en väldigt bred projektorduk, ljus- och ljudeffekter. Nästan lika bra som när amerikanarna gör det. Jag kikade in i koreakriget och även i utställningen om Australiens inblandning i krig idag. Peacekeeping, som det heter. Jag tycker utvecklingen har gått mot att nu försvarar vi oss inte längre, nu framtvingar vi fred så att andra kan njuta av den. Kanske mer politiskt korrekt med sådan nomenklatur. På innergården fanns något monument som hedrade de omkomna, oavsett om man visste vilka de var eller om det var den okände soldaten. Jag tror tyvärr att minnesmärken som detta är nödvändiga. Krig, oavsett vad man kallar det, är en stor förlust och drabbar många. Märken som detta skapar en mening med handlingarna och får oss att fortsätta leva efteråt. Alternativet är att inte bygga monument som detta. Att inte prata om det som händer eller har hänt. Skapar vi ingen mening så finns inget stöd för Peacekeeping?

Två timmar räckte precis för att ta sig igenom det mesta av War Memorial. Sedan åkte vi in till centrala Canberra igen. Den grönblåa ryggsäcken har varit min reskamrat sedan vi lämnade Arlanda. Jag har allt jag behöver i den: Vatten, handsprit, elektronik, förstärkningsplagg, badkläder, kartor, solglasögon, kort sagt allt jag behöver för att klara mig ute på vift en hel dag. Jag åkte därför inte tillbaka till campen nu när klockan började närma sig 16. Jag och en till skulle vandra runt och uppleva huvudstaden. Stadskärnan är inte så stor. Vi vandrade förbi casinot, tittade på något rullskridskoevent och gick genom en park. Tanken föddes att gå på bio. Med hjälp av de uppsatta turistkartorna hittade vi tillslut en biograf som visade sig ligga i samma köpcentrum som vi lunchade i. Stort ställe med andra ord. Mission: Impossible; Ghost Protocol var filmvalet. Vi hann med att titta in i en elektronikbutik, en bokhandel och att äta innan det var dags. Filmen skulle börja 18:30 och med svensk standard i tankarna trodde jag att reklam och trailers började strax innan detta. Fel. Precis efter halv började ett paket som blandade kommande filmer med lokal reklam. Till en början från en digitalprojektor sedan ett paket till, enligt samma modell, från filmprojektorn. Kanske kvart i sju kom filmen ingång.

Det var en bra film. Det hände mycket och var actionladdat utan att bara bli onödigt våldsamt. Sedan kan jag tycka att det var lite speciellt att sitta som svensk på en biograf på andra sidan jorden från hemlandet och titta på en film där de talar svenska. Tio över nio tog vi bussen hem och bara en stund efter ankomst lade jag mig att sova. Imorgon åker vi de sista tre timmarna till Sydney.

Att vara med i matlaget innebär en hel del bra saker. Man är med och bestämmer vad det ska bli för mat, man får handla och därigenom se saker inte alla andra får. Men det innebär också att man jobbar lite mer än de andra; Lagar maten och plockar undan den, diskar och ordnar. Just jag har även uppgiften att hålla reda på madrasserna vilket gör att ibland blir det många intressen som drar samtidigt.

Imorse ringde klockan precis innan halv sex. Det är egentligen inte så tidigt om man betänker att det var ungefär då som vi brukade vara igång i början av resan. Jag tycker det är mysigt med tidiga morgnar. Att se dagen gry och känna friskheten är omtyckt iallafall sedan jag jobbade på posten och började 03:15 vissa dagar. Det var friskt imorse också. Solen var inte riktigt uppe än när jag satte igång gasolbrännaren för att värma kaffevatten. Mina kollegor anslöt och vi plockade snabbt fram övrig frukost: Flingor, mjölk, ost och bröd bland annat. Vi passade på att äta innan de flesta andra kom. Också en fördel med att vara i matlaget. Klockan närmade sig sju och vi packade det sista innan vi påbörjade en 70 mil lång resa mot huvudstaden.

Jag sov en hel del på resan. Den tid jag inte sov ägnade jag åt bloggen samt att planera inför Sydney. Vår reseledare har nu i ett par dagar pratat om att vi måste ha en plan för vad vi ska göra bär vi kommer till Sydney. Vi har fyra nätter på vandrarhem där det ingår frukost. Eftersom staden ligger bara tre timmar från Canberra så kommer vi vara där tidig lunch i övermorgon. Det ger oss nästan fyra hela dagar att bara ta in Sydney. Jag läste medhavd resehandbok och googlade lite. Det finns en del att göra, äta på Hard Rock Café och köpa en t-tröja därifrån är naturligtvis redan inbokat. Landskapet är nu mestadels åkermark men det är inte platt som i Skåne. Vägen slingrar sig kring jordbruket där skördenaskinerna åker upp och ner för backarna.

Vi gjorde ganska många stopp på resan. Inte stopp där vi såg något speciellt, mer stopp av typen gå på dass och sträck på benen. Vi stannade bland annat på McDonald’s så jag provade en fruktsmootie. Det var väldigt kallt, men gott och säkert nyttigt.

Vi bor en liten bit utanför Canberra, så sista stoppet innan vi var framme var vid en liten butik. Jag var in och handlade lite. Här i landet finns ett märke i dagligvaruhandeln som jag tycker är väldigt speciellt. Det heter Black & Gold och säljer alla typer av produkter. Jag har hittills sett, men med risk att jag glömt något, kakor, chips, hundmat, schampo, färdigrätter, ost, smör, bröd, matolja, flaskvatten, raklödder, läsk och saft. På butiken nu köpte jag solkräm från Black & Gold. Det är lite som Blåvitt eller Eldorado, förutom det faktum att Black & Gold finns i alla butiker.

Kvällen blev ganska tidig ändå. Jag passade på att handtvätta mina shorts eftersom vi imorgon ska vara snygga när vi ska se på Hufvudstaden på nära håll.

06:20 började vi steka bacon. Mycket bacon blev det. Vi packade oss iväg och rullade mot nya mål. Vi skulle ungefär 45 mil till staden Cobar. Det hände inte så mycket på vägen. Vi fördrev tiden med att se Mad Max 2. Det var ingen bra film faktiskt. Det hände egentligen inget förutom en biljakt som inte var spännande. Men det var kul att veta att en var inspelad i området kring Silverton, området som vi precis lämnade.

Framåt eftermiddagen var vi framme i Cobar. Eftersom jag var i matlaget var det handla mat som stod högst på dagordningen. Vi plockade ihop det vi trodde vi behövde för två dagar till innan det nästan var dags att börja göra middag, hamburgare och korv.

Cobar är en ganska stor stad, om man jämför med det vi haft tidigare. Detta är bara ett kort stopp innan vi tar en lång dag på vägen igen imorgon. Vi har varit utanför mobiltäckning i omkring fem dagar nu, därför har jag inte uppdaterat. Med lite tur är vi inte utanför mer på australiedelen av resan.

Då och då ser jag saker i världen som jag tycker är fantastiskt genomtänkta. Att man får svänga höger trots att det är rött vid trafikljusen i USA är ett exempel. I Cobar såg jag något lika fantastiskt: de skråparkeringar som är längs med gatan, de som går 45 grader mot färdriktningen, de är vinklade åt samma håll som i Sverige. Detta trots att man kör på vänster sida här. Det geniala blir då att alla backar in och kör ut. Det gör att det är väldigt lätt att se trafiken när du kör ut. I Sverige får man gissa om det kommer någon bil. Inbackningen här är heller inte svår. Lätt vänsterbackning. Detta ska jag försöka införa i Sverige också.

Det blev inget lussande. Men jag var uppe precis efter 06 iallafall. Det skulle vara pannkaksfrukost. Det var ganska förspänt ändå. Blanda pulver med vatten, skaka och stek. Vi gjorde av med fyra flaskor och varje flaska gav ungefär sexton pannkakor. Att föda 22 personer kräver lite mat. Tre kängurur gjorde oss sällskap när tälten skulle rivas. De var inte alls rädda utan var helt enkelt inne för att leta mat. De var naturligtvis vana med människor. Jag är inte än van med den typen av djur så nära. Köket städades ihop och vi lämnade skogscampen.

Ganska snabbt var vi ute i plattöken igen. Dagens mål låg drygt femtio mil framför oss och vi slog ihjäl tiden med en film; The Postcard Bandit handlade om en rånare i Australien under nittiotalet. Han tog rånade banker och tog kort på platser han var och skickade till polisen.

På vår resa stannade vi även i en liten by som tittat lite för mycket på New Yorks namn på gator i inspirationsprocessen. Alternativt så var kreativiteten och fantasin begränsad. Gatorna var numrerade enligt en ordning som inte jag riktigt förstod. Det fanns inget system som jag såg med exempelvis höga nummer mot norr eller så. Jag hittade inget system iallafall.

Tidig eftermiddag kom vi till samhället Broken Hill. En ganska stor punkt på kartan. Det fanns en stor järnmalmsgruva och man hade tidigare funnit silver. Eftersom jag var i matlaget fick jag följa med för att handla. Det skulle vara Tacos till kvällen. Fyra kilo köttfärs, en och en halv liter crème fraîche, två kilo riven ost samt en hög med grönsaker skulle nog vara tillräckligt för hela gruppen. Vi anlände till vår camp i Silverton, 25 kilometer utanför Broken Hill, och började med maten nästan direkt. Grönsaker hackades och bort ställdes fram. Köttet väntade vi med. Först skulle vi iväg och se på något, vår reseledare ville inte berätta var det var. Vi skulle se solnedgången, det vi visste. Vi åkte fem kilometer till ett ställe kallat Mundi Mundi. Där var det platt och man såg nästan 180 grader med platt framför sig. Solen var på väg ned. Det blev en trevlig stund och vi skålade i champagne. Utsikten var fantastisk och det var en av de få platser på land där man tydligt ser jordens krökning, just för att vi hade hela 180 grader.

Väl tillbaka på camp stekte vi på köttfärsen och serverade en väldigt god buffé av tillbehör. Jag åt mer ost än köttfärs på slutet. Ändå blev det kvar, vi kan äta tillbehör och ost även imorgon.

Den sista delen av kvällen tillbringades på den lokala puben Silverton Hotel. Det är inget hotell egentligen, man döpte krogar till hotell eftersom det var enklare att få alkoholtillstånd på det sättet förr. Inne i taket hängde skyltar med roliga citat och texter, bartendern spelade country i musikanläggningen och var allmänt trevlig. Det var bara folk från gruppen där. Nattlivet i Silverton är inte så vilt. På bardisken fanns även ett gäng små kluriga spel. Jag gillar egentligen inte sådana klurigheter där man till exempel ska försöka trä en ring genom en annan ring där det vid första anblicken inte passar alls. Det känns bara som ett sätt att få folk, mig, att inse att jag inte har alla hästar hemma. Allra helst när andra i sällskapet klarar det efter bara någon minut.

Kvällen blev ganska sen. Närmare midnatt kom jag i horisontalläge. Imorgon är det upp tidigt. Det ska bli stekt ägg och bacon till frukost innan vi åker vidare. Det var sagt att champagnen och solnedgången skulle vara en liten avslutning på outbacken. Nu ska vi till städer upp för östkusten. Vi får se var vi kommer imorgon.

Natten var kall. Som vanligt vaknade jag innan klockan. I sovsäcken var det fortfarande lagom varmt. Lite motvilligt kröp jag upp och mötte morgonen. Det var redan ljust nu när klockan slagit 06:20. Nu skulle vi ut och vandra. Starttiden var satt till 08:00 men det blev femton minuter senare som vi startade. Frukosten skulle räcka länge så jag åt ganska hårt av bröd, mjölk, flingor och ost. Promenaden var 14,1km. Trodde vi först.

Målet var St Mary’s Peak. En kulle med en högsta punkt på 1171 meter över havet. Vägen dit var strax över sju kilometer. Först gick stigen genom lugn skog. Det fanns en del skugga som ändå gjorde gott. Det var ännu ganska svalt, solen hade inte kommit upp helt men det är enligt uppgift ovanligt kallt här. Igår kväll satte jag på mig en extra tröja för att komma in i komfortzonen rent temperaturmässigt.

Vi såg naturligtvis mycket djurliv på turen. Kängurun verkar mer vanlig än rådjuren i Sverige – de är överallt. Vandringen var ganska lindrig de första fyra kilometrarna. Sedan började det gå uppåt. Starkt uppåt. På drygt 30 minuter klättrade vi strax över 400 höjdmeter. Det var bokstavligt talat så nära man kan komma klättring utan att faktiskt klättra. Det var ansträngande, men jag hängde med bra. Ungefär tre och en halv timme efter start var vi uppe på toppen. Oj, vilken utsikt. Vi var bara sex personer däruppe just då och det var väldigt lugnt. St Mary’s Peak bjöd oss en trevlig och avkopplande stund högt över ett område med många mindre bergsknallar. Det var en upplevelse att bara vara där och vi tillbringade lite drygt tjugofem minuter innan det var dags för nedstigningen. De första 1400 metrarna var välbekanta, men sedan kom vägvalet. Antingen gick vi samma väg ner, brant ned, som vi kommit upp. Alternativet var att gå en liten längre bit längre. Den andra vägen tillbaka var 13,6 kilometer. Vi övervägde inte ens att ta den kortare vägen tillbaka.

Stärkta av upplevelsen på toppen och med förhoppningen att den längre vägen inte alls var lika brant som vägen upp gav vi oss av. Det sistnämnda stämde. Stigen var visserligen ganska stenig i början, men med nio kilometer kvar till campen kom vi ner på mycket plattare mark. Vi höll ett stadigt tempo på fem komma två kilometer i timmen så vi kom ganska snabbt framåt. Ju närmare målet vi kom desto tröttare blev vi. Det var fortfarande inte brutalvarmt men visst var det ofta jag fick dricka. Vandringen var en upplevelse även den. Skiftande natur och vyerna som bredde ut sig sitter mer kvar som mentala bilder än som digitala fotografier. Ryggsäcken var fullpackad med allt från solkräm och godis till jeans och reservtröja så att var och varannan meter plocka upp kameran lät jag vara.

Åtta timmar efter avfärd var vi tillbaka i campen. Ganska precis tjugotvå kilometer var vandringen. Närmare 2.8 liter vatten hinkade jag i mig. Jag känner så här i efterskott att det var precis lagom. Jag känner mig heller inte helt slut nu. Det var en stärkande tur. Kvällsmaten bestod av en lokal variant av Salta Biten med potatis och smör. Precis det som behövdes innan jag gjorde klart för en omgång med tvättmaskinen. Imorgon är det lucia. Det lutar mot att vi ska väcka vår reseledare med ett stycke svensk tradition. Om inte annat så har jag en anledning att vakna i och med att jag numer är med i matlaget och det är pannkaka till frukost.