Kategori: Övrigt/Arkiverat Sida 7 av 13

Återigen var vi igång tidigt. Det börjar bli en vana men det är egentligen ingen dålig vana. Man hinner med så mycket mer om man inte sover bort hela förmiddagen. Klockan 07:00 stod vi tolv stycken ur gruppen nere vid hamnen. Nu skulle vi ut till Stora Barriärrevet och dyka. Eftersom jag inte dykt förut så var det extra spännande. Det var en del pappersarbete men så småningom började vi arbeta oss ut i havet. Drygt två timmar behövdes för att ta oss ut till rätt ställe. Det var grov sjö och det gungade rejält vissa perioder. Jag klarade mig bra från sjösjukan.

På väg ut fick vi en genomgång på hur dykutrustningen fungerade i stort. Vi fick veta vad vi skulle göra i det första dyker och vad vi måste klara för att komma vidare. Det handlade om att tömma masken på vatten och ”tappa” munstycket bland annat. Vi fick även lära oss att tryckutjämna. Något som visade sig vara väldigt bra att kunna. Vågorna blev mindre när vi närmade oss och så plötsligt var vi framme. Vi släppte av några passagerare på en annan båt, de skulle övernatta på revet. En liten bit längre bort slog vi fast båten i position med hjälp av grova rep och betongblock. Vi hade delats in i grupper, jag var i grupp två. Nästan direkt var vi igång med att få utrustning. Grupp ett bestod av fyra personer som först fick tuber. När de precis kom i vattnet introducerades vi för den utrustning som skulle låta oss flyga under vatten. Flyta är väl kanske rätt ord. Vi fick ett viktbälte med initialt två vikter. Vi satte oss och fick en väst med lufttuben. Där fanns även mundelen, regulatorn, utrustning för att se djup och hur mycket lut som var kvar bland annat. Vi fyra som var i min grupp vandrade sedan ner i vattnet. Det fanns en plattform som sänktes n i vattnet för att vi skulle kunna komma i och ur. Där på trapporna satt vi och tog på oss simfötter och cyklop-masken. Sedan var det bara att hoppa i. Med snorklingen i färskt minne var jag beredd på den lilla panikkänslan precis när jag landade i vattnet. Jag andades och tog mig sakta bort till instruktören. Han bad oss hålla oss fast i ett rep medan han såg till att alla kom i vattnet. Vi började sakta sjunka medan instruktören höll koll på att vi alla tryckutjämnade. Bara en liten bit ner fick vi göra de övningar som vi skulle klara av. Jag gjorde tydligen rätt eftersom resultatet blev det önskade och jag fick fortsätta dyka. Det kändes inte helt naturligt att andas under vatten egentligen, men jag tyckte jag hade kontroll över sinnet och höll mig lugn.

Vi sjönk lite mer genom att instruktören släppte ut luft ur min väst och viktbältet gjorde sitt. Vi kom ner närmare revet och såg en och annan fisk. Det var svårt att fokusera på bara en sak nu när det var så mycket nytt. Vi rörde oss bära instruktören och tog några simtag. Sakta gled vi fram genom vattnet. Genom att andas in kunde jag stiga lite, en djup utandning gav motsatt effekt. Jag kunde inte riktigt kontrollera detta helt vilket gjorde att jag ibland var ovanför de andra, ibland under. Tjugo minuter gick fort och efter en lugn uppstigning var vi i båten igen. Där hann jag snorkla en liten stund innan det var dags för lunch. En hel del kallskuret, korv, potatis, pasta, sallad och en otroligt stark senap serverades. Jag åt tillräckligt men med måtta, jag skulle nämligen i och dyka igen.

En stund efter lunch framgick det att det var totalt sex personer som ville göra ett andra dyk. Då det var Max fyra i en grupp innebar det att vi i mitt dyvlat var två personer plus instruktör. Vi klarade av allt nödvändigt och tog oss ner i Kung Tritons rike. Denna gången simmade vi mer fritt, instruktören visade oss djur på revet och vi gick på djupare vatten. Vi simmade bredvid korallerna på elva meters djup, vi gled mjuk alldeles försiktigt ovanför botten på fem meter. Känslan av att bara ligga där och flyta, mitt i en tredimensionell värld där jag kunde bestämma när jag skulle upp och ner. En värld där det, nästan, inte fanns gränser på hur jag kunde röra mig. Jag kände att jag kunde slappna av och njuta av stunden, se fiskarna i alla regnbågens olika färger simma alldeles bredvid mig, se hur mycket liv det faktiskt finns på en relativt liten yta. Dyka år definitivt något jag vill göra igen. Bland annat eftersom jag inte lyckades hitta Nemo denna gång.

Vi var nere så länge luften tillät innan vi stegade upp för plattformen. Den blöta dräkten som fungerade som skydd mot maneter och annat som kan skada oss hängdes upp och kaptenen satte kursen mot fastlandet igen. Två timmar senare var vi i land och återgick till Boendet. Nyårsmiddagen var bokad till tjugotvå nollnoll på restaurang Dundee’s. Hela gruppen, som varit utspridda på olika aktiviteter idag maldes strax innan och skålade i champagne. Jag var också med faktiskt. maten var god och stämningen likaså även om de flesta var inte slitna efter fem veckors resa. Detta var vår avslutning kan man säga. Inom de närmaste dagarna splittras gruppen då några åker till Sverige, vissa åker till Nya Zeeland för ett nytt äventyr medan en del stannar kvar i Australien och hittar på något själva. Det organiserade som vi varit en del av i över en månad kommer brytas upp. Det delades ut presentkort på fortsatt resande med arrangören. Vår reseledare hade fått äran att dela ut två rabatter till de han tyckte var värda den. Jag fick. Med motiveringen att jag alltid är med framtill slutet och hjälper till fick jag ta emot priset till applåder. Det värmde. När väl den ceremonin var avklarade närmade sig tolvslaget med stormsteg. Vi gled bort till ”Lagunen” för att titta på fyrverkeriet som väntade. Vi fick se ett talande exempel på Australiensisk tidspassning då fyrverkeriet startade nästan tre minut för sent. Men det gjorde inget egentligen. Vi i svenskgruppen räknade ner till tolvslaget, önskade gott nytt och var glada. Sedan kom himlens eld i ungefär tio minuter och på något sätt satt en prick över hela händelsen. Det var ett mycket annorlunda nyår på många sätt. Här krävs ett speciellt tillstånd för att skjuta fyrverkerier vilket gjorde att det bara var ett fyrverkeri. Inget mer. Inte ens en smällare. Hemma låter det från sen eftermiddag till andra januari med en intensiv period mellan 23 och 01, men här var det väldigt lugnt i luften. Med mängder av folk ute på gatorna, avspärrade gator och liveunderhållning så var det verkligen en folkfest. Det var mer hela kvällen än just tolvslaget. Att det här gick att vara ute utan att frysa kanske gjorde att fokus på just tio minuter kring midnatt inte var fullt så viktigt.

Vi vandrade så småningom tillbaka till Boendet för att där vara med i brutalfesten. Det var allt som jag sett på tv; En DJ, massor med folk, hård musik med en djupbas som kändes i hela kroppen. Temperaturen i lokalen var stekhet jag bara röjde. Ett tag iallafall. Imorgon väntar en till utflykt. Tidigt på morgonen åker vi till regnskogen. Men det är då. Gott nytt 2012!

Det var tidig avfärd idag med. Strax efter 06 rullade vi från Airlie Beach. Vi hade en ganska lång bit att åka till Cairns – sista stoppet i detta landet. På något sätt gillar jag dessa bussdagar då och då. Det ger tid att reflektera över vad man gjort, tid att blogga och framförallt att sova ikapp lite. Dagarna tenderar att bli ganska intensiva i övrigt då jag försöker hinna med sp mycket som möjligt på varje ställe. Om det sedan regnar på natten så jag måste tömma tältet på vatten istället för att sova, så sliter det lite också.

Även denna repa visades en film. Denna gång en Mel Gibson-rulle om första världskriget. Jag tittade inte utan sov istället. Annars var dagens uppgift att boka aktiviteter för de kommande dagarna. Någonstans har det blivit fel i någon kommunikation. Det har gett att vi lämnar Australien redan den andra januari istället för den tredje. Det ger att vi inte har lika många dagar här att fylla med utflykter och äventyr. Tyvärr. De dagar jag har är iallafall nyårsafton och nyårsdagen. Det speciella i dessa dagar gjorde att det var bäst att boka det som skulle företas redan idag så fort dom möjligt. En i gruppen fick ansvar för att ringa och boka. Det gjorde hon med bravur.

Vi åt lunch i Townsville, 35 mil söder om Cairns. Jag påmindes att detta är en del i det brittiska väldet genom maten. Det serverades lasagne och pommes frites. En rätt som jag bara sett en gång tidigare i livet. Det var i arbetet på en fotbollsmatch i just England. Jag mindes att jag inte tyckte det passade något vidare varför jag ad om att byta pommes mot sallad istället. Det gick bra och in kommer en sallad som naturligtvis innehåller det som måste vara Australiens favoritgrönsak: Rödbeta. Jag förstår det inte men de har rödbeta på allt. I sallader, till maträtter. Till och med McDonald’s har en burgare som bygger på rödbeta. Visst, det är en nyttig grönsak men tyvärr gillar jag den inte alls.

Vi navigerade oss in till Gilligan’s där vi skulle bo ungefär halv fem på eftermiddagen. Detta var ett stot övernattningskomplex. Stora våningar, en brutal restaurang/nattklubb precis bredvid poolen. Dessutom bjöd de på kvällsmat. Mos och köttfärs tillsammans med lite annat. Det var ganska gott men starkt. Och lite. Vi fyllde på med mat från Restaurang Gyllene Måsen. En burgare utan rödbeta. Det blir en hel del mål på den restaurangen, bakomliggande orsaken är nog enkelheten. Jag vet vad jag får och det är relativt gott. Med en sallad istället för pommessen tror jag inte det är så onyttigt heller. Vi köpte frukost inför morgondagen och repade lite vart vi skulle ta vägen bär vi i den arla morgonsures ska ge oss iväg ut på äventyr. Kvällen blev ganska tidig. Det gäller att spara på krafterna. Imorgon är det nyår och vi ska ut till Stora Barriärrevet igen. Dessutom behöver jag tänka på nyårslöften.

Trots nattens prövning var jag ganska pigg redan när jag vaknade. Idag väntade en heldag. Jag fick ändå börja med att röja lite efter natten. Jag rensade ur tältet igen och ställde ut madrasserna, packade ner flanellskjortan i väskan och fick i mig lite frukost innan det var dags att gå till bussen. Vi var nu tre ur gruppen som skulle ut på Stora Barriärrevet.

Transporten skulle komma nollåtta tjugo. Den var sex minuter sen. Vi hoppade på och åkte till en marina. Efter att ha hämtat ut biljetten kom nästa överraskning. Båten vi skulle åka på var sen. Vi skulle ta en båt från Arlie Beach till en pontonstation kallad ReefWorld. där skulle vi snorkla precis vid revet innan vi tog en helikopter till en ö där vi bytte till en färja sista biten till fastlandet. Där väntade återigen en liten bussresa innan vi var tillbaka på camp. Sådan var tanken iallafall.

Den första färjan var ungefär en timme sen när vi tillslut kom iväg. Det var en ganska stor katamaran som skulle ta oss ut till revet, en resa på nästan två timmar. Det gungade ganska bra och spypåsar delades ut. Jag klarade mig bra. ReefWorld är en plattform, en flytande oas en bit utanför The Whitsundays. Det ligger precis vid en bit rev och arbetsgången är ungefär följande: Man anländer dit i båt, byter om och sätter på sig en heltäckande dräkt i klar färg. Det är en rocka-dräkt. Syftet är att man inte ska bli stungen av något. Rockor och maneter förekommer. Sedan letar man utrustning, snorkel med cyklop, simfötter och eventuellt flythjälp. De nedsänkta plattformarna gör det lättare att komma in och ur vattnet. Sedan är et vara att snorkla runt inom det avgränsade området. Allt övervakas av personal i torn och i gummibåt. Jag fick tag i en skrikigt rosa dräkt, gröna simfötter och blev väldigt taggad på att komma i vattnet. När man väl varit i det våta så kan man gå ner en våning på plattformen där det finns glasfönster ut mot revet. Alternativt kan man åka en båt som har samma nedsänkta sektion. Sedan tar man sig därifrån. Antingen med båten igen eller som vi, i luften.

Det var ett tag sedan jag snorklade. Jag minns någon gång på Cypern då jag försökte. Jag kan inte annat än att räkna mig till kategorin oerfaren trots detta. Det kändes lite nervöst att hoppa ner i vattnet. Bara detta att vara under ytan och andas kändes konstigt, så länge sedan var det jag snorklade sist. I kom jag och övervann snabbt den konstigt obehagliga känslan. Jag simmade bort från plattformen och ut över revet. Det var platt och vattnet var fullt av fisk. Gröna, gula, lila, grå, färgskalan var imponerande. Lika att det var så mycket fisk var fascinerande. Jag flöt omkring i min rosa kroppsstrumpa och bara tittade. Jag kom till revets kant och såg hur djupet ökade. Tiden gick fort och när jag tittade upp nästa gång var det dags att äta. Jag hade då varit i vattnet i ungefär fyrtiofem minuter. Maten bestod av kött och pastasallad till detta. Det fanns även en skål med riven ost som jag grävde djupt i. Efter den stärkande måltiden hade vi en stund där vi just gick ner under däck och tittade ännu mer på fisk. Det fanns många olika storlekar.

Vid fjorton var det sagt att vi skulle påbörja den trettiofem minuter långa helikopterturen som skulle ta oss runt. I området och sedan släppa oss vid nästa båt. Här stundade nästa försening då inte alla som skulle vara med var uppe ur vattnet. Det tog ungefär en halvtimme-trekvart att samla alla. Från ReefWorld åkte vi båt någon meter till en annan flytande plattform. Där väntade den flygmaskin som skulle föra oss vidare. Vi var totalt sex turister plus pilot, max antal som helikoptern kunde ta. Vi satte oss i och lättade mjukt. Piloten styrde oss över barriärrevet. På femhundrade fots höjd såg vi revet på ett helt annat sätt. Här framträdde formationerna tydligt och det gick att genom vattnet se var det var rev och var det inte var. Stora Barriärrevet är egentligen ungefär tvåtusentrehundra rev som tillsammans bildar detta världsarv. Vi flög över Heart Reef som nog inte var det svåraste att hitta namnet på. Piloten vände mot öar och vi flög över flertalet gröna landområden med vita stränder. Himlen var mulen och på vissa ställen regnade det. Lite tråkigt kanske men det var ändå en otrolig upplevelse att flyga. Överblicken man fick, känslan av att ligga etthundrafemtio meter över vattnet. Det var häftigt.

På vårt schema stod det att båten från Hamilton Island, där vi landade efter helikopterturen, skulle gå kvart över fyra. Det visade sig vara fel. Den gick 16:40 så vi hade lite tid att slå ihjäl. Egentligen skulle vi haft två timmar på Hamilton Island, det hade kunnat medfört ett bad eller så. Nu hade vi på grund av förseningarna bara ungefär fyrtio minuter. Å andra sidan var det inget väder för att ligga på stranden så den tid vi hade lade vi i närområdet och att fota. Båten kom och tog oss till fastlandet, en tur på drygt trettio minuter. överfarten var även denna gång gungig. Bussen stod och väntade på oss när vi kom i land och efter en snabb färd, föraren måste ha jobbat på ackord, stod vi tillbaka på campen sex minuter innan vi skulle varit där enligt vårt schema. Vi åt pizza på en restaurang bara runt hörnet innan det var dags att göra sig klar inför imorgon. Jag ordnade lite med bloggen och bilderna jag tagit idag. Det hade regnat idag så de madrasser jag lämnat utanför tältet för att torka var nu blötare än innan. Som tur var visste jag att det fanns torrare madrasser kvar i släpvagnen som vi drar efter bussen. Jag torktumlade det i klädväg som fortfarande var blött. Jag är redo att åka till sista destinationen i Australien.

Det börjar närma sig slutet på detta land. I dagarna passeras halvtid för resan och Cairns, dit vi kommer imorgon, är australieresans sista uppehåll. Men sedan väntar ett nytt land.

Jag vaknade tidigt idag. Klockan var ställd på 04:20. Nu när vi bodde precis bredvid havet skulle jag minsann se soluppgången. Vi har bott vid havet tidigare, men det passade extra bra att gå upp tidigt idag. Avfärd mot nästa mål, Airlie Beach, var satt till 06:00. Jag kan inte säga att jag studsade upp, men det var inte länge innan jag stod i mina skor på väg ner mot stranden. Med mig hade jag min kamera och en campingstol. Ännu var det en liten stund till solen skulle komma över horisonten, jag hade kollat upp att detta skedde klockan 04:58 och kompassriktningen 115 grader. Det var egentligen över land, men vatten mellan mig och solen. Det hade lätt börjat ljusna när jag gick gatan ner. Tillräckligt ljust för att se vägen utan problem. Jag gick ut på den brygga som fanns och satte mig ner på stolen.

Tiden gick fort. Jag uppdaterade mig snabbt via text-tv om vad som hade hänt i Sverige och världen under natten. Det ljusnade mer och mer. Molnen skapade en odefinierbar duk som solen målade när den sakta steg upp över träden. Duken förändrades hela tiden vartefter molnen blåste bort och nya gick förbi solens bana. Det var rofyllt. Jag var nästan ensam. Bara fyra-fem människor joggade längs stranden. Staden började lätt vakna till liv när jag gick tillbaka till campen. Frukost och nedpackning väntade.

Vi hade kring sextio mil att åka idag. Egentligen ingen lång sträcka men det skulle ta lite tid. Vägarna är slingrigare nu, när vi fortfarande var i outbacken kunde det nästan gå dagar utan en kurva. Utanför rutan flyger ett allt grönare landskap förbi. De platta boskapsytorna byts mot tätare skog och gröna kullar. Regnet kommer i skurar och värmen är mer tryckande. Cairns, som vi närmar oss med stormsteg, ligger ganska långt norrut. Det är enligt uppgift fuktigare än i Darwin där vi först skulle anpassa oss till det nya klimatet när vi kom för ganska precis en månad sedan.

Tiden på bussen tittade vi på film. Först ut var Hot Shots!, en fantastisk komedi. Sedan följde en film som jag infört om men som var kul något sätt; Cat Ballou handlade om en dam som blir kriminell. Det hela berättas lättsamt med två personer som spelar banjo och sjunger. Väldigt trevligt grepp. Den sista filmen, Ned Kelly, stöttade jag bara på. Jag ägnade mig åt bloggen och att vila istället.

Airlie Cove var övernattningen detta dygnsskifte. Vi parkerade och stegade direkt till receptionen. Vi behövde få klarhet i hur nästa dags utflykt skulle te sig. Vi fick en starttid och nöjde oss med detta och ett litet schema. Tälten sattes upp och med de torkade madrasserna var sovplatsen iordningställd. Sedan var det dags för mat.

Vi tog bussen in mot stan, Airlie Beach. Det var fullt på de flesta ställen. Vi fick bord på Hog’s Breath. Jag beställde en pastarätt och vitlöksbröd. Det var gott och när vi skulle betala kom nästa glada överraskning. Hon som serverade var från Sverige. Hon hade varit i landet i sex månader och på orten i fyra. Det är svenskar överallt. Det började regna under måltiden. Ganska kraftigt. När jag väl kom tillbaka till campen, vid halv elva på kvällen, möttes jag av en måttligt uppmuntrande syn; Tältet var översvämmat. Vi hade fem centimeter vatten på golvet, takväggen hängde ner över mina sovgrejer så de var också plaskvåta. Där gick det inte att sova. Det fanns bara en sak att göra – torka och lösa situationen. Jag insåg vad det var som tyngde ner tältduken. Tvätt som hängde i lina fäst i tältet hade blivit mycket tyngre av vattnet. Pinnen kunde inte hålla den vikten utan sjönk. Tältduken hamnade mot mina grejer och vattnet rann rakt igenom. Jag flyttade bort allt från linan. Jag tog ut det som var blött i tältet och lade det på samma ställe som den blöta tvätten, under bussen. Jag tog ut madrasserna och hittade en t-tröja som jag började flytta vatten med. Ner i vattenpölen och vrid ur tröjan utanför tältet. Upprepa. Det tog en dryg timme att tömma tältet på vatten. Det var relativt torrt på golvet bär jag lade i andra madrasser som var torrare även de. Frågan nu var hur jag skulle sova. Jag letade fram flanellskjortan, en långärmad t-tröja och en svart t-tröja. Med den svarta t-tröjan runt benen, den andra på överkroppen och flanellskjortan över mig somnade jag in. Jag kände mig lite nöjd. Istället för att lägga ner, ge upp och lägga mig i bussen, kämpade jag vidare och låg kvar i tältet. Jag sov gott.

Kvart över sju satt vi alla i Safari-bussen. Vi var då ätna och redo för en dagstur till Fraser Island – Världens största sandö. Den har bildats när sand under många år har flutit med havsströmmar och vindar och lagt sig till ro precis utanför Hervey Bay. Sanning med modifikation, en stor del av kusten har sandöar i grannskapet. Fraser Island har använts i timmerindustrin fram till 1991 och är ett världsarv sedan 1992.

Vi skjutsades till en punkt på fastlandet varifrån det gick båtar till ön. Redan fast klockan bara var åtta så var det full aktivitet. Turister bussades till färjelägret och så småningom kom en båt. Den tog bilar, terränggående bilar. Det är tydligen det som gäller på ön. Den lilla båten åkte iväg och en större kom för att ta det som var kvar, det vill säga alla människor och ännu ett gäng fordon. Vi fick gå ombord först och ta plats uppe ovanför det öppna bildäcket. Det var väldigt mycket rörelse i vattnet. Månens dragningskraft gjorde sig påmind och all ombordstigning skulle ske snabbt. Innan sista bilen, en stor safari-buss, kunde köra på fick vi lägga ut och göra en ny landstigning. Kaptenen körde mot land och höll fast båten med motorkraft. Det var ändå inte mer än att bussen precis hon ombord innan vi vände mot sandön. Jag uppfattade ur högtalarsystemet att det var högvatten och därför skulle överfarten ta ungefär trettio minuter. Båten gled i sakta mak fram genom morgonsolen. Det var väldigt varmt och inte ett moln på himlen. Jag hade ägnat knappt tio minuter av morgonförberedelserna åt att smörja in mig med solkräm. Det kändes på båten som att det var en bra prioritering.

Vi nådde Fraser Island och följde, enigt färgkoden på vår biljett, kortaste vägen till safari-bussen med en röd väst på turguiden. Vi gjorde uppsittning och fick sällskap av nitton andra turister. Det gav bussen sitt maxantal, fyrtio personer. Guiden presenterade sig som Anne med femton år som guide på Fraser Island och dessförinnan lastbilsförare i det militära. Erfarenhet av terrängkörning var oerhört bra. Det finns mycket väg på ön men alla är smala och skumpiga sandvägar. Hon presenterade också fordonet vi satt i. En tyskbyggd MAN-lastbil för terränggående, halvmetern markfrigång och plats för fyrtio turister. Totalt tjugofyra växlar framåt och två bakåt. Vi gav oss iväg.

Första stoppet var en av de ungefär etthundrafemtio sjöar som finns, Lake McKenzie. Den är fylld av enbart regnvatten och har ett otroligt klart vatten. Vi stannade till för att bada. Sanden var väldigt finkornig, finare än salt. Egentligen så är den ofärgad, snudd på genomskinlig men solljuset gör att sanden ser väldigt vit ut. Vattnet var friskt. Inte kallt men avsvalkande och ett avbrott från saltvatten. Stoppet varade i ganska precis fyrtiofem minuter innan det var dags att åka vidare. Centralt på ön låg Central Station. Det hade varit basen för för industriverksamheten på ön. Där fanns till och med en skola en tid. Där vandrade vi genom delar av öns regnskog. Höga raka träd och buskar omgav oss när vi vandrade gångbron fram. Det var en ganska mäktig upplevelse att vara mitt i det gröna. Nedanför rann vatten som var, om möjligt, klarare än där vi badade.

Efter någon kilometer till i bussen längs de smala och ofta lössandiga vägarna var vi framme vid öns resort där det skulle bjudas på mat. Det var brutalt gott. Ett smoergasboard var framdukat med bröd, ost, ptasa, kyckling, sallad, ris, annan sallad, det mesta som behövdes. Eftersom det var en ”ät tills du storknar” så passade jag på att ta mer än en gång. Pastan fastnade jag speciellt för. Det var en ”låda” med tomater, någon sås och allt toppat med ost. Resorten där vi åt kändes lite konstigt placerad. Där fanns pool och asfalt, detta precis bredvid den enorma stranden som bredde ut sig åt öster. Det var väl egentligen det enda ställe som fanns varför det säkerligen behövdes. Där i närheten låg även polisstationen.

Vi lämnade resorten och styrde ut på Fraser Islands enda motorväg – 75-mile Beach. Det var helt enkelt en väldigt lång strand. Där var hastighetsbegränsningen satt till åttio kilometer i timmen och bilar, turistbussar och gående samsades om utrymmet tillsammans med alla som stannat till för att fiska, bada eller titta på något efter vägen. Det fungerade förvånansvärt bra. Vi åkte kanske en kvart norrut innan guiden berättade att det finns ett bolag som flyger runt ön. De vann ett pris för att de var näst bästa utsiktsflygningen i Australien. Hur man nu kan vinna en andraplats? Bara minuten efter detta stannar hon bussen och två piloter kommer in. Jag hade hoppats på att få lite betänketid. Piloterna pratar om den femton minuter långa turen och sedan kommer frågan. Vilka ska med? Snabba beslut är tyvärr inte min paradgren. Skulle jag flyga flygplan?

Vi får borsta av oss sanden under skorna innan vi stiger in i det lilla enmotoriga propellerplanet. Jag förstår varför, det är sand överallt annars. Det är sex säten om man räknar bort piloten och platsen för hans andreman. Den sistnämndes stol är tom. Piloten stänger dörrarna, snurrar igång propellern, som lite motvilligt startar. Han slänger ett öga åt höger, ökar gaspådraget och vänder planet söderut. Längs med stranden accelererar han upp i tillräcklig fart och så lyfter vi. Jag har aldrig flugit i ett plan som är så här litet. De sex stolarna är placerade utefter väggarna med en liten antydan till gång mellan dem. Piloten girar vänster och vänder planet. Både bakåt och framåt breder sig stranden ut och verkar aldrig ta slut. Vi stiger till två tusen fot och planar ut. Piloten börjar berätta om ön, lite hur stor den är och vad vi ser under oss. Vi flyger utmed stranden och ser skeppsvraket som ligger begravt i sanden, vi ser bilar som åker läng med ”motorvägen”. Piloten viker in över ön, som vi nu ser båda sidorna av. Borta i horisonten skymtar färjeläget där vi lämnade imorse. Regnskogen ser ut som broccoli under oss. Vegetationen är tät så när på ett par områden där sanden härskar. Det bryter av mot det annars intensivt gröna. Vi flyger över fjärilssjön, en sjö formad som en fjäril. Det är väl en kombination av naturens enkelhet och människans fantasi. Sex hundra meter upp i luften får man en helt annan förståelse av helheten på marken. Vi ser mil efter mil av sandvägar som täcker större delen av ön. Den är verkligen exploaterad. Piloten styr ut oss över vattnet en stund innan vi börjar sänka oss för att så småningom landa. I sydlig riktning landar vi efter precis femton minuter på stranden igen. Mjukt och fint. Vi rullar bort till det gamla skeppsvraket där resten av gruppen väntar.

Vraket landade här efter en storm år 1935. Det var på väg till återvinning efter trettio år av tjänstgöring när den slet sig i ovädret och har sedan dess legat på stranden och rostat. Större delen av skeppet är begravt under sanden som under årens lopp ständigt spolat in. Vågorna slog hårt in. Igår var stranden stängd. Ett oväder längre norrut gjorde havet oroligt och stranden olämplig. Idag är allt som vanligt igen. Även detta är återvinning, men på en annan nivå. Rosten sköljs ut i havet och landar så småningom i jorden igen. Nästa stopp på resan var ännu längre norrut på sanden. Vid ett område är sanden färgad i tiotals olika nyanser och färger. Abourginerna använde detta för att färga förr i tiden. Mestadels människor. Klimatanläggningen i bilen lade ner och vi fick åka med öppna takluckor till nästa ställe. Det var olidligt varmt. En bit söderöver låg Eli Creek. Allt vatten som samlas på ön rinner kretsloppsmässigt ut mot havet. Det bildas bäckar, creeks. Vid Eli Creek var det mängder med människor. En hel del turister men även vanliga australiensare som valde att denna soliga dag ta trerrängbilen och åka ut till Fraser Island. Det fanns en gångled från stranden upp längs bäcken. Knappt två hundra meter upp var det dags att gå i och bada. Sedan flöt jag, ömsom simmandes ömsom krypandes nedströms vattnets väg mot havet. Ibland var vattnet så djupt att jag kunde lätt sitta och trampa vatten, ibland var det så grunt att jag fick dra mig fram med armbågarna på botten. Vattnet var väldigt svalt och friskt. Det var bland det renaste vattnet i världen, Silat genom mängder av sand. Det var en skön avkylning efter AC-problematiken i bussen. Efter en stund i vattnet var det dags att bege sig tillbaka till färjan. Det stora problemet med dagsturer som denna är att man plockar in precis så mycket att se och göra som man precis hinner med. Det blir en avvägning mellan att vara på varje ställe och att se nästa. Här hann man aldrig stilla sig någon gång. Det var ständigt något nytt som hände. På något sätt låg vi efter i tidsschemat. Någon minut sen iväg på varje ställe byggde på. Detta tillsammans med att kimatanläggningen försökte lagas gjorde nu att vi låg i liten tidsnöd för att komma med båten hem. Vi skulle korsa ön, på sandiga vägar och trånga passager. Vi åkte på stranden fram till resorten där vi åt, sedan kom sandvägarna. Bussen skulle tvättas, något som också tog tid, lite konstigt kan jag tycka. Varför inte låta någon sköta det när vi andra lämnade ön?

När vi var nästan framme mötte vi ett par personbilar. Det sinkade oss rejält. Eftersom vägarna bara är ett fordon brett är ”reglerna” att det minsta fordonet får backa eller på annat sätt flytta på sig. Nu var det ett par i en vit Subaru som ställde till det. De försökte köra åt sidan men kom inte tillräckligt långt ut. Det blev trångt men ett tag såg det faktiskt ut att gå. Kvinnan i bilen var mer orolig och började tuta frenetiskt. Vår turledare klev ur, det gjorde även ledaren från bussen som var bakom oss, de två i Subarun och föraren till bilen som var framför oss. Fler personer anslöt medan man sökte en lösning. Spadar åkte fram och man skottade rent kring hjulen på den lilla personbilen. Hade den kört fast? Tillslut så tog alla som stod utanför i och knuffade den vita bilen en halvmeter framåt. Kvinnan stod bredvid och såg riktigt nervös ut. Hon vankade av och an. När bilen väl var förbi bakaxeln på bussen styrde vår turledare hårt åt höger och vred vårt ekipage förbi den lill, vita Subarun. Bilarna som stod framför oss, de hade nu kommit ännu en personbil, fick vackert backa till de hittade en lucka där vi kunde smita förbi. Jag förstod egentligen inte varför det var då bråttom tillbaka förrän vi kom fram till båten och jag såg vattennivån. Tidvattnet hade dragit sig tillbaka och blottlagt stora delar av den sandiga bottnen. En smal fåra av vatten fanns kvar och i där låg båten och väntade. Vi halvsprang ombord innan de sista fordonen kördes ombord och kaptenen lade ut. Ett tag såg det illa ut, var vattnet för grunt? Vi fick backa tillbaka och justera för att hamna mitt i vattenränna där det var som djupast. Sakta tuggade vi oss ut mot öppnare vatten. Jag blev helt häpen på hur stor skillnaden var. Där det på morgonen krävdes två betongplattor mellan båt och plattmark var det nu sju. Där vi på morgonen seglat mellan pinnarna i ett öppet vattenlandskap fanns nu bara vatten mellan pinnarna. Det är svårt att uppskatta i vinkel, men minst fem-sju meter måste skillnaden varit.

Detta är ett världsarv och ska bevaras för eftervärlden. Det kändes dock som att vi slet ganska hårt på naturen. Bilar körde över stranden och över förhårdnad sand. Vägar plöjdes fram när det inte gick att köra längs stranden. Turister badade i flera sjöar och vattendrag. Jag utgår från att någon har tittat närmare på hur mycket vi kan göra på ön, men jag tyckte det kändes mer som att vi utnyttjade ön än att vi gästade den.

Det kändes som om båtöverfarten tog längre tid nu vi lågvatten. Ombord satt flera busslaster trötta turister. Förvånandsvärt många var svenskar, även om man räknar bort vår grupp. Jag tyckte det talades svenska lite överallt. Väl på fastlandet igen hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till campen. Där blev det ett dopp i poolen innan kvällsmat. Jag avslutade kvällen ganska snart efter detta. Det kom ett kort men intensivt regnväder, men det stora är att imorgon ska jag upp extra tidigt.