Kategori: Australien Sida 3 av 8

Jag vaknade med ett svagt minne att det regnat under natten. Jag kollade och kände på madrassen, jovisst, det var fuktigt som kommit från den öppna vädringsluckan. Men det som var skönt var att det var varmt. Första morgonen på länge som det faktiskt inte var kallt att kliva upp. Jag mötte morgonen med en ganska grov frukost innan jag började smörja in mig med solkräm, massor med solkräm. Idag skulle bli en stranddag till att börja med. Jag och åtta andra var anmälda till en lektion i vågsurfandets ädla konst.

Klockan tio hälsade man oss välkomna. Vi hade då skrivit upp oss på en lista med namn och telefonnummer, fått låna en långärmad t-tröja och lämnat in värdesaker för förvaring. Efter att ha tilldelats en varsin bräda. Gav vi oss iväg mot stranden.

Vi var en ganska stor grupp. Det gjorde att vi delade upp oss i två mindre grupper där en fick instruktioner och tränade på stranden medan den andra gruppen var ute i vattnet och provade det som just torrövats. Det var inte så lätt som jag, naivt visserligen, trodde innan lektionen började. Det var stundtals svårt att få brädan att gå dit jag ville. Den hade en förmåga att vika av åt vänster och så småningom vända runt. Ett par gånger, slumpen arbetar väl så, fick jag däremot glid och jag flöt på vågen mot stranden. Vi var kanske tjugofem meter ut och vattnet var midjedjupt. Nästa delmoment var att svänga. Det var enklare. Det sista momentet var att stå upp på brädan. Naturligtvis svårare. Ofta slutade turen med att jag nästan kom upp men stod fel så jag ramlade åt vanligtvis vänster. Det var dock fantastiskt kul; Häva sig upp på bräda, släpa sig framåt så knäna skrapar mot den förstärkta frigoliten. Hasa tillbaka för att justera en alltför stor högervridning, känna vattnet börja skölja över mig. Strunta i att saltvattnet kommer i i ögonen utan hasar fram för att få hastighet med blicken fäst på strandkanten samtidigt som jag tar stöd med alla tio tår mot brädan och trycker mig hastigt uppåt. Benen kommer in under mig, jag hittar balansen och reser mig från hopkrupen till lätt knäböjd. Jag står upp ett par meter och gör misstaget att släppa det totalfels på balansen jag tidigare haft. På ett ögonblick blir jag baktung och hamnar i obalans. Försöker kompensera men det är redan försent. Med ett plask som snabbt dämpas av vågens kraft landar jag i den vattenmassa som nyss bar mig framåt. Fort upp på benen och jaga efter brädan för snabbt vandra ut i vågorna igen för ett nytt försök. Lektionen var drygt två timmar så efter återlämning av utrustningen och ett snabbt mål mat på Restaurang M skyndade jag till nästa punkt på listan. Nu skulle jag åka karusell.

Ungefär två mil utanför där vi campare ligger Warner Bros. Movie World. En park med flertalet åkattraktioner, alla med filmtema. Det kändes som ett Universal Studios, Orlando fast i miniatyr. Det fanns ungefär fem-sex berg- och dalbanor för de i min ålder. Sedan fanns det ett område för de mindre, där var jag inte in. Olika ”världar” mötte mig när jag betade mig igenom parken. Text var ganska högt. Jag hade drygt tre timmar på mig innan parken stängde för dagen. Det fanns en hel del människor där men åkturerna, utom en, svalde alla med ett gott resultat. Jag satsade på The Escape, som är baserad på Stålmannen. Det skulle vara den bästa banan på hela södra halvklotet. Det låter väl bra? Scenariot var att vi satt på ett tunnelbanetåg i Metropolis när en jordbävning drabbade området. Vi tog oss förbi ett antal stationer där vi hela tiden undkom vatten, bilar som föll genom taket och väggar som rasade in. När det nästan var ute med oss kom Stålmannen. Han berättade att han skulle ta oss därifrån Stålmannensnabbt. Noll till Hundra kilometer i timmen avklarades på två sekunder. Det är 4,2G. Och oj så det gick. Accelerera iväg och sedan en brant uppåt följt av en brant nedåt. Det gick undan och var en skön åktur. Fotostationen var precis mot slutet. Åkturen var väldigt kort, men fantastiskt kul.

Det var strängeligen förbjudet att ha någonting alls i fickorna under åkturen. Alla hänvisades istället till läsbara skåp som naturligtvis kostade pengar. Det vore ganska enkelt om det inte vore för att man bara kunde ha skåpet i en timme innan man behövde lägga i mer pengar eller betala en hel del mer för att få ut sakerna. Jag lade i pengar och tömde fickorna. I och med detta insåg jag att det skulle bli svårt att hålla koll på tiden. Antalet klockor i parken var starkt begränsat så jag beslöt att gå på magkänslan istället. Jag tog ett par rundor till i Stålmannen-banan innan jag gick vidare till nästa. Kopplingen mellan nästa åktur och Dödligt Vapen-filmerna var för mig lite svår att greppa. Jag gick en bit genom ett graffittimålat skjul och kom till säkert världens segaste kösystem. För det första var det bara ett tåg som gick. För det andra hade man systemet att man släppte in en större grupp människor i taget i en fålla. Dessa delades sedan upp i grupper om två och två och slussades in i vagnarna. I kön stod man still långa perioder och det kändes bara trist. Åkturen i sig får heller inga höga poäng av mig. Vi satt med rälsen ovanför oss och hängde med benen i luften. Banan var ganska lång och bestod av flertalet tvära svängar och tillfällen där vi åkte uppochner. Problemet var att allt skakade något enormt. Det var svårt att få grepp om hur vi åkte för att det ruskade och for så. Jag tog en till tur i Stålmannen innan jag hämtade ut grejerna. I väldigt bra tid faktiskt.

Jag låste in dem igen på ett annat ställe för nu skulle jag åka årets nyhet. Green Lantern är en film jag inte sett men den handlar uppenbart om en superhjälte. Åkturen kan närmast beskrivas som en blandning av Extreme och Vilda Musen på Gröna Lund. Man satt i två rader, åtta personer, och åkte ganska långsamt. Upp, ner, uppochner bjöds vi på i dryga minuten. Inget speciellt. Via en omgång i Stålmannen tog jag mig mot den åktur där man skulle bli blöt. Jag kom inte hela vägen. Jag avbröts av en parad med filmfigurer, musik, dans och fordon. Det var fränt att se. Det var bra gjort. Det fanns en Scooby-Doo-inspirerad åktur. Det var lite skräck och lite berg- och dalbana. Helt klart kul. Vidare till vattenturen. Jag hoppade i en flytvagn och åkte iväg. På klassiskt sätt åkte vi genom ett par landskap som rörde på sig. Uppåt någon nivå och likadant igen. Det hela slutade i ett ganska högt fall som bromsades med vatten som skvätte. Jag blev blöt. Den sista trekvarten lade jag i Stålmannen eftersom det var den bästa åkturen. Jag hade lite med mening lämnat kvar mina tillhörigheter längre än en timme, det skulle kosta mer men krångla mindre. Förvåningen var total när jag insåg att jag inte alls behövde betala mer. Det gick att öppna ändå med de pinkod som jag uppgett vid inlåsning. Jag tog bussen tillbaka till campen.

Förhand jag lagom duscha och byta om innan det var dags att komma iväg igen. Vi var tolv personer som skulle äta på Hard Rock Café. Maten var god och när klockan var strax efter tior drog vi vida och hittade en klubb där ett band spelade live. Dessa rockklassisker blandades upp med klassisk dansgolvsmusik och det var en väldigt trevlig kväll. När klockan slog midnatt utbrast vi svenskar i ett litet minifirande – nu var det julafton. Jag dansade som jag inte gjort på flera år innan det vid tvåtiden var dags att gå hem. Eller ja, vi gick inte utan tog en taxi. Kvällen blev alltså sen, men morgondagen blir lugnare. Då är det julafton.

Bara en liten stund efter sovläge började det regna. Det slutade sedan inte regna vad jag kunde förstå bär jag hörde snacket från resten av gruppen. Detta var heller inget lätt augustiregn som sakta svalkade landskapet. Detta var stundtals ett ösregn som tog sig in i tälten. Vi klarade det tält som jag sov i ganska bra. Flärpen som ska täcka dragkedjan har en förmåga att inte täcka dragkedjan varför det blir lite fuktigt i tältet. Men det var oerhört milda omständigheter om man jämför med andra som inte hade samma tur.

Det regnade genom frukosten men lagom till avfärd lättade molntäcket och regnet försvann. Vi tuffade vidare norrut och vädret blev ständigt bättre. Vid lunchtid var vi framme vid Byron Bay. Detta är den östligaste punkten i Australien. Vi vandrade bort mot fyren som står på en kulle. Det är väl egentligen det som är det mest östra, men vi skulle inte hinna dit och tillbaka bedömde vi. Istället vandrade vi tillbaka på stranden till stället där vår reseledare parkerat bussen. Vi tog oss till en restaurang som serverade asiatisk mat i liten pappkartong. Jag valde något som tydligen är ganska thailändskt. Det var ätbart iallafall. Helt enkelt en massa mat nedpressat i den lilla kartongen. Det var nudlar, kyckling och flertalet grönsaker. Som pyttipanna fast på asiatiskt sätt.

Sedan var det dags att åka vidare. Vi åkte in i en ny stat och vred tillbaka klockan en timme. Det var inte så långt till Guldkusten, Gold Coast, så tillsammans med tidsomställningen kom vi fram ganska tidigt på eftermiddagen. Jag kollade över flertalet broschyrer på vad som fanns att göra under morgondagen. Vi har en heldag imorgon så den ska jag, som vanligt, försöka utnyttja till max. Tälten restes snabbt och madrasserna lades ut på tork. Allt var genomsurt men en lätt vind tillsammans med solens lätta strålar borde torka iallafall det mesta av det blöta.

Det närmade sig matdags så jag och fyra till drog iväg till Hard Rock Café. Jag åt en Twisted Mac, Chicken and cheese. Det var faktiskt väldigt gott. Godare än på länge. Vi satt där ett tag innan vi drog vidare till Rockshoppen och jag köpte en t-tröja. Det var nu mörkt när vi satte av tillbaka till Main Beach Tourist Park. Tanken var att promenera men ett plötsligt skyfall fick oss på andra tankar. En snabb taxiresa och vi var tillbaka. Tältet var visserligen inte helt torrt men vi avslutade ganska snabbt. Imorgon blir en intensiv dag.

Så var då tiden i Sydney över. Jag packade klart väskan redan igår för att slippa göra det idag. Det går att sova lite längre då, inbillar av mig. Det var frukost och sedan gav vi oss iväg. Vi hade drygt femtio mil all åka idag, en kort tur med andra ord. Vi lämnade Sydney över Harbour Bridge och fick en sista titt på operahuset på vår högra sida. Vi färdades norrut i landskap som blev mer och mer tropiskt.

Efter vägen stannade vi till och åt. Jag åt en hel del eftersom jag var faktiskt rejält hungrig. Vi stannade till i det lilla samhället Coffs Harbour och jag köpte en aloeverakräm. Jag har inte bränt mig egentligen, har varit väldigt duktig att smörja in alla exponerade kroppsdelar. Men armar och nacke känns torra. Alternativt är det mina händer som är torra, men det lär väl slösa sig det med. Aloevera är ett dundermedel, om man ska tro både vår reseledare och andra i gruppen. Jag tror också på det. Köpte dryck med dundermedlet i Sydney, det var väldigt gott om inte annat. Coffs Harbour ligger i ett område som de själva brukar benämna med Banankusten. Här fanns flera bananodlingar utefter vägen. Någon kilometer utanför låg Emerald Beach. Där skulle vi sova inatt.

En glad tomte i Hawaii-skjorta, shorts och med en surfingbräda under armen hälsade oss välkomna. Det gjorde även de två kängurur som hoppade omkring bland tälten. Det var mycket folk på campen redan. Vi är inte vana med det. Sydney var visserligen befolkat men det var vi beredda på. De campen som vi varit på tidigare har nästan varit obefolkade. Vi slog upp tälten samtidigt som det började regna lite lätt. Det är varmare i vattnet när det regnar. Det var inte långt till havet , så vi gick dit samtidigt som regnet tilltog. Enligt uppgift skulle det vara aderton grader i vattnet. Det var ganska ruskigt när vi kom fram. Vinden piskade regnet i ansiktet när vi fyra tappra själar vadade ut i havet. Det var varmare än 18 grader, det är jag helt övertygad om. För när jag väl var i och mötte vågorna, sköljdes över av saltvatten från Stilla Havet, då var det ganska behagligt. Detta var första gången jag badade i havet på denna resa. Det har inte varit tillfälle annars. I Darwin var det bara krokodiler på stranden, sedan har vi varit i inlandet långt från strand. I Sydney var vädret emot oss men nu var det minsann dags för ett salt dopp.

Ganska snabbt var vi färdiga vid stranden. Regnet avtog lite men vi drog oss mot poolen istället. Det var varmare där men, som alltid, inte samma känsla. Kvällen närmade sig och efter en skön varm dusch var det mat. Grillkorv i bröd med sallad. Det serverades majskolv också, men trots den tydliga julreferensen så tog jag ingen. Det fanns ett bra gratis trådlöst nätverk så medan solen gick ner satt jag vid poolområdet och surfade. Jag passade på att fixa med bloggen och kolla av vad som händer hemma. jag hänger med lite på vad som händer på andra sidan jorden. Text-tv-appen jag har i telefonen är den enda nyhetskanal jag behöver. Regnet har upphört nu men molnen är kvar. Det finns risk för nederbörd inatt skulle jag säga.

Idag vaknade jag ordentligt när jag redan lämnat Boendet. Dagens utflykt går till Blue Montains, en nationalpark strax utanför Sydney. Vi hade en bit att åka varför vi skulle lämna för att gå till tåget redan fem över halv sex på morgonen. Med detta i tanken satte jag igår kväll ett alarm att ringa 05:55. Den uppmärksamme läsaren kanske noterar ett fel i denna kalkyl. Det gjorde jag också imorse när mina tre reskamrater kikade in i rummet klockan halv sex och undrade om jag var på gång. ”Javisst” svarade jag och knappt sex minuter senare lämnade vi. I den arla morgonstund letade vi oss fram till järnvägsstationen och lyckades hitta ett tåg som gick till den lilla byn Katoomba där vi skulle starta vår tur. Tåget gick varken från den plattform eller i den tid som vi repat kvällen innan, men fram kom vi.

Pris rakt över gatan från järnvägsstationen låg Blue Mountain Adventure Company. Vi gick upp och möttes av två killar som skulle vara våra guider idag på något som kallas canyoning. Det går ut på att man följer vattnets väg via vattenfall och trånga passager i en klyfta, en kanjon. Först fick jag fylla i en blankett om att detta medförde risker, kontaktuppgift till anhörig, mitt allmänna hälsotillstånd och sådant. Totalt var vi sju turister i gruppen. Vi fyra från Sverige, en kille från England och ett nygift par från USA, de hade precis inlett sin smekmånad. alla tilldelades en ryggsäck med utrustning innan vi fick göra mackor som skulle vara till lunch. Jag lade på mycket ost, lite sallad, tomat, gurka och toppade med lite tonfisk. Och lite mer ost. Vi fick prova ut våtdräkter härnäst. De skulle sitta tajt för att hålla värmen bäst, i vattnet var temperaturen omkring 14 grader. jag ålade mig in i en dräkt, fick ett Tummen Upp av guiderna och lade både detta värmekabel och lunchen i ryggsäcken. Sedan gav vi oss iväg.

Vi hade ungefär fyrtiofem minuters bilresa upp i skogen. Naturen växte tätare ju närmare bilparkeringen vi kom. Vi slet på oss ryggsäckarna och började vandra. Vi skulle gå i en dryg halvtimme för att komma till kanjonen. Plötsligt hörde vi vatten och vi var framme. Det som väntade oss nu var en färd i vatten och på land. Vi skulle vandra vattnets väg, repellera ner för de allra brantaste vattenfallen, ett riktigt äventyr så att säga. Vi ålade oss återigen i våtdräkterna, tog på oss hjälm och en klättersele. Mössa på och regnkappa, allt för att kunna hålla värmen. Jag hade mina grova vandringskängor på mig. De har absolut bäst grepp men tål de vatten, det återstod att se. Vi hade lånat en kamera som var vattentät.

Det första vi gjorde var att repellera nedför ett litet vattenfall. En ganska enkel nedstigning men vi fick en bra inblick i hur vi skulle göra. Redan efter detta var skorna fyllda med vatten. De kändes att det var svalare i fotsektionen av kroppen men i övrigt höll jag mig tempererad. Vi vandrade genom en fantastisk värld. Grönskande och full av liv var denna dal som under nittiofem miljoner år skulpterats av vattnet. Vi vadade i vatten, balanserade över stock och sten och duckade för buskar. Min tidsuppfattning försvann helt och jag fokuserade bara på att gå och att ta in allt som fanns runt om mig. Så var vi då framme vid den andra nedstigningen. Det var egentligen två nedstigningen men de låg ganska nära varandra. Först skulle vi ner gör en ganska smal passage i berget. Det fanns ett fotsteg en bit ner som ena foten skulle in i. Sedan blev det svårare. Jag tryckte mig hårt mot högerväggen för att komma förbi den lilla Klippan som stack ut på vänstersidan. Sakta men säkert jobbade jag mig neråt. Ett steg ner, nästa fot bredvid och följa efter med handen. Sex meter ner nådde jag vattnet. Jag sänkte mig ner så jag stod med bägge fötterna på botten. Vattnet nådde då mig då till knäna och jag kopplade loss linan. Jag vände mig om. Där väntade en hög med trädstammar och band, dit jag skulle, öppnade sig en liten pöl. Den var tillräckligt djup för att jag skulle behöva simma genom den. Jag väntade innan stockarna på näste man i sällskapet. Guiden påtalade att vi skulle vara två och två som tog oss vidare till nästa repellering. När vi båda stod med båda fötterna i vatten vände vi oss mot stockarna, kröp mellan två av dem och kom ner i det djupa vattnet. Det var första gången denna utflykt som jag var i med hela kroppen, eller upp till halkning iallafall. I ryggsäcken fanns en torrpåse där vi lagt lite kläder och annat som behövde vara torrt. Den torrpåsen fungerade också som ett flytelement då vi fyllt den med luft. Denna flythjälp gjorde det lätt att flyta men svårare att simma. Svårt är egentligen lite l ord i sammanhanget, det var annorlunda. Jag fick erfara hur en våtdräkt ska fungera. Jag kände hur vattnet var svalt kring halsen, men övriga kroppen kändes varm. Trots att dräkten släpper in vatten var det inte något som jag noterade. Kroppen värmde snabbt det vatten som var närmast och så höll vi oss varma. Efter en bit klättrade vi upp på en sten, tog av till höger bakom stenen och kom fram till nästa fall. Där fanns ingen vägg att ha fötterna mot, vi sänktes därför ner i vatten upp till midjan. En till simtur väntade innan vi kunde ta oss upp på torr mark igen. Vattnet rann under den sten som vi stod på och väntade in de andra. För att hålla värmen var det enda att göra att röra på sig. Tillslut var det sju turister som stod och gungade i otakt på en sten mitt i en stilla fors.

Det gick ganska snabbt att komma till nästa vattenfall. Här presenterades vi för ett val med två möjligheter. Aningen håller vi höger och repellerar ner, eller så går vi vänster och hoppar. Jag gick till vänster. Instruktionen var ganska enkel och hoppet inte så högt; Hoppa med ansiktet ditåt, landa sittande om ungefär fyra meter. Jag tvekade en liten stund. Det var inget högt hopp men det var ner i rytande vatten. Guiden räknade ner från tre. Jag hoppade precis innan han kom till ett. Det tog inte lång tid innan jag slog i vattnet i en bra sittande ställning. Jag försvann ner under ytan medan min fart bromsades av vattnet. Jag kände hur ryggsäcken började lyfta mig uppåt och strax var jag vid ytan igen. Det var en kick. Inte speciellt högt men just känslan att bara kasta sig ut, landa och sedan simma vidare. Vi tog oss framåt med vattnet och kunde så småningom få marknads med fötterna. Meddelandet om att vi skulle fortsätta kom med de andra i gruppen. Vattnet blev djupa och det var simma igen. Väggarna kom närmare och var så småningom knappt en meter från varandra. Det var ganska mörkt eftersom vi hade klippa ovanför oss. jag flöt med ryggsäcken och använde armarna mot väggen för att dra mig framåt. Jag nådde torr mark och väntade in de andra. Vi avancerade framåt och nådde snart en annan flod som vår rann in i. Vi tog oss upp för den en bit. Här var det sandbotten och midjedjupt. Det var lite kämpigt att ta sig uppströms men det gick bättre än vad jag först trodde. Bakom en krök kom vi fram till den klippa där vi skulle äta lunch. Efter att ha kämpat mig fram till kanten, det var ett vattenfall precis bredvid, fick jag ett bra grepp och klättrade upp ur det blöta.

Här har ni chansen att hoppa i igen, sade guiderna. Klippan där vi skulle äta låg precis bredvid ett vattenfall som landade i en tillräckligt djup pool innan vattnet rusade vidare. Jag tog av mig ryggsäcken, regnkappan och kastade mig ut i det vilda vattnet. Flytkraftig var av naturliga själ avsevärt mindre nu utan ryggsäck. Känslan var härlig. Jag hoppade i och kämpade mig upp ett antal gånger innan det var dags för lunch, byta om och börja vandringen tillbaka till bilen. Ner med fötterna i de blöta skorna, som iallafall hittills har klarat sig. Vi får se om de helt förlorar Gore-Tex-egenskaperna när de väl torkar. Vandringen till bilen tog ungefär lika lång tid som färden tillbaka till Katoomba, fyrtiofem minuter. Vi återställde utrustningen och tackade så mycket för en tur som gett både adrenalin och mersmak. Jag har ju trots allt fyra veckor på Nya Zeeland kvar efter detta äventyr. Tåget tillbaka till Sydney skulle ta två timmar så vi beslöt att äta innan vi åkte. En bit på den lokala pizzerian, även den belägen precis vid järnvägsstationen fick bli middagen idag. Omkring halv nio var vi tillbaka på Boendet. Jag var trött, dels på grund av den tidiga morgonen, dels på grund av det vi gjort. Jag packade väskan och avslutade ganska snabbt. Imorgon lämnar vi Sydney, jag kommer alltid att minnas den första gången jag provade Canyoning.

Precis efter halv nio lämnade jag hotellet. Frukosten var äten och jag var redo för en klassisk turistattraktion i Sydney. Det var en bit att promenera men precis innan halv tio var jag vid bronset till Harbour Bridge. Jag skulle åtta upp på toppen.

Bron, som är en symbol för staden byggdes under åtta år och öppnade 1932. Sedan dess har den varit öppen för bilar, tåg och människor att ta sig över varje dag, dygnet runt. Bron är inte världens längsta, men räknas till det största valvbrobygget i världen sammantaget. Varje nyårsafton är det Harbour Bridge som står som avfyrningsramp för delar av det enorma fyrverkeri som lyser upp Sydneynatten. 1988 öppnades bron för turister som vilket vandra upp till toppen.

Jag hade bokat en tid klockan 9:50 på The Discovery Tour. Den innebar att vi vandrar i bron, på det läget av de två valvbågarna. Upp till toppen och sedan ner igen. Det hela beräknas ta ungefär tre och en halv timme. Det märktes att de har gjort detta i ett par år. Oj så proffsigt det var. Allt från Välkommen vid ingången till Hejdå efter att vi lämnat tillbaka lånad utrustning var bara så bra. Först fick jag fylla i en blankett om att detta medförde risker, mitt allmänna hälsotillstånd och sådant. Nästa station var kläder. Det var bara jag från vår grupp men totalt var vi elva turister som skulle följa med vår guide Shannon runt på bron under förmiddagen. Vi blev tilldelade en overall som faktiskt passade på första försöket. Sedan skulle vi lämna allt personligt kvar på marken. Telefon, kamera, ryggsäcken, vattenflaskor, inget fick följa med upp. Anledningen var enkel. Allt vi faktiskt tog med oss upp, keps, regnkappa, handduk, var fastsatt i oss. Vi var å vår sida fastsatte i bron. På det sättet ramlade inget ner. Vi presenterades för säkerhetsselen och fick en genomgång i hur vi skulle försäkra oss att vi var fastsatte i bron. Det var ett system med en fasthållare som gled på en vajer längs den minst sagt utstakade banan. En sista koll att vi var klara och vi sattes fast i vajern och gick iväg.

Vi började vid det södra brofästet. Vi höll den östra sidan och tog oss upp på den lägre bågen. Bron var ännu större när man stod i den. Hg förstår egentlige. Inte hur man kunde bygga detta för snart åttio år sedan. Den enorma precision som behövdes, jag är imponerad. Samma känsla stannade kvar hela vägen upp. Vi vandrade upp längs valvbågen och tog oss förbi de stöd som hängde från den övre bågen. Det gjorde att vi vt i linje med trafiken under oss.

För att komma upp på den övre bågen och komma högst upp gick vi i ett par trappor mellan bågarna. Där stod vi. Etthundratrettiofyra meter ovanför vattnet och man såg nästan allt. Till öster låg operahuset och glänste i den sol som efter en mulen morgon nu bröt genom molnen. I väster bredde sig Australien ut och Sydneys hamn som för några tusen år sedan bara var en grönskande dal. Istidsisen smälte undan och översvämmade bland annat detta område. Bakom en liten kulle såg vi havet i öster och i väster bredde sig Blue Mountains ut. Jag var inte lika högt upp nu som på St Mary’s Peak, men här fanns mer att titta på. Trafiken nedanför på bron består av ungefär 160 000 fordon dygn.

Vi vandrade upp på östsidan och hade västsidan för nedgång. Vi arbetade oss utmed bågen och var så småningom nere. Guiden förgyllde vår tur med spännande berättelser om hur bron byggdes och om några av de människor som var med. Tillbaka och avkrokade från säkerhetsvajern var det smed overallen och lämna tillbaka allt lånat. Jag hämtade ut det jag låst in, köpte bildbevis på att jag varit där och en t-tröja. Naturligtvis en t-tröja. Hela turen tog ganska precis tre och en halv timme, precis som de sagt i broschyren. Proffsigt helt igenom.

I den östra av de södra bropylonerna är det inrymt ett museum och en utsiktsplattform. De fyra stenbyggnaderna har ingen praktisk betydelse för bron, de är bara där som ett dekorelement. Diskussionen när bron byggdes handlade om att det är bland annat dessa pyloner som gör att bron blir ett landmärke istället för bara en bro. I museet fanns mer historia och fakta om bron, hur den byggdes, hur mycket den faktiskt rör sig mellan en kall och en varm dag. Allt avslutades med en videopresentation med flygbilder på bron i dagsljus och solnedgång. Klockan hade passerat lunch när jag var klar. Jag gick till Restaurang Gyllene Måsen och åt en rejäl bit mat.

När jag kol ut hade vädret förändrats ganska ordentligt. Det låg ett riktigt regnväder i luften och jag skyndade till Boendet för att undkomma nederbörden. Det blev i princip bara att hämta en jacka innan vi skulle ut igen. Jag och två andra ur gruppen gick och såg på bio på världens största filmduk. Med en total yta på 1015 kvadratmeter, 36 meter bred och 30 meter hög är det en enorm bildyta. Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att formatet inte är 2,35:1, jag kommer till det.

Vi såg Mission: Impossible; Ghost Protocol. Det var en bra film. Det hände mycket och var actionladdat utan att bara bli onödigt våldsamt. Ungefär 30 minuter var filmat i IMAX-formatet, det format som var på biografen. De flesta scener var bara uppförstorade från 35mm-film. Det märktes på att det var svarta linjer uppe och nere. Inget som störde, bilden var redan här enorm. De scener som var IMAX fyllde hela duken. Från golv till tak. Jag tyckte att det var skillnad i detaljrikedomen mellan de två formaten. Bilar som åkte i bakgrunden var visserligen små men det gick att urskilja detaljer såsom biltyp. Eller så inbillade jag mig för att jag var medveten om den tekniska skillnaden. När filmen var slut kring halv nio vandrade jag iväg till Apple Store som ligger på George Street. Med en fasad enbart i glas är det en imponerande butik. Det var som i alla andra Apple-butiker – snyggt uppställt, mycket personal, lagom med saker att klämma och känna på och förstås planlösningen som här bestod i fyra våningar som nåddes via en glastrappa längst bak i lokalen. Jag köpte ett par hörlurar till telefonen innan de stängde för dagen.

Tillbaka vid Boendet var det ganska snabbt i säng. Imorgon stundar nya äventyr när som innefattar våtdräkt.