Kategori: Australien Sida 4 av 8

Det gäller att inte ligga på latsidan. . Det serveras frukost på hotellet och vi var några som hade satt klockan åtta som mötestid i matsalen. Vi skulle till stranden så varför inte komma dit innan solen blir för stark?

Målet var Bondi Beach, den berömda stranden precis utanför Sydney. Vi letade oss efter frukost mot närmaste tågtrafik för att kollektivtrafiksledes ta oss till havet. Det var inte så svårt. På andra sidan Darling Harbour ligger Town Hall varifrån vi tog ett tåg på blå linje mot Bondi Junction. Där bytte vi till buss och var på ungefär tjugofem minuter nere vid vattnet. Vi intog en plats en bit från det blöta och jag slogs av enkelheten på stranden. Inga män i flippflopps som sålde plats på solstol, här var det bara att ta med dig eget om man ville ha det sådant. Alternativt var lite på fel plats. Stranden är totalt ungefär en kilometer och vi låg på mitten. Vi var inte ensamma men inte så långt ifrån. Mycket berodde nog på den tidiga timmen men vädret spelade även sin stämma i melodin. En stundtals frisk vind gjorde att solen, som bara med stor möda tog sig genom molntäcket, inte värmde speciellt mycket. Bada blev det inget med. Dels var vågorna uppenbart surfvänliga, dels så var det ganska kallt i vattnet. Vi blev kvar i någon timme dock. Att ligga på rygg på en handduk med havets morrande och vindens visa var väldigt avslappnande. Lite som semester.

Lagom till att förmiddagen helt passerat bröt vi upp och tog oss tillbaka till de centrala delarna av Sydney. Vi letade oss till Circular Quay därifrån båtarna ut till Manly avgår. Vi tänkte bränna av en strand till när vi ändå var igång. Färjan tog nästan en halvtimme men bjöd på en god vy över operahuset. I Manly hittade vi en liten restaurang där jag åt mig mer än mätt. Det har i övrigt inte varit en överdriven mängd mat som vi ätit hittills på resan. Rejäl frukost och middag men ofta smörgås till lunch. Jag åt nu en smörgås och men tallrik med caesarsallad. Det var initialt ingen ost med i salladen, något som jag påtalade och köpte till.

Inte heller denna strand bjöd på något speciellt gott solsenesterväder. Det var som på Bondi med den lilla skillnaden att mängden människor som var där var ändå ganska god. Temperaturen var också ganska behaglig upptäckte jag. Det var inte för kallt men heller inte för varmt. Vi var på stranden i någon timme innan det var åter dags att bege sig tillbaka. Jag tycker att Bondi var bättre än stranden i Manly. Den var mysigare och jag upplevde sanden som renare och bättre. Bakom fanns ett komplex med matställen, duschar och toaletter. I Manly fanns flera små bås och toaletter men det fanns å andra sidan en hel gata med restauranger, barer, skoaffärer, leksaksbutiker, butiker för mat och ett krigsmonument från första världskriget.

Klockan var kring fem när vi åter var på boendet. Efter dusch och häng med andra smågrupper satte vi återigen av för att äta. Nu var det Hard Rock Café Sydney som skulle testas och invigas. Jag åt det jag alltid äter; Kycklingen var god och makaronerna lagom starka. Tyvärr blev det en dubbelbeställning på vitlöksbröd, men det gick i det med. Restaurangen hamnar nog på topp fem iallafall, sammantaget räknat. Ett stopp i Rockshoppen och jag har ännu en t-tröja till samlingen. Vi mötte upp med flera på en bar inte långt rån boendet. Vi snackade med vår reseledare, som också hittat dit, en stund innan det var dags att avsluta kvällen. Jag har även jag bokat in mig på en tur imorgon. En variant på en klassisk tur när man är i Australiens största stad.

Vi hade drygt tre timmar att åka idag. Innan vi lämnade klockan strax efter åtta hade vi ätit frukost, städat och plockat undan. Alla tjugosju madrasserna är fortfarande med oss. Jag sov lite på bussen. Vi lämnade av släpvagnen med tillbehör i en förort innan vi fortsatte in mot staden. När vi såg Harbour Bridge var väl ungefär den tidpunkten där det började kännas att vi faktiskt var i Sydney.

Boendet är här på vandrarhem. Rummen var inte riktigt klara när vi kom klockan tretton. Vi ställde väskorna i matsalen och gav oss iväg för att äta lite. Vi var några som hittade ett mysigt ställe vid vattnet. Hamburgare stod på menyn. Vi bor precis vid conventioinscentret i Darling Harbour. Bara här är väldigt mycket att se. Tillbaka till boendet och packa in sig i rummet innan vi gav oss iväg igen. Nu skulle vi se stan. Målet sattes mot operahuset. Detta är en riktig storstad. Det är lätt att hitta tycker jag och efter inte så lång stund var vi framme. Det kändes lite overkligt att faktiskt se detta. Taket på huset var mycket mer gult än vad jag föreställt mig. Harbour Bridge stod där i bakgrunden. Operahuset var en väldig upplevelse. Det är en sådan plats som jag bara sett på bild och hört talats om tidigare. Nu var jag där. Vi satt på trappan en stund innan vi vandrade vidare. Vi tog oss in i den stora parken som ligger bortanför operahuset. Tillslut var vi framme vid den punkt där bland annat bilden på gratiskartan vi hämtat var tagen. Operahuset syns och bakom där skymtar den stora bron.

Efter att ha gjort en lov i grönområdet kom vi ut på asfalterad mark igen. Nu var det dags att äta. Vi tog gatan ner och kom ganska snabbt fram till att jag inte är sugen alls på mat från Asien. Mycket beror nog på att jag inte vet vad det är. Jag går till exempel aldrig in och äter på en kinarestaurang hemma i Sverige. Inte ens under de två veckor som jag var i Peking åt jag egentligen något annat än hamburgare och mat gjord på köttfärs. Det jag har provat från den världsdelen är friterad banan. Det var gott. Annars verkar det mest vara nudlar och stora köttbitar i sås som man äter. Sydamerika har jag aldrig varit i, jag har ingen referens på vad maten där. När vi vandrade tillbaka mot boendet med Mat som delmål hittade vi tillslut en känd amerikans hamburgerkedja. Men just i detta landet får den inte heta som i resten av världen. När man skulle introducera konceptet tidigt sjuttiotal så fanns det redan en grill med det namnet. Men menyn är densamma även fast namnet är annorlunda.

Klockan var precis innan nio när vi passerade Darling Harbour. Det var mycket folk som satt kring kajkanten. Jag mindes att jag sett en skylt om ett fyrverkeri på kvällen så jag stannade. En stund efter nio smällde det. Till rocktoner och allehanda julsånger briserade ett ungefär tio minuter långt fyrverkeri. Det var rött, blått, grönt, vitt, högt, lågt, stort och mindre. När jag stod där hände det som bara har hänt två-tre gånger tidigare i livet; Jag insåg i vilken situation jag var. Jag blev medveten om det fantastiska som jag precis då var med om, att jag bara fantiserat om hur det kunde vara att fira jul i Sydney med fyrverkerier och julstämning. Det blev ganska känslosamt att inse att detta händer nu, och att kunna ta tillvara på den situationen att var just i nuet och inte tänka på något annat än just det som sker. Känslan var överväldigande.

Men allt tar slut så småningom. Jag var in om boendet och bytte kläder innan jag mötte upp med några andra ur gruppen för att göra stan. Det blev nästan en helkväll. Vi hamnade på ett ställe i korsningen George Street/Liverpool/Street, tyvärr inte nattklubbsdelen utan pubavdelningen. Men det var trevligt att sitta där och prat med gruppen och vår reseledare. Ganska tidigt bröt jag upp och vandrade tillbaka till boendet. Det är en dag imorgon också.

Nittio minuter innan avfärd ringde klockan. Det råder lite oklarheter ifall jag är en del av matlaget eller inte, så jag gick den gyllene medelvägen och gick upp en lagom stund innan vi skulle åka. Jag hjälpte till med frukostens alla moment: Ställa fram, städa bort, diska. Halv nio släppte vår reseledare på parkeringsbromsen och vi gav oss iväg mot allt sevärt i Canberra.

Första stoppet var högt uppe på en kulle. Man såg i princip hela stan och vi fick en fantastisk vy över War Memorial och regeringsbygnaderna. Staden är designad och det som verkligen syns är den triangel som De Styrande arbetar inom. Nästa stopp på resan var just det gamla parlamentshuset. Det byggdes på tjugotalet men var redan på åttiotalet för litet för administrationen. De historier som vår reseledare berättade gav ganska klart att Australien är ett väldigt ungt land. På tjugotalet hade Sverige redan varig igång bra länge med kungligheter i ett par hundra år. På gräsmattan utanför låg en ambassad. Det var abourginernas tältambassad. Fast det var mer en stilla demonstration än något annat tyckte jag. Inte en enda representant att tala med heller. Vi må ha betett oss illa mot samerna, vår urbefolkning, men frågan här i landet känns mycket svårare. Det är ett laddat ämne.

Det nya parlamentsvalet var en mäktig byggnad så att säga. Uppe på en kulle, i rak linje med War Memorial (jag kommer till den anläggningen senare) ligger Australiens maktcentrum. Vi parkerade bussen i ett garage under den väldiga gräsmattan framför ingången. Området var väldigt öppet och efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen, ungefär som när jag går igenom densamma på en flygplats, så var vi inne och kunde vandra runt nästan helt som vi ville. Det var inga hinder att ta fotografier. Egna bilder, inte de som hängde på väggarna, vill säga. jag var upp på taket och tittade på den enorma stålkokonstruktionen som bar landets flagga högst upp. Konstruktionen är den största i rostfritt stål på hela södra halvklotet. Även här uppifrån var utsikten väldig. På de trettio minuter som var tilldelade detta stopp hann jag även in i de två kammare där man sammanträder. Vi styrdes med bussen genom kring ambassaderna sedan. Flertalet länder var representerade. De flesta hade stora staket med rejäla, stängda, grindar med vakter och hela säkerhetspaketet. Det tredje största ambassadområdet hade ingen vakt och grinden var öppen. Där körde vi in med bussen. Den Svenska Ambassaden var en vit byggnad inramad av ett grönområde som även höll en tennisbana. Banan var väl ingen höjdaranläggning, mer en grusplan ned målade streck och ett nät. Inne i det lilla mottagningsrummet möttes vi av en julgran, de klassiska bilderna på kungafamiljen, en bokhylla med information på engelska om Sverige samt en hög med tidningar, däribland Svensk Damtidning. Hon som tjänstgjorde i receptionen kom ut från buren och hälsade på oss. Någon frågade om det fanns svenskt kaffe på ambassaden. Svaret var nej. Ambassadören själv var heller inte på anläggningen. Han var i Sverige för att fira jul.

Sedan var det iväg till bästa stopp – lunch. Gruppen delades upp i mindre enheter och jag och en till ställde kompassen mot ett köpcentrum. Där hittade vi en avdelning under kategorin Food Court. Evrope var restaurangen som serverade europeisk mat. Detta var eliminerat som pasta och sallad. Jag beställde en tallrik med pasta och ost samt någon form av grön sallad. Det var lite dyrt med dricka till men väldigt gott. Det blev en ganska snabb lunch innan det var dags att navigera tillbaka till bussen för att fortsätta ”Canberra på en dag”.

Australien War Memorial är en stor kåk med en park kring sig. Inne fick jag lämna in väskan för förvaring innan jag släpptes in till utställningarna. Jag gick in med tron att det var mestadels ute som minnet över Australiens inblandning i krig hedrades, men det var fel. Inne fanns flertalet utställningar. Jag började i Första Världskriget. Eftersom Australien är en del av den engelska monarkin så skickades landsmän härifrån till Europa för att kriga åren 1914–18. Lika var det till en början i andra världskriget. Det var innan japanerna började bråka om stilla havet. I ANZAC-hallen visades en show med en väldigt bred projektorduk, ljus- och ljudeffekter. Nästan lika bra som när amerikanarna gör det. Jag kikade in i koreakriget och även i utställningen om Australiens inblandning i krig idag. Peacekeeping, som det heter. Jag tycker utvecklingen har gått mot att nu försvarar vi oss inte längre, nu framtvingar vi fred så att andra kan njuta av den. Kanske mer politiskt korrekt med sådan nomenklatur. På innergården fanns något monument som hedrade de omkomna, oavsett om man visste vilka de var eller om det var den okände soldaten. Jag tror tyvärr att minnesmärken som detta är nödvändiga. Krig, oavsett vad man kallar det, är en stor förlust och drabbar många. Märken som detta skapar en mening med handlingarna och får oss att fortsätta leva efteråt. Alternativet är att inte bygga monument som detta. Att inte prata om det som händer eller har hänt. Skapar vi ingen mening så finns inget stöd för Peacekeeping?

Två timmar räckte precis för att ta sig igenom det mesta av War Memorial. Sedan åkte vi in till centrala Canberra igen. Den grönblåa ryggsäcken har varit min reskamrat sedan vi lämnade Arlanda. Jag har allt jag behöver i den: Vatten, handsprit, elektronik, förstärkningsplagg, badkläder, kartor, solglasögon, kort sagt allt jag behöver för att klara mig ute på vift en hel dag. Jag åkte därför inte tillbaka till campen nu när klockan började närma sig 16. Jag och en till skulle vandra runt och uppleva huvudstaden. Stadskärnan är inte så stor. Vi vandrade förbi casinot, tittade på något rullskridskoevent och gick genom en park. Tanken föddes att gå på bio. Med hjälp av de uppsatta turistkartorna hittade vi tillslut en biograf som visade sig ligga i samma köpcentrum som vi lunchade i. Stort ställe med andra ord. Mission: Impossible; Ghost Protocol var filmvalet. Vi hann med att titta in i en elektronikbutik, en bokhandel och att äta innan det var dags. Filmen skulle börja 18:30 och med svensk standard i tankarna trodde jag att reklam och trailers började strax innan detta. Fel. Precis efter halv började ett paket som blandade kommande filmer med lokal reklam. Till en början från en digitalprojektor sedan ett paket till, enligt samma modell, från filmprojektorn. Kanske kvart i sju kom filmen ingång.

Det var en bra film. Det hände mycket och var actionladdat utan att bara bli onödigt våldsamt. Sedan kan jag tycka att det var lite speciellt att sitta som svensk på en biograf på andra sidan jorden från hemlandet och titta på en film där de talar svenska. Tio över nio tog vi bussen hem och bara en stund efter ankomst lade jag mig att sova. Imorgon åker vi de sista tre timmarna till Sydney.

Att vara med i matlaget innebär en hel del bra saker. Man är med och bestämmer vad det ska bli för mat, man får handla och därigenom se saker inte alla andra får. Men det innebär också att man jobbar lite mer än de andra; Lagar maten och plockar undan den, diskar och ordnar. Just jag har även uppgiften att hålla reda på madrasserna vilket gör att ibland blir det många intressen som drar samtidigt.

Imorse ringde klockan precis innan halv sex. Det är egentligen inte så tidigt om man betänker att det var ungefär då som vi brukade vara igång i början av resan. Jag tycker det är mysigt med tidiga morgnar. Att se dagen gry och känna friskheten är omtyckt iallafall sedan jag jobbade på posten och började 03:15 vissa dagar. Det var friskt imorse också. Solen var inte riktigt uppe än när jag satte igång gasolbrännaren för att värma kaffevatten. Mina kollegor anslöt och vi plockade snabbt fram övrig frukost: Flingor, mjölk, ost och bröd bland annat. Vi passade på att äta innan de flesta andra kom. Också en fördel med att vara i matlaget. Klockan närmade sig sju och vi packade det sista innan vi påbörjade en 70 mil lång resa mot huvudstaden.

Jag sov en hel del på resan. Den tid jag inte sov ägnade jag åt bloggen samt att planera inför Sydney. Vår reseledare har nu i ett par dagar pratat om att vi måste ha en plan för vad vi ska göra bär vi kommer till Sydney. Vi har fyra nätter på vandrarhem där det ingår frukost. Eftersom staden ligger bara tre timmar från Canberra så kommer vi vara där tidig lunch i övermorgon. Det ger oss nästan fyra hela dagar att bara ta in Sydney. Jag läste medhavd resehandbok och googlade lite. Det finns en del att göra, äta på Hard Rock Café och köpa en t-tröja därifrån är naturligtvis redan inbokat. Landskapet är nu mestadels åkermark men det är inte platt som i Skåne. Vägen slingrar sig kring jordbruket där skördenaskinerna åker upp och ner för backarna.

Vi gjorde ganska många stopp på resan. Inte stopp där vi såg något speciellt, mer stopp av typen gå på dass och sträck på benen. Vi stannade bland annat på McDonald’s så jag provade en fruktsmootie. Det var väldigt kallt, men gott och säkert nyttigt.

Vi bor en liten bit utanför Canberra, så sista stoppet innan vi var framme var vid en liten butik. Jag var in och handlade lite. Här i landet finns ett märke i dagligvaruhandeln som jag tycker är väldigt speciellt. Det heter Black & Gold och säljer alla typer av produkter. Jag har hittills sett, men med risk att jag glömt något, kakor, chips, hundmat, schampo, färdigrätter, ost, smör, bröd, matolja, flaskvatten, raklödder, läsk och saft. På butiken nu köpte jag solkräm från Black & Gold. Det är lite som Blåvitt eller Eldorado, förutom det faktum att Black & Gold finns i alla butiker.

Kvällen blev ganska tidig ändå. Jag passade på att handtvätta mina shorts eftersom vi imorgon ska vara snygga när vi ska se på Hufvudstaden på nära håll.

06:20 började vi steka bacon. Mycket bacon blev det. Vi packade oss iväg och rullade mot nya mål. Vi skulle ungefär 45 mil till staden Cobar. Det hände inte så mycket på vägen. Vi fördrev tiden med att se Mad Max 2. Det var ingen bra film faktiskt. Det hände egentligen inget förutom en biljakt som inte var spännande. Men det var kul att veta att en var inspelad i området kring Silverton, området som vi precis lämnade.

Framåt eftermiddagen var vi framme i Cobar. Eftersom jag var i matlaget var det handla mat som stod högst på dagordningen. Vi plockade ihop det vi trodde vi behövde för två dagar till innan det nästan var dags att börja göra middag, hamburgare och korv.

Cobar är en ganska stor stad, om man jämför med det vi haft tidigare. Detta är bara ett kort stopp innan vi tar en lång dag på vägen igen imorgon. Vi har varit utanför mobiltäckning i omkring fem dagar nu, därför har jag inte uppdaterat. Med lite tur är vi inte utanför mer på australiedelen av resan.

Då och då ser jag saker i världen som jag tycker är fantastiskt genomtänkta. Att man får svänga höger trots att det är rött vid trafikljusen i USA är ett exempel. I Cobar såg jag något lika fantastiskt: de skråparkeringar som är längs med gatan, de som går 45 grader mot färdriktningen, de är vinklade åt samma håll som i Sverige. Detta trots att man kör på vänster sida här. Det geniala blir då att alla backar in och kör ut. Det gör att det är väldigt lätt att se trafiken när du kör ut. I Sverige får man gissa om det kommer någon bil. Inbackningen här är heller inte svår. Lätt vänsterbackning. Detta ska jag försöka införa i Sverige också.