Kategori: Nya Zeeland Sida 3 av 6

Nätterna är inte lika kalla längre känns det som. Jag tar ändå det säkra före det osäkra och har två sovsäckar. En som jag sover i och en som ligger redo att dras över för att höja temperaturen. Sedan glaciärturen har jag även den mössa med mig. Den har jag inte behövt använda än. Frukost klarades av snabbt och vi var några som fick pannkaka till frukost. Det hade varit den stora pannkakasfrukosten igår men eftersom jag var borta då så fick jag idag istället. Hela anledningen till att vi fick pannkaka var att pannkaksklipporna bara ligger en kilometer bort. Nya Zeelänsk humor, antar jag.

Dagens etapp hade sitt mål ungefär fyra timmar bussresa bort. Resvägen spädde vi ut med ett par stopp. Lunchen och någon plushalvtimme spenderades i Murchison, en mysig stad med ett café där vi sökte måltid. Ögat skummade genom menyn och fastnade på en Nacho-tallrik. Malt kött, mycket ost och gräddfil – gott. Tyvärr så fanns bara den vegetariska varianten att tillgå. Jag tog lasagne med sallad istället. Även här kom frågan om jag ville ha pommes frites till lasagnen på vilken jag vänligt svarade nekande. Vår resa fortsatte norrut. Trots att vi varit här i nästan tre veckor så kan jag inte sluta att förundras av landskapet. Där finns naturen med allt från öppna vidder till, som nu, tät regnskog. Det var på sina ställen som att köra i en tunnel. Träden hade växt över vägen och mitt i denna kompakta växtmassa fanns en hålighet lagom för två stora bilar att mötas. dessa vägar sedan. Smala och krokiga, backe upp och backe ner. Hastighetsbegränsningen är allt som oftast ett hundra kilometer i timmen och sedan rekommenderar man en lägre hastighet i kurvorna. Dessa rekommendationer kan spänna från femton upp till nittiofem, vad vi sett hittills. Ibland är kurvan så skarp att det med varningsskyltens hjälp ser ut som Påbjuden U-sväng. Överallt, iallafall hittills på vår resa, rinner vatten ofta under vägarna. Alla vägpasseringar är broöverbyggda och bäckarna namngivna. Vid de större floderna byggs en längre, ofta enfilig, bro. Det är lite krångligt att köra och alla motlut gör att tyngre fordon sackar och skapar köer bakom. Alla verkar acceptera detta då jag upplever trafikstämningen som god, inga tokomkörningar. De tyngre fordonen tar i sin tur de chanser som finns att sakta ner ytterligare, köra åt sidan och släppa förbi kön bakom.

Nästa mål var samhället Motueka. Här fanns Skydive Abel Tasman och det var det som gällde nu – hoppa fallskärm. Det har varit klart ett tag att jag skulle hoppa, i allt annat har jag inte tänkt på det så mycket egentligen. Nu blev det plötsligt helt tydligt att det var nu jag skulle hoppa ut från ett fullt fungerande flygplan 16500 fot, drygt fem tusen meter, upp i luften. Det kändes som en väldigt bra idé i planeringsstadiet, nu när det var verklighet tycktes inte logiken helt klar. Trots allt var jag ganska lugn. Jag hade under någon dag visualiserat att jag hoppar ut och provat lite känslor i samband med detta. När vi satt och fick en genomgång av vad som skulle hända kände jag mig samlad. Eftersom detta var första, och kanske enda, gången jag gjorde detta var det en kille till som skötte allt och var fastsatt i mig. Min insats i det hela var att falla fritt mot marken i drygt en minut. Sedan skulle fallskärmen fånga upp oss och ganska lugnt ta oss ner till marknivå igen. Jag ville föreviga detta ögonblick varför jag valde att det skulle hoppa en till kille med oss. Han satt inte ihop med oss utan föll bredvid, tog stillbilder och videofilmade. Jag förvånades nästan över hur fokuserad jag var när jag utrustades med overall, sele och åtsittande mössa med glasögon. Det fanns ett pirr i magen, men det var ingen dödsångest. Det var mer en förväntan på det som skulle hända. Totalt åtta ur gruppen skulle hoppa. Jag var bland de första tre som tog plats i det blåa enmotoriga propellerplanet och steg mot skyn. Kabinen ar inte trycksatt så på vägen upp fick vi andas syrgas. Min medhoppare spände fast mig med honom och kollade allt allt var som det skulle. Vi skulle hoppa som nummer två. Vi bjöds på en ungefär tjugo minuter lång flygning upp till hopphöjd. Under oss hade vi Abel Tasman, en nationalpark döpt efter en holländsk upptäcktsresande som faktiskt aldrig gick i land på Nya Zeeland. Vädret var soligt, mestadels klart. Ett svagt dis låg i luften och gjorde så att vi inte kunde se Nordön, men i övrigt var utsikten och förutsättningarna helt fantastiska.

Dörren öppnades och folk började röra på sig. De som skulle hoppa först ställde sig i dörren och försvann. Jag förvånades över hur fort de försvann. Vi hasade oss fram till öppningen och jag gjorde som jag instruerats; Mina fötter gled in under flygplanskroppen och jag böjde huvudet bakåt. Så lämnade vi flygplanet. Vi snurrade åt alla möjliga håll och de första sekunderna gick åt till att försöka förstå var vi var, vad som var upp och vart vi föll. Min medhoppare styrde oss lugnt och rutinerat ner mot marken i en hastighet som snabbt ökade till 200 km/h. Jag däremot fylldes av känslor. Det är svårt att sätta ord på vad som slog över mig eftersom det var något jag inte upplevt tidigare. Det var inte som att falla, inte som att åka berg och dalbana. Det liknade kanske att ligga på mage med en tung resväska på ryggen. Fartvinden var det jag förvånades först av. Jag hade sekunder efter uthoppet övergått från att hålla huvudet bakåt och händerna över bröstet till den klassiska fallskärmshopparpositionen med händerna ut från kroppen i vinkel. Fotografen som hoppade med for runt oss och jag förflyttade armarna för att vinka, heja och hålla i. Det var ett tydligt motstånd i att röra sig och jag fick kämpa för att kunna flytta armarna. Ungefär där hade det går så lång tid att jag faktiskt lugnat mig så pass att jag kunde njuta av vad som hände precis då. Jag tittade på ett moln som sakta till synes steg uppåt bredvid oss. Jag kollade på marken och såg den komma närmare. Jag såg ut över havet. Fotografen var tillbaka och nu var han under oss. Jag tittade ner och kände hur fart vinden letade sig in i munnen. En känsla uppstod likt den när tandläkaren sugit ur all saliv ur munnen på dig. Det var inga problem att andas även om det kändes lite så. Plötsligt kände jag ett litet ryck och vår position ändrades från magen mot marken till fötterna mot marken. Fallskärmen höll på att vecklas ut och vi hade därmed fallit ungefär 11500 fot, eller grovt räknat 3500 meter. Efter nästan sjuttio sekunder av fritt fall bromsades vår hastighet nu effektivt av ett stort stycke tyg ovanför oss. Fartvinden avtog i princip helt och det blev tyst och rofyllt på något sätt. Spännena som höll oss samman släpptes lite på så det blev bekvämare nu när vi stilla störtade mot marken. Hastigheten var säkert fortfarande hög, men jämfört med det som varit bara sekunder tidigare så stod vi nästan stilla. Han frågade om jag hade kontaktlinser, jag svarade nej och påtalades att jag nu kunde lyfta de skyddsglasögon som hållit vinden ur ögonen hittills. Efter ett nekande svar på frågan om jag hade anlag för åksjuka började han svänga kraftigt med skärmen. Jag kände hur centriputalkraften slet i mig då vi snurrade flera varv nästan runt vår egen axel. Vi vände håll och fortsatte snurra. Jag var oerhört medveten om vad jag gjorde och kunde när han tog en paus i snurrandet titta bort mot horisonten och återigen njuta av situationen. Marken närmade sig och min medhoppare justerade vår position så att vi skulle hamna på rätt gräsplätt där vår fotograf väntade. Han hade störtat ytterligare någon fot innan han drog skärmen och stod nu beredd. Jag fick instruktioner att hålla upp mina ben vilket jag gjorde. Gräset närmade sig snabbt och så kände jag att han som skött allt svårt med hoppet hade fötterna i marken. Han tog ner farten lite, vi kom in med en framåtrörelse i motsats till ett rent fallande. Jag ombads att även jag sätta ner fötterna och ta emot oss vilket jag gjorde. Skärmen föll bakom oss och jag hade genomfört mitt livs första fallskärmshopp. Ett litet känsosvall kom över mig, mestadels handlade det om vad jag faktiskt hade upplevt och inte en ren tacksamhetskänsla över att ha landat i ett levande stycke. i en sekund av eurofori hoppade jag och vinkade mot de övriga i gruppen som satt någon meter bort. Även de som hoppade hade tittat på oss när vi kom ner. De vinkade tillbaka. Jag gick efter min hoppare och mötte upp med de andra nyhoppade. Alla var fyllda av känslor och vi stod en stund och bara pratade om vad vi just varit med om. vi fick hjälp av med grejerna av en tjej som naturligtvis var från Sverige. Nu skulle vi ut och se de andra ramla från himlen.

Det videomaterial och stillbilder som tagits redigerades ihop och distribuerades mig på optisk lagringsmedia. Vi använde tekniskt utrustning i det lilla kontoret där vi en dryg timme tidigare mottagits för att titta på resultatet. Allteftersom de röriga bilderna spelades upp kunde vi alla uppleva hoppet en gång till och fånga lite av känslorna ur minnet.

När alla hoppat steg vi in i bussen och åkte den knappa timmen till Marahau där vi slog läger. Nu var vi precis i början av Abel Tasman National Park. Det var en ganska enkel anläggning. Vi tilldelades ett ganska skyddat område med egen dusch, toalett och kök. Vi kom när det fortfarande var ljust och i vegetationen runt vår plats var det full aktivitet. Jag tror det var syrsor, cikador, som lät med en imponerande ljudnivå. Det var nästan så att det var svårt att prata med någon som stod en liten bit ifrån dig. De tystnade när mörkret fallit.

Idag var jag uppe först av alla. Jag hade tidig avgång från camp mot mitt äventyr där dagen. Jag åt frukost och gjorde oordning lite smörgåsar till lunch. Idag skulle jag gå i grottor. Turen utgick från en liten by längre fram på vägen, en styv halvtimme bort. Transport bort till Charleston löstes genom att jag åkte med en som jobbade där och bodde på campen. Strax efter åtta mötte vi upp vid receptionen.

Vägen bort var slingrig och smal. Den kröp fram längs havet och följde kustens kontur. Precis efter nio var vi framme vid Norwest Adventures för lite Underworld Rafting. Den tur som jag skulle på började först halv tolv, jag åkte in tidigare eftersom det var enda chansen att komma dit. Den drygt två timmar långa hålrummen som nu följde fick jag roa mig själv. Ju fick tipset att gå ner till stranden, något som jag också gjorde. Den utpekade vägen ledde ner till en strand som jag passerade. Jag vek av in i gräsmarken och kom så småningom fram till havet. Stora klippformationer hade hyvlats ut av havets krafter, en process som i allra högsta fras pågick även idag. Jag slog mig ner på en ganska stor sten på säkert avstånd från vattnet. Bloggen fick sig en omgång och jag försökte återigen ta bilder på vågor som slår över stenar och upp på land. Det blir aldrig riktigt bra. Jag har försökt sedan 2008 men hittills har det blivit ungefär samma resultat som när jag tidigare på resan försökte fota delfiner som hoppar – lite action och mycket vatten. Medhavd lunch avnjöts i solen innan jag vandrade tillbaka till varifrån turen skulle utgå. Återigen fyllde jag i dokumentet att det är jag som är ansvarig om jag skadas innan jag tilldelades utrustning. Det var en hel del grejer som först storleksanpassades efter mig och sedan packades i en väska. Vi mottog våtdräksbyxa, dito jacka, dito strumpor och dito skor. I packningen fanns även en hjälm med lampa och en flytväst. Jag bidrog med min handduk.

Vi var totalt sju turister. En familj från Holland, en från Sydney, Australien, en från Wellington på Nordön och jag. Tillsammans med vår guide och en som skulle köra tåget gav vi oss iväg. Vi fick höra om den lilla byns historia. Hur man hittat guld i området i mitten av 1800-talet och plötsligt så bodde där trettiotusen människor. Guldet hade tagit slut och invånarantalet sjunkit till dagens 157 själar. Bilturen slutade i en liten glänta där det stod ett tåg och väntade på oss och lokföraren tillika vår chaufför. Det var inget stort tåg. Tre vagnar som det fick plats kanske sex personer i varje, smalt spår och det skulle visa sig att hastigheten inte var hög heller. Vi tuffade i sakta mak fram genom regnskogen medan lokföraren fortsatte berätta om området. Bredvid oss hade vi Nile River. Döpt efter det fartyg som i tidens början utforskade floden. Vattnet kom bland annat från det grottsystem vi snart skulle in i.

Vid slutstationen bytte vi om till vattenkostymen innan vi vandrade en bit och tilldelades en badring. Egentligen var det bara en innerring från ett rejält stort däck men denna luftfyllda gummicirkel skulle bli vår flythjälp när vi väl var i vattnet. Först skulle vi släpa tuben genom drygt en och en halv kilometer naturlig utgrävning. Ingången låg en bit upp från där vi var. Ungefär 130 trappsteg tog oss dit. Vi tände lamporna och gick in. Framför oss låg ett stort grottsystem. När det hittades, 1961, var det det femte största i landet. Sedan dess har man hittat ytterligare fyra system som är större som har petat ner Metro-grottan, som den kallades, på listan. Vi följde vår guide genom ett fantastiskt landskap. Stora salar och passager med lägre i tak. Generellt var det inga problem att gå upprätt. Underlaget var lite ojämnt men det var för mig inga problem att gå. Badringen var ett ständigt sällskap. Vi såg stora stalaktiter och stalagmiter, passerade små vattenfall. Vi släkte lamporna och upplevde totalt mörker. Det spelade ingen roll hur mycket vi än försökte se, det Fanns inget ljus. Det är lite mäktigt ändå och jag inser hur boende jag är av synen. Minnesbilden av det sista jag såg innan mörkläggningen låg till grund för den mentala bild jag projicerade internt. Jag tyckte mig se min hand framför ansiktet, men jag vet att det bara var ett försök av hjärnan att förstå vad som sker.

Vi gick mellan två snören i en snitslad bana. Det var mest för att vi inte skulle lämna mer än ett par fotspår. Vid ett tillfälle stannade vi och tittade på de fotspår som lämnades av den person och hans hund när de för första gången var in i grottan. Fotsteg som var ungefär femtioett år gamla. Det var å andra sidan ingen ålder alls när vi jämförde med de meterhöga stalagmiterna i andra delar av grottan. Dessa växer två och en halv centimeter på tusen år. Jag kom på mig själv flera gånger att bara gå i gruppen och njuta av rummet. Vi bytte våning och kom ner på en nivå där det fortfarande rinner väldigt mycket vatten, företrädesvis på våren. Just idag var vattnet väldigt lugnt och vi kunde vandra lätt genom de stora gångarna med grovt grus som underlag. Hela tiden var badringen med oss. Ibland bar jag den, ibland rullade jag den framför. Någon gång skulle vi ta oss över ett större hinder, då åkte ringen först och jag klättrade säkert efter.

Vatten hördes porla och vi var framme vid det ställe då vi skulle bli blöta. Vi hade tidigare under vistelsen under jord stött på områden där fötterna fick stifta bekantskap med vattnet. Det hade funnits ett antal ställen där vi kunde dricka och släcka törsten. Jag kom först i vattnet. Sedan hakades nästa turist fast och så småningom ade vi skapat ett långt tåg av utomsocknes människor. Guiden släkte lampan och hoppade in som lok framför mig. Hon paddlade oss sedan genom lysmaskarnas rike och för andra gången på denna resa upplevde jag detta mystiska djur. Grottan var större än förra gången, det var högre i tak när vi sakta gled fram genom vattnet. Det var som att titta upp på en stjärnhimmel. Alla var tysta och det enda som hördes var vatten. Dels guidens simtag, dels vattnets naturliga rörelse ut ur grottan. Ett par minuter förflöt, men det kan lika gärna varit längre. Jag tappade tidsuppfattningen redan när vi klev ner i systemet. Det spelade ingen roll. Det var ara här och nu som betydde något. Lysmaskarna blev förre och ett naturligt ljus blev starkare allteftersom vi kom ärmars dagen. P grund av det låga vattenflödet fick vi hoppa av och gå någon meter innan vi embarkerade badringen igen. Vi var då fria och tog oss en och en den sista biten ut ur underjorden. Det var nästan magiskt när ljuset började tränga till oss på riktigt och grottans mörka, kala tak byttes mot ett ljust, lövgrönt dito.

Turen var inte slut än. Nu återstod att ta sig i forsen den sista kilometern tillbaka till tåget. Lågvattnet gjorde att färden inte blev vild och våldsam utan avslappnande och njutbar. Vädret var fantastiskt och solen hälsade oss tillsammans med en blå himmel och bara en stilla bris. Vi landsteg, lämnade tillbaka badringarna och bytte om innan det var dags att ta tåget tillbaka. Ett rakt till turister anslöt och vi ar nästan en halvstor bussfull som kom tillbaka till stationen i Charleston. Utrustningen återlämnades och jag fick skjuts tillbaka till camp av samme kille som tog mig iväg imorse. Jag var väldigt nöjd med dagen där jag satt i bilen. Då det var en liten stund kvar till mat hann jag med att steka lite på stranden. Jag har egentligen inte fått någon vidare solbränna att tala om. Det är den klassiska bonnabrännan som jag kan stoltsera med. Strandvistelsen var ett försök till att, om inte rätta till problemet så, iallafall jämna ut skillnaden i hudfärg.

Vi var åtta ur gruppen som åt på restaurang den kvällen. De andra hade gemensamt skramlat och köpt mat. Jag kände att jag ville ha riktigt restaurangmat. Det blev en flottig hamburgare på Tavernan precis vid stora vägen. Detta toppades av en förrätt bestående av vitlöksbröd och Pavlova till efterrätt. Det sistnämnda är nationalrätten här i landet. Maräng och vispad äggvita tillsammans med grädde och toppat med frukt är väl ganska nära sanningen. Efter mörkrets inbrott var jag i säng. Imorgon drar vi vidare mot nya äventyr.

Jag sov hårt hela natten. De två sovsäckarna höll mig tempererad. Det var byxväder när vi ordnade frukost och packade oss iväg. Solen steg och temperaturen likaså.

Första stoppen blev vid Bushman Centre. Killen som drev stället, Jim, kom in i bussen och presenterade stället. Det framgick snabbt att detta var ett uttryck för Nya Zeelänsk humor och lite museieverksamhet över landets hjortindustri. Vi visades en film om problemet som var med hjort. Européerna introducerade hjorten som snabbt breder sig över landet och förstör för det liv som var här först. Gräset äts, andra djur manövreras ut och försvinner. Man bestämde sig för à tt börja skjuta av hjortar och det är detta som idag har övergått till infångande och att hjortar hålls som boskap i stora hagar. Man säljer sedan kött och skinn. Muséet visade motorsågar och hade lite information om lokala djur och träd. På området fanns även några djur, Getter företrädesvis. Humorn representerades dels av Jim, dels av att de bland annat jobbade med ett dygn som var tjugo timmar. På det sättet blev arbetsdagarna bara strax över tio timmar istället för tretton. Det var ett väldigt speciellt ställe.

Lunch skulle företas i den relativt stora byn Hakitika. Det bor sju tusen människor i stan och det är en av de största på västkusten. Där fanns en restaurang som föll några av gruppen, inklusive mig, i smaken. Jag åt en hamburgare med med den skillnad att det Ivar malt kött utan ett vanligt stekt stycke köttbit mellan bröden. Spännande. I byn fanns även ett Kiwi Centre. Vi betalade in oss och hamnade mitt i början av matning av ålarna. Det var rejäla ålar. De kan bli upp till två meter och alla v ar stora. Vissa var riktigt gamla, uppskattningsvis 120 år, och alldeles kutiga i ryggen. Ju mer kut desto äldre ål. Man lät turister och övriga intresserade mata ålarna. Det gick helt enkelt till så att vi fick en pincett med kött fastklämt i, förde den över ålarna som sträckte på sig och fångade maten. Jag matade också. I ett rum bredvid fanns två Kiwifåglar. De var väldigt skygga och kom bara ut på natten varför hela rummet var svagt belyst. Lokala lagar tillät inte att vi tog kort på fåglarna, så jag fick låta bli. Kiwi är en spännande fågel. Det ser ut som en stor klump som kommerstudsande på två ben, en lång näbb och ett huvud som verkade även vartill för att hålla balansen. Nu har jag sett dem iallafall, bockat av på listan.

Vi lämnade vi två och tydde norrut igen. Vi följde kusten tills vi kom til det lilla samhället Punakaki. Här skulle vi stanna i två nätter. Kamningen låg även hör bara en sanddyn från havet så vi kommer att ackompanjeras av vattnet även dessa dygn. Tältet restes och torkade snabbt i det torra och soliga vädret. Det var så soligt à tt vi var ett par ur gruppen som beslutade att vi skulle ner till stranden och bättra på brännan lite. Det är lite mindre än två vet kvar att maxa brunheten innan hemkomst. Vädret var skönt men vattnet var kallt. Det var en alldeles för farlig strand för att bada. Jag var bara i med fötterna. Efter att ha lagat köttbullar med potatis och sås, ett önskemål från de som kom nya till gruppen i början av januari, vandrade jag bort till områdets egentliga attraktion – pannkaksklipporna. Tidens och vattnets försorg har skapat ett eländigt vackert område där klippformationerna reser sig ur havet och står mitt i vågor som slår och vind som ilar. Det började bli mörkt så jag klarade av området ganska snabbt. På vägen tillbaka var jag in i en grotta som är öppen för allmänheten. Jag hade ficklampan med mig och det behövdes verkligen. Det fanns en del gångar men jag gick inte så långt in. Hade vi varit två eller flera hade det varit en annan grej. Jag kom iallafall så långt att det blev helt mörkt och lysmaskar hade bosatt sig i taket. Jag släckte lampan och beundrade denna underjordiska stjärnhimmel. Den sista vägen tillbaka till camp kunde jag studera den riktiga stjärnhimlen. Natten var klar och sval. Det finns stjärnor här som inte syns hemma, det skänker lite perspektiv på hur långt borta jag faktiskt är. Jag var bland de sista som lade mig och i ett ganska kompakt mörker bäddade in mig i två sovsäckar återigen.

Det var skönt att sova inne. Att vakna och det var inte kallt, att vakna och kläderna du sätter på dig är torra istället för kalla och daggfuktiga. Jag var från och med idag och någon dag framåt i matlaget varför det vara var att gå upp och laga frukost. Vi åt inne i det gemensamhetsutrymme som fanns bredvid rummen. Vi rev tältet och gav oss iväg mot stan.

Idag skulle vi åka helikopter en bit upp på Fox Glacier, däruppå vandra och sedan flyga tillbaka. En halvdagstur. Vi samlades i dalstugan och väntade. Morgonen var frisk men fantastisk solig. Av regnet som föll igår och inatt fanns inte ett spår, förutom att snötäcket hade byggts på lite på topparna. Himlen var nu blå och solen värmde. Funderingen låg dock på hur varmt det skulle vara på den flytande isen. Jag slog ett snabbt öga i souvenirbutiken. Där fanns mössor att köpa. Jag gjorde så för att vara på den säkra sidan. Vi ropades upp och minuten senare satt vi på en buss ner mot helikopterstationen. Det var en riktigt gammal buss, en sådan rund med trädetaljer i taket och dålig tomgång. Bussturen var bara två minuter lång och slutade vid en vit byggnad med en stor avspärrad asfaltsbelagd yta utanför. Vi tilldelades skor, en modell av skinn med med rejäl sula. Vi fick en tjocksocka att fylla ut eventuellt överblivet utrymme med. Som vanligt med vinterskor och kyla arbetade jag enligt luftvärmeprincipen. Hellre en stor sko med luft kring foten som värms upp än en kall fot i en liten sko. Vi delades upp i grupper. Där var vi nio från gruppen och tillsammans med övriga turister var vi tjugotre modiga själar uppdelat på fyra turer med helikoptern. Jag hamnade i grupp tre och trodde för ett ögonblick att det skulle ta väldig lång tid innan vi kom upp i luften för den sju minuter långa turen mot glaciärens mitt. Det var inte så illa. Två maskiner flög oss upp på den eviga isen vilket gjorde att vi alla kom upp väldigt snabbt. Turen upp var spektakulär. Vi flög över regnskog som övergick i glaciär. Vi såg stora vattenfall komma från berget och sedan rinna in under glaciären. Vi såg de spetsiga formationerna som bildas i början av glaciären där hastigheten är upp till fem meter per dygn. Piloten girade kraftigt och vi alla ombord kände g-krafterna slita i oss. Vi landade mjukt på isen och samlade oss med de andra.

Alla tilldelades halkskydd i form av trecentimeters-piggar som spändes under skon. Vi fick även låna vandringsstavar. Den totala massan turister delades upp på de två guiderna. I princip var det vi svenskar samt en familj på fyra från Australien. De presenterade sig kort och nämnde att de aldrig sett snö förr. Jag trodde det var sant. För mig av snö alltid varit en helt naturlig del, dels för att att vi bor i kalla Sveige. Dels på grund av stugan i fjällen som familjen förfogar över. När jag tänkte två sekunder längre insåg jag dock att det så konstigt egentligen. Man kommer från olika ställen i världen. Jag har heller inte sett allt, det är därför jag reser liksom de gjorde. Vi följde vår guide och vandrade upp för den totalt tretton kilometer långa Fox Glaciären. Det var ett storslaget landskap. Isen formades och förändrades ständigt. Dels av sin färd ner mot havet, dels av gravitationen själv som bidrog till en högre hastighet i början av glaciären och en långsammare närmare slutet. Detta gjorde att isen pressades uppåt och skapade grottor. Grottor som sedan vi kunde titta in i. Vi hade ett fantastiskt väder och lyssnade uppmärksamt när guiden berättade om att isen här var två hundra meter tjock, att glaciären av varit mycket större tidigare och att den definieras av den ständiga isen. Den smälter inte på sommaren, processen är likadan året om, om så i lite mindre skala på sommaren.

Det var lätt att ta sig fram. Halkskydden var lätta att använda och när de användes rätt kunde vi klättra uppför nästan alla underlag. Vi hittade en grotta som bildats av just skillnaden i hastighet, is hade pressats uppåt och skapat ett välvt tak att vara under. Vi hittade håligheter att titta och gå genom och otaliga vattenvägar. Ju mer solen lyste på isen desto mer smälte den. Vattnet skulle ta vägen någonstans och på sin väg ner under glaciären skapades vattenfall och pooler av olika storlekar. Vi följde glaciärernas svar på Grand Canyon, en stor avin dör vattnet snirklat sig fram och skapat en djup spricka som hela tiden växte. Timmar gick och när vi var på väg tillbaka var landskapet väldigt förändrat. Smältvatten for fram nästan överallt. Upp till tio centimeter is försvinner varje dag, och det är den ständiga förändringen som är det jag tar med mig som det tydligaste minnet från glaciären.

Jag stannade vid något tillfälle och smakade på det rena, klara vattnet. I ryggsäcken hade jag fortfarande den mugg som jag packat inför förra landet. I allmänhet har jag haft bra bra saker med mig, allt har tjänat sitt syfte. Jag trodde det var överdrivet med både ficklampa och pannlampa. Det visade sig redan vid första campingen i Australien vara felaktigt. Pannlampan är ovärderlig när det gäller att leta sig fram i mörkret som inföll så tidigt som sju vissa kvällar. Nu på Nya Zeeland har ficklampan blivit en väl fungerande taklampa i tältet. Muggen, den lilla blåa låsa som jag spontanköpte i samband med att av fick ryggsäcken passade precis när det gällde att snabbt ta lite av det rinnande vatten, smaka, och skicka vidare till de andra i gruppen. Jag fyllde mina två vattenflaskor innan det var dags att åter stiga ombord på helikoptern som tog oss tillbaka till basstationen. Den gamla blå bussen tog oss tillbaka till dalstugan efter att vi lämnat tillbaka kängorna och återtagit våra egna.

Lunchen klarades av efter vägkanten, rester från igår tillsammans med fräsch sallad och ostsmörgås. Sedan lämnade vi Fox Gacier och styrde mot nästa samhälle. Franz-Joseph Glacier Town. Det var ett kort tankstopp och jag passade på att gå på toaletten. Där hade jag en riktig toalettupplevelse. Stora bås var uppställda som toalettanläggning. För att komma in skulle man trycka på en knapp varefter dörren gled upp av sig själv, på sant Star Trek-manér. Dörren stängdes med en knapptryckning och låstes. En röst hördes som mörkt och mjuk förklarade att jag var välkommen in och att dörren nu var låst. Jag hade tio minuter på mig att bli klar, sedan öppnades dörren automatiskt. För att det sedan inte skulle bli tråkigt, antar jag, strömmade musik ut ur högtalaren. Det var hissmusik som skulle förhöja upplevelsen. Jag tyckte det var tokfränt. Jag satte händerna under en sensor som automatiskt tryckte tvål i näven. Flyttade händerna åt höger och en ny sensor kände av min närvaro. Vatten kom och det spolade i toaletten. Nästa station till höger var torkningen. Varm luft blåste händerna torra. Allt var så hi-tec så när jag tryckte på knappen för att öppna dörren var jag inte säker på att jag skulle kliva ut i den lilla bergsstaten jag klivit in, jag hade lika gärna kunnat vara i Borås eller Washington. Jag kom ut på samma ort som jag klivit in och tackades av rösten. Jag var inte sen med att dela upplevelsen med de andra i gruppen. Flera sprang direkt bort för att själva uppleva nästa generations toalettbesök. Vi fortsatte och kom efter en stund till nattens camp, Okarito. Vi reste tält medan vädret fortfarande var ljust och varmt. Vi låg bara en sanddyn från havet och dess vrål var en återkommande gäst i ljudmattan resten av vistelsen. Efter middag så kom skymningen ganska snabbt. Sex från gruppen plus vår reseledare bestämde oss för att gå på liten upptäcktsfärd. Inte långt från camp fanns en vandringsled som tog oss upp på ett berg. Det skulle vara en kort och enkel vandring men den var lite jobbigare än väntat. Större delen av den drygt fem kilometer långa turen var i uppförsbacke. Det är visserligen en naturlig följd av att vi skulle upp på en kulle, men detta var bland de längsta stigningarna på länge. Väl uppe var utsikten fantastisk. Solen hade precis gått ner men det kvarvarande ljuset räckte mer än väl till att se områdets där vi nu var. Vägen tillbaka genom den täta regnskogen var mörk. Vi höll modet uppe genom att gå på led och sjunga visor ur Snövit och de sju Dvärgarna. En stjärnklar natt stundade när jag lånade en extra sovsäck ur bussen. Inatt skulle jag inte frysa. Till och med den nyinköpta mössan låg i tältet när jag släkte taklampan. Bara utfall två sovsäckar inte skulle vara nog.

Det regnade under natten. Ganska kraftigt också. När jag steg ur tältet vid sju-tiden var detuppehåll och ändå ganska bra väder. Under natten hade det varit svalt och när jag tittade på bergstopparna förstod jag att det varit kallt inatt. Topparna var alldeles vita och sken lite extra nu när solen bjöd på morgonljus. Det var bara topparna som var snöklädda. Precis ovanför trädgränsen var det bart och där nere där vi var var det nästan behagligt, när jag hade både långbyxa och den blåa Kina-jackan på mig. De som drev campingen hade inte sett snö på topparna i januari någonsin vad de kunde komma ihåg. Det är lite vår tur på hela resan – regn och kallt.

Vägmilen var inte av särdeles stort antal idag varför vi skulle stanna på många ställen för att jämna ut timmarna. Första stoppet blev ara efter en knapp halvtimme. Vi vandrade djupt in i regnskogen, passerade monumentalt stora träd, följde stigen över hängbroar och kom fram till ett vattenfall med alldeles kristallklart vatten. Enligt de informationstavlor som kantade vår vandring skulle vattnet lysa turkost under soliga dagar. Idag var den stora lampan tält med ett tjock lager vattenånga som effektivt förhindrade just denna effekt. Men det storslagna i forsande vatten fanns kvar. Vi var ur vid ett högt vattenfall som störtande slutade sin resa i en forsande flod.

Vi lämnade och styrde mot Haast, en liten by precis på gränsen till obygden. Söderöver fanns egentligen inte så mycket mer av civilisation. Vägen var återigen smal, brant och kurvig. På vissa ställen hade vi en vägg av vegetation på ena sidan bussen och en brant ravin ett stup, på den andra. Vi stannade till vid DoC – Department of Conservation. De hade ett center i Haast och vi passade återigen på att titta på en liten informationsfilm om området. Den var överförd från någon form av analog lagringsmedia, typs VHS, vilket märktes tydligt på vissa ställen när bilden hoppade och ljudet försvann. Att det kom upp en meny som liknade de inspelade skivorna vi har på Firman stärkte min teori om att detta vi nu såg var ett resultat av att spelaren de hade tidigare, bandbaserad, skulle bytas ut och det fanns bara en DVD-spelare att köpa. Bortsett från den tekniska sidan så av filmen intressant och gav, precis som förra filmen vi såg, en bra introduktion till naturtypen i området vi nu styrde mot. För nu har vi lämnat fjordlandet och kommit närmare ekvatorn på vår färd mot Nordön. Regnskogen härskar och överallt är vegetationen tät. Varenda träd med självaktning är klätt i mossa och skogarna är nästan helskuggade nere vid marknivå. Vi gick en tur som tog oss in i ett sankmarkslandskap. Längs den gångbro där vi torrskodda kunde beskåda vegetationen stod vattnet minst tredecimeterdjupt. Detta var vad jag kunde se iallafall. Risken är väl stor att det var bara mjukt och tomt under. Vi fick ganska brutalt förevisat varför det kallas regnskog. När vi var ungefär längst bort innan den lilla gångstigen vände kom regnet. Och det var inget stilla augustifall som fuktade luften. Det vräkte ner. Alla som gick ökade takten och så småningom var en hel turistgrupp från Sverige på snabbmarsch genom naturområdet. Vi hittade skydd under en vägbro och blev stående där tills regnet avtog. Det gick rätt fort. Vi var nere vid havet och i och med det har vi nu sett både öst- och västhavet från Nya Zeeland. Det blåste och var verkligen inte inbjudande till ett bad. Vi åkte över Nya Zeelands längsta ensidiga bro.

En bit in på eftermiddagen kom vi fram till Fox Gacier. Den lilla byn som ligger vid foten av berget har man , på sant Nya Zeelänskt logiskt vis, döpt till Fox Glacier Town. Det regnade när vi anlände men jag och min tältkamrat var övertygad om att sova i tält var den enda rätta vägen. Det av bara vi som tyckte det. Ett tält var uppslaget när vi satte oss ner och åt middag. Under kvällen, mellan regnskurarna passade vi på att se lite mer av staden. Fox Glacier Town är en liten by, omöjlig att gå vilse i. Längs gatan som löper genom byn ligger mängder av bodar där äventyrslystna turister kan mättas. Det går att flyga, gå, och säkerligen även cykla på glaciären som ligger bara någon halvminut med helikopter bort. Vi spatserade någon meter på Storgatan innan vi vände åter. Regnet och den kalla kylan hade fått mig att börja fundera på att även jag försöka få ett rum att sova i istället. Jag erbjöds plats, så även min tältkamrat och vi tog den. Det skulle bli skönt att sova i värmen och undan från regnet en natt. Det var länge sedan.