Kategori: Nya Zeeland Sida 4 av 6

Det regnade fortfarande när jag vaknade av klockan. Steg ur tältet och mötte dagen. Under den tiden jag. Gjorde min morgontoalett lättade regnet och det var i princip uppehåll när vi satt ner för att äta. Jag laddade som vanligt med både smörgås, flingor med mjölk och en tablett multivitaminbrus. Vattnet smakade konstant dåligt i Australien, här har vi allt som oftast välsmakande kravatten men ibland, som nu på campen, är tanken tillbaka till resans förra land.

Precis när vi skulle packa ner tälten så hände det. Solen bröt fram genom molntäcket och gav både värme till oss och spontana applåder från gruppen. Tälten revs ganska snabbt och vi gjorde uppsittning i bussen. Vi hade en ganska lugn dag framför oss, totalt nitton mil resväg. Vi stannade efter vägen och fotade det som landet verkligen har att erbjuda: Berg, sjöar och skog. Vi stävade mot Wanaka och bara två kilometer från staden stannade vi till vid Stuart Landsborough’s Puzzling World. Jag och tre till ur gruppen valde att gå in och titta på detta och sedan gå till Wanaka där de andra spenderade mittdagen. Puzzling World är ett som ett museum där vi blir lurade av synvillor, lutande rum och annat som spökar med hjärnan. I ett rum fanns det massor av ansikten på väggarna. Ansiktena verkade följd efter oss som var där inne. Det mestuppseendeväckande rummet tyckte jag var ”det lutande rummet”. Det var på klassiskt Lustiga Huset-manêr byggt så att vi luras att tro att rakt är något annat än vad det egentligen är. Därför verkar det som om vatten rinner uppåt, bollar rullar mot motlut och ara faktumet att man står snett. Vi var även in i ett rum där man lekte med perspektiv, i ena hörnet var man stor, i andra hörnet var man liten. Naturligtvis skyltades detta rum med att effekten varit med i Sagan om Ringen.

Sista stoppet i Puzzelanläggnigen blev den enorma labyrint som anlagts utanför själva huvudbyggnaden. Det var totalt en och en halv kilometer som behövdes gå för att hitta till de fyra hörnen, som var utmaningen. I genomsnitt går folk upp till fem kilometer innan de är klara. Vi fyra började bra och tog två torn ganska snabbt. Sedan blev det svårare i och med att vi hela tiden kom tillbaka på samma vägar. Vi tog gångbron över på andra sidan området och fortsatte irra omkring. Det tog drygt fyrtio minuter för oss att ta oss till alla fyra hörn och sedan hitta utgången. Efter en stödmacka i caféet satte vi av mot Wanaka.

Vi köpte en snabblunch och mötte sedan upp med de andra som väntade med bussen nära Lake Wanaka. Turen fortsatte och vi stannade vid ett par tillfällen för att se på utsikten. Ibland regnade det, ibland var det uppehåll. Väl framme på camp, Makarora, sattes tälten upp i en hast på grund av just nederbörden. Totalt sju ur gruppen gav sig sedan av på jetboat-tur. Nu ade regnet tilltagit och dessutom bjöds vi på en rejäl vind när vi stod nere vid Makarora River. Invirade i stora ponchor och med solbrillorna som skydd för ögonen embarkerade vi båten som skulle ta oss uppströms och nedströms. Vi åkte iväg och liksom dagen innan i Shootovr River så gick det fort. vår båtförare tog oss fram, sladdade lite och snurrade helt runt. Här var vattnet mycket mer öppet så det fanns inte som igår klippor och annat att köra bära på samma sätt. Vi åkte rätt länge. Fartvinden och regnet var riktigt kännbart ibland. Det friskade i ordentligt och regnet sköt som projektiler mot ansiktet. Det var kul och när vi kom tillbaka gick vi direkt till Lodgen där det varnat serverat av matlaget. Kycklingwrapsen gick ner snabbt tillsammans med tillbehören, bland annat riven ost.

Kvällen spenderades på den lokala puben där det spelades ett antal matcher biljard. Jag vann ingen av de två gånger jag medverkade. Det var en väldigt trevlig kväll. Det var ett kort uppehåll i regnet när jag klev in i tältet för att sova. Återstod att se var hur kallt det skulle vara under natten.

Jag slog upp ögonen strax efter sju och hörde direkt att det smattrade väldigt mot tältduken. Idag skulle det vara en regnig dag, det var uppenbart. Jag tog mig upp och fick frukost som dukats fram av matlaget. Starkt att trotsa vädrets makter och bjuda på en bra start på morgonen. Just idag var vi tre som hade en tid att passa.

Halv nio blev vi upphämtade vid camp. I en Jeep kördes vi, via upphämtning av andra turister efter vägen, till den stuga som fungerade som bas för Nomads fyrhjulingssafari. Vi fick skriva på det klassiska skuldfriskrivningsdokumentet innan vi tilldelades terränganpassad klädsel.

Dokumentet är ett stående inslag i nästan alla aktiviteter som jag varit med på i det här landet. Det handlar sekt enkelt om att den som är med på aktiviteten, jag, är medveten om att det jag ska göra är farligt. Jag skriver helt enkelt på att om jag skadar mig så är det mitt fel och de står utan skuld. Det låter värre än det är. Jag tycker det är ett väldigt bra sätt att få folk att förstå att det är inte enkla grejer vi gör, det krävs fokus om allt ska gå bra. Sedan om det värsta skulle inträffa så finns det ett papper där det står nedtecknat en Närmast Anhörig att kontakta.

När alla fått all tänkbar skyddsutrustning fick vi en genomgång av hur vi skulle framföra fordonet. De utgick från att ingen av oss sett en fyrhjuling tidigare. Förvisningen övergick sedan i praktisk träning när vi åkte en bana och tränade på att svänga, flytta kroppsvikten, åka upp och ner för backe. Det gav även dem en chans att se hur bra vi hanterade terrängfordonet. Sedan gav vi oss iväg. Vi styrde upp för berget och hade bjudits på en fantastisk vy om nu inte vädret varit som idag – regn och låga moln. Även denna turen hade scenerier från Sagan om Ringen som dragplåster. Idag fokuserade vi på körningen istället.

Det gick fort i terrängen. I hastigheter upp till femtio knutar susade vi fram på grusvägarna. det var fantastiskt att få köra igen. Sju veckor utan körläge på något fordon har lämnat mig en längtan till detta. Idag stillades min abstinens. Stigarna blev smalare och gropigare. Regnet hade fört med sig det att vissa sänkor hade fyllts med vatten. Med full fart tog jag mig förbi dessa i en fontän av vatten som kastades upp av min framfart. Lortigt och väldigt kul. I en gammal guldletarstuga stannade vi och tog lite fika. En kopp varm choklad satt bra i det regnrusk som fortfarande var rådande väderlek. sedan fortsatte vi neråt dalen.

Precis i slutet av utförsdelen av färden började min maskin att uppföra sig märkligt. Förutom den vanliga baktändningen så slutade den svara på gas. När marken plattade ut sig hade jag ingen kraft kvar i maskineriet och motorn stannade. Således stannade även jag. Jag gjorde ett par startförsök innan jag bytte taktik. Jag väntade. Minuten senare gjorde jag ett nytt försök. Allt startade och jag åkte ikapp de andra som yväntade på mig. Nästa del av banan var mer teknisk. Farten var lägre men turen gick över stock och sten. Stora gropar och branta kullar besegrades med de röda maskinerna från Honda. Nu hade vi åkt så pass att jag kände mig ganska säker där jag satt på förarsätet. Vi klättrade långsamt genom ett dike med stors stenar, vi passerade spår där hjulvägarna var så djupa att mittsträngen slog i under fordonet. Vi passerade kor där vi lånade lite av deras hagar för att leka av oss lite.

Strax innan tolv var vi tillbaka på campen. Vi hade då lämnat åter de kläder och övrig skyddsutrustning vi lånat. Fyrhjulingarna tvättades av och vi vart tillbakaskjutsade. Chauffören, som även varit en av guiderna på turen, berättade om att Queenstown erbjuder vintertid ganska bra skidåkning. Bara trettio minuter från centrum ligger två skidområden. Man bor helt enkelt i Queenstown och dagsturar till valt område. På campen lade jag några minuter på att justera yttertältduksspänningen eftersom det fortfarande regnade. Jag tog sedan ryggsäcken och vandrade ner för att hitta mig lite mat. Det blev så småningom så att valet föll på en drygt tre decimeter lång smörgås på Subway. Jag kände mig mätt och hungrig efteråt. Mätt efter smörgåsen, hungrig på något mer att göra. Jag mindes att vi under fyrhjulingsturen passerat Shootover River ett par gånger. Däri hade det gått jetbåtar. Klart att jag skulle åka jetbåt.

Jag passerade förbi Info & Track som har hjälpt oss med aktivitetsbokningar innan. Jag bokade mig snabbt in på nästa tur som skulle avgå om sex minuter. Snabbt betala och spatsera upp till The Station som är någon form av utgångspunkt för de flesta aktiviteter i Queenstown. Där embarkerade jag en skyttelbuss som tog mig och ett par till turister ut till utgångsläget för Shootover Jet. Där slussades vi fram till båtstationen. Vi mottog flytväst och regnkappa. Jag tog ett par platsglasögon och lämnade väskan i ett plåtskåp som fanns för förvaring. Sedan gick vi ombord. Totalt elva turister. Tro det eller ej men jag hamnade bredvid två tjejer från Sverige. Jag högre de prata med varandra men eftersom jag inte hade något att säga så var jag tyst. Båtföraren presenterade sig och instruerade oss att vi skulle sitta still och hålla i oss. Så gav vi oss iväg. Först skulle vi bli fotade enligt klassisk rutin. Jag noterade att det satt två små kameror ombord en riktad framåt och en riktad på oss. Sedan gav vi oss av. Genom smala raviner i höga hastigheter for vi. Vår förare styrde oss väldigt nära klippväggarna och väldigt fort. Vi kom ur det första passet och landskapet öppnade sig. Det gjorde att vi kunde accelerera och vi toppade nästan nittiofem kilometer i timmen. Det stilla regnet som föll var i de hastigheterna en skön peeling för ansiktet. Föraren höjde handen och signalerade att han skulle snurra båten. Ett helt varv kom vi och vi fortsatte på en gång. Det var en frän grej. Vattnet skvätte och fick hela gruppen. Vi kom in i en trång passage igen och det är en liten kick att åka så nära stenar och klippvägg. Han som kör har total kontroll och det är säkert längre ifrån än vad vi som förstagångsåkare upplever det. Bolaget jag åkte med har en sträcka av floden som bara är för dem. Det behövs för att ha koll så det inte kommer två båtar åt samma håll. När vi kom till slutet av sträckan vände vi och stannade till kort. Vår förare berättade lite om området och lät oss pusta ut och putsa av vattnet från skyddsglasögonen.

Plötsligt hördes ljudet av grus som skrapar mot plåt. Vår förare reagerade snabbt och försökte styra oss bort mot djupare vatten. Halvdan framgång. Vi skrapade i mer och så lade motorerna av på grund av att de sugit in för mycket grus. Föraren fick oss elva turister att börja gunga båten för att få loss oss men det var redan avgjort. Vi stod fast i gruset i det grunda vattnet. Vår förare hoppade ur. Vattnet nådde knappt honom ens över skorna. Han knuffade men det tidigare konstaterandet kvarstod. Han greppade kommunikationsutrustningen och ropade på hjälp. Under tiden vi väntade fanns tid för vår båtsman att berätta dels om verksamheten som de bedrev, hur länge de hållit på och vad som krävdes för att få köra turister längs strömmen. Han berättade även att båten som vi åkte i var av den nya typen som höll på att fasas in. Driven med två V8-motorer på sammanlagt nästan 700 hästkrafter var det ett bra drag i vattenjeten. Jag lade en kommentar som jag visste att svenskorna bredvid mig skulle höra; Detta blev ett äventyr det med. De blev tysta en liten stund innan de började prata svenska med mig. Jag vet att det inte är helt ok egentligen att sitta och tjuvlyssna på andra när de inte vet att jag förstår, men de hade inte sagt något ”farligt” så jag tänkte att det kan väl vara kul att chocka dem så. De var från Stockholm och var i Queenstown för att hälsa på en kompis.

Det kom fem man med en båt för att knuffa bort oss. De vadade ut i vattnet och började knuffa. Tillsammans med deras båt som skapade vågor var vi på ungefär sju minuter fria från grunder, kunde starta motorerna och göra oss klara för att ta oss uppströms. Vår båt drog iväg efter att à fått klartecken att ingen annan var i vår väg. Regnet piskade återigen mitt skinn och det kändes nästan som om det haglade. Skyddsglasögonen fungerade klockrent och jag lärde mig tillslut att inte blunda när det sköljde vatten över oss, det kom iallafall inte i ögonen. Vi åkte förbi startplatsen och stannade uppströks först vid mynningen till en gammal guldgruva. En rostig ångmaskin stod på en torr sten som ett monument över tre års hårt arbete. Det går fort att köra nedströms så strax var vi tillbaka där vi startade, kunde lämna fartyget säkert och hämta våra saker. Jag passerade souvenirshopen och passade på att köpa de bilder som tagits i början av åkturen. Jag såg även att de små kamerorna på båten var för att spela in rörliga bilder av åkturen. Jag kan i efterhand ångra att jag inte köpte videon också, kanske inte just för att jag åkte med utan mer för det sätt den var gjord. De måste ha streamat videon trådlöst eftersom det inte tankades över något från båten, videon låg klar redan när vi kom till butiken.

Med ett häfte stillbilder i näven tog jag bussen tillbaka till de centralare delarna dr jag vandrade till camp och kom i lagom tid till kvällsmaten. Även denna måltid fungerade enligt samma princip dom gårdagen: Alla skramlade någon peng till en gemensam måltid som lagades av matlaget samt övriga som önskade hjälpa till. Det serverades lamm, inte min favorit men grönsalladen var god. När det efter mörkrets inbrott blev dags för dusch var jag så söker på att få varmvatten att jag inte ens tog med mig pengar. In och värma sig en bra stund, sedan tvåla och skölja innan jag stod ytterligare en stund i värmen. Bås sex på herrtoaletten, Queenstown Lakeview Holiday Park, glöm inte att kolla nästa gång någon kommer dit. Det regnade ännu när jag steg in i tältet för att avsluta dagen. Med påslakanet utanför sovsäcken håller värmen bra trots den lite råa, ruggiga kalla känslan som regnet för med sig. Frågan är hur länge det kan regna egentligen.

Det regnade när jag vaknade. Så mycket att matlaget hade flyttat in frukosten under tak. Den avnjöts i tv-rummet på campingen. Vi fann ett kort uppehåll i nederbörden då vi passade på att tokpacka ner tältet. Ytterduken fick åka separerat från innerdito, vi hade en ganska kort vägdag framför oss.

Vi lämnade Te Anau och styrde tillbaka mot Queenstown. Återigen fikade vi vid Five Rivers Café. Jag åt inget denna gång utan köpte en dryck. Äpple och någon annan spännande frukt gav kombinerat en vätska som egentligen inte var så god. Jag inbillar mig att den var nyttig istället. Vi åkte vidare genom vidsträckt panorama och var i Queenstown strax efter mittdag. Jag och fyra till ur gruppen åt lite snabbt på restaurang Gyllene Måsen innan vi stävade ner mot hamnen för en båttur. Million Dollar Cruises seglar i Lake Wakatipu för en nittio minuter lång tur. Vi hoppade på och såg den dyra sidan av sjön där husen bygger mot solen, mot norr, samt den andra sidan som ibland inte har sol alls på dagarna. Vi åkte i grunt vatten och såg The Remarkables tona upp sig i fjärran, vi såg en gammal fårstation och hörde guiden berätta om staden Queenstown som fenomen och i siffror. Invånarantalet mer än dubblas över natten på grund av alla turister som stannar och sover.

Väl tillbaka från färden var det precis lagom att göra klart och tvätta en maskin innan det vankades kvällsmat. Jag lade all tvätt i en maskin och ställde in den på att det var ”färger” jag lagt i. Det stämde väldigt bra överens med verkligheten då laddningen innehöll allt från grönt till rött via svart och vitt. När jag väntade passade jag på att ladda min elektronik i ett av de få eluttag som fanns tillgängliga. Smidigt nog placerat i tvättstugan. Tvätten var klar på en knapp halvtimme och kläderna hade samma färg som när jag lade ner dem i maskinen, ungefär.

Istället för att gå på restaurang och köpa mat så skramlade gruppen ihop pengar och köpte gemensam middag som lagades på camp. Det var kyckling i någon sås. Väldigt gott. Vi satt och pratade en stund efter maten innan det var mörkt och jag skulle befästa min teori om att duschen i bås nummer sex inte kräver att man betalar för varmvattnet. Jag var så säker på min sak att jag faktiskt tog god tid på mig innan jag började tvåla. Vattnet var varmt hela tiden. Jag avslutade när det blivit mörkt. regnet hade precis börjat falla.

Det regnade kraftigt under natten Jag vaknade vid 04 av att det smattrade mot tältduken. Av någon anledning har jag också dragit på mig en ganska rejäl förkylning. Jag låter som en skadeskjuten stenkross när jag talar. Men jag härdar ut. Tältet håller tätt från vatten och sovsäcken håller mig varm. Denna åkomma är över på någon dag.

Sandflugor, en storlek större än knott och dubbelt så intensiva är en väldigt överrepresenterad art i området där vi är nu. Både på bussen och innanför yttertältet hade flugorna samlats i stora grupper som bara väntade på att vi skulle komma förbi. Flugorna och det faktum att det regnade tror jag gjorde att hela gruppen satt lastade och klara på bussen en kvart innan vi skulle åka. Vi kom därför iväg lite tidigare än planerat. Vi åkte genom fjordlandskapet med otaliga vattenfall som rann under vägen där den slingrade sig fram längs med bergssidan. Vägen serpentinade sig uppåt och vi fick några tillfällen där vi var utanför och fotade. Tyvärr låg regnet kvar och blötte allt som inte var skyddat. Låga moln gjorde att den vidunderliga utsikten saknades. Vi tog oss upp till en tunnel, Homer Tunnel, byggd under depressionen för att hålla folk i arbete. 1270 meter genom berget innan vi kom ut på andra sidan och det började gå nedåt. Väldigt mycket nedåt. Vägen ner i dalen var lång och kantad av djup skog. Bussen stannade vid en kortare vandringsled som vi trotsade regnet för att uppleva. Höjdpunkten var ett vattenfall där fallhöjden och de stenar som vattnet borrat sig igenom imponerade. Efter att ha slagits av det återigen storslagna panoramat kom vi fram till färjeterminalen vid Millford Sound. Vi embarkerade ett litet fartyg som satte av ut i fjorden. Sundet kantas av höga berg som reste sig flera hundra meter över vattnet. De störtar ner i fjorden som i sin tur blir väldigt djup. Molnen hade nu börjat lätta och vi kunde se det enorma tavla som målades upp för oss. Regnet på morgonen förde med sig det positiva att överallt fanns små vattenfall som dränerade bergen. På håll såg det nästan rofyllt ut när vattnet föll handlöst mot havet.

Vi följde den ena sidan och såg det klassiska berget som står nästan som en ö mitt i fjorden. Båten styrde ut och vi var ända ut till havet och vände. Vägen tillbaka gick på andra sidan där vi styrde in i ett 146 meter högt vattenfall. Det är glaciärvatten så det fallet faller även om regnet slutar. Av djurlivet såg vi exempel så som säl och, tro det eller ej, en delfin. Det är ett brutalt landskap. Jag har inte sett fjordarna i Norge, det borde väl vara motsvarigheten hemma. Någon resa till Norge kanske jag får styra till.

Resan var över och vi åkte tillbaka mot Te Anau där vi stannade till vid biografen. Där visas i huvudsak en film. En naturfilm fotad i Fiordland National Park där vi är. Efter en kort talad introduktion startade den trettiotvåminuter långa presentationen med bilder på landskap och djurliv. Mycket fina bilder och skön musik. Det kändes tyvärr lite som en reklamfilm för en helikopterfirma som tar turister på turer runt om i parken. Dels att en av filmskaparna var just en sådan pilot, dels att biografen var affischerad med erbjudanden om just helikopterfärden. Men, filmen var värd att se. Den visades upp till nio gånger per dag och jag förvånas lite över detta. Så stort publikunderlag kan det väl inte vara i en sådan liten by som Te Anau? Biografen i sig var mysig med breda stolar, nästan som att man kunde sitta två i varje säte. För att få lite mer koll på kulturen såg vi ännu en film. Denna gång på turistbyrån. Salongen var inte alls lika imponerande men filmen gav mer berättelsen om nationalparken och hur urbefolkningen såg på området.

Över gatan fanns campen där vi slog oss ner för natten. Det var bara ett kort stopp där vi satte upp tält och tog en rejäl dusch. Det kändes bra med tanke på förkylningen som fortfarande höll mig i ett hårt grepp. Anledningen till det korta stoppet var att det precis innan sju var dags för nästa aktivitet. Vi skulle till en grotta och titta på lysmaskar. Fem personer var vi som vandrade de femton minuterna som krävdes för att komma till de mer centrala delarna av Te Anau. Där var målet inställt på mat i en redan på eftermiddagen rekad restaurang. Ristorante Pizzeria Da’ Toni tog emot oss med öppna armar. Jag beställde köttbullar och pasta med en skål parmesanost till. Fantastiskt gott och en bra måltid med tanke på att vi tidigare under dagen bara distribuerats tre smörgåsar och ett ägg.

Kvart över åtta avgick båten som på en halvtimme tog oss över Lake Te Anau till grottsystemet. Totalt åtta ur gruppen steg ombord. Kaptenen navigerade vant till den strand där man byggt upp ett litet center. Vi mottogs och delades in i grupper om tolv. Sedan vandrade vi in.

Lumelundagrottan, släng dig i väggen. Under ungefär 12 000 år hade vattnet bearbetat den relativt mjuka berggrunden och karvat ut ett drygt fyra kilometer långt system. Vi skulle vandra ungefär två hundra meter. Längs de byggda gångvägarna tog vi oss djupare in i berget. Vattnets vrål var hela tiden närvarande när det sökte den närmaste och enklaste vägen mot havet. Genom årtusenden hade vattnet grävt fantastiska salar som vi vandrade genom. Pooler och vattenfall var en del av denna process som ständigt pågick. En bit in i berget bytte vi fotmarsch mot båtfärd. Guiden skruvade av lamporna och ett kompakt mörker slöt sig runt oss. Med van hand drog sedan guiden båten in i ”grottan” där lysmaskarna fanns. Uppe i taket syntes mängder av små ljuspunkter. Ett grönblått ljus som efter att ögonen vant sig lite faktiskt gav ett ledljus så att jag såg de andra i båten. Vi satt alldeles tysta och vara tittade på denna stjärnhimmel som fanns ovanför oss. Vattnets vrål hade vi lämnat bakom oss när vi hoppade i båten. Det var nästan magiskt att glida omkring därinne. Trots att ljuset från maskarna var så påtagligt kunde jag inte riktigt orientera mig i grottan. Jag gjorde ett försök att känna igen de grupper av ljus som vi flöt omkring men jag gav upp och satt bara och beundrade istället. Lysmaskarna finns bara på Nya Zeeland. Närmaste släktingen finns i södra Australien. De lever hela sina liv i totalt mörker och använder lyset till att locka till sig insekter som de sedan äter. När vi gled runt med båten så förändrades ibland ljuset från maskarna. Vissa punkter blev svagare och andra starkare. Hela upplevelsen var väldigt rofylld.

Guiden drog oss tillbaka till den lilla plattform där vi stigit på. En annan grupp stod och väntade när vi under total tystnad, endast vrålet från vattnet hördes, bytte plats och vi började gå tillbaka. Väl tillbaka till centret som var en stuga där vi bjöds på kaffe och te. Jag tog inget eftersom jag ännu inte börjat dricka något av ovanstående. Det kanske ska vara nästa års nyårslöfte. Vi fick lära oss mer om maskarna genom en guideledd dvd-presentation. Det var väldigt intressant och hon kunde svara på alla frågor vi hade. Jag fascineras fortfarande av hur vissa arter inte tycks ha någon betydelse för livet i stort alls. De finns på sin kant och lever sina liv helt utan syfte egentligen. Deras enda mening är att leva och dö.

Båten tog oss sedan tillbaka till Te Anau och fotledes spatserade vi tillbaka till camp. Klockan var nu närmare elva och det var mörkt ute. Snabbt i säng och hoppas på att det inte regnar in i tältet. Förkylningen sitter i.

Vi lämnade Queenstown vid nio på förmiddagen. Vi styrde söderut för att sedan vända nordväst till Te Anau och sedan till Hollyford Valley där vi skulle campa.

Panoramat som under ett par dagar nu varit bergigt fortsatte att bjuda på långa vyer när vi styrde söderut. Vi passerade den fyrtiofemte breddgraden, från ekvatorn är det halvvägs till sydpolen. Det gjordes inget väsen av sig förutom att det satt en skylt som bokstavligt talat förklarade läget.

Lunch åt vi vid Lake Manapouri. Detta var resans sydligaste punkt. Vi åt sallad och smörgås. Sedan kände jag för ett bad. Jag vet att man inte ska bada timmen efter mat men jag var bara i och doppade mig. Eftersom jag nu har definierat Dvalt som den temperatur som var i glaciärsjön så var det varmare i detta vatten. Jag var i och simmade på grunt vatten en stund. Jag var inte ensam, två till ur gruppen vågade sig ner i sjön. Vi for vidare och stannade nästa gång i den lilla byn Te Anau. Där fikade vi lite kort och kollade in utbudet av souvenirer. Jag köpte ännu en rese-t-tröja. Den sjunde på resan, å andra sidan är det de enda souvenirer jag handlat.

Vår reseledare styrde mot Hollyford Camp. En anläggning som låg mitt ute i ingenting. Elen fanns via dieselaggregat som stoppades under natten och morgonen. Duschvattnet blev varmt genom eldning i kamin men inramningen var skön. Höga berg med tät skog omslöt området helt. En uttorkad flodfåra rann precis bakom vårat tält. Kvällen till ära hade valet att sova i stuga funnits. Jag och min tältkamrat hade samstämmigt tackat nej till erbjudandet med motivationen att ”det är mer sport att sova i tält”. Det regnade när jag gick i horisontalläge. Förhoppningsvis håller tältet tätt.