Månad: december 2011 Sida 2 av 6

När juldagsmorgon glimmar jag vill ur sängen gå. Fast inte just denna morgon. Jag vet inte om det var på grund av julafton igår, festandes kvällen innan, vitaminbrist eller om jag ätit dåligt. Jag känner mig lite sliten. Det kom ganska fort och egentligen efter vistelsen på Guldkusten. Det är inget farligt egentligen. Jag är bara inte lika pigg på morgonen och det är skönt att sitta ner, det kan bero på att det är varmare nu igen. Längre norrut och mer fukt i luften. Jag åt den igår inhandlade frukosten innan vi var ett gäng som vandrade iväg. Nu skulle vi se stan och kramas med koalor.

Vi vandrade ner mot vattnet. Där fanns en Kaj och en skylt som berättade att det varje dag gick färjor till Lone Pine Sanctuary. Dessa skulle avgå klockan tio med ombordstigning en halvtimme tidigare. Eftersom vi var där 09:45 och ingen båt hade lagt till ringde jag det nummer som fanns anslaget vid kajen. Steve svarade och förklarade att juldagen inte räknas in i begreppet ”varje dag”. Det räknas inte ens som en söndag, det var den enda dag på året som de inte åkte. Endast taggade av nederlaget vandrade vi över bron till En större busstation och hittade ett dylikt fordon som körde oss ut till parken. Det var knappt fyrtio minuters resa till parken som håller både vilda och jordbruksdjur. Vi betalade in oss och styrde mot ett område med får. Det skulle precis starta en show med fårhundar som vallade får. Det var väldigt imponerande att se hur hundarna hela tiden hade all uppmärksamhet på vad hundföraren sa och gjorde. Hundarna sprang fort och drev fåren pt det håll som föraren ville. De hade en väldig förmåga att styra fåren. Det finns över 120 miljoner får i landet och grupper om två till tretusen djur är inte ovanligt. Det som krävs för att driva dem i rätt riktning är två duktiga hundar menade hundföraren.

Nästa show handlade om fårklippning. En kille berättade om verktygens utveckling från sax till dagens elektriska klippare. Sedan satte an igång att frisera ett får. Ganska snabbt var får och ull separerade och ullen kunde packas i påsar. Vi vandrade vidare i parken en stund innan det var dags för lunch. Jag satte i mig en rejäl smörgås, en burk med frukt och sköljde ner allt med någon form av kallt juice-te. Det var förhoppningsvis nyttigare än det var gott. Härnäst skulle jag kramas med en koala. Det är en stor grej just här att göra detta. Rutinen är lika genomtänkt och självklar som den var på broklättringen. Först köper man en biljett att bli fotat med en koala, jag tror inte det är ett krav men för att få ta egna kort med koalan och du själv måste det köpas en fotobiljett. Man står sedan i kö ett tag innan man får en alla som hänger runt halsen. Klorna var vassa. De kändes mot huden men varken rev eller stack. Vi båda tittade in i kameran och så var fotot taget. En ur gruppen fyllde på med kort från min kamera. Jag hann inte bonda med koalan i någon större utsträckning. Den vägde som tre koax-trummor ungefär och var nog ganska trött. Jag återlämnade djuret och upplevelsen var över. Närkontakt med annat levande är alltid en speciell upplevelse. Vi vandrade runt i parken och tittade på Dingos, ormar, grodor, sköldpaddor, kängurur, får, kycklingar, ödlor och turister. De två sistnämnda vandrade fritt i parken och återfanns lite överallt. Jag hämtade fotot på mig och koalan innan det var dags att besöka ett väldigt speciellt djur. Det är ett däggdjur som lägger ägg och lever större delen av dagen i vatten. Den hittar föda genom att uppfatta de elektriska signaler som allt levande sänder ut genom signaler till muskler, likt en haj. Jag pratar naturligtvis om näbbdjuret. Jag har under en tid innan avresan tittat väldigt mycket på en tecknad serie dör just ett näbbdjur fungerar både som husdjur och hemlig agent. Att sedan se förlagan förhöjde upplevelsen iallafall en aning. Djuret var snabbt och höll sig undan mest hela tiden. När den väl var framme simmade den väldigt fort och målmedvetet. Det är ett djur som inte liknar något annat.

Området hade ungefär 140 koalor. Området där de hölls var ganska koncentrerat och det jag minns är faktiskt lukten. Det var som att komma in i ett stall men med en annan lukt, om än ganska stark. När öppettidens slut sammanföll med att vi hade sett allt i parken begav vi oss mot bussen som skulle ta oss tillbaka mot stan. Vi planerade en liten annan väg hem. Det av massor med människor som skulle hem. Så mycket folk att det kom en hel buss, utan destinationsskyltar, och tog med oss gratis dit vi skulle. Trängseln ombord var total, men inte otrevlig på något sätt. Alla var glada och accepterade att få åka gratis. Vi hoppade av vid ett ställe som heter Regatta. Planen var nu att ta en båt och åka längs floden tillbaka. Eftersom det var juldagen så gick CityCat bara med halvtimmestrafik, men det föreföll sig så att en halvtimme var precis slagen när vi kom till kaj. Båten, en stor men platt katamaran, lade till och vi hoppade ombord. Ganska snabbt fick det upp för mig att detta sätt att färdas var ett populärt och snabbt sätt att ta sig fram och runt Brisbane som ligger mycket utefter det vattendrag som ringlar sig fram genom landskapet.

Utefter vattenvården fanns mycket att se. Flertalet broar passerade ovanför oss och skyskrapor kantade vår väg. När vi passerat stadskärnan och åkt under den bro som mycket liknade den jag klättrare i Sydney, designad av samme man, ändrades byggnaderna till att vara låga och lyxiga. Jag gissar att det inte är helt billigt att ha en trevåningsvilla vid vattnet. Men å andra sidan så ingår det säkert en kaj där man kan knyta fast sin stora båt.

När vi nått den nordliga ändstationen vände båten och vi följde med ner till South Banks. Mat stod på önskelistan och vi fann en restaurang som var öppen. Området verkade vara ett relaxdito då det fanns både en arena för musikunderhållning, butiker, två pooler och ett antal restauranger tillsammans med flertalet små grönområdet och ett pariserhjul. Jag åt en väldigt god pasta, bandspagetti med köttfärssås och mycket parmesanost. Till detta drack jag mangojuice. Ett djärvt val, men det var jul ändå jul. Mörkret gjorde sitt intåg och vi vandrade hem. Vi passerade pariserhjulet som nu var upplyst i grönt. Väl tillbaka till Boendet packade jag min väska och gjorde klart för morgondagen då vi bryter upp och åker till tältövernattning igen.

Direkt när klockan ringde kändes det att natten varit lite för kort. Strax innan sju, en dryg timme innan vi skulle lämna campen var jag uppe och ordnade. Festkläder skulle tillbaka till respektive sida i resväskan och frukost avnjutas. Idag var det inte långt att åka, men så är det julafton också.

Första stoppet var bara ungefär en halvtimme bort. IKEA välkomnade oss och vi åt frukost. Igen. Jag passade på att vandra genom varuhuset. Det är fantastiskt hur lika två IKEA är kan vara. Frukosten av en svensk köttbullefrukost. jag adderade juice och en lingonyoghurt. Vi stannade även till och köpte svensk mat i Swedish Food Market. Ikväll blir det julbord.

Ännu en halvtimme senare var vi framme i Brisbane. Här skulle vi bo två nätter. Vi tog någon timme i sovläge innan vi gick för att skaffa frukost och mat till de andra dagarna här. Juldagen är helgdag i Australien och till och med matbutiker håller helstängt. Ost och bröd, fil och flingor – mycket mat blev det. En stödmacka på SubWay på vägen hem fick agera övergången mellan de båda frukostarna och julmiddagen som var det som stod närmast. Vid aderton-tiden samlades gruppen i köket och började steka köttbullar. Det tinades även Janssons Frestelse. Jag gjorde ordning en sallad med australiensisk fetaost. De andra gästerna på Boendet undrade säkert lite vad vi höll på med när tjugoen svenskar sjöng, åt, skålade och hade väldigt trevligt. Salladen var god, köttbullar och potatis smakade lika gott som förväntat. Visst, vi hade inte allt på bordet, julost saknades. Det gjorde egentligen inget. Kvällen flöt på och vi fördrev tiden med bland annat att spela biljard. Jag vann båda gångerna men jag åberopar nog ”tur” som bakomliggande orsak. Innan jag lade ner för kvällen slog jag en signal till Hem och hälsade God Jul. Kalle hade inte börjat än. Själv ser jag inget Kalle. Det är första gången jag kan minnas som jag inte ser programmet. Frågan är om det gör något. När jag är hemma är det oerhört viktigt med Kalle. Alla ska sitta ner, vara tyst eftersom det är då julen börjar. Här firar man inte ens jul förrän imorgon.

Jag hade ingen föreställning om att det skulle vara svårt utan Kalle och ett ordentligt klassiskt julfirande. Det har även fungerat fint. Kanske eftersom att jag inte har fått någon egentlig julstämning, kanske för att det inte behövs. Jag har det bra där jag är just nu. Tack för allt. God Jul.

Jag vaknade med ett svagt minne att det regnat under natten. Jag kollade och kände på madrassen, jovisst, det var fuktigt som kommit från den öppna vädringsluckan. Men det som var skönt var att det var varmt. Första morgonen på länge som det faktiskt inte var kallt att kliva upp. Jag mötte morgonen med en ganska grov frukost innan jag började smörja in mig med solkräm, massor med solkräm. Idag skulle bli en stranddag till att börja med. Jag och åtta andra var anmälda till en lektion i vågsurfandets ädla konst.

Klockan tio hälsade man oss välkomna. Vi hade då skrivit upp oss på en lista med namn och telefonnummer, fått låna en långärmad t-tröja och lämnat in värdesaker för förvaring. Efter att ha tilldelats en varsin bräda. Gav vi oss iväg mot stranden.

Vi var en ganska stor grupp. Det gjorde att vi delade upp oss i två mindre grupper där en fick instruktioner och tränade på stranden medan den andra gruppen var ute i vattnet och provade det som just torrövats. Det var inte så lätt som jag, naivt visserligen, trodde innan lektionen började. Det var stundtals svårt att få brädan att gå dit jag ville. Den hade en förmåga att vika av åt vänster och så småningom vända runt. Ett par gånger, slumpen arbetar väl så, fick jag däremot glid och jag flöt på vågen mot stranden. Vi var kanske tjugofem meter ut och vattnet var midjedjupt. Nästa delmoment var att svänga. Det var enklare. Det sista momentet var att stå upp på brädan. Naturligtvis svårare. Ofta slutade turen med att jag nästan kom upp men stod fel så jag ramlade åt vanligtvis vänster. Det var dock fantastiskt kul; Häva sig upp på bräda, släpa sig framåt så knäna skrapar mot den förstärkta frigoliten. Hasa tillbaka för att justera en alltför stor högervridning, känna vattnet börja skölja över mig. Strunta i att saltvattnet kommer i i ögonen utan hasar fram för att få hastighet med blicken fäst på strandkanten samtidigt som jag tar stöd med alla tio tår mot brädan och trycker mig hastigt uppåt. Benen kommer in under mig, jag hittar balansen och reser mig från hopkrupen till lätt knäböjd. Jag står upp ett par meter och gör misstaget att släppa det totalfels på balansen jag tidigare haft. På ett ögonblick blir jag baktung och hamnar i obalans. Försöker kompensera men det är redan försent. Med ett plask som snabbt dämpas av vågens kraft landar jag i den vattenmassa som nyss bar mig framåt. Fort upp på benen och jaga efter brädan för snabbt vandra ut i vågorna igen för ett nytt försök. Lektionen var drygt två timmar så efter återlämning av utrustningen och ett snabbt mål mat på Restaurang M skyndade jag till nästa punkt på listan. Nu skulle jag åka karusell.

Ungefär två mil utanför där vi campare ligger Warner Bros. Movie World. En park med flertalet åkattraktioner, alla med filmtema. Det kändes som ett Universal Studios, Orlando fast i miniatyr. Det fanns ungefär fem-sex berg- och dalbanor för de i min ålder. Sedan fanns det ett område för de mindre, där var jag inte in. Olika ”världar” mötte mig när jag betade mig igenom parken. Text var ganska högt. Jag hade drygt tre timmar på mig innan parken stängde för dagen. Det fanns en hel del människor där men åkturerna, utom en, svalde alla med ett gott resultat. Jag satsade på The Escape, som är baserad på Stålmannen. Det skulle vara den bästa banan på hela södra halvklotet. Det låter väl bra? Scenariot var att vi satt på ett tunnelbanetåg i Metropolis när en jordbävning drabbade området. Vi tog oss förbi ett antal stationer där vi hela tiden undkom vatten, bilar som föll genom taket och väggar som rasade in. När det nästan var ute med oss kom Stålmannen. Han berättade att han skulle ta oss därifrån Stålmannensnabbt. Noll till Hundra kilometer i timmen avklarades på två sekunder. Det är 4,2G. Och oj så det gick. Accelerera iväg och sedan en brant uppåt följt av en brant nedåt. Det gick undan och var en skön åktur. Fotostationen var precis mot slutet. Åkturen var väldigt kort, men fantastiskt kul.

Det var strängeligen förbjudet att ha någonting alls i fickorna under åkturen. Alla hänvisades istället till läsbara skåp som naturligtvis kostade pengar. Det vore ganska enkelt om det inte vore för att man bara kunde ha skåpet i en timme innan man behövde lägga i mer pengar eller betala en hel del mer för att få ut sakerna. Jag lade i pengar och tömde fickorna. I och med detta insåg jag att det skulle bli svårt att hålla koll på tiden. Antalet klockor i parken var starkt begränsat så jag beslöt att gå på magkänslan istället. Jag tog ett par rundor till i Stålmannen-banan innan jag gick vidare till nästa. Kopplingen mellan nästa åktur och Dödligt Vapen-filmerna var för mig lite svår att greppa. Jag gick en bit genom ett graffittimålat skjul och kom till säkert världens segaste kösystem. För det första var det bara ett tåg som gick. För det andra hade man systemet att man släppte in en större grupp människor i taget i en fålla. Dessa delades sedan upp i grupper om två och två och slussades in i vagnarna. I kön stod man still långa perioder och det kändes bara trist. Åkturen i sig får heller inga höga poäng av mig. Vi satt med rälsen ovanför oss och hängde med benen i luften. Banan var ganska lång och bestod av flertalet tvära svängar och tillfällen där vi åkte uppochner. Problemet var att allt skakade något enormt. Det var svårt att få grepp om hur vi åkte för att det ruskade och for så. Jag tog en till tur i Stålmannen innan jag hämtade ut grejerna. I väldigt bra tid faktiskt.

Jag låste in dem igen på ett annat ställe för nu skulle jag åka årets nyhet. Green Lantern är en film jag inte sett men den handlar uppenbart om en superhjälte. Åkturen kan närmast beskrivas som en blandning av Extreme och Vilda Musen på Gröna Lund. Man satt i två rader, åtta personer, och åkte ganska långsamt. Upp, ner, uppochner bjöds vi på i dryga minuten. Inget speciellt. Via en omgång i Stålmannen tog jag mig mot den åktur där man skulle bli blöt. Jag kom inte hela vägen. Jag avbröts av en parad med filmfigurer, musik, dans och fordon. Det var fränt att se. Det var bra gjort. Det fanns en Scooby-Doo-inspirerad åktur. Det var lite skräck och lite berg- och dalbana. Helt klart kul. Vidare till vattenturen. Jag hoppade i en flytvagn och åkte iväg. På klassiskt sätt åkte vi genom ett par landskap som rörde på sig. Uppåt någon nivå och likadant igen. Det hela slutade i ett ganska högt fall som bromsades med vatten som skvätte. Jag blev blöt. Den sista trekvarten lade jag i Stålmannen eftersom det var den bästa åkturen. Jag hade lite med mening lämnat kvar mina tillhörigheter längre än en timme, det skulle kosta mer men krångla mindre. Förvåningen var total när jag insåg att jag inte alls behövde betala mer. Det gick att öppna ändå med de pinkod som jag uppgett vid inlåsning. Jag tog bussen tillbaka till campen.

Förhand jag lagom duscha och byta om innan det var dags att komma iväg igen. Vi var tolv personer som skulle äta på Hard Rock Café. Maten var god och när klockan var strax efter tior drog vi vida och hittade en klubb där ett band spelade live. Dessa rockklassisker blandades upp med klassisk dansgolvsmusik och det var en väldigt trevlig kväll. När klockan slog midnatt utbrast vi svenskar i ett litet minifirande – nu var det julafton. Jag dansade som jag inte gjort på flera år innan det vid tvåtiden var dags att gå hem. Eller ja, vi gick inte utan tog en taxi. Kvällen blev alltså sen, men morgondagen blir lugnare. Då är det julafton.

Bara en liten stund efter sovläge började det regna. Det slutade sedan inte regna vad jag kunde förstå bär jag hörde snacket från resten av gruppen. Detta var heller inget lätt augustiregn som sakta svalkade landskapet. Detta var stundtals ett ösregn som tog sig in i tälten. Vi klarade det tält som jag sov i ganska bra. Flärpen som ska täcka dragkedjan har en förmåga att inte täcka dragkedjan varför det blir lite fuktigt i tältet. Men det var oerhört milda omständigheter om man jämför med andra som inte hade samma tur.

Det regnade genom frukosten men lagom till avfärd lättade molntäcket och regnet försvann. Vi tuffade vidare norrut och vädret blev ständigt bättre. Vid lunchtid var vi framme vid Byron Bay. Detta är den östligaste punkten i Australien. Vi vandrade bort mot fyren som står på en kulle. Det är väl egentligen det som är det mest östra, men vi skulle inte hinna dit och tillbaka bedömde vi. Istället vandrade vi tillbaka på stranden till stället där vår reseledare parkerat bussen. Vi tog oss till en restaurang som serverade asiatisk mat i liten pappkartong. Jag valde något som tydligen är ganska thailändskt. Det var ätbart iallafall. Helt enkelt en massa mat nedpressat i den lilla kartongen. Det var nudlar, kyckling och flertalet grönsaker. Som pyttipanna fast på asiatiskt sätt.

Sedan var det dags att åka vidare. Vi åkte in i en ny stat och vred tillbaka klockan en timme. Det var inte så långt till Guldkusten, Gold Coast, så tillsammans med tidsomställningen kom vi fram ganska tidigt på eftermiddagen. Jag kollade över flertalet broschyrer på vad som fanns att göra under morgondagen. Vi har en heldag imorgon så den ska jag, som vanligt, försöka utnyttja till max. Tälten restes snabbt och madrasserna lades ut på tork. Allt var genomsurt men en lätt vind tillsammans med solens lätta strålar borde torka iallafall det mesta av det blöta.

Det närmade sig matdags så jag och fyra till drog iväg till Hard Rock Café. Jag åt en Twisted Mac, Chicken and cheese. Det var faktiskt väldigt gott. Godare än på länge. Vi satt där ett tag innan vi drog vidare till Rockshoppen och jag köpte en t-tröja. Det var nu mörkt när vi satte av tillbaka till Main Beach Tourist Park. Tanken var att promenera men ett plötsligt skyfall fick oss på andra tankar. En snabb taxiresa och vi var tillbaka. Tältet var visserligen inte helt torrt men vi avslutade ganska snabbt. Imorgon blir en intensiv dag.

Så var då tiden i Sydney över. Jag packade klart väskan redan igår för att slippa göra det idag. Det går att sova lite längre då, inbillar av mig. Det var frukost och sedan gav vi oss iväg. Vi hade drygt femtio mil all åka idag, en kort tur med andra ord. Vi lämnade Sydney över Harbour Bridge och fick en sista titt på operahuset på vår högra sida. Vi färdades norrut i landskap som blev mer och mer tropiskt.

Efter vägen stannade vi till och åt. Jag åt en hel del eftersom jag var faktiskt rejält hungrig. Vi stannade till i det lilla samhället Coffs Harbour och jag köpte en aloeverakräm. Jag har inte bränt mig egentligen, har varit väldigt duktig att smörja in alla exponerade kroppsdelar. Men armar och nacke känns torra. Alternativt är det mina händer som är torra, men det lär väl slösa sig det med. Aloevera är ett dundermedel, om man ska tro både vår reseledare och andra i gruppen. Jag tror också på det. Köpte dryck med dundermedlet i Sydney, det var väldigt gott om inte annat. Coffs Harbour ligger i ett område som de själva brukar benämna med Banankusten. Här fanns flera bananodlingar utefter vägen. Någon kilometer utanför låg Emerald Beach. Där skulle vi sova inatt.

En glad tomte i Hawaii-skjorta, shorts och med en surfingbräda under armen hälsade oss välkomna. Det gjorde även de två kängurur som hoppade omkring bland tälten. Det var mycket folk på campen redan. Vi är inte vana med det. Sydney var visserligen befolkat men det var vi beredda på. De campen som vi varit på tidigare har nästan varit obefolkade. Vi slog upp tälten samtidigt som det började regna lite lätt. Det är varmare i vattnet när det regnar. Det var inte långt till havet , så vi gick dit samtidigt som regnet tilltog. Enligt uppgift skulle det vara aderton grader i vattnet. Det var ganska ruskigt när vi kom fram. Vinden piskade regnet i ansiktet när vi fyra tappra själar vadade ut i havet. Det var varmare än 18 grader, det är jag helt övertygad om. För när jag väl var i och mötte vågorna, sköljdes över av saltvatten från Stilla Havet, då var det ganska behagligt. Detta var första gången jag badade i havet på denna resa. Det har inte varit tillfälle annars. I Darwin var det bara krokodiler på stranden, sedan har vi varit i inlandet långt från strand. I Sydney var vädret emot oss men nu var det minsann dags för ett salt dopp.

Ganska snabbt var vi färdiga vid stranden. Regnet avtog lite men vi drog oss mot poolen istället. Det var varmare där men, som alltid, inte samma känsla. Kvällen närmade sig och efter en skön varm dusch var det mat. Grillkorv i bröd med sallad. Det serverades majskolv också, men trots den tydliga julreferensen så tog jag ingen. Det fanns ett bra gratis trådlöst nätverk så medan solen gick ner satt jag vid poolområdet och surfade. Jag passade på att fixa med bloggen och kolla av vad som händer hemma. jag hänger med lite på vad som händer på andra sidan jorden. Text-tv-appen jag har i telefonen är den enda nyhetskanal jag behöver. Regnet har upphört nu men molnen är kvar. Det finns risk för nederbörd inatt skulle jag säga.