Månad: december 2011 Sida 3 av 6

Idag vaknade jag ordentligt när jag redan lämnat Boendet. Dagens utflykt går till Blue Montains, en nationalpark strax utanför Sydney. Vi hade en bit att åka varför vi skulle lämna för att gå till tåget redan fem över halv sex på morgonen. Med detta i tanken satte jag igår kväll ett alarm att ringa 05:55. Den uppmärksamme läsaren kanske noterar ett fel i denna kalkyl. Det gjorde jag också imorse när mina tre reskamrater kikade in i rummet klockan halv sex och undrade om jag var på gång. ”Javisst” svarade jag och knappt sex minuter senare lämnade vi. I den arla morgonstund letade vi oss fram till järnvägsstationen och lyckades hitta ett tåg som gick till den lilla byn Katoomba där vi skulle starta vår tur. Tåget gick varken från den plattform eller i den tid som vi repat kvällen innan, men fram kom vi.

Pris rakt över gatan från järnvägsstationen låg Blue Mountain Adventure Company. Vi gick upp och möttes av två killar som skulle vara våra guider idag på något som kallas canyoning. Det går ut på att man följer vattnets väg via vattenfall och trånga passager i en klyfta, en kanjon. Först fick jag fylla i en blankett om att detta medförde risker, kontaktuppgift till anhörig, mitt allmänna hälsotillstånd och sådant. Totalt var vi sju turister i gruppen. Vi fyra från Sverige, en kille från England och ett nygift par från USA, de hade precis inlett sin smekmånad. alla tilldelades en ryggsäck med utrustning innan vi fick göra mackor som skulle vara till lunch. Jag lade på mycket ost, lite sallad, tomat, gurka och toppade med lite tonfisk. Och lite mer ost. Vi fick prova ut våtdräkter härnäst. De skulle sitta tajt för att hålla värmen bäst, i vattnet var temperaturen omkring 14 grader. jag ålade mig in i en dräkt, fick ett Tummen Upp av guiderna och lade både detta värmekabel och lunchen i ryggsäcken. Sedan gav vi oss iväg.

Vi hade ungefär fyrtiofem minuters bilresa upp i skogen. Naturen växte tätare ju närmare bilparkeringen vi kom. Vi slet på oss ryggsäckarna och började vandra. Vi skulle gå i en dryg halvtimme för att komma till kanjonen. Plötsligt hörde vi vatten och vi var framme. Det som väntade oss nu var en färd i vatten och på land. Vi skulle vandra vattnets väg, repellera ner för de allra brantaste vattenfallen, ett riktigt äventyr så att säga. Vi ålade oss återigen i våtdräkterna, tog på oss hjälm och en klättersele. Mössa på och regnkappa, allt för att kunna hålla värmen. Jag hade mina grova vandringskängor på mig. De har absolut bäst grepp men tål de vatten, det återstod att se. Vi hade lånat en kamera som var vattentät.

Det första vi gjorde var att repellera nedför ett litet vattenfall. En ganska enkel nedstigning men vi fick en bra inblick i hur vi skulle göra. Redan efter detta var skorna fyllda med vatten. De kändes att det var svalare i fotsektionen av kroppen men i övrigt höll jag mig tempererad. Vi vandrade genom en fantastisk värld. Grönskande och full av liv var denna dal som under nittiofem miljoner år skulpterats av vattnet. Vi vadade i vatten, balanserade över stock och sten och duckade för buskar. Min tidsuppfattning försvann helt och jag fokuserade bara på att gå och att ta in allt som fanns runt om mig. Så var vi då framme vid den andra nedstigningen. Det var egentligen två nedstigningen men de låg ganska nära varandra. Först skulle vi ner gör en ganska smal passage i berget. Det fanns ett fotsteg en bit ner som ena foten skulle in i. Sedan blev det svårare. Jag tryckte mig hårt mot högerväggen för att komma förbi den lilla Klippan som stack ut på vänstersidan. Sakta men säkert jobbade jag mig neråt. Ett steg ner, nästa fot bredvid och följa efter med handen. Sex meter ner nådde jag vattnet. Jag sänkte mig ner så jag stod med bägge fötterna på botten. Vattnet nådde då mig då till knäna och jag kopplade loss linan. Jag vände mig om. Där väntade en hög med trädstammar och band, dit jag skulle, öppnade sig en liten pöl. Den var tillräckligt djup för att jag skulle behöva simma genom den. Jag väntade innan stockarna på näste man i sällskapet. Guiden påtalade att vi skulle vara två och två som tog oss vidare till nästa repellering. När vi båda stod med båda fötterna i vatten vände vi oss mot stockarna, kröp mellan två av dem och kom ner i det djupa vattnet. Det var första gången denna utflykt som jag var i med hela kroppen, eller upp till halkning iallafall. I ryggsäcken fanns en torrpåse där vi lagt lite kläder och annat som behövde vara torrt. Den torrpåsen fungerade också som ett flytelement då vi fyllt den med luft. Denna flythjälp gjorde det lätt att flyta men svårare att simma. Svårt är egentligen lite l ord i sammanhanget, det var annorlunda. Jag fick erfara hur en våtdräkt ska fungera. Jag kände hur vattnet var svalt kring halsen, men övriga kroppen kändes varm. Trots att dräkten släpper in vatten var det inte något som jag noterade. Kroppen värmde snabbt det vatten som var närmast och så höll vi oss varma. Efter en bit klättrade vi upp på en sten, tog av till höger bakom stenen och kom fram till nästa fall. Där fanns ingen vägg att ha fötterna mot, vi sänktes därför ner i vatten upp till midjan. En till simtur väntade innan vi kunde ta oss upp på torr mark igen. Vattnet rann under den sten som vi stod på och väntade in de andra. För att hålla värmen var det enda att göra att röra på sig. Tillslut var det sju turister som stod och gungade i otakt på en sten mitt i en stilla fors.

Det gick ganska snabbt att komma till nästa vattenfall. Här presenterades vi för ett val med två möjligheter. Aningen håller vi höger och repellerar ner, eller så går vi vänster och hoppar. Jag gick till vänster. Instruktionen var ganska enkel och hoppet inte så högt; Hoppa med ansiktet ditåt, landa sittande om ungefär fyra meter. Jag tvekade en liten stund. Det var inget högt hopp men det var ner i rytande vatten. Guiden räknade ner från tre. Jag hoppade precis innan han kom till ett. Det tog inte lång tid innan jag slog i vattnet i en bra sittande ställning. Jag försvann ner under ytan medan min fart bromsades av vattnet. Jag kände hur ryggsäcken började lyfta mig uppåt och strax var jag vid ytan igen. Det var en kick. Inte speciellt högt men just känslan att bara kasta sig ut, landa och sedan simma vidare. Vi tog oss framåt med vattnet och kunde så småningom få marknads med fötterna. Meddelandet om att vi skulle fortsätta kom med de andra i gruppen. Vattnet blev djupa och det var simma igen. Väggarna kom närmare och var så småningom knappt en meter från varandra. Det var ganska mörkt eftersom vi hade klippa ovanför oss. jag flöt med ryggsäcken och använde armarna mot väggen för att dra mig framåt. Jag nådde torr mark och väntade in de andra. Vi avancerade framåt och nådde snart en annan flod som vår rann in i. Vi tog oss upp för den en bit. Här var det sandbotten och midjedjupt. Det var lite kämpigt att ta sig uppströms men det gick bättre än vad jag först trodde. Bakom en krök kom vi fram till den klippa där vi skulle äta lunch. Efter att ha kämpat mig fram till kanten, det var ett vattenfall precis bredvid, fick jag ett bra grepp och klättrade upp ur det blöta.

Här har ni chansen att hoppa i igen, sade guiderna. Klippan där vi skulle äta låg precis bredvid ett vattenfall som landade i en tillräckligt djup pool innan vattnet rusade vidare. Jag tog av mig ryggsäcken, regnkappan och kastade mig ut i det vilda vattnet. Flytkraftig var av naturliga själ avsevärt mindre nu utan ryggsäck. Känslan var härlig. Jag hoppade i och kämpade mig upp ett antal gånger innan det var dags för lunch, byta om och börja vandringen tillbaka till bilen. Ner med fötterna i de blöta skorna, som iallafall hittills har klarat sig. Vi får se om de helt förlorar Gore-Tex-egenskaperna när de väl torkar. Vandringen till bilen tog ungefär lika lång tid som färden tillbaka till Katoomba, fyrtiofem minuter. Vi återställde utrustningen och tackade så mycket för en tur som gett både adrenalin och mersmak. Jag har ju trots allt fyra veckor på Nya Zeeland kvar efter detta äventyr. Tåget tillbaka till Sydney skulle ta två timmar så vi beslöt att äta innan vi åkte. En bit på den lokala pizzerian, även den belägen precis vid järnvägsstationen fick bli middagen idag. Omkring halv nio var vi tillbaka på Boendet. Jag var trött, dels på grund av den tidiga morgonen, dels på grund av det vi gjort. Jag packade väskan och avslutade ganska snabbt. Imorgon lämnar vi Sydney, jag kommer alltid att minnas den första gången jag provade Canyoning.

Precis efter halv nio lämnade jag hotellet. Frukosten var äten och jag var redo för en klassisk turistattraktion i Sydney. Det var en bit att promenera men precis innan halv tio var jag vid bronset till Harbour Bridge. Jag skulle åtta upp på toppen.

Bron, som är en symbol för staden byggdes under åtta år och öppnade 1932. Sedan dess har den varit öppen för bilar, tåg och människor att ta sig över varje dag, dygnet runt. Bron är inte världens längsta, men räknas till det största valvbrobygget i världen sammantaget. Varje nyårsafton är det Harbour Bridge som står som avfyrningsramp för delar av det enorma fyrverkeri som lyser upp Sydneynatten. 1988 öppnades bron för turister som vilket vandra upp till toppen.

Jag hade bokat en tid klockan 9:50 på The Discovery Tour. Den innebar att vi vandrar i bron, på det läget av de två valvbågarna. Upp till toppen och sedan ner igen. Det hela beräknas ta ungefär tre och en halv timme. Det märktes att de har gjort detta i ett par år. Oj så proffsigt det var. Allt från Välkommen vid ingången till Hejdå efter att vi lämnat tillbaka lånad utrustning var bara så bra. Först fick jag fylla i en blankett om att detta medförde risker, mitt allmänna hälsotillstånd och sådant. Nästa station var kläder. Det var bara jag från vår grupp men totalt var vi elva turister som skulle följa med vår guide Shannon runt på bron under förmiddagen. Vi blev tilldelade en overall som faktiskt passade på första försöket. Sedan skulle vi lämna allt personligt kvar på marken. Telefon, kamera, ryggsäcken, vattenflaskor, inget fick följa med upp. Anledningen var enkel. Allt vi faktiskt tog med oss upp, keps, regnkappa, handduk, var fastsatt i oss. Vi var å vår sida fastsatte i bron. På det sättet ramlade inget ner. Vi presenterades för säkerhetsselen och fick en genomgång i hur vi skulle försäkra oss att vi var fastsatte i bron. Det var ett system med en fasthållare som gled på en vajer längs den minst sagt utstakade banan. En sista koll att vi var klara och vi sattes fast i vajern och gick iväg.

Vi började vid det södra brofästet. Vi höll den östra sidan och tog oss upp på den lägre bågen. Bron var ännu större när man stod i den. Hg förstår egentlige. Inte hur man kunde bygga detta för snart åttio år sedan. Den enorma precision som behövdes, jag är imponerad. Samma känsla stannade kvar hela vägen upp. Vi vandrade upp längs valvbågen och tog oss förbi de stöd som hängde från den övre bågen. Det gjorde att vi vt i linje med trafiken under oss.

För att komma upp på den övre bågen och komma högst upp gick vi i ett par trappor mellan bågarna. Där stod vi. Etthundratrettiofyra meter ovanför vattnet och man såg nästan allt. Till öster låg operahuset och glänste i den sol som efter en mulen morgon nu bröt genom molnen. I väster bredde sig Australien ut och Sydneys hamn som för några tusen år sedan bara var en grönskande dal. Istidsisen smälte undan och översvämmade bland annat detta område. Bakom en liten kulle såg vi havet i öster och i väster bredde sig Blue Mountains ut. Jag var inte lika högt upp nu som på St Mary’s Peak, men här fanns mer att titta på. Trafiken nedanför på bron består av ungefär 160 000 fordon dygn.

Vi vandrade upp på östsidan och hade västsidan för nedgång. Vi arbetade oss utmed bågen och var så småningom nere. Guiden förgyllde vår tur med spännande berättelser om hur bron byggdes och om några av de människor som var med. Tillbaka och avkrokade från säkerhetsvajern var det smed overallen och lämna tillbaka allt lånat. Jag hämtade ut det jag låst in, köpte bildbevis på att jag varit där och en t-tröja. Naturligtvis en t-tröja. Hela turen tog ganska precis tre och en halv timme, precis som de sagt i broschyren. Proffsigt helt igenom.

I den östra av de södra bropylonerna är det inrymt ett museum och en utsiktsplattform. De fyra stenbyggnaderna har ingen praktisk betydelse för bron, de är bara där som ett dekorelement. Diskussionen när bron byggdes handlade om att det är bland annat dessa pyloner som gör att bron blir ett landmärke istället för bara en bro. I museet fanns mer historia och fakta om bron, hur den byggdes, hur mycket den faktiskt rör sig mellan en kall och en varm dag. Allt avslutades med en videopresentation med flygbilder på bron i dagsljus och solnedgång. Klockan hade passerat lunch när jag var klar. Jag gick till Restaurang Gyllene Måsen och åt en rejäl bit mat.

När jag kol ut hade vädret förändrats ganska ordentligt. Det låg ett riktigt regnväder i luften och jag skyndade till Boendet för att undkomma nederbörden. Det blev i princip bara att hämta en jacka innan vi skulle ut igen. Jag och två andra ur gruppen gick och såg på bio på världens största filmduk. Med en total yta på 1015 kvadratmeter, 36 meter bred och 30 meter hög är det en enorm bildyta. Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att formatet inte är 2,35:1, jag kommer till det.

Vi såg Mission: Impossible; Ghost Protocol. Det var en bra film. Det hände mycket och var actionladdat utan att bara bli onödigt våldsamt. Ungefär 30 minuter var filmat i IMAX-formatet, det format som var på biografen. De flesta scener var bara uppförstorade från 35mm-film. Det märktes på att det var svarta linjer uppe och nere. Inget som störde, bilden var redan här enorm. De scener som var IMAX fyllde hela duken. Från golv till tak. Jag tyckte att det var skillnad i detaljrikedomen mellan de två formaten. Bilar som åkte i bakgrunden var visserligen små men det gick att urskilja detaljer såsom biltyp. Eller så inbillade jag mig för att jag var medveten om den tekniska skillnaden. När filmen var slut kring halv nio vandrade jag iväg till Apple Store som ligger på George Street. Med en fasad enbart i glas är det en imponerande butik. Det var som i alla andra Apple-butiker – snyggt uppställt, mycket personal, lagom med saker att klämma och känna på och förstås planlösningen som här bestod i fyra våningar som nåddes via en glastrappa längst bak i lokalen. Jag köpte ett par hörlurar till telefonen innan de stängde för dagen.

Tillbaka vid Boendet var det ganska snabbt i säng. Imorgon stundar nya äventyr när som innefattar våtdräkt.

Det gäller att inte ligga på latsidan. . Det serveras frukost på hotellet och vi var några som hade satt klockan åtta som mötestid i matsalen. Vi skulle till stranden så varför inte komma dit innan solen blir för stark?

Målet var Bondi Beach, den berömda stranden precis utanför Sydney. Vi letade oss efter frukost mot närmaste tågtrafik för att kollektivtrafiksledes ta oss till havet. Det var inte så svårt. På andra sidan Darling Harbour ligger Town Hall varifrån vi tog ett tåg på blå linje mot Bondi Junction. Där bytte vi till buss och var på ungefär tjugofem minuter nere vid vattnet. Vi intog en plats en bit från det blöta och jag slogs av enkelheten på stranden. Inga män i flippflopps som sålde plats på solstol, här var det bara att ta med dig eget om man ville ha det sådant. Alternativt var lite på fel plats. Stranden är totalt ungefär en kilometer och vi låg på mitten. Vi var inte ensamma men inte så långt ifrån. Mycket berodde nog på den tidiga timmen men vädret spelade även sin stämma i melodin. En stundtals frisk vind gjorde att solen, som bara med stor möda tog sig genom molntäcket, inte värmde speciellt mycket. Bada blev det inget med. Dels var vågorna uppenbart surfvänliga, dels så var det ganska kallt i vattnet. Vi blev kvar i någon timme dock. Att ligga på rygg på en handduk med havets morrande och vindens visa var väldigt avslappnande. Lite som semester.

Lagom till att förmiddagen helt passerat bröt vi upp och tog oss tillbaka till de centrala delarna av Sydney. Vi letade oss till Circular Quay därifrån båtarna ut till Manly avgår. Vi tänkte bränna av en strand till när vi ändå var igång. Färjan tog nästan en halvtimme men bjöd på en god vy över operahuset. I Manly hittade vi en liten restaurang där jag åt mig mer än mätt. Det har i övrigt inte varit en överdriven mängd mat som vi ätit hittills på resan. Rejäl frukost och middag men ofta smörgås till lunch. Jag åt nu en smörgås och men tallrik med caesarsallad. Det var initialt ingen ost med i salladen, något som jag påtalade och köpte till.

Inte heller denna strand bjöd på något speciellt gott solsenesterväder. Det var som på Bondi med den lilla skillnaden att mängden människor som var där var ändå ganska god. Temperaturen var också ganska behaglig upptäckte jag. Det var inte för kallt men heller inte för varmt. Vi var på stranden i någon timme innan det var åter dags att bege sig tillbaka. Jag tycker att Bondi var bättre än stranden i Manly. Den var mysigare och jag upplevde sanden som renare och bättre. Bakom fanns ett komplex med matställen, duschar och toaletter. I Manly fanns flera små bås och toaletter men det fanns å andra sidan en hel gata med restauranger, barer, skoaffärer, leksaksbutiker, butiker för mat och ett krigsmonument från första världskriget.

Klockan var kring fem när vi åter var på boendet. Efter dusch och häng med andra smågrupper satte vi återigen av för att äta. Nu var det Hard Rock Café Sydney som skulle testas och invigas. Jag åt det jag alltid äter; Kycklingen var god och makaronerna lagom starka. Tyvärr blev det en dubbelbeställning på vitlöksbröd, men det gick i det med. Restaurangen hamnar nog på topp fem iallafall, sammantaget räknat. Ett stopp i Rockshoppen och jag har ännu en t-tröja till samlingen. Vi mötte upp med flera på en bar inte långt rån boendet. Vi snackade med vår reseledare, som också hittat dit, en stund innan det var dags att avsluta kvällen. Jag har även jag bokat in mig på en tur imorgon. En variant på en klassisk tur när man är i Australiens största stad.

Vi hade drygt tre timmar att åka idag. Innan vi lämnade klockan strax efter åtta hade vi ätit frukost, städat och plockat undan. Alla tjugosju madrasserna är fortfarande med oss. Jag sov lite på bussen. Vi lämnade av släpvagnen med tillbehör i en förort innan vi fortsatte in mot staden. När vi såg Harbour Bridge var väl ungefär den tidpunkten där det började kännas att vi faktiskt var i Sydney.

Boendet är här på vandrarhem. Rummen var inte riktigt klara när vi kom klockan tretton. Vi ställde väskorna i matsalen och gav oss iväg för att äta lite. Vi var några som hittade ett mysigt ställe vid vattnet. Hamburgare stod på menyn. Vi bor precis vid conventioinscentret i Darling Harbour. Bara här är väldigt mycket att se. Tillbaka till boendet och packa in sig i rummet innan vi gav oss iväg igen. Nu skulle vi se stan. Målet sattes mot operahuset. Detta är en riktig storstad. Det är lätt att hitta tycker jag och efter inte så lång stund var vi framme. Det kändes lite overkligt att faktiskt se detta. Taket på huset var mycket mer gult än vad jag föreställt mig. Harbour Bridge stod där i bakgrunden. Operahuset var en väldig upplevelse. Det är en sådan plats som jag bara sett på bild och hört talats om tidigare. Nu var jag där. Vi satt på trappan en stund innan vi vandrade vidare. Vi tog oss in i den stora parken som ligger bortanför operahuset. Tillslut var vi framme vid den punkt där bland annat bilden på gratiskartan vi hämtat var tagen. Operahuset syns och bakom där skymtar den stora bron.

Efter att ha gjort en lov i grönområdet kom vi ut på asfalterad mark igen. Nu var det dags att äta. Vi tog gatan ner och kom ganska snabbt fram till att jag inte är sugen alls på mat från Asien. Mycket beror nog på att jag inte vet vad det är. Jag går till exempel aldrig in och äter på en kinarestaurang hemma i Sverige. Inte ens under de två veckor som jag var i Peking åt jag egentligen något annat än hamburgare och mat gjord på köttfärs. Det jag har provat från den världsdelen är friterad banan. Det var gott. Annars verkar det mest vara nudlar och stora köttbitar i sås som man äter. Sydamerika har jag aldrig varit i, jag har ingen referens på vad maten där. När vi vandrade tillbaka mot boendet med Mat som delmål hittade vi tillslut en känd amerikans hamburgerkedja. Men just i detta landet får den inte heta som i resten av världen. När man skulle introducera konceptet tidigt sjuttiotal så fanns det redan en grill med det namnet. Men menyn är densamma även fast namnet är annorlunda.

Klockan var precis innan nio när vi passerade Darling Harbour. Det var mycket folk som satt kring kajkanten. Jag mindes att jag sett en skylt om ett fyrverkeri på kvällen så jag stannade. En stund efter nio smällde det. Till rocktoner och allehanda julsånger briserade ett ungefär tio minuter långt fyrverkeri. Det var rött, blått, grönt, vitt, högt, lågt, stort och mindre. När jag stod där hände det som bara har hänt två-tre gånger tidigare i livet; Jag insåg i vilken situation jag var. Jag blev medveten om det fantastiska som jag precis då var med om, att jag bara fantiserat om hur det kunde vara att fira jul i Sydney med fyrverkerier och julstämning. Det blev ganska känslosamt att inse att detta händer nu, och att kunna ta tillvara på den situationen att var just i nuet och inte tänka på något annat än just det som sker. Känslan var överväldigande.

Men allt tar slut så småningom. Jag var in om boendet och bytte kläder innan jag mötte upp med några andra ur gruppen för att göra stan. Det blev nästan en helkväll. Vi hamnade på ett ställe i korsningen George Street/Liverpool/Street, tyvärr inte nattklubbsdelen utan pubavdelningen. Men det var trevligt att sitta där och prat med gruppen och vår reseledare. Ganska tidigt bröt jag upp och vandrade tillbaka till boendet. Det är en dag imorgon också.

Nittio minuter innan avfärd ringde klockan. Det råder lite oklarheter ifall jag är en del av matlaget eller inte, så jag gick den gyllene medelvägen och gick upp en lagom stund innan vi skulle åka. Jag hjälpte till med frukostens alla moment: Ställa fram, städa bort, diska. Halv nio släppte vår reseledare på parkeringsbromsen och vi gav oss iväg mot allt sevärt i Canberra.

Första stoppet var högt uppe på en kulle. Man såg i princip hela stan och vi fick en fantastisk vy över War Memorial och regeringsbygnaderna. Staden är designad och det som verkligen syns är den triangel som De Styrande arbetar inom. Nästa stopp på resan var just det gamla parlamentshuset. Det byggdes på tjugotalet men var redan på åttiotalet för litet för administrationen. De historier som vår reseledare berättade gav ganska klart att Australien är ett väldigt ungt land. På tjugotalet hade Sverige redan varig igång bra länge med kungligheter i ett par hundra år. På gräsmattan utanför låg en ambassad. Det var abourginernas tältambassad. Fast det var mer en stilla demonstration än något annat tyckte jag. Inte en enda representant att tala med heller. Vi må ha betett oss illa mot samerna, vår urbefolkning, men frågan här i landet känns mycket svårare. Det är ett laddat ämne.

Det nya parlamentsvalet var en mäktig byggnad så att säga. Uppe på en kulle, i rak linje med War Memorial (jag kommer till den anläggningen senare) ligger Australiens maktcentrum. Vi parkerade bussen i ett garage under den väldiga gräsmattan framför ingången. Området var väldigt öppet och efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen, ungefär som när jag går igenom densamma på en flygplats, så var vi inne och kunde vandra runt nästan helt som vi ville. Det var inga hinder att ta fotografier. Egna bilder, inte de som hängde på väggarna, vill säga. jag var upp på taket och tittade på den enorma stålkokonstruktionen som bar landets flagga högst upp. Konstruktionen är den största i rostfritt stål på hela södra halvklotet. Även här uppifrån var utsikten väldig. På de trettio minuter som var tilldelade detta stopp hann jag även in i de två kammare där man sammanträder. Vi styrdes med bussen genom kring ambassaderna sedan. Flertalet länder var representerade. De flesta hade stora staket med rejäla, stängda, grindar med vakter och hela säkerhetspaketet. Det tredje största ambassadområdet hade ingen vakt och grinden var öppen. Där körde vi in med bussen. Den Svenska Ambassaden var en vit byggnad inramad av ett grönområde som även höll en tennisbana. Banan var väl ingen höjdaranläggning, mer en grusplan ned målade streck och ett nät. Inne i det lilla mottagningsrummet möttes vi av en julgran, de klassiska bilderna på kungafamiljen, en bokhylla med information på engelska om Sverige samt en hög med tidningar, däribland Svensk Damtidning. Hon som tjänstgjorde i receptionen kom ut från buren och hälsade på oss. Någon frågade om det fanns svenskt kaffe på ambassaden. Svaret var nej. Ambassadören själv var heller inte på anläggningen. Han var i Sverige för att fira jul.

Sedan var det iväg till bästa stopp – lunch. Gruppen delades upp i mindre enheter och jag och en till ställde kompassen mot ett köpcentrum. Där hittade vi en avdelning under kategorin Food Court. Evrope var restaurangen som serverade europeisk mat. Detta var eliminerat som pasta och sallad. Jag beställde en tallrik med pasta och ost samt någon form av grön sallad. Det var lite dyrt med dricka till men väldigt gott. Det blev en ganska snabb lunch innan det var dags att navigera tillbaka till bussen för att fortsätta ”Canberra på en dag”.

Australien War Memorial är en stor kåk med en park kring sig. Inne fick jag lämna in väskan för förvaring innan jag släpptes in till utställningarna. Jag gick in med tron att det var mestadels ute som minnet över Australiens inblandning i krig hedrades, men det var fel. Inne fanns flertalet utställningar. Jag började i Första Världskriget. Eftersom Australien är en del av den engelska monarkin så skickades landsmän härifrån till Europa för att kriga åren 1914–18. Lika var det till en början i andra världskriget. Det var innan japanerna började bråka om stilla havet. I ANZAC-hallen visades en show med en väldigt bred projektorduk, ljus- och ljudeffekter. Nästan lika bra som när amerikanarna gör det. Jag kikade in i koreakriget och även i utställningen om Australiens inblandning i krig idag. Peacekeeping, som det heter. Jag tycker utvecklingen har gått mot att nu försvarar vi oss inte längre, nu framtvingar vi fred så att andra kan njuta av den. Kanske mer politiskt korrekt med sådan nomenklatur. På innergården fanns något monument som hedrade de omkomna, oavsett om man visste vilka de var eller om det var den okände soldaten. Jag tror tyvärr att minnesmärken som detta är nödvändiga. Krig, oavsett vad man kallar det, är en stor förlust och drabbar många. Märken som detta skapar en mening med handlingarna och får oss att fortsätta leva efteråt. Alternativet är att inte bygga monument som detta. Att inte prata om det som händer eller har hänt. Skapar vi ingen mening så finns inget stöd för Peacekeeping?

Två timmar räckte precis för att ta sig igenom det mesta av War Memorial. Sedan åkte vi in till centrala Canberra igen. Den grönblåa ryggsäcken har varit min reskamrat sedan vi lämnade Arlanda. Jag har allt jag behöver i den: Vatten, handsprit, elektronik, förstärkningsplagg, badkläder, kartor, solglasögon, kort sagt allt jag behöver för att klara mig ute på vift en hel dag. Jag åkte därför inte tillbaka till campen nu när klockan började närma sig 16. Jag och en till skulle vandra runt och uppleva huvudstaden. Stadskärnan är inte så stor. Vi vandrade förbi casinot, tittade på något rullskridskoevent och gick genom en park. Tanken föddes att gå på bio. Med hjälp av de uppsatta turistkartorna hittade vi tillslut en biograf som visade sig ligga i samma köpcentrum som vi lunchade i. Stort ställe med andra ord. Mission: Impossible; Ghost Protocol var filmvalet. Vi hann med att titta in i en elektronikbutik, en bokhandel och att äta innan det var dags. Filmen skulle börja 18:30 och med svensk standard i tankarna trodde jag att reklam och trailers började strax innan detta. Fel. Precis efter halv började ett paket som blandade kommande filmer med lokal reklam. Till en början från en digitalprojektor sedan ett paket till, enligt samma modell, från filmprojektorn. Kanske kvart i sju kom filmen ingång.

Det var en bra film. Det hände mycket och var actionladdat utan att bara bli onödigt våldsamt. Sedan kan jag tycka att det var lite speciellt att sitta som svensk på en biograf på andra sidan jorden från hemlandet och titta på en film där de talar svenska. Tio över nio tog vi bussen hem och bara en stund efter ankomst lade jag mig att sova. Imorgon åker vi de sista tre timmarna till Sydney.